Hoppa till innehåll

Etikett: lärare

Skolångest på flera plan

Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur bananflugornas genetik kan påverka ögonfärgen hos ens blivande barn.

Så då hittar man på.

Otaliga gånger satt jag i skolan och bara skrev och skrev och tänkte att jag genom att komma någorlunda nära det rätta svaret skulle kunna få läraren att tro att jag hade pluggat till provet. Jo, för så dumma är ju lärare, eller hur? Eller så svarade jag något roligt och listigt så att jag genom att få läraren att le skulle bli förlåten. Hur dum får man vara?

Men så här rolig var jag nog aldrig:

(Källa.)

På sajten med lustige Peters matteprov hittade jag även en barnteckning som fick en mamma att skriva ett långt och förklarande brev till läraren:

”I wish to clarify that I am not now, nor have I ever been, an exotic dancer.”

(Klicka så blir bilden större.) Och där har även jag befunnit mig. Inte vid skampålen som den amerikanska mamman, men nästan.

I höstas gjorde jag mig fredagskväll en rom & cola. Drinkar gör jag i vanliga fall aldrig – men det är en väl fungerande madelainekaka för mig. En liten klunk av drinken och vips, är jag 21 år och befinner mig på stora scenen på Akademiska Föreningen i Lund. En mycket trevlig känsla.

Sjuåringen såg denna kväll inte mitt drinkglas när han kom in i köket. Han såg ett glas med utsökt läsk och tog sig som den naturligaste sak i världen en liten smaksmutt. Det hade varit typiskt för sådana här historier om jag i ögonvrån hade sett hur han närmade sig glaset i slow motion och att jag då med ett avgrundsvrål hade försökt stoppa honom … bara lite, lite för sent. Men så var det inte. Jag vaknade upp ur lagamatdimmorna av hur Sjuåringen med mitt glas i handen sa:

– Men blä, det här smakade inte gott!
– Va? Drack du? Smakade du? Svalde du?
– Bara lite. Det var inte gott.
– Hjälp! Det är sprit i! Rabarber, är det rabarber man ska äta när man har fått i sig alkohol? Mjölk? Havregrynsgröt? Hjälp!

Sjuåringen blev överförtjust över uppmärksamheten och lydde roat när vi bad honom dricka en massa utspädande vatten, läsk och mjölk. Han låtsades senare på kvällen vara en ”fyllegubbe” och det blev väldigt tydligt att han nog egentligen aldrig hade sett en berusad människa. (Om inte alla berusade beter sig som Griseknoen, grymtande.)

Tiden gick, det blev vinter och vår och häromdagen var det dags att ta hem några gamla skolböcker och pärmar från i höstas. I den där man får rita och skriva om gångna lov och helger, fanns denna teckning:

Ser ni – grabben har gjort ett tankstreck!
Share
50 kommentarer

Att förbereda en föreläsning

Pekpinnesadisten Stig Järrel i ”Hets” från 1944.

Jag blir stundom kontaktad av högskolestudenter som har fått order om att intervjua ”någon”. Inte vet jag hur de kommer fram till att ”någon” är jag, men jag tackar alltid ja. (Förmodligen står jag med på någon lista.) Studenterna är nästan alltid nervösa och osäkra, så då slår jag dem med en pekpinne på fingrarna eftersom hut går hem. (Noooot.) Igår var det en ung intervjuare som undrade hur jag förbereder en föreläsning.

– Menar du en kort snuttföreläsning eller en heldag? sa jag.
– Va? Hel? Heldag? Pratar du en hel dag?
– Ja, det är det jag försörjer mig på.
– Men hur kan du ha saker att säga i en hel dag?

Ja, det var ju faktiskt en befogad fråga. Men sanningen är ju att en heldag är pruttenkel. Man bara kör på precis som alla skribenter på Nationalencyklopedin när de med lätthet skrev mastodontartiklar som ”andra världskriget” men ville ha ett halvår på sig för att få ihop en tiorading om en kanotistfamilj som hette Wirström. Just nu håller jag på att pussla ihop en timmes prat om ”när det blir fel”. Fel på svenska eller något annat språk. Fel bland ungdomar eller gamlingar, på skyltar eller i tidningsartiklar. Språkpuristen och kommentatorskan Ökenråttan har överöst mig med exempel som hon har hittat, t.ex.: ”det hade hon gillat sen hon var barnsben” och ”att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt”. Jag har varit lugnt förvissad om att det här kommer att gå bra.

Men. I måndags lade Lisa Förare Winbladh ut hela sitt manus till en föreläsning som hon skulle hålla – på 12 000 tecken! Och jag baxnade. Chockades. Imponerades. Tog mig åt hjärtat och kände svindel. När jag föreläser har jag ju inget manus! Jag bara pratar och babblar på! HJÄLP!

Men jag är inte den som är den. Här ska skrivas manus! Tadam!

”Jag vandrar omkring bland bokstäverna lika storögt som en bilmeckare som får kliva in i okända motorer, som en pryltok som springer ifatt nya appar och som en skofetischist som gärna går i andras skor. Ideligen betonar jag att jag är en språkpolis – men en inte särskilt irriterad sådan.

Jag är mer fascinerad. Fascinerad över av hur man kan vara petnoga med sitt yttre, sitt bordsskick, sin trädgård, sina finnar eller sin image men samtidigt totalt och komplett obekymrad om ord, bokstävlar, formuleringar och betydelser samt tolkningar.”

Och så gav jag upp. Det där går inte. Jag kan inte. Mitt skriftspråk ligger mig varmt om hjärtat, men ljusår från mitt talspråk. Centerledaren Olof Johansson har gått till historien som mannen som talade så att ingen begrep – men jag vill tro att han bara hade en obegriplig talskrivare. Som jag.

Nu ska jag fortsätta att förbereda mitt babbliga anförande. Har ni exempel på underligheter som ni har stött på, så mejla mig! (Eller skriv det i en kommentar, det går förstås lika bra!) Själv ska jag nu kontakta 31 företag som heter ”Björntjänster” och fråga om det är just det som de erbjuder.

Myspysläraren Per Waldvik i ”Lära för livet” från 1977.
Share
58 kommentarer

Vad gör någon till pedagog?

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så …

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.
Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere … kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

  • Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad).
  • Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

Share
58 kommentarer

Det här med sport

Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.

Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)

När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.

Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!

Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.

Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:

– Spela tajtare försvar på elvan!
– Jag hinner inte! Hon är så snabb!

Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men … vi vann.

Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!

Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller … ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.

Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:

– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?

Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder ”Sveriges landslag i ishockey”.)

 

Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.
Share
15 kommentarer

Det värsta provet? (uppdat.)

Swoosch i tidsmaskinen.

Jag var ny i klass S2a i Tibbleskolan i Täby och ansågs lite skum och mystisk eftersom jag hade invandrat från Luleå och inte var riktigt som alla andra barn som sa reven och rekan. Inte visste jag då att jag bara ett par månader senare skulle ha bästa kompisar som hette t.ex. Erik & Erik, Perre, Marit, Sanna och Ru och att mina norrländska, rullande R skulle vara ett minne blott.

Efter bara någon månad denna hösttermin, var det dags för prov i genetik. Bananflugeprovet, ni vet.

Bananflugorna – som vi ju gillrar fällor för med vin, ättika, batterier och handgranater om det skulle behövas – har ett noga undersökt sexliv eftersom deras kromosomer är förhållandevis gigantiska och bananflugehönorna kan lägga ägg redan efter 20 dagar och man därför kan kartlägga hur någons farfarsfarfarsfar mådde efter blott tre månaders forskning. Men detta vet jag ju bara för att jag har läst på nu. När de andra i klassen lärde sig detta, låg jag hemma och var sjuk av de elaka stockholmsbacillerna som inte var som bacillerna i Norrbotten.

Därför visste jag inte att vi när jag kom tillbaka efter sjukdomen

  • hade prov
  • att provet handlade om bananflugor
  • att genetik faktiskt är intressant
  • att man kan relatera bananflugorna till mina föräldrars ögonfärg.

Jag minns att jag fyllde i rad efter rad på provet, att jag svamlade och yrade och förklarade genetikens mysterier utan att egentligen förstå något annat än att jag är blåögd och för alltid kommer att så förbli.

När vi fick tillbaka provet, hade jag sämst resultat i klassen. Att jag fick reda på det beror på att läraren finkänsligt nog skrev upp allas poäng på svarta tavlan (som på den tiden var grön). Jag blev fruktansvärt ledsen och längtade tillbaka till Luleå, där vi ju inte beblandade oss med bananflugornas privatliv, inte sa banaanfluger men fick palt i matsalen.

Fast det gick ju över som alla andra hjärtesorger. Och det var dit jag ville komma: prov komma och gå, bara kuriosa bestå.

Minns ni några liknande händelser som man kan rabbla till tröst för en mig närstående stackare som har skapat ett kuriosaminne just idag?

Bonus

Sarah Palins bananflugerelaterade klavertramp.

Uppdatering!

Min pappa mejlade.

”År 1956 flyttade vi från Luleå till Stockholm, och jag skulle börja läsa kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden. Men för att få börja läsa på två betyg i kemi (40 poäng i dag) på hösten måste man bli godkänd på ett skriftligt inträdesprov i kemi i augusti.

Jag gick glad i hågen till provet. Det skulle ju gå som en dans, eftersom jag var så duktig i kemi, trodde jag. Men jag blev underkänd och fick alltså inte gå kursen.

Under hösten arbetade jag som brevbärare i Vällingby och pluggade under tiden kemi. Vid nästa provtillfälle, i januari, lyckades jag bli godkänd, och började på tvåbetygskursen en termin för sent.

Men jag blev doktor i kemi ändå.”

Min mamma mejlade:

”Ska jag berätta om alla underbetyg jag fick? Jag fick BC (IG) på flera matteprov under min flickskoletid. En av gångerna var det teater på Dramaten på kvällen och under hela föreställningen tänkte jag på det skamliga med detta BC. Jag hade ännu inte talat om det hemma … Inte var det så att det fanns språkmänniskor och mattemänniskor på den tiden. Det blev i alla fall B (G) i slutbetyg.

Så fick jag BC i slutbetyg i geografi av alla ämnen, när jag var 15 år. Det var fröken Thörn, säkert 65 år, lång, smal och vacker med mörka ögonbryn och långa ögonfransar som yttrade följande om mig, när mamma ringde upp och undrade vad som stod på: ’Hon vet inte ens vilka vatten som sköljer Australiens kuster’. Mamma tyckte att det var komiskt! Året efter fick jag AB (VG+) av fröken Thörn. Jag gjorde en sådan tjusig och konstnärlig arbetsbok om Nordamerika och så läste jag väl på läxorna.

Alltid var det någonting de flesta i min generation fick plugga på under sommarlovet, för att tentera av vid höstterminens början. Svensk grammatik t.ex., där jag fick B? i slutbetyg. Elaka fröken Åkerblom skrev en hel promemoria med grönt bläck på vad som skulle repareras och pappa gav mig en duvnig i ämnet och sedan var jag fena på grammatik. Tack, fröken Else Åkerblom!

Åkerblomman var elak, för när vi inte kunde svara på läxan fick vi stå upp medan hon väntade i evighet på svaret som inte ville komma fram. Så fick vi inte ha premiär på Ruskaby skola som vi hade repeterat, för att en elev hade glömt sina kläder. Jag var Fröken med svart snörlivsklänning i min första och sista skådespelarroll.

Sommaren 1955 var jag i England hos en familj i Kent och då blev det att plugga upp BC:et i latin. Uppgifter från Hermods korrespondensinstitut skulle lösa och skickas till Malmö! Till saken hör att jag tillhör en generation, där bara 9 % av ungdomarna tog studenten.

Min största besvikelse var studentbetyget i skriftlig och muntlig svenska. B (godkänd) i båda. Alltså trodde jag att jag var jag dålig i svenska. Det var elaka fröken Stahre som också kuggade Eva Cr*nq*ist i svenska. Hon tog aldrig studenten, chockad som hon var. Fröken Stahre begick självmord på ett äldreboende på samma sätt som Harry Martinson.

Vi tog även emot förolämpningar från lärarna. ’Nu är hon konstig i knoppen’ och ’Hon har inte fattat någonting’, brukade latinlektorn Wahlén säga.

Det är nog inte helt av ondo med motgångar då och då, men vi hade nog för mycket av den varan.”

Ja. Och sedan blev mamma lärare i bl.a. franska, tyska, italienska, engelska och svenska.

Share
25 kommentarer

Sådant man inte vet

I bästa tjuvlyssnatstil hörde jag en dialog på bussen. Två ynglingar – med linningen där rumpan är som mest utstående och mössorna way down under ögonbrynen – diskuterade läxa eller prov över en uppslagen bok:

– Mäh. Va ere här då?
– Trettiåriga kriget? Vaffan!
– Hur länge höll det på?
– Hante en aning? Hur ska man veta det?
– Alla lärare tror att man kan allt.
– Eller så vill dom att man ska lära sej allt!
– Ja, fan.

Mina egna barn är inte bättre de.

1.
När jag väntade vårt tredjebarn och förstabarnet gick på dagis, testades hans ordförståelse. Han begrep ord som kvadrat, komplicerad, civilingenjör och förfader, men hade inte den blekaste aning om vad ”midja” betydde. Man kan undra hur det kom sig.

2.
När andrabarnet i fyraårsåldern såg sin faster plocka fram ett strykjärn, sa hon:

– E de där en båt?

3.
När tredjebarnet började skolan och för första gången i sitt liv åt i skolmatsalen och inte orkade äta upp maten, vände han sig till sina kompisar och lärare och frågade artigt om det var någon annan som ville äta upp det han hade på tallriken. För så gör vi hemma. (På kvartssamtalet berättade läraren att hon misstänkte att han bara var lat och ville slippa ta undan efter sig.)

4.
När fjärdebarnet häromdagen i sin läsebok skulle lista ut vad bilden på en puderdosa föreställde, gick hon omvägen om tefat, pannkaka, mussla, hamburgare och tallrikshög. Efter min långa förklaring om puder och dess utslätande, blemmedöljande verkan skakade hon bara på huvudet om sa att hon minsann inte ska ha pulver i ansiktet när hon blir gammal.

5.
När femtebarnet … näe. Han kan allt. Fast häromveckan sa han:

– Kan vi inte åka till Thailand i morgon?

(Han har inte ens varit utomlands än.) Vi enades snabbt om att Stockholm skulle vara ett precis lika lämpligt resmål.

——
Nähäpp, om man skulle ta och läsa en bok om … något allmänbildande?

Uppdateringsrapport
Det blev … bloggar. Jag läste allmänbildande bloggar. Och fick ett nytt jobb, förresten.

Share
19 kommentarer

Har du gjort läxan?

Inte hur jag än rynkar pannan och kliar mig i det lusiga håret (ja, vi har äntligen fått löss igen, det var hela fem år sedan sist) kan jag minnas att mina föräldrar undrade om jag hade gjort mina läxor.

Vid närmare eftertanke minns jag inte ens att jag hade läxor.

Visst, vi hade prov som jag pluggade till för sent och oförberedda läxförhör för en massa förberedda elever och så för mig, jag som trodde att jag skulle kunna improvisera fram svaren med jääääättemånga ord och därmed lura läraren att tro att jag kunde ämnet.

Men läxor? Näe.

Bild lånad från bloggen Four Starters, inlägget ”Homework is for Wimps!”.

Mina barn har däremot läxor. Jädrar anåda vad de gör läxor! Den ambitiösa sidan av mig säger ja och hurra vad bra att skolan är på allvar och att barnen måste kämpa lite. Den trötta och till sömnen längtande sidan av mig vrålar ett stort:

– Nnneeeeeeeeej, enough is enough!

Detta vrål undslapp mig när Tioåringen kom hem med en lapp från läraren, en lapp där det höttes med pekfingrar mot oss föräldrar eftersom vi hade underlåtit att rätta läxorna nu under höstterminen. Fy på oss.

Eftersom så många av mina vänner är lärare, vet jag att läxornas vara eller inte vara diskuteras flitigt. Vilka barn gör sina läxor och vilka struntar i dem? Vem ska rätta? Är det som det sägs ett bra tillfälle att under läxläsningen passa på att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”? Minns ni era läxstunder med era föräldrar?

Men. Vänta, nu kommer jag ihåg mina föräldrars engagemang lite. Fast det var nog inför prov. Pappa – kemisten – sa:

– Men lilla gumman, grundämnen är grundämnen, kemiska föreningar är kemiska föreningar. Godnatt!

Mamma – franskläraren – sa:

– Men lilla gumman, fransk grammatik är fransk grammatik, det är bara att acceptera. Godnatt!

Nä, nu ska jag göra min egen läxa: förbereda en 40 minuter lång föreläsning om skrivregler. (Svårt. Jag kommer att vara som Heimat på snabbspolning.)

Share
19 kommentarer

Idag 3: Skolministern berättar

Jan Björklund berättar här på Kunskapens dag om hur den svenska skolan och lärarutbildningen har förändrats under åren. Han beklagar att lågstadielärarnas kompetens spolades när alla lärare skulle vara ett-till-nio-lärare och han och alla andra i panelen drar fram berättelsen som ett utmärkt sätt att lära ut kunskap. (Frank McCourt!) Sedan berättar han om en vän till honom, en gymnasieinspektör som för runt 30 år sedan hade som uppdrag att åka runt i Sverige och undersöka huruvida läroplanen följdes.

I läroplanen var det nya stora – och det som skulle revolutionera skolan – grupparbetet. Så hamnade inspektören på en svensklektion i Mjölby. Han häpnade och förfasades. Det var den bästa svensklektion han någonsin hade sett! Dock var den helt åt pepparn, för ingenstans fanns ett grupparbete där alla hjälpte varandra till kunskap utan blott en lärare som stod och höll ett brandtal. Eleverna satt tysta som släckta ljus och när lektionen var slut, brann de som tända ljus för ämnet. Men efter lektionen blev gymnasieinspektören tvungen att ta läraren åt sidan och banna honom för att hans undervisningssätt var föråldrat. Lärarens namn var Sven Stolpe.

– Uppriktigt sagt är lärarutbildningen av idag under all kritik! säger Björklund. Ämneskunskaperna har åsidosatts, processerna har ersatt kunskaperna. Läraryrket måste få en högre status, akademisk status!

(Alla i panelen nickar och alla lärare i publiken applåderar och busvisslar.)

Nu kommer Fredrik Härén (årets talare 2006/07) och berättar om sin tes: alla idéer är bara en sammanslagning av gamla idéer. Åhå. Han visar:

Idé = p(k+i) där p = person, k = kunskap, i = information.

(Mitt tillägg skulle kunna vara ”upphöjt till kreativitet”. Floskelvarning?)

Share
18 kommentarer

Dialogprator i fantasin

Ibland, när jag blir intervjuad av David Letterman, kommer jag in på språkpolisområdet. Det blir ytterst förvirrat och krångligt att förklara ”särskrivning”, så då brukar Letterman somna.

I min fantasi, alltså. Jag kör dialogprator i mitt huvud ganska ofta. Särskilt bra är jag på att få till snärtiga efterslängar i hitte-på-gräl med otrevliga människor.

Femtonåringen kom häromdagen hem från nya skolan (första året i gymnasiet) och berättade att engelskläraren bröt förfärligt på svenska och lärde ut glosor som sonen lärde sig i sexan. Han bad på eget initiativ läraren om extraarbete och kanske andra glosor på papper och lite svårare böcker. Läraren svarade bara att Femtonåringen faktiskt får acceptera nivån på undervisningen. Varpå jag grälade med läraren på perfekt engelska i Dirty Harry-stil. I fantasin. På riktigt skriver vi ett snällt mejl till skolan.

Ryyyys. Tänk er denna situation:

– Det är för svårt – jag hinner inte med!
– Sitt ner och håll käft!

Men Dirty Harry fick tyst på läraren, och ni vet hur.

Tillbaka till särskrivningen. Jag försöker förklara för David Letterman varför det är så viktigt med rättstavning, att bekämpa särskrivning och att korrekturläsa allt man skriver.

– Det handlar ju inte om skribentens upplevelse av texten – det är ju läsaren som är huvudpersonen!

(Letterman tittar ut mot publiken och rycker på axlarna. Publiken skrattar och håller med om att jag pratar i floskler.)

– Att läsa en text ska vara som att dricka ett glas kallt vatten utan jordklumpar i! säger jag och visar hur jag dricker.
– Well … säger Letterman och greppar sin mugg.
– Det ska vara som att se en film utan att börja fundera på logiska missar och skjortor som byter färg mitt i en scen! (Jag grimaserar ’förvirring’.)
– Ah … säger Letterman och pillar på sin skjorta.
– Det ska vara som att köra en nytillverkad bil utan att behöva störas av fransiga vindrutetorkare (vift, vift) och som att springa en mil utan strypkoppel!

Här hostar jag till eftersom jag ströp mig själv lite väl ivrigt. Publiken och David Letterman har plötsligt förstått allt, the light is upon them och jag får rungande applåder och alla lärare får löneökning och längre sommarlov och slipper gå på möten varje dag.

My deed is done.

Share
25 kommentarer

Upp till kramp emot samvetskvalen

Det var ju första maj igår, en dag då man som ”arbetare” ska demonstrera för … ehum. Jag arbetar och arbetar, men vet inte riktigt om jag vill demonstrera annat än hur man bygger en snygg mening med semikolon.

Förstamajdemonstrationerna uppfanns i USA, där arbetarna i mitten av 1880-talet krävde åtta timmars arbetsdag. I Sverige har man bl.a. demonstrerat för rösträtt och mot hungersnöd (1917). Här har intresset för demonstrationerna fluktuerat; det var svalt efter andra världskriget men hottades upp markant under 1960-talet.

Åttatimmarsdag, oh the glory. Nu talar man ofta om sextimmarsdag. Jag skulle vilja gå ner till tolvtimmarsdag, är det ok? (Ssschhhh, jag är egenföretagare och får faktiskt skylla mig själv.)

Men vad är det jag hör? Är det ett muller baki leden? Är det bisonoxar? Är det en elefanthjord? Nej, nu avtar det igen. Det var ju bara lärarna.

Lärare har 45 timmars arbetsvecka. Japp, ni läste rätt. Det är liksom ett straff för att de är så himla lediga på sommaren. Kampen för tillvaron är enligt Darwin drivkraften i naturen. Finns det några som kämpar såsom lärarna idag? Hur jag än funderar, så tycker jag att de flesta som arbetar i Sverige har en relativt dräglig tillvaro på fabriksgolv och i kontorslandskap. (Nej, jag drar inte alla över en kam). Men lärarna?

Lärarna har inte eget skrivbord, de släpar jobbet till och från hemmet varenda dag, de tillbringar helger (och första maj) med att rätta prov i den äktenskapliga sängen och de förbereder lektioner på släktkalas. De knaprar syrehämmare och vandrar ständigt in i väggar i den labyrint som heter tillvaron.

Kan någon säga emot mig när jag idag spikar upp detta på min blogg?

  • Lärarna bör ha lika långt sommarlov som skolbarnen.
  • Läraryrket bör vara åtråvärt med allt vad gäller lön och förmåner.
  • Lärarna bör mullra mer. (Inte strejka, det är ett förlegat sätt att mullra.)

———-
Nej. Jag är inte lärare. Men åh, så jag känner för dem. Kan ni rabbla alla era klassföreståndare sedan ettan? Jag kan: Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar. Båda mina föräldrar var lärare. Bloggblad, Bästisgrannen, VBK-Kicki, Kritan, IT-mamman, Clown-Ozzy, Magistern, Mirre och nästan alla som jag känner i verkligheten är lärare.

Share
34 kommentarer