Ibland, när jag blir intervjuad av David Letterman, kommer jag in på språkpolisområdet. Det blir ytterst förvirrat och krångligt att förklara ”särskrivning”, så då brukar Letterman somna.
I min fantasi, alltså. Jag kör dialogprator i mitt huvud ganska ofta. Särskilt bra är jag på att få till snärtiga efterslängar i hitte-på-gräl med otrevliga människor.
Femtonåringen kom häromdagen hem från nya skolan (första året i gymnasiet) och berättade att engelskläraren bröt förfärligt på svenska och lärde ut glosor som sonen lärde sig i sexan. Han bad på eget initiativ läraren om extraarbete och kanske andra glosor på papper och lite svårare böcker. Läraren svarade bara att Femtonåringen faktiskt får acceptera nivån på undervisningen. Varpå jag grälade med läraren på perfekt engelska i Dirty Harry-stil. I fantasin. På riktigt skriver vi ett snällt mejl till skolan.
Ryyyys. Tänk er denna situation:
– Det är för svårt – jag hinner inte med!
– Sitt ner och håll käft!
Men Dirty Harry fick tyst på läraren, och ni vet hur.
Tillbaka till särskrivningen. Jag försöker förklara för David Letterman varför det är så viktigt med rättstavning, att bekämpa särskrivning och att korrekturläsa allt man skriver.
– Det handlar ju inte om skribentens upplevelse av texten – det är ju läsaren som är huvudpersonen!
(Letterman tittar ut mot publiken och rycker på axlarna. Publiken skrattar och håller med om att jag pratar i floskler.)
– Att läsa en text ska vara som att dricka ett glas kallt vatten utan jordklumpar i! säger jag och visar hur jag dricker.
– Well … säger Letterman och greppar sin mugg.
– Det ska vara som att se en film utan att börja fundera på logiska missar och skjortor som byter färg mitt i en scen! (Jag grimaserar ’förvirring’.)
– Ah … säger Letterman och pillar på sin skjorta.
– Det ska vara som att köra en nytillverkad bil utan att behöva störas av fransiga vindrutetorkare (vift, vift) och som att springa en mil utan strypkoppel!
Här hostar jag till eftersom jag ströp mig själv lite väl ivrigt. Publiken och David Letterman har plötsligt förstått allt, the light is upon them och jag får rungande applåder och alla lärare får löneökning och längre sommarlov och slipper gå på möten varje dag.
My deed is done.
Gudars, jag förstår helt plötsligt vad din nästa publikation ska handla om. Imaginära samtal med kända människor. Jättekul, även om Letterman bara fingrar på slipsen och greppar kaffemuggen. Jag skulle gärna läsa vidare om hur du pratar om semikolon och Letterman plockar fram en ny penna ur koppen. Överst på min önskelista: Lotten pratar med Ulf Lundell. Ha!
Det är inte bara jag som konverserar med andra i huvudet!
Jag har diskussioner inte bara med kända människor utan även med människor jag känner. Det blir bara så dumt, för senare har de ju ingen aning om vad man pratat om …
Nope, han skulle inte för sitt liv vilja tala med mig eftersom han tycker att jag är ”slummig och dum”.
(Det är inte ofta jag talar sanning. Men denna hans åsikt är helt sann.)
– Taaala med mig!
– Jag trivs bäst i öppna samtal utan slummiga och dumma personer närvarande.
– Men jag bara skojade!
– Desperado.
– Snälla?
– Oh la la vad jag inte vill ha dig i närheten.
Nämen! Så intressant: han skriver ”dej” i romanerna men ”dig” i låtarna! Forskare hitåt, var är avhandlingen?
Tiila: inte dumt. Nyskapande och irritationspysande är vad det är!
Tiila: Jag blir irriterad på folk ibland för att de inte minns saker vi har pratat om. Sen blir de irriterade på mig för att jag har missat att samtalet bara har ägt rum i mitt huvud… Störd verklighetsuppfattning?
Jag känner mig vanligtvis lite trevligt udda, men idag verkar jag bara bli mer och mer normal.
Kan det var därför allt omkring mig går käpprätt åt skogen idag?
Hehe, your DEED? Du menar väl your WORK? Eller sköt du Letterman?
Kul det där med dialoger i huvet, jag trodde det bara var jag. Men kanske varenda människa på hela jorden går runt och för imaginära samtal i skallen? Massajer, mafiosos, supermodeller, tryffelletare (ja, hundarna och grisarna också)? Där vankar vi runt och verkar tysta men alla är vi i full gång med att prata med folk?
PS: Är det bara jag som inte kommer in på msn-sajter och hotmail? Lokalt över Stockholm? Tacksam för svar.
Jag pratat högt med mig själv i bilen, på engelska. Ibland blir jag intervjuad, men rätt ofta finner jag att jag sitter och försöker förklara saker som kan verka udda för en utlänning.
Dagens VW tycks för övrigt vara hämtad från en film med just Dirty Harry: fpoffm
Sedan när bössan strejkar slår han kolven i skallen på boven: boncf!
Och i mitt huvud pratar jag skitbra franska (på riktigt!) och jag önskar att det ginge att transponera det till verkligheten.
Men har ni monologer i huvudet då? Jag har monologer i dialogform med mig själv.
– En hel oöppnad rulle med mandelmassa!
– Den kan jag inte ta, den ska vara till bakning.
– Tsst, den gör mer nytta i min mage, vi bakar ju aldrig.
– Jag kommer att må dåligt.
– Det kommer jag inte alls.
Ibland blir jag så förbenad! Folk som har en massa intressanta samtal och så vill jag också vara med och vara intressant och komma med kloka inpass och de släpper inte in mig!
Jag nästan rivs och bits, men de bara ignorerar mig. HAAALLLÅÅÅÅ!!
Och sen vaknar jag och då är det nån debatt på P1-morgon. Nä, det är väl klart att de missat att jag vill vara med …
Tack, tack *ser de extra lönepengarna svischa in på kontot*. Kan du inte ordna ett riktigt jobb åt mig också? Jag är inte så kräsen, det räcker bra att få lära barn att läsa och skriva, och att slippa få snor i maten varje dag.
Jag tycker att det är svårt att skilja mellan monologer och dialoger med mig själv. Jag tror att jag har båda delarna, men jag kan inte lova säkert.
Man kan också prata teckenspråk med sig själv … och med andra, under bordet så de inte ser att man bokstaverar ..S-h-u-t–u-p.
Ja ha, hur såg det där ut då…Nu har jag säkert gjort maxat antal interpunktionsfel i min kommentar. Här. Hos Lotten. Klantigt! Folkilsken verkar jag nog också. Typiskt.
Lotten, mina monologer hörs! Jag pratar alltså högt med mig själv om mandelmassa, toapapper, knäckebröd och mjölbaggar och rätt vad det är brister jag ut i ett skräckinjagande HAHAHA – då har jag tänkt på något lustigt skämt.
Stackars Letterman
Mina monologer hörs med, men egentligen pratar jag med grannarna. Det är bara det att de inte hör när jag skäller på dem.
Själv pratar jag inte i inre monologer, utan jag läser den nyss anlända Språktidningen. Låt mej först kommentera det yttre. (Det är bara ytliga människor som inte dömer efter utseendet. O Wilde) Vilket underbart sängvänligt format! Redan där ger jag högsta betyg!
Och inuti hittar man Lotten som kommit på hur man korrekturläser, med ändring av typsnitt och andra illistiga påfund. Avspänt foto därtill, i Centralens spjälsoffor?
Men men – även en gnällig felfinnare får sitt.På sidan 11 skriver en person (Jag är fin i kanten och nämner inte namnet på skriventen – ska det inte heta så – egentligen, tycker jag.) ”i högre utsträckning”. Hu! Eller hur?
Språkråttan: Det ”avspända” fotot var så ansträngande att jag hade träningsvärk efteråt.
Korrfel: mejla till tidningen bums tjolahopp! De vill veta!
Korr och korr, det är klart att det där var ett språkfel. Men mejla!
Antingen är det min dator eller SR som har ett Lotten-filter, för det verkar stört omöjligt att lyssna på dig. Nu kom jag så långt som till en glad dam som sa ”nu närmast skall vi lyssna till vår kåsör Lotten” och sedan kom…Herbie Hancock. Är det så du låter?
Himskt smarta korrläsningstips, avspända (nåja) Lotten! Ska genast vidarebefordras till kollegerna på nördkansliet.
Häromkvällen läste jag hela Språktidningen innan jag somnade. Kanske var jag redan trött, men mycket i den kändes väldigt snuttifierat och jag började fundera på om den tänkta målgruppen är skolungdom och kanske deras lärare. Några annonser i tidningen pekar åt det hållet …
Lottens inlägg och en del annat i tidningen tillhörde dock det läsvärda. Det gjorde tyvärr inte helheten. Jag har slagit till på en helårsprenumeration, så det kanske tar sig och mitt intryck och omdöme är ett annat om ett år.