Hoppa till innehåll

Sådant man inte vet

I bästa tjuvlyssnatstil hörde jag en dialog på bussen. Två ynglingar – med linningen där rumpan är som mest utstående och mössorna way down under ögonbrynen – diskuterade läxa eller prov över en uppslagen bok:

– Mäh. Va ere här då?
– Trettiåriga kriget? Vaffan!
– Hur länge höll det på?
– Hante en aning? Hur ska man veta det?
– Alla lärare tror att man kan allt.
– Eller så vill dom att man ska lära sej allt!
– Ja, fan.

Mina egna barn är inte bättre de.

1.
När jag väntade vårt tredjebarn och förstabarnet gick på dagis, testades hans ordförståelse. Han begrep ord som kvadrat, komplicerad, civilingenjör och förfader, men hade inte den blekaste aning om vad ”midja” betydde. Man kan undra hur det kom sig.

2.
När andrabarnet i fyraårsåldern såg sin faster plocka fram ett strykjärn, sa hon:

– E de där en båt?

3.
När tredjebarnet började skolan och för första gången i sitt liv åt i skolmatsalen och inte orkade äta upp maten, vände han sig till sina kompisar och lärare och frågade artigt om det var någon annan som ville äta upp det han hade på tallriken. För så gör vi hemma. (På kvartssamtalet berättade läraren att hon misstänkte att han bara var lat och ville slippa ta undan efter sig.)

4.
När fjärdebarnet häromdagen i sin läsebok skulle lista ut vad bilden på en puderdosa föreställde, gick hon omvägen om tefat, pannkaka, mussla, hamburgare och tallrikshög. Efter min långa förklaring om puder och dess utslätande, blemmedöljande verkan skakade hon bara på huvudet om sa att hon minsann inte ska ha pulver i ansiktet när hon blir gammal.

5.
När femtebarnet … näe. Han kan allt. Fast häromveckan sa han:

– Kan vi inte åka till Thailand i morgon?

(Han har inte ens varit utomlands än.) Vi enades snabbt om att Stockholm skulle vara ett precis lika lämpligt resmål.

——
Nähäpp, om man skulle ta och läsa en bok om … något allmänbildande?

Uppdateringsrapport
Det blev … bloggar. Jag läste allmänbildande bloggar. Och fick ett nytt jobb, förresten.

Share
Publicerat iBloggen

19 kommentarer

  1. Fick just veta att en kompis till mig inte visste vad “toa” var eftersom hennes till åldern komna föräldrar alltid sa “klosett”.

    (Mina farföräldrar sa allt “klo”. Jag ska på “klo”.)

  2. Ökenråttan

    Barnens erfarenheter … När vår yngste var så där 5-6 år skulle det inhandlas ett par långbyxor att vara fin in. In i den stora barnklädesbutiken med den lille gossen, leta fram ett par byxor och säja till gossen “Prova dom här så får vi se om dom passar.” Han tittade skräckslaget på mej: “Ska jag klä av mej HÄR?” Det arma barnet hade dittills bara ärvt kläder och kände inte till det där med provhytter.

  3. Lilla E

    Lillebror nummer ett trodde länge att anonym var en sjukdom av något slag. Han blev ganska uppskrämd av inslaget på “Anslagstavlan” för tullens tipstelefon där speakerrösten allvarligt utropade “Du kan vara anonym”

  4. Nummer ett påminner mig om när jag försökte förklara för sextonåringen (alldeles här om månaden) hur pepparrot smakar: “Ungefär som wasabi.” Då fattade han direkt.

    Förresten har jag för mig att det bloggades om en Norgesemester här förra sommaren. Fick stackars femtebarnet stanna ensam hemma då?

  5. Ökenråttan, även min son, i 6-årsåldern, hade problem med klädesprovningen.
    Jag föste in honom i provrummet och stannade utanför.

    Efter en liten stund kom han ut och frågade: hur gör man?
    Jag fångade hakan innan den damp i knäna och förklarade.
    Jag är fortfarande övertygad om att han provat kläder i hytt tidigare, men att han just då glömt hur man gjorde.

    Nuförtiden, i gymnasiet, har han några lärare som hela tiden håller på att försöka få honom att lära sig saker. Konstiga ena, eller?

  6. Jag har en story om dottern också. På tal om det där med familjekontexten.

    Hon var 2½ år. Vi var och hälsade på en familj där det fanns en jämnårig pojke. Han hade en leksaksbössa. Antagligen lekte han cowboy med den.
    Men dottern tog den så fint på axeln och gick in bakom julgranen i hörnet.

    Hon var på älgjakt.

  7. Översättarhelena har rätt, jag glömde bort Norge. Och Danmark!

    Unionstänkande, kanske?

  8. Cecilia N: Förstabarnet tog i ettårsåldern den första leksakspistolen han kom över och sa korrekt “pangpang”. Sedan höll han i pipan och slog kolven i golvet som en hammare. Pangpang.

  9. “Du kan vara anonym” … hihi. Jag kommer aldrig mer att kunna läsa ordet anonym på normalt sätt.

    Provhytteutbildning. Jag undrar jag, måste höra med barnen här hemma som ärver och ärver om deras erfarenheter. Jag minns bara från min egen barndom det fjantiga att tvingas gå in i ett provrum där endast huvudet doldes bakom saloondörrarna.

  10. Dottern som var på älgjakt påminner mig om min fyraårige lillebror som för knappt tre år sedan för första gången såg en fasan på riktigt nära håll. Lillebror skrek “mat” och kilade snabbt som ögat efter en stekspade…

    En annan familjemedlem åkte förbi en fårhage här hemma några veckor efter det att hon flyttat till oss. När hon såg fåren i hagen sa hon “vilka söta små vita får, men vad är de där svarta för konstiga djur?”. Vi försökte förklara att det också var får med det trodde hon inte på.

  11. Bilden på en puderdosa? Är det liksom vedertaget att det ska ingå i en läsebok och ännu mer, att man ska veta vad det är? *begriper ingenting* Å andra sidan undrar jag, allvarligt, vid 31 års ålder om det är dags för rynkkräm *visslar och rodnar*

    Min syster trodde att fiskar simmade runt djupfrysta. Som såna som fanns i frysdisken i mataffären. Färdiga liksom. Fast det är över trettio år sedan så det är preskriberat.

  12. Dieva

    “Från barn och dårar får man höra sanningen” var ett talesätt som jag fick med mig från min familj. Inte utan att man kan hålla med ibland. Härliga historier, önskar jag kunde komma med ett lika bra bidrag. Här ett försök.

    Barnens farfar och farmor är våra närmaste grannar och äldste sonen konstaterade någon gång i fyraårsåldern: “Mamma, vi behöver ingen polis här, för vi har farfar!”
    (Farfar: barsk lärare av den gamla skolan.)

    Samme son förstummade oss föräldrar när han ytterligare något år senare skulle visa att han kunde räkna. “Ett, två, fyra, åtta, sexton, …”.

    Det matematiska intresset gick över när han väl började skolan.

  13. Jag måste hålla med Dieva — det är underbara historier ni bidrar med.

    Nu har jag förhört Femtonåringen om provrumsminnen. (Han är inte klädprovande typen, så minnena är få.) Det enda han kommer ihåg är när en provhytt som han klev in i var nerspilld med saft och han blev alldeles kladdig där han stod i strumplästen och inte vågade säga något.

  14. Jag hörde något gulligt från mina
    barn-barn, två små killar.
    Någon fågade,den ena, hur gammal är Du?
    Svaret kom, jag är inte gammal jag är bara 4.

  15. Nytt jobb, Lotten, vad nytt jobb?!

  16. ÄNTLIGEN rätt fråga, Jessika!

    (Men jag måste nog skriva på kontrakt först tror jag. Jag går ner i lön och upp i arbetstid och kan inte låta bli …)

  17. Den Blyga: Ja, jag kom ju på det — både Norge och Danmark. (Se några kommentarer högre upp.)

  18. Agneta

    Två autentiska barnhistorier kommer här. Min storsyster var flygvärdinna/purser i hela sitt yrkesliv och hennes båda döttrar fick ofta flyga med. Tror att SAS tilhandahöll en riktigt lång flygtur för sin personal och deras familjer varje år på sextio- och en del av sjuttiotalet. Hursom de här tjejerna var mycket beresta och en dag på landet, där såväl jag som syskonen med barn huserade om somrarna, så åhörde jag hur min lillasysters skånske lille påg P. blev ansatt av de stockholmska flickkusinerna:

    Har du varit i Indien? Naj, svarade P.
    – Det har vi!
    Har du varit i USA? Naj, svarade P.
    – Det har vi!
    Har du varit i Japan då? Naj, svarade P.
    – Det har vi!
    Har du varit på Island?

    Ännu ett nej från den nu rätt bleke P. som dock kom på att han ju också kunde fråga och frågan löd:
    Har ni varit i Sjörup?
    Flickorna tystnade och tänkte efter både länge och väl, men svarade sedan: Nej, det har vi inte.
    Då log P. med hela sitt lilla ansiktet och sade
    – Men det har jag!

    *

    Då vår äldste son börjat skolan var jag den som gick på det första föräldramötet som hölls en bit in på höstterminen. Min man var hemma med de tre yngre sönerna. Vid hemkomsten så förtalte jag att jag blivit vald till klassmamma och Anna och Jonas pappa hade blivit klasspappa. Vår son nummer två, som fortfarande hade ett år till att gå på Lekis, stirrade förvånat på mig och utbrast:
    »En klassmamma och en klasspappa? Gör dom skolbarn?«

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.