Hoppa till innehåll

Etikett: lärare

Att vikariera på SFI

För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick

  • rätta tentor
  • undervisa i konsten att skriva akademiskt
  • förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).

Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.

Nu vikarierar jag på SFI och får

  • rätta stavning (hond, famili, tandlegare –> hund, familj, handläggare)
  • undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
  • ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Tänk att vi med svenska som modersmål behärskar denna galenskap.

Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.

Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!

Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.

Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.

På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:

– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.

Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för

  • klassrum
  • arbetsrum
  • språknivå
  • Drottninggatan 16.

Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.

Så här kan det låta!


1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.

2.
– Min mamma ringer igår.
Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”

3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.

Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:

Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.

4.
– Jag inte kan prata enGleska.
– Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– 
Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].

5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska

  • i lördags
  • på lördag
  • i framtiden?

– Eh. Hm.

Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.

– Bra fråga. Men jag kan även säga att  ”vi ska skjuta detta framtiden”.


Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.

De flesta SFI-lärare skriver bra mycket snyggare än jag.

Jag har även förklarat

  • att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
  • interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
  • pip i öronen & tekannans pip.

I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.

Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.

Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.

Share
49 kommentarer

Konsten att fuska

Som barn till dels en kemist, dels en frankofil, kände jag alltid en extra press att prestera väl på proven i just dessa ämnen – vilket inte hjälpte det minsta lilla. Jag var på det hela taget rätt kass i både kemi och franska.

En dag i sjuan hade vi kemiprov. Vår lärare – Ivar Malmstad – var en rar man som var hur gammal som helst, säkert uppåt 45 år. I mitt vansinnigt fula, hudfärgade pennskrin hade jag lappar som vi i klassen hade skickat kors och tvärs till varandra med knäppa kommentarer som ”majjen har en snorkråka” eller ”hänger du med till Konsum på lunchen”. Men där låg även en liten lapp med en kemisk formel på. Jag har såhär efteråt intalat mig att jag inte alls skulle fuska, utan att lappen liksom skulle ligga där och hjälpa mig via magi.

Jag öppnade pennskrinet för att ta ut en penna och börja skriva, men FLÄÄÄRRRPPP!!!! hoppade alla små lappar ut. Det såg ut som en lavaström, det var som om lapparna förökade sig och rann ut på bänken för att singla ner på golvet. Frenetiskt försökte jag sopa ihop dem, plocka upp dem och knöla ner dem igen. Plötsligt såg jag i ögonvrån Ivars ena sko. Med den petade han på lappen med den kemiska formeln. Lugnt sa han bara:

– Ta upp dem. Släng allt i papperskorgen.

Sedan minns jag inte mer. Jag vet inte ens om Ivar ringde hem till mina föräldrar eller om det gick bra på provet. Men jag har sedan dess inte varit i närheten av att fuska.

Nu har jag pratat med några kompisar som är lärare, och som kämpar med coronarelaterad distansundervisning. De har stora problem med oerhört driftiga elever som lägger ner så mycket tid och besvär på att få fuskandet att funka, att de förmodligen hade tjänat på att faktiskt plugga istället …

Under de digitala läxförhören har lärarna varit med om att eleverna bland annat

  • har trådlösa hörlurar gömda bakom hårgardiner och i dem lyssnar de på Wikipediaartiklar
  • har äldre syskon som skriver provet åt dem utanför bild
  • lägger en Ipad i knät, där allt lätt kan googlas fram
  • låtsas att mikrofonen är på, men att de stänger av ”ingående ljud” så att de kan diskutera med någon annan i rummet
  • betalar klasskompisar som loggar in i de digitala dokumenten och skriver hela uppsatser
  • samlas i ett annat digitalt forum (t.ex. Discord) och hjälper varandra
  • har en hel anslagstavla bakom skärmen, full med fusklappar.

Lärarna har förstås kontrat med t.ex.

  • regler om hur man ska sitta upprätt och före provet via mobilens Facetime visa hur rummet ser ut
  • essäuppgifter som kräver långa svar
  • att eleven under hela provet filmar sig själv både via datorn framifrån och snett bakifrån med mobilen.

Och eleverna kontrar genom att säga att deras integritet kränks.

Heja alla lärare som orkar fortsätta! Jag har blott en månad kvar som vikarierande adjunkt på Mälardalens Högskola (men jag skulle gärna fortsätta jobba där). Jag har hört rysliga fuskhistorier av kollegerna – men inte upptäckt något själv. Peppar, peppar.

Det här är ju liksom inte nåt nytt. (SvD 1980.)

Pssst. Har ni fuskat någon gång? Använd pseudonym om ni vill, men jag lovar att jag har makten att bestämma att era brott är preskriberade. Det blev ju folk av er också!


Uppdatering

 

Idag hade Artonåringen biologiprov hemma i köket. Hans mobil Zoomar honom snett bakifrån, och det läraren ser under provet är 30 elever ur just denna vinkel.

Allt som låg runt datorn fick eleverna flytta på så att det inte var något som kunde användas under provet – t.ex. böcker och mobiltelefoner. Allt var oerhört seriöst och allvarligt, så jag fick inte vara i närheten och tramsa.
Share
47 kommentarer

Åsikt: skippa läxorna!

Om jag skulle lista sådant som mina föräldrar ALDRIG har sagt till mig skulle detta komma överst:

– Har du några läxor?

Men om jag samtidigt skulle lista min vanligaste fråga till mina egna barn är detta en av topp tio:

– Har du några läxor?

Jag hade ALDRIG läxor. Aldrig. Om det berodde på att jag bodde i den ytterst vänstervridna Luleå där allt just 1973–79 skulle vara tvärtemot etablissemanget eller om det bara var ett tidens tecken, vet jag inte. Jag har aldrig valt läxor eller annat skolarbete före basketen, kompisar, väder eller släktkalas. Lottens mantra under hela livet:

Prio 1: det som är kul.
Prio 2: det som är trist.

Men under ungefär femton år satt jag och min djefla man hela helgerna med barnen och tragglade läxor med med dem. Eller vaddå femton år … Vi började 1998 och håller fortfarande på … Tjugotvå år!

(Hej alla lärare, nu ber jag om ursäkt. Men det här är min käpphäst.)

Eh … var var jag … jo … bort med läxor, som är idiotiska i sin utformning. Som vi väl inte ska behöva kämpa med för att fatta. Som de här:

  1. Skriv ner allt du vet om Leonardo da Vinci.
  2. Här är en blindkarta över Sverige. (Deluppgift: Måla länen i olika färger. Måla Norrbotten gult. Måla Västerbotten rött. Måla Norrland svart. Var ligger Liverpool?)
  3. Gör fem valfria matteuppgifter som utmanar dig och dina kunskaper.
  4. För träningsdagbok i en månad.

Jag vet i alla fall att runt 1489 målade Leonardo da Vinci en grotesk profil. [CC]
Exemplen ovan har jag tagit ur minnet – och de är på intet sätt påhittade. Men varför är de då inte bra?

  1. Den vetgiriga sitter i fem timmar och googlar sig blå för att sedan skriva en tiosidig uppsats om da Vinci med prestationsångesten i nackskinnet. Den obrydda skriver ”jag vet ju inget” och gör nåt annat den kvällen. Föräldrarna sliter sitt hår.
  2. Man kan inte sabba de gula och röda områdena med svart färg! Föräldrarna sliter sitt hår.
  3. Den obrydda räknar ut 5+5, 2+2, 1+1, 4×4 och 3×3 och gör nåt annat den kvällen. En annan elev vill ha en definition på ”utmanar dig” och sover blott två timmar den natten. Föräldrarna sliter sitt hår.
  4. Den som idrottar kopierar basketdagboken (t.ex.) och är färdig på två sekunder. Den som inte tränar förtvivlar och vet inte hur man ska bli godkänd i idrottsämnet. Föräldrarna sliter sitt hår.

Samtidigt som föräldrarna sliter sitt hår, förtvinar idrottsrörelsen för att alla ungdomar måste prioritera (de ofta obegripliga) läxorna framför kroppsliga övningar. (Jag hittar inte på. Av de tjejer som slutar idrotta i gymnasiet anger 84 % att läxorna är orsaken.)

Scarrys gamla bild på skolan.

Så nu tänker jag mig att alla skolor i hela Sverige skippar läxorna under ett år. På försök! Alla lärare fokuserar på att lära ut sitt ämne, inte på att uppfostra och samla in läxor som

  • eleverna inte har gjort
  • eleverna har lagt ned för stor möda på
  • föräldrarna har gjort.

Varje lektionsmål är i min fantasi att eleverna har lärt sig X antal fakta.

 

 

x + y = -1, x = -1 -y

3x – y = 5
3(-1 -y) – y = 5
-3 – 3y -y = 5
-4y = 8
y = -2

Eh. Men X är än så länge okänt.

Fem kanske? Och så ställer läraren fem frågor i slutet av lektionen – fem frågor som markerar vilka de fem viktiga parametrarna är, som sedan kommer på provet med de andra X  antal fakta som läraren har fokuserat på? Allt är jättetydligt med inget annat mål än att LÄRA UT KUNSKAP.

Av Peter Tillberg 1971–72.

Nejnej, men vem är väl jag att ha åsikter om skolan, jag som höll på att chockdöden dö i höstas när jag vikarierade på högstadiet under blott en dryg månad. Eller vänta.

Jag får visst ha denna åsikt.

Skippa läxorna! Gå med i en idrottsförening! Knyppla mer! Läs en bok! Lös ett roligt mattetal! Hälsa på dina farföräldrar! Gå vilse! Rym hemifrån en liten stund!

Scarrys nya bild på skolan.

Uppdatering

I ekvationen ovan är X tyvärr 1, vilket inte alls stämmer med mina tankar om fem.

x + y = -1
x + (-2) = -1
x = 1

QED.

Share
44 kommentarer

Allmänbildning, utantillkunskap och internet

Eftersom jag numera inte längre jobbar som lärarvikarie på högstadiet, kan jag som en normal, frilansande människa sitta mitt på dagen och inte tjäna en enda spänn utan istället blogga här.

Min allmänbildariver har dock inte stillats. I skolan häpnade eleverna när jag berättade hur man förr i tiden (inte på medeltiden utan faktiskt på 1900-talet) inte var så brydd när det gäller nakenhet. De frågade även vad ord som hägring och petimäter betyder och bad mig berätta hur man förr i tiden stod ut med att inte få svar på allt omedelbart. Detta replikskifte är mellan mig och elever som inte räcker upp handen utan som bara höjer rösten (vilket verkligen inte är att rekommendera).

– Du menar hur vi klarade oss utan att googla? sa jag.
– Ja.
– Vi frågade först vuxna runtom oss om dom visste.
– Jamen dom kan ju liksom inte veta när nån dog till exempel.
– Jo, det kunde dom.
– VARFÖR ska man veta i huvudet när nån dog?
– Kanske för att kunna svara på en fråga om när … eh … I alla fall. Mina föräldrar kan fortfarande massa saker utantill som de lärde sig i skolan.
– Jag också! Jag kan sjunga alla låtar av …

(Eleven sa namnet på en artist som jag tyvärr inte hade hört talas om – en klar brist i min allmänbildning.)

Plötsligt fick även de blyga och tysta mål i mun och alla berättade vad de kan utantill. Låttexter. Massa låttexter. Det blev ett himla liv i klassrummet när alla på en gång sjöng eller rappade en låt som de mindes. Jag bröt festen och frågade vad de skulle vilja kunna utantill som inte har med musik att göra.

Det blev tyst. Ingen sa något.

Jag föreslog geografisk kunskap som världens huvudstäder och flaggor. Nej, det ville ingen kunna.

Jag föreslog då det allmänna ”årtal som är viktiga för att det hände nåt just då”. Men nej, det spelar ingen roll, sa eleverna, ”för årtal är faktiskt inte viktiga”.

Jag föreslog en mängd andra saker – som eleverna inte alls ville kunna utantill. En kille räckte upp handen och jag hurrade och gav honom ordet. And I kid you not. Detta var vad han sa:

– Jag skulle vilja lära mig alfabetet utantill!

Reaktionerna lät inte vänta på sig; några av de andra eleverna såg alldeles chockade ut, medan andra höll med om att jo, de hade också känt att det där med att kunna alfabetet utantill vore en bra grej.

Här kommer nu en härlig gammal nyhetssnutt från 1993!

Fotnot
Ni som undrar hur  det kommer sig att vi pratade om nakenhet på svensklektionen: gör inte det. Jag babblade om Lubbe Nordström, Tintins brallor och antikens akvedukter också.

Share
34 kommentarer

Jag har då aldrig någonsin varit så trött

Nääää, jag kan inte rekommendera att jobba 100 % som lärarvikarie på högstadiet samtidigt som ett företag ska drivas utan att bolinerna blir lösa.

Som det är nu, cyklar jag till skolan kl 07 och har sedan lektioner till 16-ish, varefter jag cyklar hem och sätter mig att redigera texter eller förbereda föreläsningar på högskolor och företag. Jag är så trött att jag har slutat plocka upp mina egna kläder från golvet, slutat handla och nästan tömt frysen på kuppen.

I söndags blev dock min fina, dyra cykel stulen – trots att den var fastlåst med två typgodkända lås som borde ha gett tjuvarna kalla fötter. Eller i alla fall träningsvärk i sågarmen. Jag var så trött när jag upptäckte detta, att jag bara tog en bild på den tomma platsen där blott min torkasadelntrasa och en P4-reflex låg kvar.

Ack. Sedan ryckte jag på axlarna och gick till bussen.

Idag var det däremot lugnt och tjolahopp i skolan: eleverna och lärarna hade friluftsdag med ”Skoljoggen” som bara innebär fyra timmars springande, dansande, tjoande, ätande och städande. Det hela utfördes i ett moln av pulverfärg, vilket var förvånansvärt tokroligt. Inte ett dugg uttröttande var det faktiskt.

Japp, där nånstans är jag. (Detta fenomen heter ”Colour Run”.)

Man nu har jag bara två dagar kvar som lärarvikarie. Sedan ska jag bli kung och president samt politiker och envåldshärskare och införa livskvalitet, fruktkorg, soffvila, printerservice, proffsmentorer och sköna jobbskor för all världens lärare.

Share
19 kommentarer

Lärarvikarien Lotten

– Hej, jag är ert nya språkläraret. Ormet kruper.

I drygt tre veckor ska jag hoppa in och undervisa svenska på högstadiet. Idag var första dagen på plats, och på måndag kommer eleverna. Tjänsten är en heltid med lunch ibland kl 09:40, ibland 14:40 och så är jag mentor (jfr ”klassföreståndare”) för en sjua samt har ansvar för …

… eh

… öh

… hm

… jo

… nä.

Här får ni själva tänka er vad jag ansvarar för, för själv kommer jag faktiskt inte ihåg ett jota. Jag har dator, nycklar, blippar, lösenord, skoltelefon, larmkoder, klassrum och fantastiska kolleger som säger att ”det kommer att gå så bra så” samtidigt som de ger mig tips på hur jag ska reagera om nån elev flippar ur. Alltså på riktigt flippar ur.

INTE så här.

Själv har jag en vision av att jag inte ska göra som i ”Lära för livet” utan bara sprida kunskap och glädje och få dessa tonåringar med fjunmustasch och spretande hormoner att utan problem skriva resten av livet. Och att jag ska berätta fantastiska historier för dem, där de sitter som tända ljus och glittrar med ögonen. Jag ska vara cool, snäll, kunnig och glad.

INTE så här.

Jag minns hur mina egna lärare hanterade busarna i klassen.

  • Rolle och Ricky fick flytta sina bänkar fram till svarta tavlan så att de nästan satt bakom fröken Malin.
  • Jag fick flytta till andra sidan klassrummet när jag en gång viskade ett ord till Anna, som fastnade lite när hon läste högt för klassen.
  • Majen Ulrik ställde en liten plastgris på bänken om man hade busat, och så stod den där tills någon annan busade och då fick grisen.
  • Fröken Ulla lät Peter bestämma en film som visades på projektor på fredagen om han hade varit snäll hela veckan.
  • Alla snälla tjejer flyttades av fröken Sonja så att de satt bredvid en busig kille för att hålla ordning på honom. Kollektiv bestraffning!

Så kan man ju tack och lov inte göra nuförtiden. Jag vill vara cool och bestämd och finurlig och peace love and understanding på er alla!

NÄSTAN så här.

Vi ska ha så kul i tre veckor! När eleverna ska skriva, ska jag be dem ljuga och hitta på! Ju mer överdrifter och fabulerande, desto bättre! Och så ska jag citera Frank McCourt – min favoritlärare!

PRECIS så här.

Fotnot:

Share
24 kommentarer

Att våga göra något

Har ni sett sicken luddig rubrik? Vad kan den betyda? Har jag vågat något, har jag en sedelärande historia om någon som har vågat något som ingen annan vågade?

Nej, men ni kanske har!

Jag har gått fram till folk som slåss och knackat dem på axeln och pekande mot himlen sagt ”titta en svan”, jag har gått fram till obegripligt pantade föräldrar som hotar att lämna sina barn i sandlådan om barnet inte kommer NU och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar i minnet efter civilkuragehistorier eller anekdoter om hur jag står upp för din lilla människan … men nej.

Fast nu vet jag! I högstadiet samlade vi pengar till en klassresa (vilket gick såpass bra att vi kom oss ända till Rhodos, där jag sparkade en närgången grek mellan benen) genom att sälja och slava och städa och jag vet inte allt. Varje dag bakade en i klassen lärarnas fikabröd, som kostade en krona biten.

Men … några av lärarna tog sockerkaka (det var nästan alltid sockerkaka) utan att betala. Vecka efter vecka saknades en massa slantar.

Typiskt stöldgods.
Typiskt stöldgods.

Efter ett klassmöte där vi diskuterade hur skylten med ALLA MÅSTE BETALA skulle utformas, blev jag arg. Sägs det. För det här som jag ska förtälja har jag helt förträngt; det är min mamma som har berättat att hon – som var lärare på samma skola som jag gick i (inte jättekul, nej) – i godan ro satt i lärarrummet och gjorde sådant som man gör i lärarrummet, när hon plötsligt i ögonvrån såg sin förstfödda dotter storma in utan att knacka, slita fram en stol, ställa sig på den och hålla ett brandtal om vikten av att sköta sina finanser och inte stjäla kaffebröd av 15-åringar som i sitt anletes svett bakar kakor till hela lärarkåren.

– Ni borde skämmas! Ni har lön och en krona är det väl värt att få något gott till kaffet?

Sa jag (tydligen) och hoppade ner från stolen (jag hade ännu inte fått ont i knäna) och klampade ut igen.

Om det hjälpte har jag ingen aning om eftersom jag inte minns annat än att vi fortsatte att baka och att vi slutligen kom iväg på klassresan.

Mindre typiskt stöldgods.
Mindre typiskt stöldgods.

Så: er tur!

Har ni vågat stå upp och tjoa för er sak, räckt upp handen och tagit bladet från munnen och kanske inte för den skull gjort någon skillnad – men i alla fall blivit lite nöjda? Eller har ni rentav lyckats bättre än jag och förändrat tingens beskaffelse? Berätta! (I amerikanska filmer får alla stående ovationer när sådant här händer och alla gråter sedan av lycka och lättnad och sedan är solnedgången vackrare än någonsin: The End.)

Fotnot
Jag frågar för att jag behöver peppande historier till en stackare som i dagarna sitter i stora folksamlingar och inte vågar göra annat än att följa strömmen fastän strömmen helt klart och tydligt rinner åt fel håll och över sina bräddar.

Share
103 kommentarer

Vad SYO-konsulenten sa

När jag gick ut både nian och gymnasiet, var ett besök hos SYOn obligatoriskt. Så är det tydligen inte längre – man får boka en tid om man vill hos studie- och yrkesvägledaren, som det nu heter om man ska vara korrekt. (Vilket jag faktiskt inte vet om man ska i sammanhanget eftersom de stackarna tydligen inte alls är särskilt korrekta själva.)

Kommer jag nu som en hungrig varg att kasta mig över en hel yrkeskår och slita den i stycken? Nej, jag ska bara berätta lite om de två som jag har stött på.

I nian var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.

– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.

Förmodligen hade jag armarna i kors också. SYOn bad mig välja bland de 30 små orangefärgade foldrarna som listade utbildningar som ledde till yrken som svetsare, syslöjdslärare, jurist, läkare, gympalärare, bibliotekarie, OÄ-lärare, agronom och några lärare till (överrepresenterade med flit, väl). Men det var för mig fullständigt otänkbart att bli lärare eftersom både mamma och pappa var det – och de satt ju och rättade prov och tentor hela helgerna. Min plan var förstås att spela basket på helgerna.

Så jag tog foldern om ”journalist”. Och fick höra att det var ett bedrövligt yrke som dessutom var osäkert och illa betalt och att det kunde jag glömma.

– Förresten ska jag flytta från Luleå, sa jag. Till Stockholm.

SYOn blev upprörd å NJAs och Norrbottensteaterns vägnar och sa att hon var övertygad om att Stockholmsbubblan skulle brista vilken dag  som helst. Och att rejäla yrken lönade sig i längden. Utom för läkare och jurister, för de befann sig också i en bubbla som skulle brista endera dagen.

Under sista året på gymnasiet var jag fortfarande fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.

– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
– Jahadu. Dramatens scenskola? sa SYOn, som borde ha sagt ”Teaterhögskolan”.
– Japp, jag provar in om två månader. En pjäs av Dario F…
– Nä, det där kan jag inte rekommendera. Kvartersteatrar, minimilön, att hanka sig fram på bidrag. Nej.
– Fast jag ska ju alltså bli världsberömd skådespelerska.

Sa jag. Och blev nästan lärare (föreläsande redaktör, liksom).

Jag frågade på Facebook vad mina vänner kommer ihåg. Vissa minns exakta repliker som jag, andra minns ingenting:

”Tror han hade skägg, eller så var det en tant och i så fall hade hon inte skägg.”

Vad minns ni? Skäggen, foldrarna, råden eller oråden? Om ni inte minns något kan nu tala om hur i hela friden man illustrerar ett inlägg om SYO när man inte ens kan hitta bild på foldrarna.

Share
58 kommentarer

Lottens lathund: skolans ras och lyft

Jag har verkligen örnkoll. Idag var jag hos optikern för att kolla om jag ska ha pincené, monokel eller förstoringsglas. Det visade sig att jag är halvblind på 10 cm avstånd men att den samlade optikerskaran aldrig någonsin förut hade uppmätt synfelet på stora avstånd till 0,0.

Men nu är det en annan örnkoll jag vill dela med mig av. Det är nämligen så att alla tidningar har gått i spinn över skolsituationen: skolan säljer med braskande rubriker samtidigt som själv yrket är av lågstatusvariant samtidigt som alla föräldrar ju skickar iväg sina barn till alla dessa institutioner varje dag. Igår pratade jag med några av alla mina kompisar som är lärare, och de hade ingen örnkoll alls. Någon hade hört talas om skolan som var så dålig i Sköldinge ..? Skävling..? Skövling..? En annan hade hört talas om den där braiga skolan i Umeå. Som en annan lärare sa var skitkass.

Därför som service till alla som jobbar som lärare eller känner en lärare eller lämnar sina barn till en lärare eller som har varit lärare (och nu har jag väl ringat in 90 % av Sveriges befolkning) kommer här och nu en länklista som hjälp: Lottens lathund kan vi ju kalla den eftersom jag gillar allitterationer.

Det finns andra sammanställningar av länkar, men det här är mitt val — måhända inte alldeles objektivt eller fullständigt. Men intressant.

Journalisten Maciej Zaremba (polack som kom till Sverige som 18-åring och är gift med Agneta Pleijel, vilket är sådant där typiskt trams som fastnar i mitt huvud istället för kungalängder och landskapsblommor) har skrivit ett gäng artiklar på skolämnet i DN:

3 april: Så vandaliserade kommunen en skola (Kävlinge var det)

5 april: Så sänkte skolan kraven på läskunnighet

10 april: En skolas kamp mot överheten

12 april: Så förlorade lärarna sitt yrke

Artiklarna har många kommentarer och många bloggar länkar till dem. Alla är inte odelat positiva och jag är inte människa att bedöma om allt som skrivs är sant. Men jag känner igen mig. (Den nuvarande Nittonåringen blev som tolvåring nedslagen inne i klassrummet när läraren gick ut för att hon inte orkade vara kvar. Min son fick skulden och ombads att be om ursäkt eftersom han ”var för glad”, vilket tydligen irriterade mobbarna.)

I dagarna har Aftonbladet lanserat Skolraset — en undersökande artikelserie som kallas ”gräv” av oklara orsaker. Om något ska ”grävas fram” ska det väl vara dolt och jag vet inget som diskuteras så öppet som just skolan. Hur som helst blev jag nyfiken på Skolraset, som i någon slags programförklaring skriver så här:

Vi hade världens mest jämlika skola. Sverige var ett föregångsland. I internationella mätningar nådde vi toppresultat.

Jag vet inte i vilken tidsålder det var. Vet ni? Vilket eller vilka år gäller detta? Skolraset inbjuder till kommentarer och frågor – men denna fråga har jag inte fått svar på. Uppdatering: Sajten bytte 13/4 namn till Skolgranskning. Slut på uppdatering.

Som en reaktion uppstod igår Skollyftet efter idésprutning på Twitter. Där vill man ”sätta ord på, och lyfta fram, det som är positivt i skolan” och ”vara en inspirationsplats för förskollärare, fritidspedagoger, lärare, rektorer och andra skolintresserade”. Kanske är jag dum, men det låter väl bra? Men Skolraset/Skolgranskning ifrågasätter agendan genom att påpeka att en av Skollyftets initiativtagare är anställd av ett friskoleföretag.

  • Är då friskolor av naturen onda? Nej.
  • Är då alla kommunala skolor av naturen onda? Nej.
  • Finns det dåliga friskolor? Javisst.
  • Finns det dåliga kommunala skolor? Javisst.

Nu har jag serverat er grundplåten till vidare studier, för precis som små barn som går i skolan vill vi ju lära oss mer, mer, mer och mer. Vi vill följa länkar in i evigheten och läsa på skärmen till klockan blir 02 trots att vi måste gå upp klockan 06. Läs Britta Svenssons minnen från skolan och fundera över detta citat:

”Smarta elever måste få välja själva om de vill lägga tolv år av sitt liv på att vara till för andra och sätta sin egen utveckling i bakgrunden.”

Två ord står i fokus under diskussionerna: ”flumskolan” och ”katederundervisning”. Problemet är bara att orden är så svåra att tolka – vi lägger in våra egna värderingar och definitioner och då blir diskussionerna outhärdliga och fulla av både flum och pekpinnar. Som en perfekt avslutning lutar vi oss nu mot Tage Danielsson igen. Ur Grallimatik, 1966:

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

 

Ni stackare som struntar i skoldebatten ska förstås inte gå lottlösa ur detta inlägg.


Vaaaad sjunger Gunwer Berggqvist efter ca 40 sekunder?

Share
45 kommentarer

Ett minne: tobaksmosaikviruskristaller

Jag har tidigare berättat om några traumatiska upplevelser när jag som nyinflyttad lulebo skulle gå gymnasiet i Täby. Jag hamnade i en klass där jag fick plats för att en elev hade slutat för att satsa på sin showkarriär – Gunilla Backman. Jag var en helyllenörd som bara ville spela teater och basket och som i och för sig inte hade något emot att flytta till Stockholm, men … jag kände mig verkligen som en främmande fågel. Osäker på det mesta utom just basket och teater försökte jag smälta in så gott det gick och klädde mig till och med i en volangblus. En gång.

Jag 1982, i både volanger och puffar.

Under höstterminen skulle alla hålla ett litet föredrag på naturkunskapen. Jag var nervös eftersom jag hade utmärkt mig på två sätt under ett par veckor, nämligen 1) fått klart sämst resultat på ett genetikprov och 2) bevisat att jag var överkänslig mot beska.

När det gäller detta med överkänsligheten, fick alla i klassen smaka på en liten pappersbit som hade preparerats med besk smak. Några sa att det inte smakade något alls, några – de allra tuffaste – sa att det smakade gin, några grinade illa och sa att det smakade lite beskt. Men inte jag.

Jag skrek UUUHÄÄÄRRK! och ställde mig upp så att stolen med en jättesmäll flög bakåt in i väggen och så sprang jag snabbt till en kran längst framme vid katedern, men kom inte på hur man skulle vrida på vattnet. Därför kastade jag mig mot klassrumsdörren och rusade ut till närmaste toalett för att med tvål skrubba bort den förfärliga, beska smaken som gjorde så ont. När jag med röda ögon kom tillbaka till klassrummet, var lektionen slut och lärararinnan påpekade att man inte får göra sådär som jag hade gjort. Och så kom jag dessutom för sent till nästa lektion. (Vilket svider när man är en töntnörd som vill vara alla till lags.)

Det där lilla föredraget, javisstja. Jag valde att fokusera på en kemist som hade forskat om tobaksmosaikvirus – en sjukdom som drabbar tobaksplantor – och hade tillverkat något slags  kartonghus som modell och övat på att prata inför min pappa, kemisten. Dessutom intalade jag mig att jag stod på scen och att jag var skådespelare, så allt skulle gå så bra så.

Det började alldeles utmärkt: jag beskrev tobaksmosaikviruset och forskningen och berättade om den intressante kemisten som bedrev forskningen och så skulle jag bara säga ordet ”tobaksmosaikviruskristaller”. Men kom inte på det. Jag vände ner blicken mot stödorden och hittade ”tobaksmosaikviruskristaller”, skrivet hur tydligt som helst.

Men då kunde jag inte heller uttala det.  Jag såg ordet där det stod, men kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle sägas. Trots att jag redan hade sagt det fem–sex gånger de senaste minuterna.

Jag tittade på ordet och försökte forma bokstäverna till ljud.

– Eh … tåbb… nej … tåååååå… nej vänta, tåbaaaaaaaa… äsch, nu … tooooobbaaaaaaa… nämen …eh.

Jag vände upp blicken mot mina klasskamrater som förmodligen hade halvsovit fram till detta ögonblick. Jag tittade även på läraren, som stod lutad mot en vägg med armarna i kors. Alla tittade de förväntansfullt på mig. Men ingen sa något. Så jag försökte igen:

– Tobaaaaaaaa… tåbb… Äsch! Vad heter sånt där som man röker? Som man röker? Ni vet, röker …

Klassen öste snabbt förslag över mig:

– Gräs!
– Hasch!
– Kokain!

Till slut sa en kille nere i högra hörnet med en röst full av tvivel det förlösande: ”tobak?”

– Ja! Tack! Ja! Tobak! ”Tobaksmosaikviruskristallerna i alla …”

Här var jag tvungen att pausa eftersom alla i klassen skrattade och bankade med knytnävarna på borden framför sig. Lärarinnan skrattade så att tårarna rann och slog sig dessutom på knäna av förtjusning över den nya eleven som kom från Luleå och inte kunde något om genetik och dessutom tyckte att det var ok att rusa ut ur klassrummet när det passade sig. Hon ylade genom alla skratt:

– Oooooooh! Åh! Ett sånt naturbarn du är!

Att jag visst hade sett och upplevt tobak och faktiskt till och med nästan svimmat när jag tjuvrökte i en snögrotta ett par år tidigare, kunde ju inte hon veta.

Sicken lämplig bild: Översättarhelenas och Ökenråttans fimpar i ett vinglas.
Share
37 kommentarer