Hoppa till innehåll

Månad: maj 2007

Läslektyr på toa

Jag är en snabbsittare. Skvätt, kläm, tork och färdigt.

Bästisgrannen sitter i evigheter på toa, den djefla mannen läser hela avhandlingar på toa och Nioåringen sitter så länge att fötterna somnar och han inte vågar hoppa ner på golvet igen.

Men igår när jag kom in på toan, såg det ut så här.

Jag hade inget med älgens död att göra.

Jag ansåg mig förorättad! Här har man städat och fejat och donat och så drälls det med toarullar och tröjor och böcker på detta vis!

– Hallååå hela familjen! Vad är det här för ordning? Vem har stökat till inne på toan?
– Jamen det är ju du, sa den förbipasserande Femtonåringen.

Ok, mattorna drog jag undan när jag skulle torka på golvet och hippietröjan hamnade där på väg någon annanstans, men böckerna! Böckern… hm. Jo, dem har jag ju läst. Och tydligen sittandes på toaletten.

”How I Overcame Shyness: 100 Celebreties Share Their Secrets”
”Quiet Places: How to Create Peaceful Havens in Your Home and Garden”
”Mera ordbruk. Lärt och lättsamt om språk”
”Ett svårskött pastorat och andra historier av Falstaff, Fakir”

Vad säger detta om mig? Jo, att boken om blygsel hade en hel sida om Michel Jordan och om jag läste om hur han slutade vara blyg, skulle jag säkert förstå hur man spelar basket som han. Någon gav mig ännu en bok om hur jag borde fixa trägården och jag läser den pliktfullt pliktskyldigt. Boken om språk och den av Fakiren … ja, de behöver inte förklaras.

Men … jag läser väl inte på toa? Jag är ju höjden av effektivitet! Jag springer än hit, än dit, jag sitter väl inte och läser på toa? På toa sitter jag väl dessutom väldigt sällan eftersom jag har en festblåsa?

Inte? Jaså. Är det kanske som att snarka? Man vet inte att man gör det och tror inte riktigt på det trots de tydliga bevisen. Tänk om jag inte är den jag tror att jag är. Huga.

Share
31 kommentarer

En dag i bilder (uppdat.)

Jag har så svårt att hålla mig kort. Nu sätter jag helt frivilligt en tvångströja av fotografier på mig. De ska ju tala av sig själva, bilderna.

Skrffffnffrblllrr!

Får. Inte Skriva. Sssssccchhh.

Frukost i sängen. Lite överskattat nöje, man får sota för det med smulor i trosorna och en oläst morgontidning.

– Jag måste ha vatten i gula muggen med mig för jag blir så törstig av att cykla och om jag spiller så spiller jag ju i den vita skålen! Kan du springa bredvid mig med den?

Men hjälp. Jag har fått stränga order att nypa av vissna blommor och blad, men vad gör man om alla blad är vissna? Stackars bladen mår inte bra. (Dubbelhjälp: sedan när bryr jag mig om trädgårdsväxter? Min hjärna har nog invaderats av en alien. Eller brunnit upp.)

Jag skulle bara lyfta upp det svindyra paketet med knäckebröd. Handen slant. Plötsligt låg allt på en annan kvinnas fötter.

– Ursäkta. Förlåt. Får jag ta en bild?

Tolvåringen lagar mat till sina fyra syskon. Själv vill hon ha sushi, thai eller pesto.

Och så säger de att alla ungdomar klär sig likadant.

På bio. Jag är med i förgrunden, resten av publiken är med som osaliga andar. Det hela är mycket konstnärligt.

Skor på tork. Så väldigt opraktiskt.
Uppdatering: Pernilla har i kommentarerna en helt annan tolkning och jag står här i min tvångströja, gapande och stum inför min obildning.

Share
32 kommentarer

Mitt välordnade liv

När jag sent igår kväll lade mig under täcket, på rygg i sängen med huvudet på kudden och datorn på magen, läste jag att min besvärliga dag hade många kompisar. Och det känns ju faktiskt mycket bättre då!

Efter lunch hade jag tre timmar på mig att

  • fixa ny gasklump till grillen
  • köpa ny patron till vattenpyschmaskinen
  • lämna tillbaka en Ulvenstambok på biblo
  • hämta en lagad symaskin
  • handla toapapper och tvättmedel
  • köpa rhododendronjord och täckbark
  • slänga återvinning
  • köpa speciella torkdukar för datorskärmar.

Inte så farligt, väl? En komplicerande faktor i sammanhanget var att jag visste att det inte fanns miljoners miljarder på lönekontot, men att det nog skulle räcka. När jag skulle åka, kom jag på att min djefla man inte var hemma och att lördagsloppisen skulle komma och hämta några möbler som vi hade ställt fram i vardagsrummet. Så jag väntade. Och väntade. (=Läste Stieg Larsson.)

När lördagsloppisen kom, ratade de en fåtölj, en stol, en pall samt en tv och pekade sedan skrockande på en 50-talsmöbel som fortfarande hade lördagsloppisens prislapp väl synlig. Och tog den med sig. Möbeln alltså.

And off I went, på väg mot ett ordnat liv med välfyllda gasbehållare och papperslager. Så här bra gick det:

Efter två minuter upptäckte jag att bensinen var tokslut och svängde in på Norsk Hydro som alltid har gett mig bensin med hjälp av Ica-kortet. Så icke denna gång. Vanliga betalkortet åkte fram. Slurrrp, 500 kr väck.

Nästa instans var en bemannad mack med gasolbehållare. Mannen bakom disken bleknade och stammade när han såg att jag hade kört omkring med en inte helt tömd gasolbubbla i baksätet … utan lock. Tydligen hade jag kunnat sprängas i luften hur lätt som helst. Inte ”Die Hard” utan snarare Die Easy. Jag tvingades köpa ett nytt lock för 100 kr och fick bannor hela vägen ut till bilen.

Affären med kolsyrepatroner var smockfull och personalen oresonlig. Jag ville på mitt allra trevligaste sätt bara ha en förklaring till de A4-stora kvittona, men de sa bara att ”alla kunder älskar våra kvitton”.

På biblo visade det sig att Ulvenstam kostade mig 147 kr i böter trots att jag ju hade försökt att låna om boken via nätet. (Jag hade gjort fel, ja.)

Symaskinsaffären hade lunchstängt, så där sparade jag 700 kr.

Papper och jord kunde jag fixa i en och samma affär, men fy i pyton vilken tung vagn jag försökte att inte köra in i folk, hyllor och konservburkspyramider. I kassan visade det sig att det inte fanns pengar på kontot längre, så jag fick hysta fram företagskortet och det får man inte utan att betala straffavgift, skämböter och en skriven ursäkt i sju exemplar till revisorer och skattekontorister. (Jfr Toblerone- & blöjsyndromet.)

De tydligen mycket effektiva torkdukarna till datorskärmar var slut.

Återvinningen glömde jag bort, så allt ligger fortfarande och jäser i bakluckan. Med, oj, några säckar rhododendron och täckbark.

Som belöning för att ni har läst ända hit, kommer här en bild på vårt vardagsrum i detta nu. Snacka om vardag. Snacka om att blotta sitt innersta. Förstora bilden genom att klicka och njut sedan av era egna, välordnade, designade, feng shuiade och minimalistiskt vackra hem.

Tre soffor. Byggkuddar från VBK:s sons dagis. En stege. Staplade stolar sedan festen i lördags. Tre skrivbord och två soffbord. Klippdockeklipp. Blommig plastmatta. Två fåtöljer. (Det var den bruna vi ville ge bort, den gröna ägdes av min morfar som föddes 1878.)

Share
32 kommentarer

Skyltar

Jag var jättekissnödig mitt på Drottninggatan. Närapå panikslaget kissnödig. För att distrahera mig själv, talade jag med mig.

– Måste ha toa nu. Kosta vad det kosta vill. Ah. Stoooort varuhus. Toa som kostar pengar, jäss, helt ok!

(Förmodligen trodde alla bara att jag hade en handsfree-telefon.) Jag ställde mig framför skylten och stirrade medan blåsan spändes som en spinnaker där inne i kroppen.
Ser ni? Ser ni att toaletterna faktiskt skyltas jättetydligt? Jag såg det inte. Jag var tvungen att med svetten rinnande i armhålorna hugga tag i en förbipasserande kund och med återhållen panik säga:

– Toooa? Toalett? Vet du … iiih … toalett? medan jag pekade på den stora, blänkande skylten.
– Me no speak. Dunno.

Jag tittade på skylten igen. ETT VARUHUS UTAN TOALETTER? Jag läste skylten igen. Jewellery. Sport. Café. Greta Garbo jobbade här, hon måste ju ha kissat någonstans! Kan ingen hjääää… aha. Längst ner. Bildspråk. Där ser man.

Pfuuuh. Toaletten var självspolande, styrd av toasitstyngd. Mycket förvirrande.

En liten stund senare hittade jag ännu en skylt att föreviga.
– Ursäkta, sa jag till en expedit. Men kostar brallorna allt möjligt FRÅN 149 kr … oavsett vad de kostade tidigare?
– Japp.
– Är inte det en underlig deal? Eller i alla fall en ointressant uppgift? Då kunde det ha stått ”brallor som kostar olika, och kanske inte vad de kostade nyss, men de billigaste kostar 149”. Eller hur? sa jag utan att vara otrevlig eller gnällig.
– Oj. Ja, det har du rätt i.
– Dessutom hänger det ju inte en enda byxa här, det är bara en massa tröjor.
– Nej, jag vet de är slut, sa expediten med litet, diskret fniss.

Här kommer från skrivihop.nu min favoritskylt:

Share
29 kommentarer

Hårdrockstanten

Med Solusfemina, Ica och Alice intogs först bloggöl och bloggpizza på ett av innehaken i stan. Än en gång var jag en alien som storstirrar på krogar som har två hulkar till dörrvakter … men inga kunder. Jag fascineras av alla tjejer som har tights leggings och två killar blev jag faktiskt tvungen att dra upp byxorna på eftersom de höll på att tappa dem och kalsongerna de visade upp inte var det minsta snygga.

Plötsligt befann jag mig med Ica och högskolestudenter i en takvåning med dito ölbalkong. Inte särskilt imponerade blev de av att jag på rak arm visste att Tommy Nilsson vann med ”En dag” 1989 och att Yvonne Ryding då i direktsändning meddelade att hon var gravid.

– Ja, du var i alla fall född på den tiden! sa någon.

En stund senare befann jag mig på rockkonsert med tema ”läder och nitar” på Kåren. I publiken stod tre tjejer och en kille iklädda hudfärgade kroppsstrumpor med påsydda svansar samt en tjej i sköterskeuniform. Och jag. Eftersom bandet var bra och säkert hade gått i kommunala musikskolan, ville jag gå fram till dem och säga det och moderligt trösta dem för den skrala publiktillströmningen. Men se, det fick jag inte.

– Nänänä, sa någon som nog var arrangemangets boss. Du kan inte, stopp, jag kan inte släppa fram dig, tänk om alla skulle, nejnej, hur länge har du varit här, du kanske ska dra dig undan lite …

Därefter klev ett annat band fram på den lilla scenen: Blowsight.
Karismatisk sångare, cool trummis, mystisk basist och mullrande gitarrist – the whole shebang. När sista tonen hade brummat ut, tänkte jag på Streaplers och Hep Stars, som har berättat hur de i karriärens första, stapplande steg blev så vansinnigt glada av beröm. Nu skulle här berömmas!

Men … då kom samme boss som förut och grep mig i armen för att dra mig ut ur lokalen. Om det hade varit en amerikansk film, hade jag tittat på hans hand och väääst ”Don’t you touch me”.

– Kom nu med här, ut, du ska ut, vi stänger och låser nu. Ut, sa jag, ut! Vi stänger och låser dom här dörrarna nu! Kom nu! Ut!
– Aj, sa jag och pekade lite lamt mot de andra i den lilla publiken som inte blev tagna i armen.

Jag lydde och gick ut, men tänkte ”Nobody puts Lotten in a corner” och gjorde en snygg basketfint, vände och rusade in igen. Jag vinkade ”kom hit” med pekfingret mot sångaren, som stod och drog ut sladdar. Sedan gav jag honom det beröm han förtjänade.

– Jag heter Niklas. Tack. Tack. Bara man vet att någon har tyckt om … jag … ja. Tack! sa han och tackade än en gång med ett fast handslag.

My deed is done. Jag är språkpolis, maskingräsklipparmotståndare, fembarnsmamma och numera även för all framtid ”tanten som gav beröm”.

Share
17 kommentarer

På krigsstigen är jag

Håll med om att motorgräsklippare är till för fjantar!

Solen lyser, det är en ledig lördag (tror jag i alla fall, det gnager fortfarande lite i ”vavadejaskullegöra-tarmen”) och jag tar på mig en minikjol som har krympt till en dito mikro. Sedan öppnar jag ytterdörren och

WRAOOOOOOOOM!
WWWRRRRRRAAAAAAAAAAOOOOOM!
BRRRRRRRRUHUUUUM!

Om jag hade varit en tecknad figur, hade jag sett ut som om jag stod i en vindtunnel. Fem grannar klipper samtidigt och plötsligt verkar (de fortfarande orörda) fåglarna i skorstenen inte så himla störiga längre.

Min djefla man är lika irriterad som jag, men försöker göra det bästa av situationen: han pluggar in och spelar på en elgitarr så högt han kan, för det kan han ju inte göra när det är tyst utomhus. Fyraåringen tar på sig hörselkåpor.

Gräsmattemanifest

Den som köper bostad med tillhörande gräsmatta på mindre än 2 000 kvadratmeter måste genomgå muskeltest. Antingen medelst biopsi eller kraftmätning.

De som i testet inte blir godkända för att de har förtvinade muskler och endast en halv lunga, måste söka dispens i

  • fem instanser
  • sju dagar
  • Kiruna
  • januari
  • förväg.

De med träben är alls inte undantagna.

De som trots allt envisas med motorgräsklippare måste installera en slang från klipparens avgasrör. Slangen skall leda till en renande skogaholmslimpa och vidare in i munnen på den som klipper gräsmattan. Invanda rökare har här stort försprång.

De som har motorgräsklippare och medlemskort på gym måste bära en dumstrut under dygnets alla vakna timmar.

———-
Jag är allergisk mot nyklippt gräs. Praktiskt, va?

Share
32 kommentarer

Språkfrågor

Vi har haft som mål att lägga ut Språkpolisfrågor minst en gång i veckan.

Jo tjenare, det går ju bra.

Men nu! Nu stundar nya tider!

Mhm, hur länge dårå?

Sssccchhh! Positivt tänkande!

Fråga:
Jag träffade min svensklärare från gymnasiet på tåget till Stockholm. Naturligtvis diskuterade vi dagens gymnasieutbildning. Då säger hon till mig:

– Nu ska jag vara din lärare igen, det heter inte svenskalärare utan svensklärare.

Genant förstås för mig som är gammal humanist och än värre att det inte var något som jag visste var fel. Jag har helt enkelt börjat säga engelskalärare, svenskalärare etc.

Men när jag frågade min gamla svensklärare varför det skulle vara svensk- och inte svenska- kunde hon inte svara på det. Så nu ställer jag frågan till dig så jag slipper gå och muttra för mig själv på stan.

/Anette

Svar:
Aha, men det kan jag ju förstås. Faktum är att det ofta i språkpoliskretsar diskuteras just detta. Det är nämligen bara språkpoliserna som säger rätt numera — alla andra säger svenskAlärare.

Om du googlar på svensklärare och svenskalärare, kommer du att få upp miljaaaarder träffar. Och om du slår upp det i SAOL, finner du att de ”felaktiga” formerna är godkända, även om de inom parentes kallas för ”vardagliga”. (=Vardagliga ord är bara nästan ok. Enligt SAOL.)

Men jag sitter ju här med svaret!

När det gäller svenska, tvåstaviga ord på -a (och många på -e) är det oftast så att vokalen försvinner: flicka – flickkläder, duva – duvslag, måne – månsken, stolpe – stolpskott. Där vill vi alls inte stoppa in extrabokstäver och skriva “stolpeskott”.

Det är endast när ordet “svenska” betyder ‘svenska språket som läroämne’ som ett extra-a har dykt upp: svenskalärare, svenskatimme, svenskaskrivning. Fast det ju är fel … eller bara vardagligt.

/Lotten

——
Kontrollkälla: Katarina Grünbaums språkspalt i DN

Share
Lämna en kommentar

En torsdag mitt i livet

Som tidigare berättat är jag förtjust i spaghetti och köttfärssås. Och basket. Samt barn.

Och så förstås bloggträffar.

Igår var det matbloggsträff på den smakfulla restaurangen Esperanto. Jag är i matbloggarsammanhang kusinen från landet som snubblar i trappan, går på toa mitt i efterrätten och redigerar menyn på plats.

Jag gillade mest en sås (som inte syns på menyn) och allt som knastrade.

Jag vände mig till Lisa:
– Vad är lameller? sa jag, som tänkte på tryckluftsmotorer och svampar och undrade var torskarna hade sina.
– Tunna skivor, sufflerade Lisa.
– Aha. Och vad kan du rekommendera? sa jag och pekade på menyn.
– Allt … alltså, du får allt! sa Lisa.
– Whaaaooooowww! AAALLT? sa jag på mitt allra mest diskreta sätt.

Kukturbloggen (förlåt) Kulturbloggen har en massa bilder på människor och mat. De andra ännu inte nämnda var: Betraktelser från Baren, Kärlek, mat och folköl, Dinner, darling, Anne’s food, The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman, Patrik blandar ihop, Hemliga kockan och Mathimlen.
——-

Snabba kast: tåg hem, cykling till dagis, ”välkommen in på kaffe och muffins, vi har ju föräldradag idag”, hem igen, samling av alla barn för leverans till Bästisgrannen, jakt efter Den Djefla Mannen Utan Mobiltelefon, snabb forsling med Tolvåringen till Johnny Depp på bio.

Lycklig suck.

Förra årets premiär begicks ju mitt i sommarlovet – i år fick vi gå i efterskott. Surmagade recensenter får säga vad de vill: jag kan se Pirates of the Caribbean nästan hur många gånger som helst. Sekruttkultur? Nähedå!

Han var inte särskilt lik Keith Richards 1988.

Johnny and I go way back.

Tvärt kast med liten fågel ska jag roa mig med nu. Fåglarna i skorstenen väcker hela huset i ottan och just i ottan vill jag inte vara vaken. Anticimex vill inte uppfostra dem, så då får jag göra’t.

Share
40 kommentarer

Den stora bilbloggardagen

I förrgår blev det bildiskussion i kommentatorsbåset. Minnen från förr skvalpade till ingen nytta alls omkring i allas hjärnor.

Därav detta inlägg. Stjälp av er bilminnen! Berätta som Stellan och IT-mamman om bilen som tutade i takt med blinkrarna och dessutom rykte som Cecilia N:s bil! Häv ur er ilskan på bilarna som liksom Helénes tvärdör i uppförsbackar och bilar som … är alldeles underbara.

Under de dryga 20 år som jag bodde hemma med mina föräldrar, hade de bara två bilar.

Stenåldern? Nej, bara 1966. Pappa fixar, jag tittar, mamma fotograferar, Broder Jakob bor i hennes mage och Bubblan går på tomgång.

Mammas och pappas första bil var en blå WV. Jag minns inget annat än att det på bakrutan satt en fastklistrad, röd fjäder, vilket var en del av kampanjen för bättre cancervård. Hylands hörna hade tydligen den första Röda-fjädern-kampanjen 1969, så här på bilden hade vi inte kunnat se någon om vi hade försökt. Däremot tittar jag med lupp på alla andra detaljer i bilden. Är vi ute i skogen med packning och en … salladsskål?

Nästa bil blev en gul Volkswagen Variant 411. Den kördes Lund–Luleå, Luleå–Frankrike, runt hela Europa och ett par extravarv runt Sverige tills jag övningsbackade den in i en stängd garagedörr 1984. Eter det körde den ett par år till, fast den fick motorstopp om man inte gasade hela tiden – även när kopplingen var nertryckt.

I några år hade vi en stuga i Hylta (dit Gulan, sedermera av naturliga skäl kallad ”Kexet” naturligtvis kördes oräkneliga gånger). En sommarmorgon 1977, var bakrutan borta. Bara så där.

– Kom allihop! Fotografering! Klättra in och på bilen! Ställ en Ica-kasse framför, det ser naturtroget ut!

Bästisgrannen i nypermanentad lugg sitter på bilden i det tomma ruthålet och lillasyster Orangeluvan i plyschoverall är på väg upp på taket. De andra är kusiner och ingifta släktingar. (Huset i Hylta måste ha varit smockfullt just denna natt.)

Själv då? Joorå, vi ärver bilar. En bil (Volvo Kombi) har vi köpt – av en gammal bankdirektör som bara körde den på söndagar. En Toyota sålde vi för en krona. En annan Toyota körde jag in i en stolpe. De stackars bilarna som hamnar hos oss får ingen vidare omvårdnad – förlåt. Båda våra nuvarande bilar är myndiga, men vi hoppas att de inte tänker flytta hemifrån än på ett tag.

——-
Andra som hoppade på bilbloggartrenden:
Översättarhelena
Ozzy
Stellan 1 och 2
IT-mamman med bil till salu
Ingela
hakke och hakke igen
Heléne
Gravallvar
Ica
Solusfemina (fast det kan vara ett eget påhitt och alls inte bilbloggardagsrelaterat)
Den blyga
Den gamle vid havet
Sandra och Sandra igen (men hon har med all säkerhet ingen aning om att hon bilbloggardagsdebuterar)

Fler? Säg till!

Share
49 kommentarer

Jag är en veckotidning (jormuppdat.)

Kan man skriva om vad som helst på sin egen blogg?

Nej, det kan man ju inte. Somligt är faktiskt helt ointressant. Som att jag till festen i fredags kletade brun-utan-sol på hela mig och inte hann bli brun till festen utan till morgonen efter och att jag just nu är väldigt brun mellan fingrarna och på tånaglarna.

Att hyllorna som nyss bar upp 25 panelbrädor i källaren har rasat (hålbetongsväggar, tack så mycket) och att alla brädorna ligger som okokt spaghetti i en skokartong är heller inte särskilt intressant.

För att inte tala om det ointressanta i att jag gör sit ups situps två gånger i veckan. Men eftersom Iggy Pop i nästan varje artikel får berätta om de 400 sit ups situps han gör varje dag, kan jag ju dela med mig av mina, eller hur?

Alla dessa ska göras i ett sträck. Man börjar med fem i taget och ökar gradvis. I basketlaget klarar vi just nu 15 av varje och vi är väldigt imponerade av oss. (Ja, 15 x 10 = 150.)

(Jooodå, ni orkar visst läsa alla tio. Det är inte på långa vägar lika jobbigt som att göra övningarna. Eller: skriv ut och lägg er under skrivbordet på jobbet, bakom katedern, vid sidan av receptionen och testa!)

1. Fällkniven. Ligg platt på marken och gå upp med både över- och underkropp så att rumpan blir spetsen på bokstaven V. (Fast denna är jag så dålig på att jag bara omväxlande ser ut som ett L och ett J.)

2. Ligg platt med benen stela och raka rätt upp i luften och lyft överkroppen så att händerna når till fötterna. Som tur är, har jag efter min far väldigt långa armar och kan dessutom skylla på knäont så att benen får vara lite böjda i knävecken. Man är liksom ett L som blir ett U. LULULULU.

3. Rulla runt till mage och tänk ”jag är en säl”. Passa på att vila om det behövs – ingen annan tittar på dig eftersom alla är koncentrerade på sig själva, där de gör ”upp med överkroppen, upp med benen från golvet samtidigt”. Man ser ut som en gammal bläcktorkare.

4. Rulla tillbaka till rygg och ligg platt som ett tankstreck. Böj benen så att de bildar Jätten Jorm medan fötterna fortfarande vilar på marken. Upp med överkroppen så att händerna nuddar knäna (dvs. Jätten Jorms huvud). Fantisera om Beppe, det hjälper inför den hemskaste situppen som kommer strax.
5. Ligg kvar i Jätten Jorm-ställning, men böj upp överkroppen och se till att dina både händers fingertoppar möts vid din egen rumpa. (Vilket – ve och fasa – måste betyda att du nästan är inne i Jätten Jorm!) Tänk på Beppe. (Liten rumpa och långa armar räknas som fusk.)

6. Ligg kvar som nyss, men förstör Jätten Jorm genom att lägga ena benet över det andra som om du var en karl som satt på en stol. Ena benets yttre fotknöl vilar alltså mot det andra benets lår. (Kvinnor tenderar – sägs det – sitta med ena benets knäveck mot det andra benets lår. Det är fel i denna övning, men är alls inte ett sätt att förtrycka det täcka könet.) Om du har vikt det högra benet, för du nu upp den vänstra armbågen mot det högra knät, vilket ju påminner om regeringen och oppositionen.

7. Precis som förra, fast tvärtom. Då är knät oppositionen och armen alliansen. Man tvingar ihop dem, men orkar inte hålla emot krafterna som slänger en tillbaka i ryggläge.

8. Hopplös sit up situp som jag skulle vilja förbjuda. Man är i detta läge röd i fejan, man stånkar och pffffftar (helst med munnen) och ska nu krypa ihop nästan som ett ägg på rygg. OCH NÄSAN SKA STRÄVA MOT KNÄNA! FEMTON GÅNGER! Knip dig i örsnibbarna så är inte armarna i vägen. Hata hata hata.

9. Samma som nr 2. Fast ingen orkar ha benen raka. (Här brukar jag mumla ”raka ben” och alla tror att jag har ett mantra om mina orakade ben.)

10. Helt vanliga armhävningar. Det är bara det att magmusklerna ju är lite trötta, och då funkar inte armhävningarna som de brukar. Om man i detta läge har ett urringat linne på sig, kan man se sin mage inne i tröjan. (Tydligen gör jag helt fel, för om man håller huvudet rätt, ska man inte kunna se sin mage om man inte har ögon i hakan.)

Se där! Nu borde jag dela med mig av ett smofsigt recept!

(Fritt efter Vår kokbok)

Smuldeg:
150 g smör (visst är margarin läbbigt?)
4 msk socker (sacketter duger inte)
2 dl vetemjöl (GI-gift, jag vet)
2 dl havregryn (neutraliserar alla gifter)

Klegg:
ca 500 gram (ca 1 liter) skivade rabarber
ca 250 gram jordgubbar som man kan skära i bitar
1 dl socker (igen!)
1,5 msk potatismjöl (som för övrigt är ett utmärkt pulver att strö i nerkissade sängar)

Ordning och reda:

1. Sätt ugnen på 225 °C (ser ni att gradertecknet hänger på C:et och inte på siffran?).
2. Smält smöret. Rör ner socker och vetemjöl och havregryn.
3. Bred ut allt i en pajform.
4. Smula smuldegen över klegget.
5. Grädda i mitten av ugnen
i 15–20 minuter tills smulorna är lite bruna och klegget är mjukt.

Servera med glass, vaniljsås eller chutney. Fast det är dumt att välja chutney eftersom det inte blir särskilt gott.

——————

Glöm inte att det i morgon är Den Stora Bilbloggardagen.

Share
28 kommentarer