Det var ju första maj igår, en dag då man som ”arbetare” ska demonstrera för … ehum. Jag arbetar och arbetar, men vet inte riktigt om jag vill demonstrera annat än hur man bygger en snygg mening med semikolon.
Förstamajdemonstrationerna uppfanns i USA, där arbetarna i mitten av 1880-talet krävde åtta timmars arbetsdag. I Sverige har man bl.a. demonstrerat för rösträtt och mot hungersnöd (1917). Här har intresset för demonstrationerna fluktuerat; det var svalt efter andra världskriget men hottades upp markant under 1960-talet.
Åttatimmarsdag, oh the glory. Nu talar man ofta om sextimmarsdag. Jag skulle vilja gå ner till tolvtimmarsdag, är det ok? (Ssschhhh, jag är egenföretagare och får faktiskt skylla mig själv.)
Men vad är det jag hör? Är det ett muller baki leden? Är det bisonoxar? Är det en elefanthjord? Nej, nu avtar det igen. Det var ju bara lärarna.
Lärare har 45 timmars arbetsvecka. Japp, ni läste rätt. Det är liksom ett straff för att de är så himla lediga på sommaren. Kampen för tillvaron är enligt Darwin drivkraften i naturen. Finns det några som kämpar såsom lärarna idag? Hur jag än funderar, så tycker jag att de flesta som arbetar i Sverige har en relativt dräglig tillvaro på fabriksgolv och i kontorslandskap. (Nej, jag drar inte alla över en kam). Men lärarna?
Lärarna har inte eget skrivbord, de släpar jobbet till och från hemmet varenda dag, de tillbringar helger (och första maj) med att rätta prov i den äktenskapliga sängen och de förbereder lektioner på släktkalas. De knaprar syrehämmare och vandrar ständigt in i väggar i den labyrint som heter tillvaron.
Kan någon säga emot mig när jag idag spikar upp detta på min blogg?
- Lärarna bör ha lika långt sommarlov som skolbarnen.
- Läraryrket bör vara åtråvärt med allt vad gäller lön och förmåner.
- Lärarna bör mullra mer. (Inte strejka, det är ett förlegat sätt att mullra.)
———-
Nej. Jag är inte lärare. Men åh, så jag känner för dem. Kan ni rabbla alla era klassföreståndare sedan ettan? Jag kan: Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar. Båda mina föräldrar var lärare. Bloggblad, Bästisgrannen, VBK-Kicki, Kritan, IT-mamman, Clown-Ozzy, Magistern, Mirre och nästan alla som jag känner i verkligheten är lärare.
TACK ! Skönt att någon annan, inte lärare, höjer rösten.
Lärare talar ju annars bara i egen sak, eller hur är det de säger de som också vill ha sommarlov, men inte jobba som lärare.
Jadå, jag kan: Inger, Lasse, Lasse igen, Maria, Bert. Som textare vet jag inte ens om vi har nån. Vi hade väl Björn till en början och Kalle nu kanske. I Malmö hade jag Per och i Växjö Bertil.
Ja, lärare borde få betydligt mer cred för det de gör. Fast de får långa lov och sånt. Deras utbildning är ju inte direkt harmonisk har jag förstått på mina pluggkompisar.
Hoppla, det kändes bra!
Vi lärare är ju annars ena väldiga gnällspikar. Kanske för att folk tror att vi slutar jobbet kl. 14 och går hem då. Så vi måste säga i tid och otid hur många kvällar vi jobbar och hur synd det är om oss. Skönt när någon som du klappar om oss så där förstående. Känns bra, helt enkelt! Vad bra den här dan började.
Och du, ni företagare är inte sämre ni. Snacka om att sitta hela Valborg och 1 maj och pilla med bokföring och bokslut. Jag slår vad om att du hade med dig alla siffror och papper och höll på med det i smyg under släktmiddan. Erkänn!
Annika, Britta, Glenn, öööh… Kerstin, Birgitta, Börje, hon lilla latintanten och slutligen Åke!
Jag tror att vi hade en till samtidigt som Glenn också men minns rakt inte… mellanstadiet var lite rörigt i Öjeskolans stökigaste klass. Lilla latintanten kan ha hetat Gun. Eller Gunnel. Eller troligare något helt annat. Men vi hade henne bara ett år och jag hade fullt upp med tonårsaktiga saker det året. (Dock hade hennes man känt Tage Danielsson när de pluggade i Uppsala tillsammans!)
Min lilla latintant hette Richard och hade en hästsvans ner till rumpan.
Klart jag kan säga emot…
Lärare är vad jag (i mitt huvud) brukar benämna kall-jobb. Dvs att det finns någon form av kall bakom det: Jag vill lära andra lära sig. Precis som en präst, journalist, brandman, läkare eller en sjuksköterska har sina motiv för att välja just det yrket. De går alla in med öppna ögon om vad arbetet innebär, det kan inte komma som en överraskning. Det viktigaste är att fördelarna med yrket uppväger nackdelarna.
Det innebär alltså inte att de ska slita för en låg lön eller känna att det är ett lågstatusyrke. Det är inte det jag menar, men det är väldigt många som behöva få en uppgradering i villkor och ersättning. Och vilka är mer berättigade än andra?
Heh – mycket ryggkliande här idag, ser jag. Eftersom jag är gift med en IT-mamma-lärare och har en clownozzy-lärar-lillsyrra så kan jag förstås inte protestera. Och vill inte heller.
Jag hade Monika, Ann, Sofia, Britt-Marie, Gunilla och – Svante!
En snubbe smög sig i alla fall in på slutet, och där kommer jag till min poäng: Läraryrket är kvinnodominerat, liksom många andra yrken som förtjänar en uppgradering.
Feminist? Nja. Men visst har jag rätt?
Jag undrar också… VILKA är ARBETARNA år 2007?
Vad gäller lärarna så håller jag med på alla punkter… är inte lärare, det är det sista jag skulle kunna tänka mig, men mina föräldrar var lärare… och flera av mina vänner…
Dessutom har jag barn i skolan, ett annat skäl att känna för lärare och vilja höja deras status, lön och annat.
Tänk Bengt, jag tror visst att den verkliga arbetssituationen ramlar ned som en balkong i huvucet på väldigt många nya lärare – det är inte direkt några blivande arbetsgivare som säljer in yrket med att arbetssituationen är bortom det rimligas gräns och att det på somliga håll handlar ganska lite om kunskapsförmedling i klassrummet och mer om socialarbete och kontakter med fan och hans moster. Och väldigt många som varit lärare länge har sett sin arbetssituation förändras och erodera fullständigt. Vem säger förresten att lärarjobbet och de övriga du räknar upp är ett kall (prällen möjligen undantagen)? Är det de själva?
Stellan- Ey, jag hade verkligen majoritet av det manliga släktet som lärare.
Lärarna då: Ann, Britt, en kortvarig kvinna i fyran, Svante, Ola, Ann-Marie, Per och Bertil. Dött lopp manligt-kvinnligt. Men det var längesen och kvinnorna var i de lägre stadierna alla utom en.
Jag har en, högst personlig, fjärde (minns jag fel antal nu?) punkt: Lärare bör få arbeta som lärare. Sen får man tolka det lite som man vill, medan jag mullrar på med omsorg och blöjbyten istället för det jag är utbildad till, medan någon outbildad har jobbet det egentligen borde stå mitt namn på.
Och ja, jag minns alla mina lärare, från ettan till gymnasiet: Gudrun, Aina (min mamma!), Per-Arne, Marie, Madelene, Björn, Eva, Eva, Eva, Eva (kan man heta nåt annat och vara högstadielärare?), Björn (en annan), Vanja, Roger, Jan-Olov, Staffan, Pierre, Astrid, Nina. Phu.
Okej, okej – jag glömde ju Nutten som jag hade i gymnasiet. Han var ju man. Framstod som rätt mesig, men troligen en av få i världen som kan få en sjuttonåring att gå igång på uppgiften att analysera Shaksepeare…
Hallå Stellan, håller inte du på med bokslut? Kom hem nu och sitt inte och häcka på Lottens blogg!
/Frun
Häckelihäck, jag är BNP:s värsta fiende! Moahahaaaaaaahahaaaaa!
Ja det kan jag!
Lillemor Erlandsson, Barbro Wassberg, Agneta Eurenius, Janne Bergström, Wello Pertman!
Det var grundskolan + gymnasiet det. Men jag minns inte inte vad de på folkhögskolan, universet eller andra utbildningar jag gått som vuxen. Selektivt minne!
🙂
Eurenius på min ära, jag är av Eurenius-släkt!
Vad har vi lärt oss idag? Jo, alla lärare heter Eva utom de som heter Lasse och de som hette Nutten och Wello. Egenföretagare häckar och lärarna börjar från och med idag att mullerblogga.
Och kall eller inte kall: övertidsersättning ska man ha ändå. Om man som lärare blir beordrad att vara psykolog, ska man ha betalt för det också. Och om man som lärare plötsligt får order om att agera flyttgubbe i fyra dagar, ska man få ett njurbälte för säkerhets skull — utan avdrag på lönen.
Lärare kan även (eller kunde åtminstone på 80-talet) heta Kerstin. I högstadiet hade vi inte mindre än 6 Kerstin som undervisade i klassen (samma år!!!).
Jag hatade att gå i skolan. Alltså allvarligt. Jag älskade att lära mig saker, hatade själva skolan för det rådde aldrig lugn och ro, det var bara dom som förstörde, levde rövare etc., som fick uppmärksamhet. Det var först på gymnasiet som det blev uthärdligt. På universitetet var det rent igenom roligt.
Jag har stött på en del lärare från grundskoletiden nu i vuxen ålder. Jag minns dem för väl och nu bor jag ett stenkast från min gamla högstadie skola.
Jag avundas inte lärare. Kan inte säga att jag avundas duktiga elever som försvinner i en grå massa heller. Inför bra villkor för lärare OCH elever som sköter sig som de ska och jag är med på tåget. Tills dess, inte särskilt mycket.
Been there, done that. Lärare alltså.
Och jag håller med Lotten till fullo!
När jag tillträdde fick jag en chock när detta yrke (inte kall i mina ögon) faktiskt innefattade en mångfald andra yrken/roller. Förutom att jag jobbade minst 60 timmar i veckan (ja, det tog sån tid att förbereda/rätta med mera) fick jag ta i tu med en mängd sociala problem. Jag var kurator, psykolog, vaktmästare, föräldracentral … Till slut kastade jag in handduken efter bara två år och sadlade om.
Mina äldre kollegor gav bifall: ”Bra, lämna yrket medan tid är!”
Sorgligt, men sant.
RESPECT till alla lärare!
Och ja, jag minns också fortfarande
Elsa, Gerd, Ingela/stefan, Janne, Paula, Fru Whalström, Biggan, Ulla, Nicke, Lasse, Pelle, Bumba, Tycho, Gert, Sonja, Birgitta,Lena
och favoriten framför alla den distingerade gamle gentlemannen som lärde mig italienska, signor Gian Carlo Padovani.
Tack för din empati! Fast just jag har förhandlat mig till bra villkor – och förvandlat mig till sv2-lärare. Jag tänker inte förringa min insats, för jag vet att mina invandrarelever lär sig fort och gillar det, men – jag har jobbat med det så länge att jag inte behöver förbereda så värst mycket – och jag rättar under tiden – och slipper allt extratjafs som det innebär att vara klasslärare.
Därför har jag också mer undervisning, behöver inga håltimmar, och tycker att jag har det himla bra.
Men… för nackdelar finns överallt, jag har också lägre lön än de som sliter häcken av sig… och så jobbar jag halvtid. Perfekt – inte för att jag egentligen har råd – men jag värderar mitt liv mer än pengar.
Visst minns jag alla lärare, fast så ofta som jag bytte skola, skulle listan ta alldeles för stor plats.
Gun-Britt, Inge, Anders, Kerstin, Anders tillbaka från föräldraledigheten, Sven-Olof. Fast S-O kallades bara vid efternamnet: Uno.
Eftersom jag fortfarande är med i LR (och därför har tillgång till tidningen Skolvärlden), fast jag inte jobbat som lärare på jättemånga år, och jag har barn, så vet jag att läraryrket som lockade mig när jag gick på högstadiet är ett helt annat än det läraryrket som existerar nu.
Jag hade tur som slapp vara klassföreståndare. Jag ville ju förklara så att den som frågat sken opp i ett ”JAHA!” Det blev ganska (för) mycket annat.
I Skolvärlden finns för övrigt en liten återkommande ruta där olika personer får berätta om sin bästa lärare.
Min var Gösta Berglind i franska på gymnasiet.
Möjligen ikappsprungen av fysikochkemiläraren på högstadiet: Håkan Abrahamsson.
Det var då själva … jag kan inte komma på vem som var min bästa lärare! Original var de alla, men bäääst ..?
Hur som helst har jag giltigt förfall: jag har tappat min inte särskilt älskade dator i golvet så att den döden dog och min koncentrationsförmåga for ut genom fönstret. Webbmejlen kan jag inte logga in mig på, så om det är något om storlekar och antal och hrrrm och humhum (hemligt) … mejla olle@bergman.com.
Hur ska jag nu hålla min coola presentation inne i Stockholm imorrn?
Oj! Tack! Helt plötsligt var jag i VERKLIGHETEN lärare. Fast jag bara är på låtsas, utan utbildning och är anställd i 6 veckor till som fritidspedagog. Fast jag är en grym lärare. Fritidspedagog. Sjuksyster. Psykolog. Lektant. Hälsokostrådgivare. Idrottslärare. Dagisfröken. Biträdande rektor. Rektor. Sanitetstekniker. Vaktmästare. Växelreceptionist.
Sen är jag glad också. Och önskar att nån skulle vilja anställa mig.
Jag glömde: Gunnel, Tommy, Anne-Maj, Stellan, Staflund, Tore.
Å ja! Eva Lundgren. I ettan. Hon var så snäll. Berättade varför det stod ris i hörnet. Det var avsett för den som skolkade. Vad betydde SKOLKADE??? Jag hade ingen aning! En av de fem Matsarna i klassen kunde berätta… Men ingen fick smaka på riset. Hon var ju snäll, jag skrev ju det! 🙂
I see. olle@bergman.com var ordet. Will do. Och nu kan jag häcka så mycket jag vill, för nu har jag lämnat in fem av sex deklarationer. Den sjätte har jag uppskov med, måste ju ha något att göra fram till semestern också.
Min lilla latintant hette Brita, förresten. Hon var mycket riktigt en liten tant. Mycket liten. Men hård som flinta.
Även när man är ålderstigen minns man sina lärare. Dock inte alltid till förnamn.
År 1948 började jag skolan som sexåring och hade i första klass småskolan, den mildstränga fröken Storm. Henne tyckte jag mycket om. Hon blev 67 till våren och gick då i pension. Då bör hon ha varit född 1881. I andra klass hade vi den rätt otrevliga och hetsiga fröken Astrid R—e. I folkskolans tredje och fjärde klass fick vi vår lärdom av magister Berg. Han var en rätt vänlig sjubarnsfar, som då någon klasskamrat utbrast »Magistern Lillen, Röen och Börje sitter i träden på andra sidan järnvägsstaketet«, helt lugnt svarade »det är vår, så dom ska sitta kvar där timmen ut«. Därefter följde flickskola med olika ämneslärare i varje ämne och sedan samma sak på gymnasiet. Min första klassföreståndare på flickskolan minns jag båda namnen på: Linnea Hörlén, hon blev senare riksdagsledamot. I och med dessa stadier fick man skolkataloger, så då fick man ju även samtliga lärares förnamn klart för sig. Något liknande skolkatalog förekom, såvitt jag minns, inte under mina fyra första skolår.
På den tiden hade lärarna, precis som vi elever, längre sommarlov och behövde normalt inte befinna sig i skolan annat än då de hade lektioner, som troligen var färre till antalet jämfört med i dag. Å andra sidan var klasserna stora. Jag gick för det mesta i klasser om 32-34 elever. Skrivnings- och uppsatsrättning kunde vara rätt betungande.
Se där, hur viktig är inte skolan. Alla har vi minnen och några har många. (Mycket intressant, Agneta!)
Jag ber om ursäkt för att jag inte hyllar er alla en och en, men min hjärna är så himla upptagen med att sörja datorn. Ja, jag borde dra något gammalt över mig.
Måste bara förtydliga, förresten: jag läste aldrig latin. Jag såg läraren, knyckte på nacken, satte näsan i vädret och bytte till något annat ämne. Som jag tydligen har förträngt.
Jodå, jag kan också rabbla. Birgitta, Karin, Anna-Karin och Kalle. Men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad min klassföreståndare på gymnasiet hette. Det kan bero på att hon en gång, helt utan förvarning, gav mig en kram. Därefter var jag livrädd för henne. Hemska människa!
Lisbeth, Else och Irma (som dessutom bodde ihop!),Thomas, Leif, Elisabeth, Lasse, Arne, Olle, Bengt, Jan (Överförmynadre i stan), Rickard, (min viktigaste lärare minns jag inte namnet på men det var hon i skrivmaskinslära, jobbar idag som läkarsekreterare), med flera.
Jag skulle inte vilja vara lärare i dagens samhälle, de kan inte ha det lätt. Sommarlov ska de dock ha, gärna massor.