Hoppa till innehåll

Etikett: kultur

Lexikon och gårdagens fopoll

Lexikon i radion

Idag är det ”lexikonens dag”, vilket inte alls som ”kanelbullens dag” orsakar penga- eller näringskonsumtion. Det är helt enkelt ingen som bryr sig.

UTOM JAG.

Medveten om denna min lexikala, relativt dammiga passion bjöds jag in till radion för att prata om

  • Nordisk Familjebok & Ugglan
  • Svensk Uppslagsbok där Tage Erlander faktiskt jobbade i sin ungdom
  • Bonniers Lexikon – det coolt svarta verket med guldäpple på ryggen
  • Bra Böckers gröna & Lexikon 2000
  • obskyra, gamla konversationslexikon som slit- och slängverk
  • NE
  • svenska.se.

Jag tog vår största rullväska och forslade i den sedan 50 kilo encyklopedier så att hjulen deformerades till knaggliga små klumpar. När jag packade upp böckerna yrde dammet så att jag fick gå och snyta mig. Det var endast cd-rom-utgåvan av NE som var någorlunda fräsch, för den brukar jag ta fram då och då för att imponera på gäster med.

– Coffee-table books for the guests? Nooo, we have a what we in Sviden call a sederåmskiva!

Hela radiopratet finns nerkokat (med musiken borttagen) till en halvtimme häääär(Jag pratar jättefort, blandar ihop årtal och ord och är alldeles till mig i trasorna.)

Fopollen och parkeringsgaraget

Igår åkte jag med spanjoren Julian och hans spanske bror Pablo till Friends Arena för att kolla på Sverige–Spanien i EM-kvalet. Ni som såg matchen på tv missade förmodligen att

  • målisen Robin Olsen värmer upp i en timme tillsammans med reservmålvakten, och det så brutalt att jag skrek till varje gång han slängde sig
  • startelvan värmer upp för sig, bänkspelarna iklädda mössor för sig
  • den allestädes närvarande reklamen är ögon- och öronbedövande tramsig och bullrig
  • publiken har på sig dunjackor under de gula t-shirtarna
  • Sebastian Larsson (Eskilstuna) var bäst på plan.

Spanjorerna kommunicerade med sina föräldrar i mobilerna innan matchen började, och fann att om de gick och ställde sig på en viss trappavsats skulle de minsann synas i direktsänd spansk tv. Så det gjorde de. Alla spanska släktingar skrek av detta tilltag såpass att hela Spanien höll på att välta.

Så kom nationalsångerna!

Under själva matchen var det ett himla tjoande och klappande och skrattande och när slutresultatet blev 1-1 var vi alla tre ganska lättade. Men så kom vi till parkeringsgaragedebaclet.

När vi alla 50 000 åskådare skulle utrymma Friends Arena blev det totalt Stau överallt, som man säger på tyska. I trappor, i affärscentrumet, i smala gångar och i stora parkeringsgaraget. Men då gör man som spanjor ju det bästa av situationen!

Trafikkaoset gav inte med sig förrän efter drygt 90 minuter, vilket man måste säga är bedrövligt ur en samhällsekonomisk synvinkel. Mina spanjorer, som ju är lärare som går upp i ottan varje dag, höll dock humöret – även om energinivån mattades något när klockan närmade sig halv ett på natten:

– Hej, sa jag till två anställda i parkeringsgaraget.
– Hej … sa de lite återhållsamt och misstänksamt, beredda på skäll.
– Nu har vi ju suttit helt fast hur länge som helst. Hur kommer det sig?
– Det … det är många som ska ut samtidigt …?

– HALLÅ! KAN NI SÄGA VAR MIN BIL ÄR? skrek en förtvivlad man.
– Eh, nej, var ställde du den?
– JAG VET INTE!

– Är det alltid så här? sa jag till de två anställda lite senare.
– Ja, alltid efter matcher och konserter.
– Oj, det var värst.
– Ja, men det lossnar oftast efter enånhalv timme.

– Tjeeeeenare, sa en till synes sober man som plötsligt stack in huvudet i vår bil.
– Hej.
– Har nån av er en öl?

När han inte fick nån öl av oss, styrde han kosan mot de dansande matadorerna. Och sågs sedan inte till mer.

Share
28 kommentarer

Argt folk på Thielska en het dag

Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.

Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.

Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.

Men ungefär så här såg det ut.

Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”

Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.

Ruccolaträd.

På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?

Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.

Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.

– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!

Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.

Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.

Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.

Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.

Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.

– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?

Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.

Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.

– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?

På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.

Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på Gillbergaplan Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?

Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.
Share
35 kommentarer

Ankskit! (Avd. ”ingen förstår mig”)

Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:

Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:

– Ankskit.

Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.

Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).

Här har ni ankskitens ursprung:

Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:

Scenpratorna på premiären på Lilla teatern 30 mars 1965.
Den här annonsen är från 25 mars 1965: utsålt redan då.

Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!

– Ankskit!

När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.

– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.

Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.

Charlotte Kalla: Oj, joooh. Ankskit.
Sebastian Samuelsson: På en skala? Ptja. Ankskit?
Stina Nilsson: Ankskit, men jag är väldigt glad.
Share
58 kommentarer

Å nu blire teater!

”Sex roller söker en författare” är en pjäs av Luigi Pirandello. Jag såg den redan 1989 med Helena Bergström i en av rollerna och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Jag sa till min dramatikansvarige kollega på NE-redaktionen att den bruden kommer det att bli något av så henne måste vi skriva en artikel om. Nej, sa han helt korrekt eftersom hon ju var så ung. Då. (Men hon har förstås en artikel nu, i pånätetversionen.)

Igår var jag på Stadsteatern och såg pjäsen igen – och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Det är en metapjäs, och nu ska jag försöka förklara vad den handlar om:

  • På scenen står fem skådespelare som spelar fem skådespelare som repeterar en pjäs. Allt att är extremt roligt.
  • In kommer även två skådespelare som spelar regissör och regisassistent. Allt är hysteriskt roligt.
  • In på scenen kommer sedan sex (nåja, sju) skådespelare som är rollfigurer i en pjäs som inte har skrivits än. Allt är extremt tragiskt.
  • De sex rollfigurerna spelar upp replikskiften som de sex skådespelarna försöker öva in. Allt är extremt förvirrande.

Det är faktiskt rent av strålande. Teater när den är som bäst! Till yttermera visso fick jag sitta allra längst fram – vilket jag alltid försöker göra. Skådespelarna ska helst spotta och fräsa så att jag måste torka av mig mellan varven. Bryter de den fjärde väggen och vill ha upp någon på scen blir det värre: är jag publik, så vill jag sitta kvar i salongen.

Inte ens en meter från spottfräsarna!
Inte ens en meter från spottfräsarna!

Förutom att det var en bra pjäs, en bra sittplats, en bra uppsättning och på alla sätt en fantastisk upplevelse, vet jag nu hur jag ska inreda vardagsrummet. Visserligen kommer halva källaren att upptas av sofforna, men det är så här jag ser mina framtida festmöbleringar:

PARTYYY!
PARTYYY!

Och nu ber jag om ursäkt, men jag ska – trots att jag är helt, komplett och totalt nöjd – berätta vad som stör en sjuk hjärna under en nästan alldeles perfekt föreställning.

  1. Kläderna är noggrant utvalda av kostymören Maria Geber. De sex (sju) rollkaraktärerna som söker en författare är klädda på 1920-talsvis medan de andra sju skådespelarna har moderna utstyrslar med små inslag av teaterkläder (de repeterar ju ”Tre systrar”). Men ”flickan” bland rollkaraktärerna från 1920-talet hade moderna, bruna konstläderskor med kardborrband. Krack! sa det när illusionen brast. (Just hennes ena sko är viktig i allra sista sekunden av pjäsen. Och då var det en helt annan sko!)
  2. När en av rollkaraktärerna sa ”När den här lilla flickan tas ifrån hennes mor” tänkte jag ”VEMS MOR”?  Sedan försökte jag under en stund andas lugnt och tänka att Pirandello kanske hade italienska språkfel i sitt manus och att det kanske ska signalera något om karakt… Hm. Sedan slog jag mig själv med något hårt i huvudet och ignorerade replikerna ”Om jag var dej” och ”Undrar du vart du är?”. (Oj, vad jag ignorerar bra som fortfarande kommer ihåg det .)

Det är en pjäs om verklighet kontra illusion – kanske liiiite grann på samma tema som Groundhog Day, som ju är en underbar film. Recensionerna från i höstas är nästan lika översvallande som jag: DN, SvD, nummer.se, Expressen. Men ingen nämner de förbaskade skorna!

På väg hem till lillasyster Orangeluvan för en kort natts sömn, satt jag bredvid en tysk man på tunnelbanan. Han talade i telefon samtidigt som han ömt smekte de 14 jordgubbsplantorna som han hade i knät. Tänk, den rollfiguren skulle Pirandello säker kunna göra något klurigt av.

Share
39 kommentarer

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.
Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Men ingen vettig tehuva.
Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.
Tioåringen vann med dessa fynd.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fann en liten telefon.
Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

Share
30 kommentarer

Kroppskultur?

Kroppskultur associerar man väl mest till en handbollsklubb i Uddevalla? (Jag associerade bara till handboll – var tvungen att kolla upp om det verkligen var Uddevalla, Åmål eller kanske Karlskoga. Lägg på minnet: min okunskap skryter jag endast om i samband med handboll.)

Enligt min livsledsagare (Husmorslexikon från 1957) finns det två aspekter på kroppskultur:

  • den hygieniska och medicinska
  • den estetiska.

Nu kan ju aspekterna slå sina kloka huvuden ihop och totalkrocka som t.ex. när människor väljer att deformera sin kropp för att den ska bli ”estetiskt tilltalande”.

Det som ligger närmast tillhands att fundera på idag är förstås befängda bröstexplosioner och läckande läppar samt slutligen den horribla hårborttagningen – ett sisyfosarbete som jag med ålderns rätt har börjat dra ner på. Nu ska jag istället börja snöra mina fötter emedan de äro stora som kartböcker.

(Om ni inte orkar läsa hela fotartikeln som jag länkar till, får ni ett litet smakprov här:

”Fotsnörningen gick till så att tårna tvingades växa in mot fotsulan så att hela foten blev ”som ett lotusblad”. Detta gjordes med remsor av mjukt tyg, ibland av siden, ibland till och broderade, som drogs åt mer och mer. Men eftersom fötterna delvis ruttnade av behandlingen luktade bindorna illa.”

Mumsfilibabba.)

Kroppskultur? (Borde jag ha lagt till en bild på Fredrik Ljungbergs magmuskler?)

 

Men nu tillbaka till Husmorslexikonet. För det är ju så vackert! (Ok, det är roligt och allmänbildande och fascinerande och fantasieggande och allt annat också.)

”Pubertetsflickans kutiga hållning kan bero på trötthet eller blyghet men kan också vara en medveten efterapning av en ful, affekterad mannekänghållning.”
(Hjälp, vad jag här i soffhörnet sitter olämpligt med datorn på sniskan och tekoppen mellan knäna.)

 

”En harmoniskt utvecklad kropp i smidig rörelsefunktion.”
(Hm. Jag tänker plötsligt på volleybolltjejers tajta matchdräkt. Hm.)

 

Kroppskultur i all ära, men jag är lite trött. Har lite träningsvärk. Ska koncentrera mig på Husmoderns lexikala bokkultur istället. Trarajdida. Titta, blöjeksem. Oj, akromegali. Aaaaah, en hel artikel om kylskåp! Humdidum …
Share
25 kommentarer