Hoppa till innehåll

Etikett: kultur

Några bagateller och ett svårt ord

Det pågår en diskussion i diverse medier om vad som är intressant att läsa – eller ens värt att läsa. Någon anser att kändisar som skriver om sitt liv borde ta sig i kragen och inte slicka sig själv i röven (min formulering) och nån annan anser tvärtom att det ju är kändisarnas liv som är intressanta, annars hade inte inte varit kändisar och därmed inte så intressanta. (Även detta är min formulering. Tusan hakar, jag borde bli journalist.)

Själv tycker jag att ämnet oftast överskuggas av språkets kvalitet, och att böckerna som jag läste som tolvåring fortfarande klår alla romaner som jag försöker traggla mig genom idag.

Intressant eller inte intressant, hur det nu än är, så finns det ju en detalj som alla som ger skrivråd gärna delar med sig av. Här är det Ricky Gervais som får berätta om just detta:

Sammanfattning: skriv om det du har varit med om, så blir det intressant. Eftersom jag oftast bara är med om bagateller, måste jag i så fall berätta en sådan.

Jag åkte till Stockholm, vilket ju är plättlätt och bara tar en timme. Men så är det ju det där med tågen som går och går och aldrig kommer fram till perrongen. Och trängseln, brölande målbrottspojkar, folk som taaalar i mobilen som vore den en ostmacka, folk som inte har biljett och folk som … Oj.

Nej, det var ju mina egna upplevelser det skulle handla om. Här är en: när jag tvärnitade framför denna korvreklam på Pressbyrån kraschade en barnvagn bakom mig rakt in i mina ömmande hälsenor. Men jag bara skrattade.

Korv, kyrv och kärv var ju jättekul!

Väl på tåget, som bara tuffade fram i 1800-talsfart, fnissade jag åt bordet vid min plats eftersom det hängde med hakan och var alldeles enögt.

”Jättedeppigt”, mumlade bordet.

När vi väl kom fram, längtade jag redan hem lite. Det känns som om allt i Stockholm numera är dubbelt så dyrt som en timme västerut, och det är tammetusan inget att skratta åt. Så då muttrade jag några svordomar istället.

Jädrar. Sådana här pallar köper vi på loppis för 200 kr.
Å fan. Dessa dyra muggar påminner om …
… Gromits polare Wallace.
Men vad i helskotta. I Stockholm kostar mitt porslin 69 kr per tallrik. På second hand!

Nämen det var ju mina synnerligen intressanta bagatellartade upplevelser jag skulle skriva om! Att det ska vara så svårt.

På Medborgarplatsen klev jag på ett tunnelbanetåg som krängde som ett skepp i sjönöd, men på grund av revbensbrottet kunde jag varken hålla mig i stången uppe i taket eller nå en vägfäst stolpe. Därför ställde jag mig bredbent (som en matros på nyss nämnda skepp) och inväntade nästa krängning.

Det var som att vänta på en hickning. För den kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom int… OCH DÄR KOM DEN!

– Iiiiih! sa några damer.
– VAFAAAAN! sa en rödskäggig jätte.
– Iff iff iff iff sa en liten knähund.

Själv sa jag inget, men min kropp reagerade instinktivt. Högerhanden högg tag i första bästa stadiga, balansupprätthållande fäste så att jag skulle kunna undvika ett brutalt fall.

Nämligen de här två hyskorna på damen framför mig.

När jag upptäckte att pek- respektive långfinger knep om damens skärphällor, släppte jag snabbt och inväntade skäll eller mördande blick eller fnitter och himlande ögon. Men hon bara vände sig förvånat om och tittade rakt förbi mig mot den rödskäggige.

– Förlåt, sa jag.
– … ? … sa damen, för hon sa ingenting.
– Jag råkade ta tag i dina hankar på ryggen. På jackan. Jackans ry…
– Tankar? sa damen på en släpig, nasal stockholmska som man nästan aldrig hör numera.
– Ja, ne-hihi, hankar, hängen … hällor … nej, hyskor … nej, vad heter det?
– KÄNNER jag dig? sa damen.

Men innan jag hann svara, vände hon sig om och gick till ett annat dörrpar i tunnelbanevagnen. Lika bra det, kanske. Vi hade nog inte blivit vänner på ett bra tag.

Ja, det var den bagatellen. Här är en annan – kolla på spår 12 & 13 på Centralen. Vilken intressant skillnad!

Jättegamla träsyllar med massa grönska till vänster, och en modernare, prydligare (ergo tristare) variant till höger.

Jaa. Näää. Kanske måste man faktiskt vara med om lite intressantare saker än så här för att vara läsvärd. Suck. Jag borde förmodligen gå på sjön, ta värvning eller kidnappa en maffialedare.

Share
27 kommentarer

Historisk vandring i Stockholm

– Ugh!
– Uff!
– Se upp!
– Akta!

Sa vi. Jag var med min kompis Sara i Stockholm och fann att coronadistanseringen är puts väck. Alla gick så nära varandra, alla stod i vägen, alla sparkcyklar for fram snabbare och tystare än nånsin. Vi kände oss lite som kusinerna från landet, för denna frustande trängsel har vi ju inte upplevt på 18 månader.

Men det försökte vi ignorera när vi gick ”stadsvandring à la Lotten”, vilket innebär att jag berättar allt jag vet om vissa specifika detaljer som jag själv finner intressanta. Men som inte nödvändigtvis hänger ihop temamässigt, tidsmässigt eller ens är historiska.

– Här är Klara kyrka! De jobbar jättemycket med att hjälpa hemlösa, så i kyrkbänkarna sitter nästan alltid folk och sover – och de är välkomna! Men innan vi går in ska vi försöka ta en bild genom ett galler på baksidan!

Det här gör vi alltid sedan 2009, när bloggaren Stationsvakt lyckades smälla av en sanslös bild genom gallret i exakt denna lucka.

Klara kyrkas lite stökiga källare. (Foto: Stationsvakt 2009.)

Även jag lyckades fotografera dessa kistor 2009, men den bilden (eller mina andra) går inte att jämföra kvalitetsmässigt. Och när vi är inne på kvalitet, så såg fotot denna gång ut så här.

Tråååk.

Vandringen gick vidare till Bellmans monument på Klaras kyrkogård– som inte är hans korrekta gravplats eftersom han hamnade på obestånd strax innan han dog, och därför lades i en anonym grop, bara. Sedan kontrollerade vi Ferlins cigarett (som fortfarande är kapad).

Du barfotabarn i livet, var är ditt cigarettmunstycke?

Komna så här långt började det kurra i magen. Utbudet i krokarna runt Sergels torg är så stort att man nästan vill ge upp, men Kulturhusets restaurang på taket är trevlig, och inte överdrivet dyr. Och kapsyl- och locklampan är jättekul!

Gubben som uppfann flaskkapsylen 1892 var amerikanen William Painter, som helt logiskt även tog patent för kapsylöppnaren 1894. Hur man under de två mellanåren öppnade flaskorna vet jag inte.

I Kungsträdgården berättade jag som vanligt om de två kungarna som står staty:

• Karl XII är ett lejon bland krukor.
• Karl XIII är en kruka bland lejon.

Men just denna dag hade Karl XIII fått så himla trevlig konkurrens: en basketplan byggdes upp inför våra ögon!

Där är plankan! Korgen är strax färdig!
Och DÄR är ju bollen!!!

Inne i Gamla stan har vi som tradition att fika i Stadsmissionens café i Grillska huset i ena hörnet av Stortorget. Det är inte billigt – men gott, fett, sött (och för en god sak).

Jag hade aldrig förr stött på smörlock! (Gjort på smör, farin, russin och kanske nåt mer.)

Vi hade bokat in en guidad entimmesvandring på temat ”blod och mord”, och till vår stora förtjusning var vi de enda deltagarna. Vår guide var inte helt glasklar i tanken och glömde bort ord och årtal samt kallade Anckarström för Ankarkvist, men oj vad det var trevligt!

Jag hade ingen aning om att Gamla stan var bra mycket mindre på medeltiden – och nu pratar jag inte om landhöjningen. Vattnet runt Stadsholmen gick nästan hela vägen upp till Västerlånggatan och Österlånggatan! Landhöjningen har förstås bidragit, men landutfyllnad som till stor del berodde på att man slängde avskräde, har gjort Gamla stan tre gånger större än på medeltiden! (Kolla på kartan längst upp i inlägget.)

Allt skräp som fanns i vattnet runt hela Gamla stan-ön gjorde att människorna fick bygga bryggor som gick ut till det renare vattnet – bortom skiten – så att de kunde tvätta kläder och mattor och … kanske diska? Doppa fötterna och sånt? Bryggorna blev med tiden ganska sömlöst fortsättningen på gränderna som vi ser idag.

Guiden berättade att det fortfarande i modern tid är farligt att bo i Gamla stan eftersom brandkåren inte kan ta sig fram på de smala gatorna. Flera gånger har det hänt att folk har brunnit inne av den enda anledningen att hjälpen inte har hunnit fram. Om det började brinna på medeltiden, kom brandkåren fram lättare – men de hjälpte blott till om huset hade en brandförsäkring som markerades med ett speciellt märke ovanför dörren. Inget märke – inget vatten.

Här skulle jag bara ta en bild på ”brandmärket” (1) ovanför dörren, men råkade få med så mycket mer intressant. 2: armeringsjärnen som håller upp golven/taken på insidan pryddes med krusiduller eller bokstäver och siffror (kallade ankarslut). 3: rörliga järnkrokar som man sätter fast fönsterluckorna med. 4: kol-inkast. 5: tecken på att huset nog behöver renoveras lite.
Bilden råkade jag tyvärr kapa på sidorna, men här ser man hur ankarsluten har förankrats med ”ANNO 1657” på Kindstugatan 8. Ankarslutens utseende är en hel vetenskap, som avslöjar vilket år huset är byggt.

På Kindstugatan hittade vi flera 1600-talshus som hade behövt lite omvårdnad. Bland annat nummer 13:

Plastbandet ”Risk för snöras, istappar” kräver helt klart omvårdnad även vad gäller skiljetecknen.
På östra delen av Gamla stan finns sådana här fastsatta långt ner på husen. Vad är det? Är de nya? Är de gamla ”knytafasthästen-pinnar”? Är det nåt man kan låsa fast sin cykel i?
En annan sak jag lärde mig var att hääär hade minsann Carl Larsson bott som liten palt innan familjen kom på obestånd. Dock visade det sig (när jag frågade expertisen Ami Bergöö) att det nog faktiskt tyvärr är så att det var ett helt annat hus som han bodde i. Nån borde protestera.

Riddarholmen strax väster om Gamla stan är ett konstigt plejs: där bor inte en levande själ. Svea hovrätt och massa andra instanser som Norstedts förlag har däremot kontor i de helt otroligt, fantastiskt imponerande byggnaderna. Befolkningen på holmen var 1 år 2009. Han som bodde där var en föredetta anställd vid byggnadsstyrelsen som hade fått bo kvar i sin tjänstebostad efter pensionen. Sedan 2010 är befolkningen nere på 0.

Det här var också nytt för mig: bakom luckan finns en lodrät silverstav som markerar normalhöjdpunkten i Sverige år 1900. (Hade inte vågrätt varit lämpligare?)

Niotimmarsvandringen gick i kvällningen mot sitt slut. Vi inspekterade alla fem platserna där ”Dramaten” har legat (den hette inte alltid så, därav citattecknen), varav det nedbrunna ”Bollhuset” i Slottsbacken pga. namnet förstås tilltalade mig mest. Men båda två blev vi synnerligen upprörda över ett försvunnet torg: Riddarhustorget, som numera bara är en väldigt trafikerad korsning.

Fast jag lyckades visst ta en bild precis när det var bilfritt.
Kolla vad trevligt det såg ut 1909! Det stora huset strax bakom statyn av Gustav Vasa är det röda huset på bilden ovanför. (Foto: Stockholms stadsmuseum.)

Förtjusande dag, på min ära! Vem behöver väl Paris och Venedig när man på detta sätt kan fläkta sig i historiens vingslag utan att sätta sig i ett flygplan?

Share
24 kommentarer

Argt folk på Thielska en het dag

Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.

Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.

Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.

Men ungefär så här såg det ut.

Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”

Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.

Ruccolaträd.

På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?

Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.

Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.

– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!

Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.

Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.

Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.

Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.

Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.

– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?

Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.

Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.

– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?

På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.

Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på Gillbergaplan Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?

Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.
Share
35 kommentarer

Ankskit! (Avd. ”ingen förstår mig”)

Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:

Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:

– Ankskit.

Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.

Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).

Här har ni ankskitens ursprung:

Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:

Scenpratorna på premiären på Lilla teatern 30 mars 1965.
Den här annonsen är från 25 mars 1965: utsålt redan då.

Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!

– Ankskit!

När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.

– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.

Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.

Charlotte Kalla: Oj, joooh. Ankskit.
Sebastian Samuelsson: På en skala? Ptja. Ankskit?
Stina Nilsson: Ankskit, men jag är väldigt glad.
Share
59 kommentarer

Å nu blire teater!

”Sex roller söker en författare” är en pjäs av Luigi Pirandello. Jag såg den redan 1989 med Helena Bergström i en av rollerna och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Jag sa till min dramatikansvarige kollega på NE-redaktionen att den bruden kommer det att bli något av så henne måste vi skriva en artikel om. Nej, sa han helt korrekt eftersom hon ju var så ung. Då. (Men hon har förstås en artikel nu, i pånätetversionen.)

Igår var jag på Stadsteatern och såg pjäsen igen – och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Det är en metapjäs, och nu ska jag försöka förklara vad den handlar om:

  • På scenen står fem skådespelare som spelar fem skådespelare som repeterar en pjäs. Allt att är extremt roligt.
  • In kommer även två skådespelare som spelar regissör och regisassistent. Allt är hysteriskt roligt.
  • In på scenen kommer sedan sex (nåja, sju) skådespelare som är rollfigurer i en pjäs som inte har skrivits än. Allt är extremt tragiskt.
  • De sex rollfigurerna spelar upp replikskiften som de sex skådespelarna försöker öva in. Allt är extremt förvirrande.

Det är faktiskt rent av strålande. Teater när den är som bäst! Till yttermera visso fick jag sitta allra längst fram – vilket jag alltid försöker göra. Skådespelarna ska helst spotta och fräsa så att jag måste torka av mig mellan varven. Bryter de den fjärde väggen och vill ha upp någon på scen blir det värre: är jag publik, så vill jag sitta kvar i salongen.

Inte ens en meter från spottfräsarna!
Inte ens en meter från spottfräsarna!

Förutom att det var en bra pjäs, en bra sittplats, en bra uppsättning och på alla sätt en fantastisk upplevelse, vet jag nu hur jag ska inreda vardagsrummet. Visserligen kommer halva källaren att upptas av sofforna, men det är så här jag ser mina framtida festmöbleringar:

PARTYYY!
PARTYYY!

Och nu ber jag om ursäkt, men jag ska – trots att jag är helt, komplett och totalt nöjd – berätta vad som stör en sjuk hjärna under en nästan alldeles perfekt föreställning.

  1. Kläderna är noggrant utvalda av kostymören Maria Geber. De sex (sju) rollkaraktärerna som söker en författare är klädda på 1920-talsvis medan de andra sju skådespelarna har moderna utstyrslar med små inslag av teaterkläder (de repeterar ju ”Tre systrar”). Men ”flickan” bland rollkaraktärerna från 1920-talet hade moderna, bruna konstläderskor med kardborrband. Krack! sa det när illusionen brast. (Just hennes ena sko är viktig i allra sista sekunden av pjäsen. Och då var det en helt annan sko!)
  2. När en av rollkaraktärerna sa ”När den här lilla flickan tas ifrån hennes mor” tänkte jag ”VEMS MOR”?  Sedan försökte jag under en stund andas lugnt och tänka att Pirandello kanske hade italienska språkfel i sitt manus och att det kanske ska signalera något om karakt… Hm. Sedan slog jag mig själv med något hårt i huvudet och ignorerade replikerna ”Om jag var dej” och ”Undrar du vart du är?”. (Oj, vad jag ignorerar bra som fortfarande kommer ihåg det .)

Det är en pjäs om verklighet kontra illusion – kanske liiiite grann på samma tema som Groundhog Day, som ju är en underbar film. Recensionerna från i höstas är nästan lika översvallande som jag: DN, SvD, nummer.se, Expressen. Men ingen nämner de förbaskade skorna!

På väg hem till lillasyster Orangeluvan för en kort natts sömn, satt jag bredvid en tysk man på tunnelbanan. Han talade i telefon samtidigt som han ömt smekte de 14 jordgubbsplantorna som han hade i knät. Tänk, den rollfiguren skulle Pirandello säker kunna göra något klurigt av.

Share
39 kommentarer

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.
Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Men ingen vettig tehuva.
Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.
Tioåringen vann med dessa fynd.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fann en liten telefon.
Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

Share
30 kommentarer

Kroppskultur?

Kroppskultur associerar man väl mest till en handbollsklubb i Uddevalla? (Jag associerade bara till handboll – var tvungen att kolla upp om det verkligen var Uddevalla, Åmål eller kanske Karlskoga. Lägg på minnet: min okunskap skryter jag endast om i samband med handboll.)

Enligt min livsledsagare (Husmorslexikon från 1957) finns det två aspekter på kroppskultur:

  • den hygieniska och medicinska
  • den estetiska.

Nu kan ju aspekterna slå sina kloka huvuden ihop och totalkrocka som t.ex. när människor väljer att deformera sin kropp för att den ska bli ”estetiskt tilltalande”.

Det som ligger närmast tillhands att fundera på idag är förstås befängda bröstexplosioner och läckande läppar samt slutligen den horribla hårborttagningen – ett sisyfosarbete som jag med ålderns rätt har börjat dra ner på. Nu ska jag istället börja snöra mina fötter emedan de äro stora som kartböcker.

(Om ni inte orkar läsa hela fotartikeln som jag länkar till, får ni ett litet smakprov här:

”Fotsnörningen gick till så att tårna tvingades växa in mot fotsulan så att hela foten blev ”som ett lotusblad”. Detta gjordes med remsor av mjukt tyg, ibland av siden, ibland till och broderade, som drogs åt mer och mer. Men eftersom fötterna delvis ruttnade av behandlingen luktade bindorna illa.”

Mumsfilibabba.)

Kroppskultur? (Borde jag ha lagt till en bild på Fredrik Ljungbergs magmuskler?)

 

Men nu tillbaka till Husmorslexikonet. För det är ju så vackert! (Ok, det är roligt och allmänbildande och fascinerande och fantasieggande och allt annat också.)

”Pubertetsflickans kutiga hållning kan bero på trötthet eller blyghet men kan också vara en medveten efterapning av en ful, affekterad mannekänghållning.”
(Hjälp, vad jag här i soffhörnet sitter olämpligt med datorn på sniskan och tekoppen mellan knäna.)

 

”En harmoniskt utvecklad kropp i smidig rörelsefunktion.”
(Hm. Jag tänker plötsligt på volleybolltjejers tajta matchdräkt. Hm.)

 

Kroppskultur i all ära, men jag är lite trött. Har lite träningsvärk. Ska koncentrera mig på Husmoderns lexikala bokkultur istället. Trarajdida. Titta, blöjeksem. Oj, akromegali. Aaaaah, en hel artikel om kylskåp! Humdidum …
Share
25 kommentarer