Hoppa till innehåll

Historisk vandring i Stockholm

– Ugh!
– Uff!
– Se upp!
– Akta!

Sa vi. Jag var med min kompis Sara i Stockholm och fann att coronadistanseringen är puts väck. Alla gick så nära varandra, alla stod i vägen, alla sparkcyklar for fram snabbare och tystare än nånsin. Vi kände oss lite som kusinerna från landet, för denna frustande trängsel har vi ju inte upplevt på 18 månader.

Men det försökte vi ignorera när vi gick ”stadsvandring à la Lotten”, vilket innebär att jag berättar allt jag vet om vissa specifika detaljer som jag själv finner intressanta. Men som inte nödvändigtvis hänger ihop temamässigt, tidsmässigt eller ens är historiska.

– Här är Klara kyrka! De jobbar jättemycket med att hjälpa hemlösa, så i kyrkbänkarna sitter nästan alltid folk och sover – och de är välkomna! Men innan vi går in ska vi försöka ta en bild genom ett galler på baksidan!

Det här gör vi alltid sedan 2009, när bloggaren Stationsvakt lyckades smälla av en sanslös bild genom gallret i exakt denna lucka.

Klara kyrkas lite stökiga källare. (Foto: Stationsvakt 2009.)

Även jag lyckades fotografera dessa kistor 2009, men den bilden (eller mina andra) går inte att jämföra kvalitetsmässigt. Och när vi är inne på kvalitet, så såg fotot denna gång ut så här.

Tråååk.

Vandringen gick vidare till Bellmans monument på Klaras kyrkogård– som inte är hans korrekta gravplats eftersom han hamnade på obestånd strax innan han dog, och därför lades i en anonym grop, bara. Sedan kontrollerade vi Ferlins cigarett (som fortfarande är kapad).

Du barfotabarn i livet, var är ditt cigarettmunstycke?

Komna så här långt började det kurra i magen. Utbudet i krokarna runt Sergels torg är så stort att man nästan vill ge upp, men Kulturhusets restaurang på taket är trevlig, och inte överdrivet dyr. Och kapsyl- och locklampan är jättekul!

Gubben som uppfann flaskkapsylen 1892 var amerikanen William Painter, som helt logiskt även tog patent för kapsylöppnaren 1894. Hur man under de två mellanåren öppnade flaskorna vet jag inte.

I Kungsträdgården berättade jag som vanligt om de två kungarna som står staty:

• Karl XII är ett lejon bland krukor.
• Karl XIII är en kruka bland lejon.

Men just denna dag hade Karl XIII fått så himla trevlig konkurrens: en basketplan byggdes upp inför våra ögon!

Där är plankan! Korgen är strax färdig!
Och DÄR är ju bollen!!!

Inne i Gamla stan har vi som tradition att fika i Stadsmissionens café i Grillska huset i ena hörnet av Stortorget. Det är inte billigt – men gott, fett, sött (och för en god sak).

Jag hade aldrig förr stött på smörlock! (Gjort på smör, farin, russin och kanske nåt mer.)

Vi hade bokat in en guidad entimmesvandring på temat ”blod och mord”, och till vår stora förtjusning var vi de enda deltagarna. Vår guide var inte helt glasklar i tanken och glömde bort ord och årtal samt kallade Anckarström för Ankarkvist, men oj vad det var trevligt!

Jag hade ingen aning om att Gamla stan var bra mycket mindre på medeltiden – och nu pratar jag inte om landhöjningen. Vattnet runt Stadsholmen gick nästan hela vägen upp till Västerlånggatan och Österlånggatan! Landhöjningen har förstås bidragit, men landutfyllnad som till stor del berodde på att man slängde avskräde, har gjort Gamla stan tre gånger större än på medeltiden! (Kolla på kartan längst upp i inlägget.)

Allt skräp som fanns i vattnet runt hela Gamla stan-ön gjorde att människorna fick bygga bryggor som gick ut till det renare vattnet – bortom skiten – så att de kunde tvätta kläder och mattor och … kanske diska? Doppa fötterna och sånt? Bryggorna blev med tiden ganska sömlöst fortsättningen på gränderna som vi ser idag.

Guiden berättade att det fortfarande i modern tid är farligt att bo i Gamla stan eftersom brandkåren inte kan ta sig fram på de smala gatorna. Flera gånger har det hänt att folk har brunnit inne av den enda anledningen att hjälpen inte har hunnit fram. Om det började brinna på medeltiden, kom brandkåren fram lättare – men de hjälpte blott till om huset hade en brandförsäkring som markerades med ett speciellt märke ovanför dörren. Inget märke – inget vatten.

Här skulle jag bara ta en bild på ”brandmärket” (1) ovanför dörren, men råkade få med så mycket mer intressant. 2: armeringsjärnen som håller upp golven/taken på insidan pryddes med krusiduller eller bokstäver och siffror (kallade ankarslut). 3: rörliga järnkrokar som man sätter fast fönsterluckorna med. 4: kol-inkast. 5: tecken på att huset nog behöver renoveras lite.
Bilden råkade jag tyvärr kapa på sidorna, men här ser man hur ankarsluten har förankrats med “ANNO 1657” på Kindstugatan 8. Ankarslutens utseende är en hel vetenskap, som avslöjar vilket år huset är byggt.

På Kindstugatan hittade vi flera 1600-talshus som hade behövt lite omvårdnad. Bland annat nummer 13:

Plastbandet ”Risk för snöras, istappar” kräver helt klart omvårdnad även vad gäller skiljetecknen.
På östra delen av Gamla stan finns sådana här fastsatta långt ner på husen. Vad är det? Är de nya? Är de gamla “knytafasthästen-pinnar”? Är det nåt man kan låsa fast sin cykel i?
En annan sak jag lärde mig var att hääär hade minsann Carl Larsson bott som liten palt innan familjen kom på obestånd. Dock visade det sig (när jag frågade expertisen Ami Bergöö) att det nog faktiskt tyvärr är så att det var ett helt annat hus som han bodde i. Nån borde protestera.

Riddarholmen strax väster om Gamla stan är ett konstigt plejs: där bor inte en levande själ. Svea hovrätt och massa andra instanser som Norstedts förlag har däremot kontor i de helt otroligt, fantastiskt imponerande byggnaderna. Befolkningen på holmen var 1 år 2009. Han som bodde där var en föredetta anställd vid byggnadsstyrelsen som hade fått bo kvar i sin tjänstebostad efter pensionen. Sedan 2010 är befolkningen nere på 0.

Det här var också nytt för mig: bakom luckan finns en lodrät silverstav som markerar normalhöjdpunkten i Sverige år 1900. (Hade inte vågrätt varit lämpligare?)

Niotimmarsvandringen gick i kvällningen mot sitt slut. Vi inspekterade alla fem platserna där ”Dramaten” har legat (den hette inte alltid så, därav citattecknen), varav det nedbrunna ”Bollhuset” i Slottsbacken pga. namnet förstås tilltalade mig mest. Men båda två blev vi synnerligen upprörda över ett försvunnet torg: Riddarhustorget, som numera bara är en väldigt trafikerad korsning.

Fast jag lyckades visst ta en bild precis när det var bilfritt.
Kolla vad trevligt det såg ut 1909! Det stora huset strax bakom statyn av Gustav Vasa är det röda huset på bilden ovanför. (Foto: Stockholms stadsmuseum.)

Förtjusande dag, på min ära! Vem behöver väl Paris och Venedig när man på detta sätt kan fläkta sig i historiens vingslag utan att sätta sig i ett flygplan?

Share
Publicerat iBloggen

24 kommentarer

  1. Kartan på det riktigt gamla Stockholm allra högst upp är från 1642!

    (Vi har alla lidit med fopollsdamerna, som förlorade OS-finalen nyss. Att det betyder en glänsande silvermedalj är förstås svårt att njuta av just nu.)

  2. Ninja i Klockrike

    Fassan var den man skulle ha med sig som ciceron på stadsvandringar. Han visste allt och kunde allt och hade oftast dessutom varit med. Inte Stockholms blodbad kanske, men annars så. Dessutom hade han en avundsvärd förmåga att komma sällsport bra överens med allt och alla så han liksom snackade in oss bakom kulisserna ungefär överallt.
    Mor kunde också mycket, men var inte lika bra på att berätta. Men jag vet att vi var och tittade på märket som sitter på väggen på ett hus på Södermalm, strax väster om Slussen som visar på gränsen mellan Sörmland och Uppland tillsammans med henne.

    Tänkte att vid nästa stadsvandring kan ni väl sätta ett hopprep i min rulle och dra mig baklänges på en liten vagn, så får jag också se Klara kyrkas slarviga katakomb och tocke?

  3. Jag gick inte på guidad stadsvandring i onsdags här hemma. Jag var lite lat. Jag hade en make med jour som nog skulle bli stressad av bara tanken och därför nog skulle tacka nej. Därför frågade jag inte ens. Dessutom vill jag säkerställa att jag inte får skoskav före nästa etapp som ska gås nästa vecka. Jag är en så ohyggligt dålig pilgrimskompis då.
    Men förhoppningsvis passar det bättre nästa år.

    En gång var vi på guidad tur i … Uppsala? Guiden var en väldigt gammal men kunnig och tydligen känd man. Han körde sån där blå moppe med fåtölj och sköldpadds- resp harväxel. Rätt vad det var sprang det fram några buspojkar och satte fart på mopeden och mannen ramlade av och det blev rörigt i gruppen för att fånga farbror och moped. Mamma fångade farbrorn och berättade efteråt att hon blev rädd att han skulle dö där i hennes famn.
    Det gjorde han inte utan en stund senare fortsatte guidningen en bit till.

    För övrigt var det i förra veckan 300 år sedan som ryssen kom och härjade i Härnösand. Då som takkronorna inte hann sänkas i Södra sundet (som man så prudentligt hade gjort förra sommaren) utan fick stoppas ner i en nygrävd grav istället. Vojne Vojne, där brann hela stan ner.

    På tal om guidade stadsvandringar.

  4. För övrigt vore det kul att dra runt på stan med Lotten och Ninja och rullen.

  5. Åh! Ni ser – både Ninja och Cecilia N. har fantastiska minnen av historiska vandringar!

    Låtom oss alla kasta oss ut i historiens virvlar!

  6. Ökenråttan

    Mest har jag själv hållit i visningar och inomhus. Gruppstorleken brukade vara så där 20 pers. Så småningom upptäckte jag att varje grupp har en viss sammansättning, lika varje gång. I varje grupp ingick ett vänligt medelåders par, belästa och kulturella. Dom skrev alltid och tackade när dom kom hem till Skövde eller var dom nu bodde. Vidare fanns där alltid en yngre, giftig mansperson som såg som sin uppgift att försöka sätta guiden på det hala. En figur som också alltid förekom var den där som hade svårt att hålla sej till gruppen och hela tiden ville dra iväg på egen hand bland korridorer och hallar. Två väninnor i yngre medelåldern, riktiga kulturkoftor, fanns alltid med. Dom lyssnade uppmärksamt och nickade instämmande och skrattade artigt på lämpliga ställen. Och sen var det det där förälskade paret som inte kunde hålla sej längre än 14 centimeter från varann och fnittrade och kuttrade och inte brydde sej ett skvatt om guiden. En karl av lektorstyp brukade också ingå; han hade ofta en avvikande mening om dom fakta som jag presenterade och höll gärna längre anföranden tills mannen i det vänliga medelålders paret bad honom att vara tyst. Ja, det var en härlig samling, varje gång likadan!

  7. Brid

    Mycket av vandringen ingår i de krokar vi brukar gå i när vi är i Stockholm. Dock inte allt. Nils Ferlin brukar vi alltid hälsa på när vi passerar, liksom Margareta Krook utanför Dramaten.

    Måste dock få påpeka att förlaget heter Norstedts.

  8. Ökenråttan

    Talar vi om Norstedts kan jag berätta ett minne med stadsvandringsanknytning: Jag ilade över Vasabron på väg till jobbet och då passerade jag en grupp som leddes av en guide som pekade på Norstedt ståtliga byggnad och sa med tydlig rösta “This is the National Museum.” Jag trillade nästan i sjön och hade inte tid att stanna och korrigera.

  9. Norstedts har nu klätts av sitt extra d! Tack Brid!

    Din beskrivning av grupper som går på guidade visningar och vandringar är på pricken, Ökenråttan! “Två väninnor i yngre medelåldern, riktiga kulturkoftor” kände vi oss inte alls som, men det är vi ju! (Fast vi är även basketspelare. Basketspelande kulturkoftor.)

  10. Ökenråttan

    Och är det tal om Riddarhustorget så måste jag tipsa er om följande sajt: Riddarhuset.se/palatset/riddarhustorget/
    Där finns en digital utställning om Riddarhustorget och dess omgivningar. Väldigt intressant och massor av information, även sånt som inte tidigare finns publicerat.

  11. Ökenråttan

    Mordet på Axel von Fersen, Giftasrättegången mot Strindberg , varför säjer vi “ta en bärs”, var låg vaxkabinett och bordeller och hur gick det till när torget helt enkelt blev en trafikplats – se där något av allt det spännande som utreds i Riddarhusets fina exposé om Riddarhustorget och dess grannstugor (till exempel Bondeska palatset) och allra närmaste omgivning.

  12. Satan i gatan och torget och allt annat!. Jag har sällan blivit så imponerad över en utställning – digital eller ej. Klicka på Ökenråttans länk, klicka på tusen andra länkar och vakna upp om en vecka, mer allmänbildad än nånsin!

    (Jag tentar person- och ortnamnskunskap denna vecka. Har verkligen misskött mina studier denna sommar, så det går trögt!)

  13. Sen när du är klar med tentan, Lotten, så kan du få en fråga av mig angående ortsnamn.
    Jag tycker mig förstå att det finns en tendens att kalla bebyggelsen nära kyrkan för ”X-vallen”, där X är beroende på socken. Arnäsvall, där ingår det i namnet på skylten. Gideåvallen såg jag utskrivet på en kartdetalj, oklart från när. På vägskylten står det Gideå, men i dagligt tal har jag hört ”Vallen”. (Åt tre håll utanför Vallen breder Norrgissjö ut sig. Så hade det inte varit så många hus i Vallen hade det nog hetat Norrgissjö alltihop antar jag.) ”Vallen” används också om Nordmalings samhälle har jag förstått.
    Detta är händelser nära mig, det kanske finns fler där som jag missat, kanske fler på andra ställen.
    Frågan jag funderar över är: varför ”Vallen”? För mig är en vall en uppskottad ås, ca en människa hög. Det kan också vara en ”åker”/skördeyta för hö. Men hur kommer det sig att ”boningshusen som skockas nära kyrkan” kallas Vallen?
    Tack.

  14. Ökenråttan

    Och hallå! Bellmans urmakare Fredman och rättegången mot Bellmans sångmö Ulla Winblad är också med på Riddarhusets exposé om Riddarhustorget. Där hände ALLT.

  15. Ninja i Klockrike

    Cecilia N, även en fopollsplan kan kallas ‘Vallen’.

  16. Cecilia N! Jätteintressant! Dock har jag inte nåt uttömmande svar just nu, förutom att “vallen” i platsers namn kan handla om “fäbodvall”, alltså en samling byggnader – “stugor, fähus och kokbodar”. Det finns till och med folk som uppåt landet kallar sin sommarstuga för “fäbod’n”.

  17. När det gäller fotbollsplaner som kallas “vallen”, är ursprunget förmodligen “vall”, som betyder “slät, gräsbevuxen mark”.

    (Det är väldigt mycket kanske, förmodligen och möjligtvis i ortnamnsetymologier.)

  18. Kråkan

    Littorinavallen/Litorinavallen (båda stavningarna förekommer), kan vara både en (av havet) uppskottad jordvall och en fopollsplan.

  19. Det finns en spelmanslåt som heter “Älvdans på lillvallen” som i Ljusdal understundom kallas “Lilldans på Älvvallen”.

    Älvvallen är fopollsplanen därstädes.

  20. Ökenråttan

    Hölls inte vikingarna och väsnades ‘på vallen’? Och fanns det inte nån vall i Birka, tecksempel? Röde Orm, hur var det med vallen hos honom?

  21. Ninja i Klockrike

    Midsommardansen runt stången kallas på Skansen för lekvall.

  22. hyttfogden

    Å så jag känner igen mig! Jag var guide vid Granbersdals hytta med början 1982 och framåt i mer än tjugo år. Det kom folk i alla åldrar och från alla yrken och gick med på visningarna. I större grupper fanns alltid en karl som uppenbarligen trodde att fruntimmer inte kunde något om teknik, i detta fall järnhantering, och måste ställa kontrollfrågor. Det var så uppenbart, och några kulturkoftor dök också upp för att inte tala om de som nyss börjat släktforska och upptäckt att de var ättlingar efter bergsmän och gruvfolk.
    Många skolklasser, i årskurs 3-4 ingick (om det gör det nu vet jag inte) hembygdsundervisning. I grupperna fanns alltid en eller två små glasögonförsedda
    gossar som artigt traskade med och ställde lite frågor och kom med funderingar. Sen var det de där töserna som trodde att de måste tro att det var farligt och spökade och måste hålla antingen fröken eller tanten som berättade i handen. Ynglingar som gjorde egna utflykter och plötsligt försvann till lärarnas förskräckelse, gossar som klättrade och hittade genvägar att ta sig fram och några som blev hungriga och otåligt frågade: “När ska vi grille kôrven?”

    Det var roligt att släpa runt med folk och berätta och de flesta var uppriktigt intresserade. Blev gruppen för tyst brukade jag fråga om de hade tråkigt och ville gå hem. Inte bara små pojkar utan även äldre pojkar på utflykt med sin firma kunde bli riktigt busiga och började bråka smått med varandra och ibland hotade jag med att om de inte höll sig lugna så fick de dela på sig och några ställa sig hos flickorna.

    Turen gick från järnmalm till järntacka och tog cirka 45 minuter. Rekordet var när jag bara hade två äldre damer med mig, de som hittat bergsmän i sina generationer bakåt. De ville veta absolut ALLT och när vi sent omsider efter två timmars gång och diskussioner åter stod vid utgångspunkten utbrast den ena: “Va, är det redan slut!”

  23. Vilket oerhört trevligt minne, Hyttis! Jag vill gå på guidade visningar och vara lite kulturkoftig varenda, vareviga dag!

    (Jag tentar och tentar hela veckan lång – tror att jag har skrivit 17 A4 nu. Så är det med distanstentor: en helsickes massa skrivande och källrefererande. Snart inhystar jag 7,5 högskolepoäng till. Fast jag minns i detta nu inte riktigt vad jag ska med dem till. Hm.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.