Det pågår en diskussion i diverse medier om vad som är intressant att läsa – eller ens värt att läsa. Någon anser att kändisar som skriver om sitt liv borde ta sig i kragen och inte slicka sig själv i röven (min formulering) och nån annan anser tvärtom att det ju är kändisarnas liv som är intressanta, annars hade inte inte varit kändisar och därmed inte så intressanta. (Även detta är min formulering. Tusan hakar, jag borde bli journalist.)
Själv tycker jag att ämnet oftast överskuggas av språkets kvalitet, och att böckerna som jag läste som tolvåring fortfarande klår alla romaner som jag försöker traggla mig genom idag.
Intressant eller inte intressant, hur det nu än är, så finns det ju en detalj som alla som ger skrivråd gärna delar med sig av. Här är det Ricky Gervais som får berätta om just detta:
Sammanfattning: skriv om det du har varit med om, så blir det intressant. Eftersom jag oftast bara är med om bagateller, måste jag i så fall berätta en sådan.
Jag åkte till Stockholm, vilket ju är plättlätt och bara tar en timme. Men så är det ju det där med tågen som går och går och aldrig kommer fram till perrongen. Och trängseln, brölande målbrottspojkar, folk som taaalar i mobilen som vore den en ostmacka, folk som inte har biljett och folk som … Oj.
Nej, det var ju mina egna upplevelser det skulle handla om. Här är en: när jag tvärnitade framför denna korvreklam på Pressbyrån kraschade en barnvagn bakom mig rakt in i mina ömmande hälsenor. Men jag bara skrattade.
Väl på tåget, som bara tuffade fram i 1800-talsfart, fnissade jag åt bordet vid min plats eftersom det hängde med hakan och var alldeles enögt.
När vi väl kom fram, längtade jag redan hem lite. Det känns som om allt i Stockholm numera är dubbelt så dyrt som en timme västerut, och det är tammetusan inget att skratta åt. Så då muttrade jag några svordomar istället.
Nämen det var ju mina synnerligen intressanta bagatellartade upplevelser jag skulle skriva om! Att det ska vara så svårt.
På Medborgarplatsen klev jag på ett tunnelbanetåg som krängde som ett skepp i sjönöd, men på grund av revbensbrottet kunde jag varken hålla mig i stången uppe i taket eller nå en vägfäst stolpe. Därför ställde jag mig bredbent (som en matros på nyss nämnda skepp) och inväntade nästa krängning.
Det var som att vänta på en hickning. För den kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom inte. Kom int… OCH DÄR KOM DEN!
– Iiiiih! sa några damer.
– VAFAAAAN! sa en rödskäggig jätte.
– Iff iff iff iff sa en liten knähund.
Själv sa jag inget, men min kropp reagerade instinktivt. Högerhanden högg tag i första bästa stadiga, balansupprätthållande fäste så att jag skulle kunna undvika ett brutalt fall.
När jag upptäckte att pek- respektive långfinger knep om damens skärphällor, släppte jag snabbt och inväntade skäll eller mördande blick eller fnitter och himlande ögon. Men hon bara vände sig förvånat om och tittade rakt förbi mig mot den rödskäggige.
– Förlåt, sa jag.
– … ? … sa damen, för hon sa ingenting.
– Jag råkade ta tag i dina hankar på ryggen. På jackan. Jackans ry…
– Tankar? sa damen på en släpig, nasal stockholmska som man nästan aldrig hör numera.
– Ja, ne-hihi, hankar, hängen … hällor … nej, hyskor … nej, vad heter det?
– KÄNNER jag dig? sa damen.
Men innan jag hann svara, vände hon sig om och gick till ett annat dörrpar i tunnelbanevagnen. Lika bra det, kanske. Vi hade nog inte blivit vänner på ett bra tag.
Ja, det var den bagatellen. Här är en annan – kolla på spår 12 & 13 på Centralen. Vilken intressant skillnad!
Jaa. Näää. Kanske måste man faktiskt vara med om lite intressantare saker än så här för att vara läsvärd. Suck. Jag borde förmodligen gå på sjön, ta värvning eller kidnappa en maffialedare.
Nädå, det behöver du inte. Det dög. Åt mej i alla fall.
Det ser ut som om du står vid spår 12 och fotar söder ut från Centralen?
Träsliprar (syllar) används fortfarande på många ställen i statens spåranläggning. Framför allt på ställen där hastigheterna är låga och risken för utspårning är hög, som till exempel bangårdar där tåg sätts ihop och tas isär. Skälet till det är att om en vagn spårar ur i låg fart i en växel så studsar hjulet på träslipern. Om man använder betongslipers så kan dom spricka och då behöver man byta dom och det är dyrt och tar lång tid.
Ute på linjen där hastigheterna är höga så är det betong som gäller som material i slipers. Dom håller längre än träsliprar så länge man inte spårar ur och spräcker dom.
Japp, precis så står jag PK!
Men hur är det med den sköna, vilda växtligheten? Växer det mer på spår 12 än 13 för att det är träsliprar, för att det inte ligger i skugga eller för att betongsliprarna behandlas med något?
(Jag blev verkligen GLAD när jag såg trä + blommor på spår 12!)
Glömde att nämna att den undersköna höstbilden överst är också från en miljö som gör mig glad: den fina skogen som vi har runt knuten!
Lotten, jag kan bara gissa men jag tror att skillnaden i växtlighet mellan spår 12 och spår 13 beror på att spår 13 har en nyare banöverkropp, dvs makadam, slipers och räls. När man byter spår så tar man inte bara bort dom gamla rälerna och sliprarna utan man gräver även bort den gamla makadammen. (Och under den så lägger man även en ny dränering, skulle jag tro.) Makadammen blir med åren kontaminerad med organiskt material som löv och när det förmultnar så blir det bra gödning åt växter. Med tiden hamnar sand från platformarnas halkbekämpning i makadammen och det hjälper till att binda fukt och det blir lättare för växter att slå rot. I ny makadam växer det dåligt.
Nu har jag kollat i våra system, rälerna på spår 12 är tillverkade i början/mitten av 80-talet. Rälerna på spår 13 är tillverkade 2020. Så spår 13 är nyrenoverat. Spår 12 är mer eller mindre orört sedan mitten på 80-talet.
MEN GUD SÅ INTRESSANT!
Ah, porslinet , det som jag åt på ”i den randiga tryggheten på Sabb” varje gång (två) som jag åkt in dit. För att få ett litet barn. Härliga tider.
Nu är vi hundvakter ett dygn åt nummer tres lilla sötnos. Inte så lugnt precis, för vi oroar oss vådligt för att kanske göra nåt fel och den lilla damen undrar mycket vart husse tog vägen egentligen.
”KÄNNER jag dig?” Tänk att det faktiskt finns personer som säger så i verkligheten! Låter som en replik från en amerikansk B-rulle: ”Do I KNOW you?”
Jag saknar träslipersanrna (sliprarna?) på norra stambanan norr om Krylbo. Med betongslipers väsnas tågen mycket mer.
Du stötte helt enkelt på ett praktexemplar av Surpuppia stockholmia.
I dessa dyrtider är det trevligt att anti-shoppa. Jag vill INTE köpa Johannas betongmuggar för tusän miljonär! (Uttalas som Ika i Rutan.)
PK tilldelas härmed medalj av största storleken för denna fantastiskt intressanta information om spårens ålder!
Eftersom betong (tydligen) håller bättre än trä i dessa sammanhang, kommer spår 13 alltså att ligga orört till åtminstone år 2070!
Lotten, en logisk gissning om spår 13. Men troligen inte helt korrekt. Det finns långtgående planer på att rusta upp och renovera hela Centralen med spår och förhoppningsvis kommer det arbetet igång innom 10 år. Bland annat är det tänkt att bli en överdäckning over spåren och ny spårlayout med nya plattformar. Dagen plattformar är lite för smala för dom krav och önskemål som finns idag. När detta arbete genomförs så gissar jag att alla spår kommer att tas bort och nya kommer att läggas.
Intressant om spåren. Intressant också att det finns så sura människor i tunnelbanan. Jag brukar oftast träffa trevliga människor på tunnelbanan (också). Men när man råkar på nån sur typ känns det ett bra tag efteråt, det gör det.
”KÄRV!” Jag läste med che-ljud, medan alla mina yngre kollegor som är supervana vid veganska alternativ sa: ”Ärtbaserad korv”.
Jahupp.
Urspårad.
Älskar ditt öga för detaljer! Och all härlig kunskap som det bjussas på. Nu ska jag fundera på hur jag lite snyggt ska kunna få in ordet banöverkropp i någon konversation. <3
Själv ska jag försöka få in ”bananöverkropp” nånstans i en mening.
Oh, där gjorde jag ju det!
Månen vandrar sin tysta banöverkropp
Snön lyser vit på fur och grantopp.
Snön lyser vit på fruktskål och kopp
Endast Lotten letar bananöverkropp.
Snön lyser vit på fruktskalsvraken
Endast bananöverkroppen är naken.
…äh, förlåt.
ÅH! POESILÖRDAG PÅ BANANTEMAT!
Banan slingrar längs fur och gran
Banöverkroppen sväller lystet
Resenären äter tyst sin banan
maler ner en bananöverkropp
med molarerna slutna kring bananmoderns barn.
Banans båge följer sin kropp
Oändligt är vintermörkret
Banöverkroppen höljes i snö
Istappar sjunger längs ledningars hopp
Bananstjälkar vissnar och vrides.
Bananen skyler sin blottade barm
Isknoppar täcker dess kropp och arm
Drömmer om länder som varmare är
Bananöverkroppar till glädje.
Det där, Ninja, var fan ingen bagatell! TACK!
(Bananöverkroppar förenen eder!)
Snyggt, Magganini.
Dagens lunchefterrätt var en delad banan; jag såg givetvis till att få – just det: överkroppen.
Nog har jag berättat om vår förträffliga låda med donerade böcker att låna, ett kvarter från oss? Nåväl. I dag hittade jag ”Gamla goda Europa” av Herje Granberg (flera år chef för Stockholms-Tidningens söndagsbilaga). En reseguide utgiven år 1941. Jag kastar mej över den genast, stärkt av min halva banan.
Är du säker på att du fick överkroppen, ÖR? Jag har, sent i livet, erfarit att det finns folk som skalar bananer uppochner!
Hm … När jag tänker efter – de växer ju faktiskt uppochner också. Hur är det egentligen?
Jag trodde att stackars Ökenråttan blott hade fått en halv banankropp till lunch, och var beredd att skicka någon hem till henne med skaffning.
Men puh, nu läste jag att det bara var efterrätten.
Magganini: Nu letar Lille Maken efter en sedel från Costa Rica med en bananplanta som motiv. Det roliga är att den som gjorde teckningen trodde att bananklasarna hänger nedåt. De gör’om ju’nte. Vacker var bilden, i färg. Återkommer.
I väntan på att vi hittar den vackra men feltecknade sedeln med bananplantan skickar vi en bild på ”våra” bananer i tropikerna. Själva frukten hänger nedåt, mellan de där röda bladen och bananerna sitter ovanför på skaftet och pekar uppåt. Det kunde man inte gissa va? Jag menar, bananer är ju ganska tunga och borde hänga nedåt?