”Sex roller söker en författare” är en pjäs av Luigi Pirandello. Jag såg den redan 1989 med Helena Bergström i en av rollerna och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Jag sa till min dramatikansvarige kollega på NE-redaktionen att den bruden kommer det att bli något av så henne måste vi skriva en artikel om. Nej, sa han helt korrekt eftersom hon ju var så ung. Då. (Men hon har förstås en artikel nu, i pånätetversionen.)
Igår var jag på Stadsteatern och såg pjäsen igen – och blev alldeles tagen och förtjust och förvirrad och glad. Det är en metapjäs, och nu ska jag försöka förklara vad den handlar om:
- På scenen står fem skådespelare som spelar fem skådespelare som repeterar en pjäs. Allt
attär extremt roligt. - In kommer även två skådespelare som spelar regissör och regisassistent. Allt är hysteriskt roligt.
- In på scenen kommer sedan sex (nåja, sju) skådespelare som är rollfigurer i en pjäs som inte har skrivits än. Allt är extremt tragiskt.
- De sex rollfigurerna spelar upp replikskiften som de sex skådespelarna försöker öva in. Allt är extremt förvirrande.
Det är faktiskt rent av strålande. Teater när den är som bäst! Till yttermera visso fick jag sitta allra längst fram – vilket jag alltid försöker göra. Skådespelarna ska helst spotta och fräsa så att jag måste torka av mig mellan varven. Bryter de den fjärde väggen och vill ha upp någon på scen blir det värre: är jag publik, så vill jag sitta kvar i salongen.
Förutom att det var en bra pjäs, en bra sittplats, en bra uppsättning och på alla sätt en fantastisk upplevelse, vet jag nu hur jag ska inreda vardagsrummet. Visserligen kommer halva källaren att upptas av sofforna, men det är så här jag ser mina framtida festmöbleringar:
Och nu ber jag om ursäkt, men jag ska – trots att jag är helt, komplett och totalt nöjd – berätta vad som stör en sjuk hjärna under en nästan alldeles perfekt föreställning.
- Kläderna är noggrant utvalda av kostymören Maria Geber. De sex (sju) rollkaraktärerna som söker en författare är klädda på 1920-talsvis medan de andra sju skådespelarna har moderna utstyrslar med små inslag av teaterkläder (de repeterar ju ”Tre systrar”). Men ”flickan” bland rollkaraktärerna från 1920-talet hade moderna, bruna konstläderskor med kardborrband. Krack! sa det när illusionen brast. (Just hennes ena sko är viktig i allra sista sekunden av pjäsen. Och då var det en helt annan sko!)
- När en av rollkaraktärerna sa ”När den här lilla flickan tas ifrån hennes mor” tänkte jag ”VEMS MOR”? Sedan försökte jag under en stund andas lugnt och tänka att Pirandello kanske hade italienska språkfel i sitt manus och att det kanske ska signalera något om karakt… Hm. Sedan slog jag mig själv med något hårt i huvudet och ignorerade replikerna ”Om jag var dej” och ”Undrar du vart du är?”. (Oj, vad jag ignorerar bra som fortfarande kommer ihåg det .)
Det är en pjäs om verklighet kontra illusion – kanske liiiite grann på samma tema som Groundhog Day, som ju är en underbar film. Recensionerna från i höstas är nästan lika översvallande som jag: DN, SvD, nummer.se, Expressen. Men ingen nämner de förbaskade skorna!
På väg hem till lillasyster Orangeluvan för en kort natts sömn, satt jag bredvid en tysk man på tunnelbanan. Han talade i telefon samtidigt som han ömt smekte de 14 jordgubbsplantorna som han hade i knät. Tänk, den rollfiguren skulle Pirandello säker kunna göra något klurigt av.
Någonsin suttit lika nära, med Ernst-Hugo på scenen?
Hihi, nej, det missade jag!
Suttit precis bakom Segersten som dirigerade Wagner. Det var en upplevelse på fler sätt än ett.
Första punkten, ett ”att” för mycket och ett ”är” för lite?
Satt du bredvid sufflösen?
Den gamla mjukhörnan i ny tappning. Glöm inte hylla för whiskeyglaset.
PK, Ö-helena och cruella har stulit mina repliker.
Ö-Helena och Lotten: Jag satt spottfräsnära scenen på Trettondagsafton i förra veckan. Fjärde väggen mycket nära ett ras när den minst sagt vilda Pia Johansson trängde sig förbi, stödde sig mot min axel och STÖKADE TILL I SUFFLÖSENS PÄRM MED FLIT!
Om blickar hade kunnat döda, häpnadsväckande nog.
Segerstam Luna, Segerstam.
@ Luna: Var det på den Parsifal då han hyschade på publiken?
MjukLÅDA! Skönt att jag kom på vad som skavt i hjärnan den senaste timmen eller två.
Har vår basketspelande Lotten läst [url=http://drgrumpyinthehouse.blogspot.com/2011/03/march-12-1944.html]det här[/url]? Gammal amerikansk baskethistoria som jag blev lite glad i hjärtat av.
Åh, tack, Niklas, jag var lite nyvaken. Nej, det borde ha varit Rhenguldet, runt -98 men som vanligt minns jag inte exakt vad och vart.
Apropå fjärde väggen så känner jag som Lotten fast lite tydligare. Riv den och jag väntar med kniv på andra sidan.
Var finns soffbassängen för beskådande?
@Luna: Och jag tror det är nu jag ska skriva att jag faktiskt spelat med Segerstam. 1979 i Lund, Sibelius första symfoni. På den tiden såg han ut så här och hade inga problem att ta sig upp på pulten utan hjälp.
Jag såg spöksonaten 2000 från första bänkraden. Med ett flertal av de största skådespelarna. Spott är jag således bekant med. För övrigt var det en väldigt bra föreställning.
Varför heter det murmeldjur förresten? Fly mej en etymolog!
Kul att de i pjäsen repade Tre systrar, för scenografin är ju den till Tre systrar. Spelas den fortfarande så är det ju himla fiffigt att kunna dubbelanvända scenrummet så.
De där språkgrodorna måste man väl kunna påtala, jag skulle irritera arslet av mig.
Jag tror inte att Tre systrar går fortfarande – men i programmet till ”Sex roller” har de bilder och fakta om ”Tre systrar”.
Nu kommer etymologiakuten – NE!
Namnet (tyska Murmeltier, av medelhögtyska mürmendîn, av fornhögtyska murmenti, murmunto) kommer, via ett romanskt alpspråk, ytterst av latin murem montis ’bergsråtta’, av mus ’mus’ och mons ’berg’; det har i äldre tyska folketymologiskt anknutits till murmeln ’mumla’ och Tier ’djur’).
Hörru Niklas — när utkommer dina memoarer?
Den skolösa mjuklådan (som jag också alltid glömmer namnet på!) finns här:
https://www.lotten.se/2010/03/branden-och-en-skolos-mjuklada.html
Vi hörde Segerstam dirigera på Operan för inte så långe sen och då slog han av och bad en åhörare att justera sin hörapparat för det blev störande rundgång. Avspänt.
Det är ingen skillnad på ”flickan tas från sin mor” och ”flickan tas från hennes mor” på italienska så du kan inte skylla på Pirandello.
Det låter snarast som om (INTE ”SOM ATT”) skådespelarna försökte tala modärnt.
Men men men Cruella varför stökade hon till i sufflösens pärm med flit?
Fränt, Niklas! Ett litet inlägg på det, kanske?
Blev det någon mjuklåda, då? Mitt närminne är inte vad det kanske borde. Och hur gick det med Petri och Trygghetsvakten? Frågor, frågor! Men jag går och drar på en grej som jag inte vill göra, serni.
Apropå publiknärhet berättade en kollega på Byteatern om när de på turné med en barnpjäs hade samtal med ungarna efter föreställningen. De frågade om någon undrade något om pjäsen, och efter lite tystnad hörs en liten röst: ”Varför luktar ni så konstigt?”
Kan ibland vara svårt att komma åt en tvättmaskin on the road.
Med anledning av ditt Milanobesök Lotten, så borde vi salutera det triumfartade att överleva två flygresor på en helg
Därför har jag valt detta stycke.
Ett stycke som är lämpligt då det råkar vara så att Guiseppe Verdi föddes endast 10 mil sydost om Milano för 198 år sedan. Dessutom på Julafton i år så är det 140 år sedan operan, som detta musikstycke ingår i, hade premiär i Cairo.
Å, så skönt att ni är här när jag inte är det! (Har mer tid strax efter midnatt.)
*ruuuuusar*
Anna: För att hen är narr och gycklare och gör precis vad som faller henom in!
Hej igen!
(Det känns som om jag kliver in i ett rum där jag inte hör hemma för det var ju flera år sedan jag var här sist.)
Tack, PK, för att du påpekade felet på punkt ett!
Jag trodde att jag satte mig bredvid sufflösens snurrstol och var väldigt nöjd eftersom jag då skulle kunna snegla i manus och kolla strykningar och anteckningar, som jag i min enfald tror finns i manuset som sufflösen har. (I själva verket tror jag nog att hon har ett renskrivet.)
Men det visade sig vara platsen för skådespelaren som spelade regiassistent. I andra akten satt hon där med fiktiva manussidor som skådespelaren som spelade regissör var framme och tittade i. Och så gjorde hon ju fiktiva anteckningar och verkliga anteckningar allteftersom repetitionerna fortskred.
(Ni som inte fattar något ska inte oroa er: det går bra att vara förvirrad.)
Måste rusa igen!
(Den ska fan vara bloggdirektör!)
Hallå hallå! Verdi hette Giuseppe i förnamn! Inget annat!
Tack så hjärtligt. Det var ju mycket snyggare än ”ground hog”.
Lite murmeldjursmusik.
Jag läste förresten att murmeldjuret är det djur som har orsakat flest människors död. Det var nämligen ett mongoliskt murmeldjur som var den första kända värden för digerdödsbakterien, innan smittan via loppor hade spridits till de europeiska svartråttorna.
Sent igår kväll slötittade jag på NCIS, där någon nämnde murmeldjuret. Jag satte mig käpprätt upp och fokuserade eftersom det ju var en signal till att djup koncentration krävdes.
Sedan slappnade jag av, när jag kom på att det bara var en bloggrelaterad reflex.
EN av TIO svenskar DRABBADE –
MURMELDJUR och
ORLANDO BLOOM
orsakar bloggbåsrelaterade
REFLEXER
Man vill liksom ha en gilla-knapp på Annas kommentar här ovan, som man spastiskt trycker på många gånger.
Det skulle vara trevligt! Jag som bara undrar vad det är för fel på mig som ser allting i löp.