Etikett: Julkalenderfacit

Facit till lucka 7 heter lucka 8 (Lilla Julkalendern 2022)

Publicerat av Lotten Bergman den 8 december 2022 00:02

Välkomna till musikhörnan på Facitavdelningen! Ta på er hörlurar och njut!

Först rasslade hakke in i lucka 7 och satte tonen:
– Jag nynnar och nynnar.

Nina, Christine, Loooooooo och Åsa HL nynnade med, medan några andra stackare verkligen inte alls ville hänga på. AnnaH utbrast:
– Vadå nynna?

PK förvirrade mig – tänker han månne på Kal P Dal? (Det är nästan så att jag hoppas att jag har missat en ledtråd här.)
– Många olika egenskaper på skor, men färgen då. Vilka färger ska skorna ha? Jag gilla blåa skor.

Pysseliten inledde (hoppas jag) en trevlig tradition där hon rabblar nya lärdomar:
1) Det var Robban Broberg som sjöng ”Vatten, stan ör full av vatten” – inte Björn Skifs.
2) Dojor stavas med ett j.
3) Imelda Marcos ägde många skor.
4) Pendeltåget och Eiffeltornet har lika många stavelser.
5) Om man googlar fraser från dagens lucka hamnar man hos SMHI eller Ola Magnell.
6) Jag är tondöv: tril-la-lu!

Men nu till svaret. Skoinnehållet skulle kunna relateras till en viss ”Dressed for Success”, men det är ganska långsökt.

Hemlisbloggaren i lucka 7 var alltså Marie Fredriksson (1958–2019) – Halmstadstjejen, Halmstadstösen, Halmstadsflickan och allt vad tidningarna kallade henne i inledningen av karriären. (Jag har rotat i tidningsarkiven för att hitta nåt spännande, men ack nej. Allt var helylle.) Tidningarna kunde ha kallat henne Gun-Marie också, för det hette hon egentligen.

Från början var det meningen att Marie Fredriksson skulle bli sångpedagog, men när hon bestämde sig för att sjunga i källarband och hoppa av skolan istället, sa alla – inklusive föräldrarna – bara ”jamenvisst, självklart”. Hon hade en 200 stadsband att välja mellan eftersom Gyllene tider (Halmstadskillarna, Halmstadsgrabbarna, Halmstadspojkarna) fick alla att börja lira.

Då – i början av 80-talet – approcherade Per Gessle henne med pepping och allmän uppmuntran för att han tyckte att hon skulle ge ut en egenskriven platta. Jahapp, okej, sa Marie, och ut kom ”Den sjunde vågen” … och så fortsatte karriären med Roxette. Videon Neverending Love kom 1986, och nyss tittade jag storögt på den och funderade över vart tiden tog vägen och hur det kommer sig att videon har den handling som den har. Är det ett caféprogram i inledningen?

När jag rotade i arkiven står det som sagt inte ett jota om syndigt leverne eller ens en parkeringsbot. Marie turnerade världen runt med Roxette, skrev egna låtar och bara levde livet.

I en chatt-intervju med Per Gessle anar man deras personkemi i två enkla meningar:

Frågeställare: Är det du som skriver alla låtar?
Per Gessle: Nej, Gun-Marie skriver ungefär en låt eller två per platta. Hon är hemskt lat.

Jag kommer av outgrundlig anledning ihåg ett replikskifte i tv4:s morgonprogram, där Marie Fredriksson berättade om karriären och alla resorna och hur det var att vara en gigantisk popstjärna. Journalisten ställde en såndär ”hur & egentligen-fråga” som jag tycker så innerligt illa om. Hon sa:

– Marie Fredriksson. Hur rik är du egentligen?

Jag tycker att alla idrottare och Mellovinnare som ideligen får denna fråga ska börja svara helt uppåt väggarna:

– Hur viktig var den här segern egentligen?
– 23.

– Hur viktigt var det att boken mottogs väl? Egentligen?
– På en skala skulle jag säga 17,5.

Men Marie tog bara ett djupt andetag och sa lugnt:

– Tja. Svårt. Men om jag ska köpa nya gardiner eller möbeltyg, tittar jag liksom inte på meterpriset.

Så kom då den 11 september 2002, när Marie Fredriksson föll omkull hemma och fick en allvarlig hjärnskakning, som visade sig vara en hjärntumör. Från detta minns jag (det är väldigt sporadiska och synnerligen oviktiga saker jag minns när det gäller just detta ämne) hur Per Gessle någon vecka senare i någon tidning skrev en text om cancerbeskedet, där han drog en parallell till den 11 september 2001 (attacken på WTC i N.Y.) och att han svor i stil med ”detta jävla datum”.

Tyvärr kom Marie sedan inte tillbaka med full sångkraft, även om hon gjorde många framträdanden – ofta sittande på scenen precis som Monica Zetterlund. Och i morgon är det tre år sedan hon dog.

Men nu ska vi faktiskt sjunga. Ta varandra i händerna, bläddra ner till sångtexten som jag lägger upp nedanför – och sätt på en av dessa ljudillustrationer. Sjung med.

Marie sjunger Tro till rörlig bild och gör det så vackert så.
Den djefla mannen tar fram gitarren och sjunger helt orepeterad Sko-låten. Blir glatt överraskad.

1.

2.

Japp, det är kul när det är roligt.

Det var det!

Plommonstopet överlevde helgens resa ner till Skåne, men (ni skulle ha varit med!) vid ett amningsstopp (ett barnbarn var med på vift) öppnades bakluckan med en sån kraft att plommonstopet och lapparna – de år efter år återanvända namnlapparna – trillade ut på en nattsvart snögloppsparkeringsplats. Oigenkännliga slängdes de sedan relativt odramatiskt i en liten papperskorg. Några av dem hade till och med varit med sedan 2005. Så nu är lapparna nya, hårda, fräscha, datorutskrivna och rätt trista. Men de funkar! Jag drar en …

Dammråttan!

Lucka 9 kommer i ottan på fredag morgon!

Bonus igen: jag är svårt förtjust i embryos förtvivlade sökande efter rim och reson i luckorna.

nej morran nu ger jag upp den här användskalendern är ju helt hopplös att lösa: jag finner inga ord jag kännrer mej så ordbildad det säjer jag nu

gråtorna är svåra som grälativitetsteorin det säger jag nu

men slutra att gissla då embryo om det är så omögligt

det är svårare än så: nu är det en skomakrare dom vill komma åt

okcså det finskc ju meloner av dom

du får väl gurgla

nej det är fuskc jag spelar rent spel: men det är svårt

det är inte bara att ställra in skorna okcså tro att man hittrar den där skomakraren

det kanske är en stövelknäkct det undrar jag nu

27 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2022)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 december 2022 00:05

Under den femte luckans klurande i båset, irrade jag runt i ett spögregnigt Lund. Jag försökte läsa era kommentarer på Norra Fäladen, på Östra Torn, i Nöbbelöv och på Södra Esplanaden samt inne på biblioteket. Det gick helt åt pepparn; mitt stora följe tjoade att jag sinkade dem när jag envisades med att stillastående stirra tomt framför mig eftersom jag inte förstod mer än en bråkdel av alla era lettrådar.

Men sedan klarnade dimmorna!

Zkop var en av många som av nån mysko anledning nämnde bl.a. ”skog”:
– Efter ännu en kopp kaffe önskar jag framställa några spörsmål. Almar, granar, hela skogar?
Aku:
– Fnissar gott åt alla ledtrådar men ser jag skogan för alla trän?

Ninja i Kotteskogen:
– Langt om länge är det väl dags för en ny lettråd? Sådär ja, då var den lämnad.

Maplestream konstaterade torrt att en av kommentatöserna är på språng:
– Ninja har flyttat igen.

Dina försökte hinta:
– Under min skoltid var jag mer än en gång i HBs trappuppgång. Fast då bodde ju inte HB där längre. Fast, igen, då kanske man måste detektiva lite för att veta var jag gick i skolan.

Detta löste Ökenråttan på två röda sekunder:
– Du gick i en skola mittemot ett hus där vår yngste son hade en lägenhet, Dina.

Och hakke var som vanligt – med torrt på fötterna – misstänksam:
– …jag antar att det är en luring och att originalet har ett annat tonfall.

Örjan lyckades lista ut att kvinnan på den onödiga bilden faktiskt dog på femte luckans dag: den 5 december. Skarpögt, men … en ren slump! Jag önskar så att jag hade lagt märke till det!

Men nu till svaret. En känd Lange som blev en ännu kändare Lang …

Vilken kul bild på henne! (Foto: Harriet Eriksson)

Dagmar Lange (1914-91) skrev under pseudonymen Maria Lang traditionella pusseldeckare med poliskommissarie Christer Wijk i täten. Hennes hemstad Nora fick heta Skoga och i böckerna finns detaljerade beskrivningar av gator, kvarter, gårdar och personer. Listigt, för inget beskrivs lättare än just verkligheten.

Men från början var hon blott rektor och lärare i svenska och historia, och lyckades även trots erbarmligt skral kassa skriva en avhandling om den gamle filosofen Pontus Wikner. Denna avhandling fick alldeles fantastiska recensioner och omdömen, vilket gav Dagmar Lange idén att börja skriva deckare.

Till och med den annars surmagade kritikern Fredrik Böök var förtjust i SvD!

När deckarna publicerades (en bok per år) fick de till en början lovord och alla läste dem. Varje boksläpp föregicks av pukor och trumpeter, uppträden och fanfarer. Dagmar/Maria var med på noterna och verkade gilla uppmärksamheten. På Norstedts gnuggade man händerna och tjänade – liksom författarinnan själv – storkovan. Hon var med i debattprogram i tv och ställde upp på författaraftnar och hemmareportage och var helt enkelt i ropet överallt och hela tiden. Med tiden blev recensionerna sämre, och intresset för henne avtog lite.

Men ingen vet hur det kom sig att hon sedan 77 år gammal dog helt barskrapad. Vad hade Krille (Christer Wijk) sagt om det?

Apropå ”Krille”, så var stilen i luckan en något forcererad stockholmsslang som kom direkt ur en av Langs ungdomsböcker om Katja. De finns förresten hos Litteraturbanken: Akta dej, Katja (1971), Hjälp mej, Katja (1972), Jan och Katja jagar jultomten (1975) och Jan och Katja jagar en kista (1977).

Jag rotar vidare i arkiven som vore hennes liv en deckare om en kvinna som lever dubbelliv. Som 35-åring höll Dagmar (som hon ju kallades) en liten föreläsning om hur det kom sig att hon hade valt att skriva om mord – varför inte en flott juvelstöld? Ungefär så här står det i SvD:

– Nä, det duger inte med nåt annat än mord i deckare, sa hon. Läsaren får en omedelbar lust att hjälpa polisen att ringa in brottslingen. Mord är också psykologiskt intressantare än stöld. En hederlig deckare måste innehålla många små pyssliga mord!

Dagmar Lange berättade även att hon bara skrev på nätterna, att hon hade en rejält genomarbetad disposition samt att bokens teori måste vara lika noggrant prövad som en vetenskaplig hypotes.

– Det roligaste är att planera, för då råder skaparyra. Sedan är det bara hårt arbete, där mitten av boken är värst. Då är man ibland så trött på sina figurer att man får lust att göra av med någon av dem utan egentligt skäl. Just därför dyker nya mord upp i mitten hos utländska författare; deras otålighet måste få utlopp!

Intressant. Tydligen var Dagmar Lange dessutom så rolig på scen att publikens skrattsalvor var bedövande.

Jag har bara läst Katja-böckerna (när jag på 1970-talet var inne i min Enid Blyton-period) och var sisådär halvförtjust i dem. Men nu när jag lär mig mycket om Langs vuxenböcker och förstår att de är fulla av humor och finurligheter måste jag ju ta mig i kragen och be stadsbiblioteket ramla ner i magasinet och hämta upp några dammiga gamla deckare åt mig!

Men hallå, Plommonstopet! (Som är med mig på resan till Lund och i detta nu ligger framför mig på hotellsängen. Full med lappar. Prioriterade jag hatt framför basketboll denna gång? Ja.) Idag blir det tvåååå vinnare!!!

Niklas
Kråkan (som ju borde få två eftersom han inte fick nån förra året!)

Den fortfarande osynliga tishan kommer så fort den har framkallats!

Lucka 7 kommer i ottan på onsdag!

Bonus: kommentatören och förtvivlade gissaren embryo!

jag blir alldeles företvivlad morran dom här lukcrorna är helt omögliga att öppna

men gråt inte embryo det är ju bara en lekstruva

lekstruva: du vet inte vad du säljer: det handelar ju om tetröjor: det här är på bloderligt allvar

tetröjor det undrar jag nu

då är det plättlätt: gissla på en tesort: finskc det någon mer lertråd det undrar jag

nej det är bara latrin alltihop

då kan du gissla på vadsomhelst det säjer jag nu: latrin är skitsvårt ursäkta franskcan

då gisslar jag på örtte med kramomill eftrersom det är ordbegripligt grott det säjer jag nu

27 kommentarer

Facit till lucka 3 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2022)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 december 2022 00:08

Facitavdelningen slet hela lördagen och lade facit både i blöt och långbänk eftersom det var så rysligt mycket som skulle knådas, jäsa och filas på. HB är nämligen en gigant på alla håll och fronter.

Listig som få var idag Ninja, som obemärkt bytte sitt nick/alias/namn till ”Ninja från Högdahlen” (där för övrigt Skebokvarnsvägen slingrar sig fram). Hon var sprudlande i sina ledtrådar om bl.a. honungens läkande egenskaper, knusende ro, chokladkaka och HB:s (samt Maplestreams) vurmande för vaccinationer.

Samtidigt satt embryo och vred sina händer:

embryo har du löst gråtan det undrar jag nu
yo

nej herregudrun det är omögligt

det är en evighetsmaskin vi kommrer hållra på såhär ända tills kallelendern går till ända: lukca efter lukca efter lukca

ellrer iallafall till lukcia det säjer jag nu

yo

Hannoia visste däremot besked:
– Arm i arm med moster Kompott går moster Komplott och smider planer och äter barn m.m.

Ökenråttan betonade det faktum att en av luckans ledtrådar ju inte ens var skymd eller luddig utan bara stod där rakt upp och ned i sin glans, samtidigt som hon stoppade in en annan ledtråd:
– Och Matilda nämns vid namn, rakt av så där. Vad kallen heter får vi väl gissa då.

Kråkan hängde på med en referens till HB:s mer förvånande karriärsteg:
– Jag hoppar från läktaren och siktar på plommonstopet, man lever ju bara två gånger.

Rosman klev in i båset fem itolv och deklarerade att han visste svaret, samtidigt som han sammanfattade ledtrådarna:
– Inte läst ett jota av denne. Men tror jag förstår. Choklad och Matilda, norsk kompott.

Men nu till svaret. Hur i hela friden hann karln ens andas? Eller är det vi (vanligt folk) som är slöa?

Den som med lite svårighet gömde sig i lucka 3 (det var ju så trångt) var norskättlingen Roald Dahl (1916–90). På bilden ovan är han 38 år gammal och redan ganska trött, ser det ut som. Han var nygift och blivande far, men hade så mycket erfarenhet från så mycket att det är svårt att reda ut allt.

I skolan briljerade han i massa olika bollsporter (sådant gillar ju jag), samtidigt som han inte trivdes särskilt bra. Han var fylld av rättspatos och så ung han var, ändå vansinnigt arg på hur barn (och han själv) behandlades i skolan – särskilt vad gäller aga och kollektiv bestraffning.

Hade han gått i skolan 2022, hade han fått nån slags diagnos, men på 1920- och 30-talen var hette det bara att han var ”ett hopplöst busfrö som skriver som en kratta och hela tiden använder fel ord”.

Betyg från 1930. Men helt fel låter det ju inte! Några exempel är ”A persistent muddler”, “Has possibilities”, ”Very weak, especially in composition”.

Efter skolan tog han värvning och deltog under andra världskriget i så mycket äventyrligt att allt låter precis som Biggles, Jakten på den försvunna diamanten, The Talanted Mr. Ripley, James Bond och Gremlins på en gång. Då är det inte så underligt när man hör att det var Roald Dahl som skrev manuset till Bond-filmen ”Man lever bara två gånger” och att Spielbergs ”Gremlins” bygger på en barnbok som Roald skrev redan 1943.

För er som inte har läst Roald Dahl kan det vara ett spännande äventyr att göra det nu, när diskussionsvågorna går höga om barnbokens eventuella överlevnad.

Ur ”James och jättepersikan”. (Ni känner igen stilen från lucka 3.)

Roald Dahs dotter Tessa Dahl berättar detta om sin faders arbetsdag, och jag tror att ni kan läsa den jämförelsevis enkla engelskan:

”I think he loved the hut most of all. He never thought he’d write anywhere else… There was an equilibrium there. He had a routine. Every single day of his life was the same. He got up at the same time, he took the children to school, he made his thermos of coffee, he answered his letters, he went up to the hut, he worked to a certain time, he listened to The World at One, he had his Bloody Mary, he had his second Bloody Mary, he had his lunch, he had his nap, he watched the horse racing, he put on his bets, he got up, he took his coffee back to the hut. He was up there till about quarter to six. He’d start sniffing the scotch at six, then he’d either drive up to London or he’d have supper at home, then he’d take the dogs out they’d go out and pee and he’d go to bed. Imagine disrupting that.”

Okej. Hans tid avbröts nog aldrig av barnomhändertagande, opackade gympapåsar, matinköp eller bränd ärtsoppa på spisen. Han satt i ett litet stenskjul i trädgården och skrev och skrev och skrev och sov lite middag.

Här är Roald Dahls arbetsplats. Han sägs ha skrivit allt för hand med blyertspenna (HB).

Här kommer ett kladdboksblad som tillhör Roald Dahl från tiden när han jobbade med ”The BFG” (The Big Friendly Giant, Stora Vänliga Jätten [SVJ]). Kolla hur han arbetar sig fram till nypåhittade ord!

Det är misstänkt likt bläckpenneskrift, detta. Hm.

Ja, det är lite svårt att läsa. Så här kommer en renskriven version!

Nästa gång jag har druckit två Bloody Mary och ett par whisky ska jag göra en liknande lista med fräscha, svenska hittepåord.

Idag säger surmagade recensenter att Dahl var rasist och olämplig på massa olika sätt och vis eftersom han ju skrev sina böcker i en helt annan tid. Alla som kände honom betonar tvärtom att han var en hyvens människa – även om han inte var en så närvarande pappa.

Roald Dahl fick 1990 en fin vikinga-begravning med alla (de ännu levande) barnen närvarande. Med sig i kistan fick han biljardköer, väldigt fint rödvin, choklad och blyertspennor (HB) samt en cirkelsåg …

MEN NU SMÄLLER DET! Vi har ju massa, massa namnlappar i plommonstopet! (Fast ännu ingen tisha. Jag verkar inte kunna hitta inspirationen till den förrän Julkalendern verkligen sätter igång.)

Jag rör om, jag rör om, jag pillar loss en liten sliten lapp från det spruckan fodret och läser: Ingela! Tadaaa!

Lucka 5 kommer i ottan på måndag morgon! Nu önskar jag er en vilsam söndag med massa solsken i blick. (Själv ska jag köra 60 mil i bil. Örk)

26 kommentarer

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2022)

Publicerat av Lotten Bergman den 2 december 2022 01:12

Välkomna ska ni vara allihop!

Här på Facitavdelningen har vi jobbat hela dagen för att få till nåt vettigt … men vi börjar väl som vanligt med blandade småhopp från kommentatorsbåset?

(Nej, jag publicerar inte alltid den som har gissat rätt först. Dels för att det är hopplöst svårt eftersom ni är så bra på att lämna obegripliga ledtrådar, dels för att det blir trist och enahanda att göra så. Basta.)

Klockan fem i tolv lade jag ut ledtrådarna ”Jakob, Lea och Rakel”. Då accentuerade jag förstås bara det som Kerstin B. redan hade basunerat ut:
– När jag var liten tyckte jag för övrigt att Rakel och Lea var de fulaste namn jag kunde tänka mig. Rakel låter tråkrakt och Lea låter elakt.

Jag hoppas att M liksom jag tänkte på melodin till ”Broder Jakob” när hen skrev:
– Nynnar en melodi och allt känns lattjo lajban.

hakke kanske inte visste svaret, men han hade ju rätt:
– Om det inte är Rakel utan tvärtom så kan det ju vara snedel, eller orakel.

Halva båset kan rabbla Jakobs söner, vilket vi har avhandlat flera gånger tidigare här i bloggen. Det är väldigt användbart! Kolla vad Niklas kan:
– Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan, Naftali, Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin.

Jag rekommenderar alla läsare att lära sig just detta. Kanske träffar ni t.ex. Cecilia N., Ökenråttan, Niklas eller Orangeluvan och kan tjoa namnen i korus!

Jossilurens hade tack och lov fel som vanligt:
– Svett rimmar ju på lätt och mint rimmar ju på fint, så därför är jag helt övertygad om att Lotten försöker finta oss och att dagens HB är Orlando Bloom!

Men nu till svaret. Är det Cher?

Hemlisbloggarens eget bidrag från Instagram. Man anar att en stylist ligger bakom.

Margaret (inte Margret som liksom Ingmar Bergman istället för Ingemar Stenmark) Atwood är i Julkalendersammanhang något så ovanligt som en nu levande författare, född 1939. De flesta vet att hennes titel är ”författare som inte har fått Nobelpris än”, men hon är har i alla fall tilldelats CC, OOnt, CH, FRSC och FRSL – akronymer som för mig är lika begripiga som nånsin börsnoteringar. (Men dessa titlar betyder att Atwood har fått välförtjänta priser för sitt skapande, och de nämns överallt.)

Lilla Margaret bodde med entomologpappan och dietistmamman samt två syskon i Canada, och gick inte i skolan förrän i 12-årsåldern eftersom pappan var tvungen att resa så mycket pga. sitt yrke.

– Vänta, va? sa jag så långt kommen. Va? upprepade jag, och ställde tre frågor.

Måste entomologer resa omkring jättemycket?
Var mamman verkligen dietist – på 1930-talet?
Huuuuur kan man inte gå i skolan förrän man är 12?

Svaren var hur enkla som helst:

Ja, insekter måste ju undersökas överallt och familjen måste följa med till dem.
Ja, yrket ”dietist” har funnits sedan grabbarna Homeros, Platon och Hippokrates skrev om näringslära för mer än 2000 år sedan.
Jamen man kan förstås bli hemskolad av sin mamma, som kan berätta om mer än blott vitaminer.

Sedan 1961 har Atwood publicerat (och nu rabblar jag precis som alla andra fakta-plejs)

17 poesisamlingar
16 romaner
10 faktaböcker
8 novellsamlingar
8 barnböcker
”one graphic novel”.

Jaha, ”graphic novel”, vad är det då? Va? (Jag är väldigt frågvis idag.)

Aha. Tillsammans med serieskaparen Renée Nault gjorde Margaret Atwood en tecknad serie där vi får se hur huvudpersonen Offred försöker överleva i den totalitära monoteokratin Gilead i ”The Handmaid’s Tale”. Och det heter alltså ”graphic novel”. I had no idea och känner mig nu lite bakom flötet.

Mer ur samma ”graphic novel”. Såja, nu tror jag att jag har lärt mig detta begrepp.

Lilla Margaret var ett ämligt nördbarn som led av ett medfött hjärtfel, som bara gillade naturen samt att läsa och skriva. Hon var helt enkelt en naturmupp som gick omkring och var trött (pga. hjärtat), men som ändå lyckades hitta rätt i karriären och skapa sig ett namn. Här finns ett klipp när hon ger råd om hur man undviker att bli attackerad av björnar när man sover i tält.

Redan som 30-åring fick hon en roman publicerad. (”Redan?” säger ni, det är väl inte så himla redan? Well, jo, det är det eftersom jag ju är 58 och faktiskt inte ens har skrivit nän jädra roman än.) Romanen hette Den ätbara kvinnan, och är ”en tragikomisk uppgörelse med konsumtionssamhället” – men den kunde hon skriva eftersom hon redan tidigare hade fått prispengar för diktsamlingar. (Tihi. Mina stipendier och prispengar går bara till fil och flingor!)

Atwood till vänster, jag till höger. Ni ser; two minds think alike. (Jag vet inte riktigt vad det är Margaret har på huvudet, men själv har jag rabarberskräp.)

Dock dröjde det till 1980-talet innan Margaret Atwood faktiskt kunde försörja sig på skrivandet – och detta tack vare ovan nämnda ”The Handmaid’s Tale” (som på svenska heter ”Tjänarinnans berättelse”, men den titeln är relativt okänd om jag har förstått saken rätt). Dessutom har den i modern streaming-tid blivit en enorm Netflix-succé.

Margaret Atwood är fortsatt en sann kvinnokämpe som citeras överallt eftersom hon är så rysligt välformulerad. De som däremot får uttala sig om henne, pratar mest rappakalja.

– Det här är hennes chans att säga vad hon tycker, och hon får verkligen säga vad hon tycker.
– Hon kommer at bli ihågkommen som en av de stora författarna idag och hon kommer alltid att läsas.
– Hon har verkligen fått den gudomliga skrivargåvan.
– Hennes verk är verkligen viktiga och man kan inte tala om kanadensisk litteratur utan att nämna hennes namn.
– Det viktigaste om Margaret Atwood är inte hennes privatliv utan hennes verk.

Pffft. Kom igen, recensenter, bättre kan ni!

Margaret Atwood har både ett Twitterkonto (där hon mest delar andras inlägg) och ett Instagramkonto, där hon ibland delar med sig av privata skeenden. Som här, där hon har köpt en ny grillvante.

”Tired of burning self (again ) on toaster oven, finally bought silicone oven gloves..,” (Och för detta fick hon 9 000 likes.)

Margaret Atwood är mycket läsvärd, och väldigt levande. Kontakta henne vetja – kanske får ni svar av en gigant!

Men nu till viktigare ting! Plommonstopet, alla namnlappar och dragningen av en vinnare till en än så länge osynlig tisha!

Stackars plommonstopet, ja. Min morfar (född 1878) vänder sig i sin grav, där han ju ligger sedan 1962. Tänk att hans hatt sedan 18 år enbart har använts som tombolatrumma. Jag plockar upp en lapp … som … som det står Magganini på!

Lucka 3 (som alltså är lucka 2 egentligen, men som heter lucka 3 eftersom den publiceras den 3 december) kommer i lördagsottan!

36 kommentarer

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2021)

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2021)

Publicerat av Lotten Bergman den 20 december 2021 00:05

Jag tror minsann att ledtrådarna som ni lämnade i lucka 19 var lite finurligare än vanligt!

Betong-Bess:
Det är i alla fall inte en hatt.

Helena:
Det sägs så, Betong-Bess, men jag är en sådan där tråkig vuxen, så jag undrar om det ändå inte är en hatt?

Ardy:
Och fåret Shaun?
[Jag svarade ja.]

Ingela:
Men nu ska det väl gå bättre att tänka efter en nyttig middag fullproppad med mineraler och vitaminer, särskilt vitamin B6.

Hyttfogden:
Man kan säga att en annan HB som avslöjats här i båset nyligen var kollega med dagens HB. Försvann också spårlöst.

Pigga Kristina:
The Sahara desert walks into a bar.
The barman says ”long time no sea.”

Eva-L:
Nej, jag har googlat bort mig fullständigt och sitter med franska parfymer och amerikanska författare och stränder och skådespelare och en del barnlitteratur upp över öronen. Jag gissar på alla.

Även om inte alla har läst dagens HB, verkar det som om verket som det handlade om i luckan ändå var välbekant.

En glad, rökande, men sjuk Hemlisbloggare i en filmsnutt från 1942.

Vissa författare har korta, snärtiga namn, andra har lika långa namn som vissa bloggkommentatörer (hej CtLDPT): Antoine Marie Jean-Baptiste Roger de Saint-Exupéry (1900–44).

Ja, nu läste ni rätt. Den här karln som har skrivit och illustrerat den (sägs det) näst mest översatta boken i världshistorien (efter Bibeln) blev blott 44 år. För han var en ”aviator” – en flygman, pilot, flyplanstok och krigsflygare som efter många flygrelaterade missöden mycket mystiskt till slut försvann för evigt under en spaningsflygning utanför Korsika.

Alldeles innan vår kalenderbok ”Lille prinsen” publicerades.

Trots att vi letade här hemma i huset hela dagen, hittade vi inte den svenska upplagan som nästan alla av oss har läst – men en fransk och en polsk. Den franska ser ut som den ska, medan den polska helt galet har polska teckningar!

Jag citerar kommentatören Rosman: ”Ja, den här borde jag verkligen ha forcerat med tanke på min ståtliga grundexamen på detta språk. Men det har jag inte! Bara sett det illustrerade omslaget forsa förbi i diverse kurskamraters mer bildade portföljer (kamraterna alltså) och handväskor typ.”

Det jag minns allra starkast med ”Lille prinsen” är resonemanget om hatten och elefanten samt ormen i de inledande kapitlen. Nu får ni njuta av det franska originalet:

Det är alltså en elefant som är uppäten av en orm.

Men de vuxna som såg teckningen ovan trodde att det var en hatt.

Nu ska ni få se hur detta illustreras i den polska versionen.

Ingen prins på det polska omslaget! (Fast okej, en ros.)

I min jakt efter den svenska upplagan lånade jag en e-bok via biblo, men råkade av misstag utan att jag förstod det välja en lättläst version. Jag kunde då inte begripa varför jag förr var så förtjust i ”Lille prinsen” eftersom språket var stolpigt, svårläst och ointressant – men så hittade jag den svårlästa och blev nöjd och glad igen. Vill ni se?

Den ursprungliga svenska översättningen

2. Den omarbetade, lättlästa versionen

Mäh.

Uppdatering! Kråkan länkar i kommentarerna till ett smakprov: de första tio sidorna av en svensk nyutgåva. Slut på uppdatering!

Men nu tar vi det lite grann från början. Som jag har påpekat förut, verkar det gå bättre för författare som har det bedrövligt under i alla fall barndomen. Sedan kanske hela livet fortsätter att vara bedrövligt, men finfina böcker skriver de ändå. Tänk ändå, den som ändå hade haft en bedrövlig barndom utan t.ex. basket.

När Antoine de Saint-Exupéry var tre år, dog hans pappa av ett slaganfall när han stod på en tågperrong. När hans lillebror var 15 år dog han i reumatisk feber, varför Antoine fick ta ansvar för familjen – som förutom honom bestod av modern och tre äldre systrar. Kanske var det därför han inte fick någon examen och hoppade till och från tillfälliga jobb i ett par år… tills flygarfebern satte klorna i honom. Han hittade äntligen hem.

Men i denna sväng hittade han en fästmö, vars familj tvingade honom att sluta flyga och istället ta kontorsjobb eftersom han hade en fallenhet för att kraschlanda sina flygplan – och de insåg riskerna med detta. Flygtoken i honom vantrivdes på kontoret, och förlovningen bröts. Antoine irrade sedan runt i ett par år, tills han fick börja flyga igen. Och krascha. Och flyga och krascha. Och flyga och leta efter andra som hade kraschat. Och så hittade han en fru!

Frun som var ful i munnen, som svor och levde rövare.

Hon hette Consuelo Suncin, och var tydligen envis och elak, underbar och fantastisk, kortväxt och rolig och ful i munnen samt pigg på att göra slut och bryta upp. Och ni som har läst boken: det är Consuelo som är rosen – den som prinsen varken kan vara med eller vara utan. Antione vänstrade under en Consuelopaus med en viss Hélène de Vogüé, vars bokstavsfnuttar ju är värre än hos krämfräs. (Henne nämner jag förstås blott och enbart pga. fnuttarna.)

Men så råkade vår flygare ut för ännu en jättekrasch i en öken 1935. Han och en navigatör hamnade in the middle of nowhere med dåliga kartor och en packning med enbart

vindruvor
två apelsiner
en madeleinekaka
kaffe i en termos
lite vitt vin
90-procentig alkohol
eter
jod.

Vinet och kaffet tog slut efter en dag, så de båda männen delade på madeleinekakan och förberedde sig på att dö. Efter fyra dagar i öknen hittades de dock livlösa av en bediun, som gav dem en speciell, beduinsk förstahjälpen så att de överlevde och Antoine de Saint-Exupéry kunde återvända till sin fladdriga fru och sedermera skriva boken om den lille prinsen, som ju inledningsvis beskriver en pilot som kraschar i öknen.

Alla dessa flygkrascher gav Antoine skador som inte läkte och som värkte, varför han hade svårt att sova, blev deppig, tog massa mediciner, mådde ännu sämre och inte ens kunde vrida ordentligt på huvudet för att se fienden under flygraiderna under andra världskriget. När så den franska regeringen kom och påstod att han – en inbiten antinazist – var på Tysklands sida, blev han så förtvivlad att han tog till spriten. Samtidigt som han fortsatte att flyga och skriva samt läsa.

Och som han läste. Han överlät till andra mekaniker att kontrollera planet före avfärd så att han kunde läsa bara en lite stund till, och en gång lät han co-piloten cirkla över flyplatsen i en timme för han skulle hinna läsa färdigt en bok.

Men så kom då den sista kraschen på okänt område 1944. Inte förrän 1988 hittade man spår efter honom – i ett tygstycke som förmodligen var en flygaroverall satt hans armband fast sedan 44 år. Att det var just hans armband var det inget snack om eftersom det stod tre namn på: Antione Saint-Exupéry, hustrun Consuelo och förläggarna Reynal & Hitchcock.

Tänk er om … om Astrid Lindgren hade haft ”Norstedts” skrivet på sitt armband.

Sedan det upphittade armbandet hittades av en fiskare, har även massa olika flygplansdelar fiskats upp ur havet – och nu råder inte längre något tvivel om var Lille prinsens författare flög omkull för allra sista gången.

Men hur har vi det nu? Är det inte idag som tallelangen embryo på allmänhetens begäran ska få en bonustischa? Joo! Och så drar jag en lapp! Det står Maplestream! Och så drar jag en till, för jag har blivit alldeles galen! Zkop!

Lucka 21 kommer på tisdag morgon!

Gårdagens embryo!

vad är det du gör embryo det undrar jag nu

ser du väl

du skrivrer det säjer jag nu

vad är det du skrivrer embryo det undrar jag nu

åh det är bara ett embryo ett snytnopsis allt är bara en trasa

det tror jag inte embryo du har tallelang

takc tjära julgranne men du bredrar dej: jag är en bluff

stopp

en bluff en drilletant en armatur en nyburgare det säjer jag nu

sluta deppra nu okcså skriv istället

ja det blir en ju jävle bokc det här: ska brännra den när jag har kommit till the britter end det säjer jag nu

35 kommentarer

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2021)

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2021)

Publicerat av Lotten Bergman den 18 december 2021 10:46

Eftersom jag och plommonstopet igår var ute och rullade hatt, kommer detta facit näsan 12 timmar senare än vanligt – men då hann några extra lappar ner i den nu inte längre rullande hatten.

Gissningarna i lucka 17 var nästan inte gissningar – nästan alla kände igen boktitlarna i luckan. Men ändå gjorde Pysseliten & PK denna illustration i jakten på lösningen:

Jösses, till och med utanför kartan gick den här lakritspipan!

Det verkar som om vi i kommentarerna till detta facit kommer att få höra fler ”jag mötte HB-historier”:

Karin:
Dagens HB har skickat vykort till mig. På framsidan en tvålfager spansk toreador och på baksidan inleddes texten med ”Jag skickar en nytagen bild på mig själv …”

Ökenråttan:
Även jag har mottagit korrespondens från HB. Ett brev!

Brid:
Jag har korresponderat med HBs dotter under en period av några år, när jag försökte boka henne för att hålla ett föredrag och det fungerade inte och fungerade inte och sen gav jag upp eller sa ifrån mig ansvaret för att ordna talare, minns inte vilket.

Leda:
Brevfloden till båsisterna är inget att förvånas över.. För här har vi en sällskapsmänniska, så flink vid skrivmaskinen att inte ens sjukdom och död kunnat hejda manusflödet. Vid fullmåne ska man enligt sägnen ännu kunna höra tangenterna knattra från skrivplatsen inte långt från det gamla hemmet.

Ardy:
YOLO sa Bull.

Örjan:
Oj vad många lettrådar i dagens lucka, men jag saknar en trummis.

Kråkan:
Äntligen i utsikt att få mat efter dagens irrfärder bland alla mina städer. Har just bevistat en begravning i rutig tweed.

Betong-Bess:
Har snurrat runt halva världen, men nu tror jag mig befinna mig någonstans i Sverige, i de södra delarna.

Japp, precis så var det!

Men nu till en klädrapport. Gårdagens hemlisbloggare var nämligen klädd i tweedkavaj. Jolo (Jan Olof Olsson) föddes 1920, skrev i DN från 1945 och dog knall och fall när han trädgårdsarbetade på Valborgsmässoafton 1974. Men framförallt hade han som sagt många tweedkavajer: 29 stycker för att vara exakt.

Tweed är en ”kraftig, något sträv, fyllig kardgarnsvara, ursprungligen av ull men nu ofta med syntetinblandning”.

Jag har då aldrig varit med om maken till människa att ge tweedkavajen ett ansikte. Jolo må ha skrivit både spaltmeter och hyllmeter och varit rolig och trist samt utbroderande och fåordig – men alla som beskriver honom återvänder till denna tweedkavaj.

Om hans liv står inte mycket att läsa – däremot kryllar det av Jolo-texter i alla tidningsarkiv. Därför får han med egna ord berätta lite kort om sitt 1940-tal:

”Den andra hälften av 1940-talet, den senare, tillbragte jag till en tredjedel utanför Sverige, mest i England och på Irland, men också i Paris. Det segrade England var beundransvärt vitalt: där gjordes år efter år vidunderligt bra filmer, landet orkade med en otrolig förvandling från ett gammalt klassamhälle till en modern välfärdsstat, och fast jag i den fortlöpande krisen och bristen åt sämre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (mest kanin och vidriga puddingar) bevarar min ständiga reskamrat (min hustru, vi var barn- och ansvarslösa de åren) och jag dessa Englandsår i minnet som något festligt och strålande, fast vi aldrig upplevde något av det som man brukar kalla festligt och strålande.” (Ur Allers, 1974.)

När han häromåret skulle ha fyllt 100 år dök det upp hyllningskörer skrivna av gamla gubbar som var fjuniga tonåringar när Jolo dog. Att sammanfatta hans skrivargärning kort går inte alls, för han skrev (nu sammanfattar jag hans skrivargärning) reportage, intervjuer, kåserier, kulturartiklar, idrottsreferat, film- och bokrecensioner, reseböcker, historiska skildringar, essäsamlingar, skönlitteratur, spänningsromaner och så manus till två fantastiska tv-serier.

– Idrottsreferat? utbrister ni alla förvånat.

Här rapporterar Jolo från fotbolls-VM som gick i Sverige 1958. (Mycket läsvärt – om någon vill se hela artikeln kan jag stå till tjänst.)

Den geografiskt virriga Julkalenderluckan skapades med hjälp av Jolos boktitlar (i kronologisk ordning), men den som har påverkat mig mest är inte med – det hade blivit för enkelt.

Någonstans i Sverige! Som finns på SVTplay! Med Morsgrisen och trummisen Loffe och alla de andra! (Den unga Lotten upplevde dock några förvirrande stunder när ”Krutgubbar” och ”Någonstans i Sverige” visades nästan samtidigt.) Jag har dock inte vågat titta på serien nu, för tänk om den är dålig …

När Jolo dog som blott 54-åring föll Sveriges kulturelit i korinter. Tydligen var han en godmodig sällskapsmänniska som många kallade ”min bäste vän” – till och med Ernst-Hugo Järegård. Alla gick de man ur huse för att skriva om hans journalistiska karriär, men den vars bokstäver har levt kvar längst, förvånade mig; tydligen var Alf Henriksons berömda sorgerim från början riktade till Jolo!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer

Tecknaren Birger Lundquist (som fick barn med Bang) var nära vän med Jolo, men dog på samma plötsliga sätt, endast 42 år gammal.

Bengt Lagerkvist berättade att han och Jolo brevväxlade trots att de bodde grannar. Jolos brevpapper var från olika hotellrum världen över och han undertecknade dem alltid med olika namn, t.ex. ”Geheimrat G. von Jolo”.

(Jag brevväxlar med min djefla man trots att vi bor i samma hus. Inte ett dugg konstigt.)

Mats Holm skrev i GP 2007:

En morgon var min pappa blek av förtvivlan, vankade av och an. Han hade just slagit upp tidningen och upptäckt att han som redaktör för Namn och Nytt kvällen innan satt en Red Top-vinjett under en text av Jolo. ”Hur är det möjligt?” muttrade han. ”Hur är det möjligt?”

När han kom hem på kvällen muttrade han inte längre.

Först hade Red Top dykt upp, på strålande humör:
”Åh, vilket fint kåseri jag skrev i går!”

Därefter kom Jolo:
”Skönt att slippa stå för den skiten.”

Men vad hette Jolo som kåsör när han började skriva i DN? Jo, ”Ruter Tweed”. Naturligtvis.

Plommonstopet står redo, fullproppat av lappar! Nu skulle jag ju dela ut en bonustischa till nån som inte dök upp i gårdagens bås. Så jag delar ut den senare! Men en lapp ska här dras! Åååååå hej, Ökenråttan!

Lucka 19 kommer på söndag morgon!

28 kommentarer

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2021)

Facit till lucka 15 heter lucka 16 (Lilla Julkalendern 2021)

Publicerat av Lotten Bergman den 16 december 2021 00:01

Ett tag idag var jag allt lite orolig över utvecklingen i kommentatorsbåset – men det visade sig bara bero på att jag var trög och inte förstod ledtrådarna. I oordning kommer här både några ledtrådar och förvillelser!

Zkop
En tanke flaxade förbi, men såhär dags talar jag tyst om den.

Brid
En fågel flög förbi. Det är nog inte den som avses. Men skulle det så vara finns en lettråd i årets radiokalender.

Örjan
Oj! Eskilstunas mest kände antinazist med i luckan. Månne lettråd?

Ninja i Klockrike
Det var inte ännu som sjutton, men jag tror tamemårran att jag fattade!! Blås i lur fanfarer, skjut salut, bugen er djupt, Ninja fahattade lehettrådarna.

PK
En HB som vi alla känner till? Då är det ju båsmor själv. Eller möjligen Dan Brown.

Åsas dotter
Får det lov att vara en liten lakritspastill på läktaren? För att tänka bättre!

Dina:
Söker man på ”Pirimittarium, pirium” så kommer kalendern upp som trea på googlelistan.

(Vi återvänder till Pirimittarium lite senare i facit.)

Hemlisbloggaren i lucka 15 är en stor favorit inte bara hos mig, utan hos många, många, MÅNGA andra.

”I Maria Gripes böcker blir människan så egendomligt stor, så rik på nyanser och komplexitet. Jag tror aldrig jag har läst någon större människokärlek.” (Lotta Olsson i DN)

Faktum är att jag inte kunde hitta ett ont ord eller en negativ rad om Maria Gripe (1923–2007), alltså författaren till ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978).

Förrän jag läste i gamla tidningsartiklar … men jag återkommer till det.

Maja Stina Walter, som hon faktiskt hette, gifte sig med illustratören Harald Gripe, och de två jobbade ihop med nästan alla hennes illustrerade böcker. Hon bytte någon gång bort sina två små förnamn till lite de vuxnare ”Maria Kristina”, men det skedde innan hon började bli publicerad.

Harald och Maria Gripe i 30-årsåldern i mitten av 1950-talet, när Maria precis hade debuterat med ”I vår lilla stad”.

Tordyveln läste jag konstigt nog precis när den kom ut – konstigt var det eftersom jag ju som 14-åring väl bara hade basket och biofilmer (inte böcker) som fritidsintresse? Men jag älskade boken av hela mitt hjärta. Så här inleds ”Tordyveln flyger i skymningen”, vilket jag helt hade glömt:

Du som sitter här med boken i din hand.
Du som just nu öppnar den
och vänder bladen för att läsa,
har du tänkt på en sak?
Alla människor läser inte samma böcker –
Varför har just du valt
att läsa just den här boken just nu?
Var det bara en tillfällighet, en slump?
Tror du det?

Pffft, fnyser jag idag åt detta. Skulle det va nåt, va? Tssss. Och sedan halkade jag in i texten och blir sådär knollrigt förtjust åt allt som händer och sker. Här kan man läsa de inledande sidorna som pdf om man vill!

Böckerna som Maria Gripe skrev handlar enligt kännarna om ”det ensamma barnets utsatthet”, vilket jag inte hade den blekaste aning om. Jag såg ”Hugo och Josefin” på bio (min allra första biofilm) och minns sedan dess hur Josefin som inte hade några kompisar fnittrade när hon åt ett helt ägg med Hugo och Beppe Wolgers. Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Sedan blev jag förälskad i Peter Schildt som spelade nattpappa i tv-serien ”Julia och nattpappan” 1971. (Jag kollade på en snutt nyss, och Julia är SÅ otrevlig! Den här länken går till SVTplay, precis när Julia iförd polotröja smiter upp ur sängen för att prata med den obrydde nattpappan för första gången.) Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Därefter kom ”Pappa Pellerins dotter” på tv 1974, som handlade om Lopp-Loella. Hon hade härligt klapprande träskor och förtjusande tovigt hår och bodde i en liten stuga i skogen med sina små tvillingbröder eftersom mamman hade gått till sjöss och pappan var okänd. Men fågelskrämman var hennes kompis! Ensamt, utsatt barn? Ja, okej.

Men hur var det nu med hyllningarna till denna fantastiska författare? Mja, så såg det inte ut inledningsvis …

SvD 1957: ”Jag skulle vilja träffa det lekbarn som är road av hur Zarathustra sprack.” Men hennes make är visst duktig på att rita åt henne.

SvD 1970: ”Även om parodin på dagens massmediaspråk är på kornet har Maria Gripe denna gång slagit in öppna dörrar med en samhällssatir som är rätt unken och sned.” Men Harald ritar ju bra.

Så med detta blottlagt kan man väl bara sucka och säga att det är inte lätt att skriva barnböcker som ska recenseras av vuxna? Själv sa Maria Gripe i alla intervjuer att hon ville skriva för människor, inte för åldrar. Och hur kommer det sig att hon inte var en superkändis på sin tid? I SvD 1975 säger hon:

– Som barn var jag ointresserad av författarna som sådana och trodde nästan att böckerna hade kommit till av sig självva. Jag ville inte påminnas om att det fanns vanliga trista farbröder och tanter bakom. Därför vill jag vara anonym för barnen för att inte beröva dem läsmystiken. Jag säger nej till alla framträdanden. En annan sak är om barnen själva söker upp mig.

Bra, Maria Gripe! (Och så ritade din man så fint.)

Men varför yrade jag om ”Pirimittarium, pirium”? Jo, det var tidernas mest långsökta ledtråd:

Visste ni att det var Maria Gripe som med dottern Camilla skrev superdunderjulkalendern ”Trolltider” som sändes både 1979 och 1985? (Länk till en snutt med Eva Rydberg och Birgitta Andersson, som vaknar i en sko.)

Fast Stig Järrel där till höger var lite läbbig, tyckte jag.

I SAOB lärde jag mig tre saker som vi ska lägga på minnet.

Tordöflar lagda bak uti nackan, taga bort susandet i öronen. (1697)
Om man samlar torndyflar om våren så kan man förvara dem i en stenkruka till vintern, för at dermed beströ räfsaxar. (1831)
Ser man en torndyfvel ligga på rygg och hjelper honom på fötter, får man sju synder förlåtna. (1898).

Men nu ska vi stoppa lapparna i plommonstopet! Ordning och reda! Jag drar idag två lappar eftersom jag är så glad att tischorna is in da house! Oooooh, en nykomling och en gamling! Åsas dotter och PK!

Lucka 17 kommer på fredag morgon! Och då ska här under högtidliga former delas ut en bonustischa!

Bonus! Här kan man lyssna på hela jädra Tordyveln – alltså radioföjetongen från 1976. (Inte exakt likadan som boken.)

Psst.
Maria Gripe har skrivit en serie böcker med en huvudperson som heter Lotten. Som jag inte har läst!

32 kommentarer

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2021)

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2021)

Publicerat av Lotten Bergman den 14 december 2021 00:12

Jag har då aldrig varit med om så mycket ansjovis i ett enda bås!

Ökenråttan
Dagens shopping var koncentrerad på ingredienser till årets julkaka som ska påbörjas på Luciadagen. Passade på att riva åt mej tre burkar ansjovis för jag har hört att det inte finns så gott om’et; folk hamstrar …. Måste ha till julens Jansson, hur skulle det annars gå?

Pysseliten
Helt rätt ÖR. Jag bad PK att köpa hem ansjovis till Janssonen, som nästan är viktigare än julskinkan, men då undrade han om inte de fyra burkar han redan köpt skulle räcka.

Betong-Bess
Det såg ut att bli en riktig sorgesam jul när ansjovisen var slut. Men häromdan fanns det igen.

Örjan
Kan nu göra provsmakning på två olika ansjovisinläggningar.

Smultronblomman
Ansjovisen bärgades häromdan. Att bo på hotell kan medföra vissa överraskningar.

Aku
Och nu fattade jag plötsligt varför båset fylls av ansjovis och avsaknad av ansjovis. Och inte är det bara för att Janssons är så gott som jag trott hela dan.

Och så har vi hakke, som faktiskt lyckades nämna HB hela elva gånger i en enda kommentar:
Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan – och jag har bara köpt en enda julklapp. Hej och hå.

Dagens hemlisbloggare – som i Julkalendern plötsligt började tala nån stockholmsk rotvälska – var den för evigt relativt unge Dan (egentligen Daniel) Andersson (1888–1920). Det finns i basketlandslaget en Denzel Andersson, som får mig att associationsnynna på Jungman Jansson så ofta att allmänheten börjar tröttna.

– Jajajajaaa, Dan Andersson, Dan Andersson, men låt oss nu se när han lirar! får jag höra av min otacksamma publik.

Som alla andra växte den unge Dan upp i ett fattigt hem där fadern för jämnan blev ilsken eftersom de inte delade gudstro. När han var blott 14 år – men redan fast besluten för att skriva – åkte han helt solo till USA för att kolla om det var ett ställe för familjen att bo på. Han tog tåg till Göteborg, båt till Grimsby, tåg till Liverpool, båt till New York och så tåg till en faster i Minnesota.

Så vansinnigt. Nä nu. Asså va.

Den 14-årige USA-resenären Dan Andersson var inte en biffig sak.

Han hade ju två äldre bröder som kunde ha åkt istället? Här har vi en liten mager 14-åring som lärde sig läsa när han var fem, spela fiol och prata engelska när han var åtta och sed… ahaaaa. Det kanske var därför: han kunde ju engelska!

Okej.

När Dan Andersson hade undersökt Minnesota noggrant, åkte han hem igen eftersom fattidomen var lika bedrövlig där som i Sverige. Och banne mig bodde han inte sedan hemma tills han var mer än 27 år och faktiskt fick massa texter publicerade och utgivna. Trivdes han då, eller var han tvungen pga. ekonomiska skäl?

Men han gick även på folkhögskola och började han översätta, samtidigt som han kroppsarbetade (kolare, flottare, skogsarbetare, snickare) och satt och skrev på nätterna. Här kommer de två första stroferna ur en som jag gillar – ”Tiggaren Simons sång” (1917):

Jag är tiggaren Simon – vill du höra mäj predika?

Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?

Min mor var en stickerska som stack åt de rika,

hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.

Min far var en fattig man med darrande händer,

om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:

På knä på golvet står han, vid brasans sista bränder,

och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.

Min mor ville slita sig till döds för att ge mig,

en brödbit litet större än hon själv hade fått.

Som boklärd herreman ville hon se mig,

det var därför hennes hår så fort vart så grått.

Och min far var ett helgon som led alla fasor,

och brottades med Gud om min mörknande själ,

och jag är en vandrande benhög i trasor,

och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.

(Läs resten på Litteraturbanken.)

NE, mitt kära NE, uttrycker sig – på ett krångelvis som jag inte ens under pistolhot hade kunnat klämma fram – så här vad gäller Dan Anderssons diktning och de religiösa grubblerierna:

”Den religiösa problematiken blev från Brunnsvikstiden alltmer central i Anderssons diktning. I opposition mot vad han uppfattade som samfundens antropomorfa gudsbild, ”den personlige guden”, sökte han sig mer och mer till den mystiska traditionen i kristen form. Medeltidsmystikern Mäster Eckehart och indisk litteratur som Bhagavadgita blev av genomgripande betydelse för hans diktning, liksom Dostojevskij och med honom även den ryska ortodoxa mystiken.”

Dan Andersson gifte sig 1918 med Olga Turesson, som var gravid när maken 1920 dog på det rysligaste av sätt: cyanväteförgiftning.

Olga bytte efternamn till Dan-Andersson, vilket ju var fiffigt! (Fast dottern Monica gifte sig sedan Sedell, och idag finns inga med efternamnet Dan-Andersson, men 96 Sedellare.)

Man kan klicka på bilden om man vill läsa hur SvD uttryckte sig 1920-09-17.

Hotellet hade alltså problem med ”väggohyra”, som röktes ut. Vädringen i rummet där de båda männen sov, sades ha vädrats enligt alla konstens regler – men ändå gick något fel. Dan och en Elliot Eriksson dog, medan andra gäster i lika utrökta rum överlevde utan men.

Men vänta, varför bodde de i samma rum? Jag lusläser tidningarna och finner i DN den 17 sep:

”Sällskap hade de emellertid icke.” Nähe.

I nutida källor om Dan Andersson står det ofta att han i livet var okänd och oläst, men att han efter sin död kom i ropet och tonsattes av många, bland annat sin svärfar. (Som för övrigt 1976 mindes Dan som lång och mager med blåa, djupa allvarliga ögon och vacker profil samt viss benägenhet att kasta huvudet något bakåt.) Men för tusan hakar – tidningarna skrev ju spaltmeter om honom och hans död hamnade till och med på förstasidan i DN. (Med samma rubrikstorlek som att Zorn testamenterade bort hela sin förmögenhet till staten.)

Jag gillar Dan Andersson, så honom läser jag gärna. I Julkalenderluckan var det alltså Jungman Jansson som parafraserades, och här har vi en tolkning av (tadaa) Hootenanny Singers! (Som Danne [nu la jag bort titlarna och till ett smeknamn] själv satte musik till.)

Lappdragning! Jag har fått erbjudanden om mutor för att embryo ska föräras en tischa, men sörni att sånt går inte notarius publicus med på! (Däremot citerar jag honom förtjusande gärna – eller klistrar in en länk till det senaste båsalstret som innehåller orden ”kravlar papparkaksdeg”. Och kanske kommer en bonuströja upp ur plommonstopet vad det lider …)

Men nu ska plommonstopet få tala! Jag drar en liten – nej en stor! – lapp med Christer, the Long Distance Personal Trainer på!

Ansjovis på er alla! Lucka 15 kommer på onsdag morgon!

Dan Andersson, lite sliten och trött som 29-åring.

33 kommentarer

Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2021)

Facit till lucka 11 heter lucka 12 (Lilla Julkalendern 2021)

Publicerat av Lotten Bergman den 12 december 2021 00:02

Jösses! Sicken röra jag skapade i kommentatorsbåset! Jösses, jösses!

I ena sekunden var ERB och Hyttis helt överens om ett obegripligt svar. I nästa var även Magganini och Ninja till synes eniga. Och mitt i alltihop tronade Béatrice Karjalainen med lösningen (min fetstil):

– Jag har bara traumatiska luggminnen pga att jag tillhör det välsignade folket med lockigt hår och frisörer som inte fattar att man inte kan klippa av blött hår i en längd och tro att samma sen ska gälla när håret torkar.

Maplestream hade helt andra – kanske oviktiga – saker för ögonen:
– Igår kväll roade jag mig med kortspel tillsammans med några kollegor, varav inte mindre än två av dem hade bott på Skebokvarnsvägen. Det kan inte vara en slump. Dagens HB är Dan Brown.

But no. Så fel.

Men Ökenråttan då? Som ju i slika sammahang vet besked och dessutom kan dra böckerna ur hyllan och citera ur minnet på nolltid? Hallå?

– Aber selbstverständlich! Jag läste om, ett två, själva texten, tre fyr.

Precis: danssteg (men jag återkommer till det senare). För nu handlar det om ett kåseri av en kåsör. Ni vet, den där utdöda konstarten?

Runa Brar (f. 1942) föddes i ett kyrkligt hem, kom in på Socialhögskolan 1964, for till Indien och gifte sig och fick tre (?) barn, blev arbetslös, fick jobb, blev arbetslös, fick en novell publicerad och blev sedan kåsör i DN 1980–96.

Kanske.

Sällan har jag hemlisbloggat någon i kalendern, som jag sedan inte har kunnat beskriva mer än just sådär. Mycket, mycket frustrerande. Runa Brar bor i Äppelviken i Bromma – dit jag tyvärr inte hann åka – och har ett Facebookkonto som jag har försökt kontakta henne på.

But no.

Några utvalda kåserier finns i Kloka tokar och Tankar från hönsboden … som jag inte äger. Är det så konstigt? Ja, för jag har faktiskt en diger kåserisamlingssamling.

Några av kåserierna, fast lite uppblandade. ”Ordning” is not my middle name.

Runa Brar vann som helt okänd en novelltävling 1980 och fick strax därefter fast gig på DN. Kan ni tänka er detta jätteuppslag i en dagstidning anno 2021?

Jag tror att jag måste skriva av presentationen uppe i högra hörnet:

Runa Brar som skrivit söndagens novell ”Efter skilsmässan” är ingen alls. Hon är inte känd, inte författare, inte skribent. Men hon skriver. Hennes liv är i korthet detta: född 1942, tre barn, frånskild, socionomutbildning, vikarierande socialassistent, vikarierande journalist – numer arbetslös. Runa Brar skriver om nätterna.

Det hon skrev om mest var tiden i Indien, när hon var gift och stod vid spisen och födde barn. Så här kunde Indien beskrivas:

Den tjocka prästen kommer cyklande därnere i allén. Med båda händerna på styrstången balanserar han en säng på huvudet. Han ser ut som om ingenting hänt i hela ansiktet.

Hon romandebuterade 1982 med ”Ett litet välsignat folk” om uppväxten i det frireligösa hemmet med morföräldrarna, men all energi verkar annars ha gått till de veckoliga kåserierna. (Även jag har jobbat som kåsör och vet att skaparångesten för ett enda kåseri upptar en hel vecka på dubbel heltid.) Romanen ”Jössesdotter” kom 1993, och sedan verkar nåt ha hänt.

Sedan julafton 1996 går kåsösen Runa Brar inte att hitta i DN.

Runa Brars logga. (Den dåliga bildkvaliteten beror tyvärr på att DN:s arkiv – som bara går till 1992 – inte är helt 100-procentigt.)

Jag har dammsugit både SvD och DN samt Libris och verkligen försökt hitta spår efter Runa Brar efter det glada 80-talet, när hon dök upp hela tiden.

Jodå, hon dyker upp i kåserisamlingar och fick runt 2000 sitta på bibliotek och läsa upp sina kåserier då och då … men mer än så finner jag inte.

Varför slutade hon kåsera?

– Det rann sakta ut. Jag kände att jag fastnade i en form. Nu tycker jag det är underbart att skriva och inte ha någon som väntar på det jag skriver. Men att skriva längre än kåserier klarade jag inte av att kombinera med barnen.

Sa hon när hon i slutet av 90-talet bodde i Arvidsjaur. Och fortsatte:

– Jag har egentligen ingen ambition och har aldrig tagit skrivandet på riktigt allvar. Att leva och hitta rätt i livet är viktigare.

Morr. Om man faktiskt vill försörja sig på sin passion och författa eller skådespela mot ersättning, känns det sådär att få höra hur de som lyckas faktiskt bara råkade ha tur och att de egentligen inte bryr sig. De rycker på axlarna och fnyser när de faktiskt borde kontakta mig och delegera alla uppdrag till mig. Eller som Runa Brar själv skrev i ett kåseri runt 1980:

Svenne skulle kanske vilja att jag först och främst hade en passion som man tjänar pengar på, men sådan är ju inte passionens natur.

År 2003 skrev hon om nästäppa i Läkartidningen, och presenterades nästan som i DN drygt 20 år tidigare:

Runa Brar kåserade på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter under flera år. Försvann sedan i Lappland, där hon blev lingonplockare, stensamlare, hästskötare, hönsägare, strandvandrare. Hon har varit gift, skild, gift, skild, osv, liksom hembiträde, vårdare, tröstare. Hon är numera bosatt i Stockholm.

And the rest is silence. Men hur stod det nu till i lucka 11? Jo, det var ursprungligen ett kåseri om hur Runa och Svenne dyrkade en viss dansform – buggen. Som i min stilhärmade version blev luggen.

”Buggen och jag” av Runa Brar, DN 2 mars 1982.

När jag avslutade lucktexten med ”bra” + R visste jag inte att Runa själv hade haft samma idé. I ett kåseri skrev hon:

– Smakar det bra? Frågar jag Svenne till middagen.
– Det smakar Brar, säger han. Brar på burk.

Det var det!

Om du nu råkar läsa detta, Runa Brar: Hej och välkommen hit! I slutet av alla facit genomförs en traditionell lottdragning ur min morfars plommonstop, där en av dagens gissare föräras en t-shirt med ett spännande tryck. Ingen vet än hur tischan ser ut eftersom den sitter fast i en tryckpress, men namnlapparna drar jag ändå! Här har vi … trotjänaren Håkan-hakke!

Lucka 13 kommer i ottan på måndag!

28 kommentarer

Facit till lucka 9 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2021)

Facit till lucka 9 heter lucka 10 (Lilla Julkalendern 2021)

Publicerat av Lotten Bergman den 10 december 2021 00:03

Ujuj, nu blev facitet sådär långt igen. Vojne vojne. Men vi tar väl några citat från nians kommentatorsbås – i en enda röra utan urskillning där tokiga gissningar blandas med korrekta ledtrådar!

Hemul:
Potatissäcken fraktades framgångsrikt över ett hav, men damp sen troligen ner i ett annat.

Nina:
Mildred och prinsessan delade öde med HB. Pionjärer inom sin grej.

Ninja-Malin:
Biskopar, norrmän, överdimensionerade typer och en och annan stenfrukt passerar revy i hjärnvindlingarna.

Leda:
Först: Läktarhäng och tröstglögg med fattanollklubben är ju inte det sämsta en svinkall afton.
Lite senare: Nä nu. Herr Nilsson är i själva verket en kanariefågel. Det har jag från säker källa.

Per L:
Jösses Amalia vad svårt det här verkar vara.

Cecilia N:
Nån som muttrar i kavajen?

Hihi.

Det började som vanligt med att en helt vanlig tjej utan ambitioner blev tjuginånting år och vips drabbades av en passion. Amelia Earhart (1897–1937) – öronhjärta om man anstänger sig lite – blev skrämd halvt från vettet på en flyguppvisning när nån ung flygarspoling bestämde sig för att störtdyka mot publikhavet. (På den tiden, förstår ni, gick man man ur huse för att kolla på flygplan. Idag springer man på samma sätt efter influencers. Well, jag är välan född i fel tid, jag som i min ungdom suktade efter kåsörer på Strandvägen.)

Och det var då det sa klick i flygarhjärtat. Först skulle Amelia bli läkare. Men så utvecklades hennes liv i raketfart när hon stötte på en flyglärare vid namn Anita Snook. Sedan hände en himla massa saker och så dog hon med sin navigatör Fred Noonan.

”Från Snook till Noonan” heter tyvärr ingen bok om Amelia. Än.

Hur som helst – när passionen slog till gick hon inte att stoppa. Hon hoppade av läkarstudierna och tog 28 olika jobb för att få ihop pengar till ett flygplan med tillhörande certifikat. Man kan ju lite von oben tycka att det var lite att ta i att äga ett helt plan som nybörjare, men så var Amelias plan. När en annan flygtokig tjej – Amy Guest – var tvungen att hoppa av ett flygprojekt för att hennes familj förbjöd henne att vara tokig, hoppade Amelia Earhart in.

Nu föll det sig så lyckligt att the one and only Charles ”Lindy” Lindbergh såg ut nästan som Amelia. Eller om det var tvärt om. Charles fick i Amelia snabbt en kvinnlig arvtagare, som i tidningarna under flera år fick heta ”Lady Lindy”.

”… trettio år, spenslig med burrigt ljust hår …”

Och över Atlanten kom hon med två män på blott 20 timmar, till allas stora glädje. Tidningarna tog i brist på krig fram krigsstilsrubrikerna.

Piloten och suputen Bill Stultz fick för besväret 20 000 dollar, mekanikern Slim Gordon fick 5 000 medan Amelia Earhart fick den stora äran. Amelia var förstås sur, putt, arg och besviken för att hon bara fick åka med som en säck potatis på just denna färd – men begrep ju att reklamvärdet var högt.

”… kvinnorna kanske kan uträtta en hel del i den moderna världen, bara vi får en chans!”

Under dessa år på 1920- och 30-talen for äventyrliga män och kvinnor omkring i luften över hela världen som små skottspolar. Men så blev det dåligt väder. Eller för varmt. Och för kallt. Och för fuktigt eller torrt. Eller så gick planen sönder. Och så försvann de. Varje vecka stod det i tidningarna om uppskjutna starter och försvunna småplan och upphittade lik samt för evigt saknade flygplan. Mildred Doran var en av de bortflugna …

En annan av de försvunna flygtokarna var prinsessan Anne av Löwenstein-Wertheim-Freudenberg, som får vara med på bild här bara för att hennes huvudbonad är så fantastisk.

Precis som i lucka 9 skrev Amelia Earhart ett brev som skulle öppnas om hon dog, och precis som i luckan hade hon verkligen med sig egendesignade mutterknappar och skärp av gamla kullager (heja Sverige!). Hon designade naturligtvis även klänningar och hade ett eget klädmärke. Som vilken influencer som helst, ja.

Men det var förstås flygare hon var egentligen – inte designer. Hon flög och flög och skapade braskande rubriker och var plötsligt berömd under sitt eget namn istället för Lindberghs.

Men så kom dagen när hon blott hade en enda utmaning kvar: att själv styra ett flygplan runt hela jorden längsmed ekvatorn (ungefär). Sagt och gjort, upp for hon. Det gick bra. Mellanlandningarna gick enligt plan. Bensin fylldes på. Matsäckar packades. Allt funkade perfekt. Förutom alldeles i slutet, när något hände.

Ett morsemeddelande från Earhart & Noonan uppsnappades av en båt:

We cannot see you.
Fuel is running low.
Been unable to reach you by radio.
We are flying at 1,000 feet.

Och det var det sista livstecknet från världens mest kända tjej-pilot. (Lindbergh, bröderna Wright och grabbarna är nog per definition mer kända fortfarande.)

Men den hemliga lilla burken i lucka 9 då, vad var det?

Jo, sedan Amelia Earhart försvann 1937 har allsköns konspirationsteorier presenterats. Hon sägs ha blivit tillfångatagen och kidnappad, jobbat som spion åt Japan, dött i ett fångläger, fått ihop det med sin flygpolare Fredrick Noonan, gått under jorden eftersom hon var trött på uppmärksamheten och därför blivit nunna i New Jersey. Men framför allt har man letat efter planet och eventuella skelett, matlådor och kartor samt kullagerskärp.

Denna fantastiska bild sägs vara tagen under en Leta-Amelia-utgrävning på 1940-talet.

Så sent som bara häromåret hittades en plats som visade alla möjliga olika tecken på att ha hyst skeppsbrutna flygpiloter. Ett skelett med osedvanligt långa armar antogs vara just Amelia Earhart och en hög med mystiska glasbitar limmades ihop till en liten burk som var på pricken lik den burk som alla visste innehöll anti-fräkenkräm.

Den till vänster är den hoplimmade. Den till höger är en riktig burk från 1930-talet. Läs mer här.

För tydligen var den så frejdiga Amelia bekymrad över sina fräknar att hon försökte gnugga bort den med en sån här kräm, som hon ska ha packat ner på sin jordenruntflygning. Fan tro’t, men idag vet man inte mer än så. Dock är de mest intresserade Earhartnördarna så envisa att lösningen kanske någon gång kommer.

”Please know I am quite aware of the hazards … I want to do it because I want to do it. Women must try to do things as men have tried. When they fail their failure must be but a challenge to others.”

Såja! Nu rafsar vi fram lite lappar och fyller på med några nypåstigna i plommonstopet! Krafs, krafs! Tischorna kommer på onsdag nästa vecka förresten! Tjosan, här kom en liten skrynklig en – den ser ut att ha varit med förr. Aha! Charlott – the Goblin girl!

Det var det! Ni som satsade på att det skulle bli en Nobelpristagare i lucka 9 – med facit den heliga Nobeldagen den 10 december – hade nästan rätt, för jag försökte verkligen att julkalendra Abdulrazak Gurnah. Men det var svååårt.

Lucka 11 kommer på lördag morgon – inte lika tidigt som vanligt eftersom jag är ute och rullar hatt (och följer alla eventuella restriktioner) på fredagskvällen.

En ur båset uppfiskad hakke-limerick!

Sisåhär säger Anna från Stånga
när hon fisk (Karpe Diem) vill fånga:
”Om en lutfisk så söt
lägger näsan i blöt
finns det nyfikna fiskar, och långa.”

26 kommentarer

Etikett: Julkalenderfacit

1. 2.

Bonus: kommentatören och förtvivlade gissaren embryo!

Välkomna ska ni vara allihop!

1.

2.