Etikett: jobb

Liten bildsafari från de två senaste dagarnas uppträden: Gävle, basket, klister, bensin och whisky

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2012 15:50

Jag sitter stilla. Jag sitter så jag får sängsmak, tågsmak, soffsmak och bänksmak i rumpan. Jag har då aldrig suttit så mycket som nu. Människan lär ju dessutom enligt se senaste rönen inte vara gjord för att sitta. Det var bättre för, sutte man då så var det i en hård kyrkbänk där det var svårt att hålla sig vaken, om inte träsmaken satte in.

Eftersom tiden sedan i torsdags försvann i ett res-, föreläsar-, basket- och whiskytöcken, gick två dagar utan att jag märkte vad som hände. Detta tarvar en liten sammanfattning.

Att resa till Gävle tar tre timmar på tre olika tåg. Ingen förstaklass, hundar och katter överallt trots skyltar med överkryssade hundar, isande nordvindar på perrongerna och allmän känsla av att det är synd om oss. Allihop. På alla tåg. I Sala har de förbättrat servicen för resenärerna på det här viset:

Tågtiderna på resplus.se, jaha. Men var i tåget går vagnen?

Väl framme i Gävle vandrade jag genom staden och fann att den liksom alla andra städer har haft galna stadsarkitekter. Torget är väldigt fint med soldyrkare i stolar av maxstorlek och på sommaren springer glada barn i fontänplask. Men de här husen passar ju inte ihop!

Inte ens en inredningstidning hade kunnat säga "kontrasterar snyggt mot varandra" om detta. — Inte ens en inredningstidning hade kunnat säga ”kontrasterar snyggt mot varandra” om detta.

Jag föreläste hela långa dagen och åt lunch på Brända Bocken, för att sedan på väg hemåt hälsa på Fnasket i Plasket, som jag fick tips om i kommentatorsbåset. Eller som hon heter egentligen: ”Gudinna vid hyperboreiskt hav” av Eric Grate (1956).

Ignorera gärna patrasket framför fnasket.

På lördagsmorgonen fick jag hoppa in och vara speaker för stadens två elitlag i basket eftersom eldsjälen som gör det i vanliga fall, hade en skrällande lunginflammation att ta hand om.

Den här bacillfyllda svarta saken ska man placera på hakan för att höras så bra som möjligt. — Den här bacillfyllda, svarta saken ska man placera på hakan för att höras så bra som möjligt.

Det visade sig att jag med uppdraget även fick ansvar för nycklar och frågesvar som jag inte hade.

Sporthallen byggdes 1956 och har lappats och endast lagats provisoriskt under åren. Den kommer tyvärr snart att förklaras som kulturminnesmärke och därmed rymmas i det romantiska skimmer som allt som är gammalt förr eller senare hamnar i.

Hårstråna där i skiten kan alltså vara Jocke Bergs, Yvonne Rydings eller Christer Lindarws, för alla har de haft gympa här.

Dessutom är den besudlad av handbollsspelarnas klister precis överallt:

Handbollsklister är nog det allra klistrigaste klistret.

Lördagens höjdpunkt var (för mig i alla fall) när jag fick presentera herrlagets motståndarlag Haga-Haninge, som hade två spelare som utmärkte sig:

Nr 7: David Czernik
Nr 8: John Goliats

Har ni någonsin varit på ett idrottsevenemang där speakern börjar prata om Bibeln under presentationen? (Jag skrattar fortfarande åt mig själv.)

Efter matcherna kastade jag mig i bilen och åkte till Stockholm för att lukta på en whisky hemma hos Lisa Förare Winbladh.

Ni ser den? Längst ner till höger. Kåda och apelsin med en antydan till citrus!

I morse var det dags att köra hem igen. Stressad av att inte kunna hålla min deadline när det gäller whiskyöversättningen (som jag förmodligen kommer att nämna otaliga gånger fram till juni), upptäckte jag lite för sent att jag borde ha tankat. Så här ~~körde~~ tänkte jag:

– Jag måste ha hög växel.
– Jag ska inte gasa.
– Satans uppförsbacke!
– Nej! Jag kör inte snabbare än så här!
– Vad var det där för ljud? Hörde jag ett eko i tanken?

Väl där skrattade jag åt mig själv igen. Eko i tanken! Hihi och hoho. Bensinen räckte tack och lov ända fram till den här apparaten:

Jag såg inte den jättestora ettan förrän efter ett bra tag …

Apropå ”Jävla skitsystem” – hur många anvisningar ska man läsa och lyda? Vi tar några förstoringar:

Kolla! Det finns ju ett bindestreck efter kassa!

Bensinpoesi. (Som inte stämde: jag kunde tanka utan att ta omvägen med mitt leg.)

Mystisk information: jag var helt ensam och kunde dessutom tanka utan problem.

När jag hade tankat färdigt, tog jag mitt kort och åkte iväg utan att stänga tanklocket. Efter 100 meter kom jag på det, vände och letade efter den runda plupp som måste ha farit iväg från biltaket – som skjuten ur en kanon – i första kurvan. Men nej. Puts väck. Jag fick gå in i butiken och köpa en nytt för 50 kronor.

Såja. Nu är rapporten till kommentatorsbåsets medlemmar levererad. Jag måste sätta mig ner och återvända till whiskyboken och trassla ut det här:

”That is the status quo today, but the stillhouse is one of the most quirky in Scotland, featuring four flat-topped wash stills of diverse shapes and sizes and four spirit stills with boil balls and distinctive cooling copper water jackets, while a section of number two spirit still dates back to 1874.”

Skål on the palate!

29 kommentarer

Arsenik och gamla hästar

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2012 11:52

En gång i veckan går jag in i en radiostudio för att där berätta om ordspråk och talesätt. Förra veckan berättade jag om den nya användningen av ordet ”episk”, som numera inte bara betyder berättande eller storslagen utan rätt och slätt väldigt bra.

En lyssnare ringde in och frågade vad i hela friden ”inte gå över ån efter vatten” kunde betyda. Jag kliade mig i huvudet och funderade på vad som var så svårt att förstå. Om man står vid en å, är det onödigt att gå över ån och hämta vatten – krångla inte till det. Vad menade männschan? Men så kom jag på att det var ordet ”efter” som hade stökat till det. Lyssnaren hade i alla år tolkat det som en helt vanlig preposition och inte alls begripit vad man hade att göra bakom vattnet — och hade det kanske något med ”bakom flötet” (som ligger i vattnet) att göra?

A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.

Idag pratade jag om kor på isen, latmaskar, korpgluggar och lejonparten samt att man ju inte ska skåda given häst i munnen. Apropå hästars munnar, ansåg jag mig då tvungen att läsa högt ur Nordisk familjeboks första upplaga om ”arsenikätare”.

(Naturligtvis kunde jag ha läst i den närapå identiska artikeln i andra upplagan [”Ugglan”], men att jag i min ägo har min morfars förstaupplaga är bara så häftigt.)

På bilden här ses alltså förstaupplagan till vänster och andraupplagan till höger. De kostar nästan ingenting att köpa idag, men å andra sidan finns de på nätet (Projekt Runeberg), så det är ju egentligen ingen idé. Om man inte som jag njuter av att vända på de gulnade bladen för att få läsa om lapparnas ovanligt långa armar och annat olämpligt. Som att man kan må rätt bra av att strö lite arsenik på jordgubbarna.

Artikeln ovan fortsätter med att förtälja att man i vissa alptrakter rekommenderas att äta arsenik, även om det stundom kan göra att man dukar under:

”I Steiermark anses ”arsenik-ätningeri” gifva godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man börjar der vid 20 års ålder intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och dosen stegras sedan småningom upp till 40 centigram, ja, enligt uppgift, ända till öfver l gram (100 centigram). Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas och måste sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut arsenikförgiftning på grund af dosens allt för hastiga stegring.”

Så. Var köper man lite lagom mycket arsenik? Jag skulle nämligen vilja vara både liflig, munter och blomstrande.

45 kommentarer

Pyttipannablogg om Gävle, Trollhättan, Uddevalla och en översättning

Publicerat av Lotten Bergman den 27 februari 2012 11:13

(För några år sedan utnämnde jag mig och liknande själar till Pyttipannabloggare. Det var på den tiden alla länkade till varandra, alla utmanade varandra och bloggar kände att de behövde fler läsare fastän de inte hade reklam.)

Jag sitter och planerar en liten föreläsningsturné som tar mig till

Gävle på fredag
Trollhättan på måndag
Uddevalla på tisdag.

Eller planerar och planerar, egentligen försöker jag bara beställa tågbiljetter – men ettorna och nollorna arbetar emot mig. Det blir bara fel.

Jag vill ha billig förstaklassbiljett, men klickar okoncentrerat i en dyr andraklassbiljett. Jag vill ha frukost, men klickar i rullstolsplats. Jag vill åka med så få byten som möjligt, men väljer plötsligt en rutt som ger mig halva resan per buss. Och hur jag än gör, kan köpet inte avslutas eftersom sammanlagt 1 fel har inträffat och detaljerna ju är extremt odetaljerade.

Men nu till väsentligheterna!

Jag har 45 minuter över i Gävle! Vad ska jag göra?
Jag har en timme över i Trollhättan! Vad ska jag göra?
Jag ska sova på Hotell ~~Gyllene Knorren~~ Gyldenlöwe i Uddevalla! Tänk om de inte har bacon!

And now for something completely different.

Det är en undertextsöversättning som jag inte kan glömma. I en av alla dessa amerikanska mordserier (Criminal Minds den 3/2) står en av våra hjältar och talar i telefon med en annan av hjältarna, förmodligen för att handlingen ska föras framåt eller förklaras på ett mindre krystat sätt. Man kan ana det på antalet ”ju”.

– Den mördade hade ju blod på vänster sida, men var högerhänt.
– Den bedragna hustrun hade ju varit gift tre gånger tidigare.
– Den här ficklampan som jag har funkar ju inte.

Nåväl.Brottsplatsundersökningshjälten står i ett blodbestänkt rum och pratar med datornörden som alltid jobbar på distans. Plötsligt ser telefonhjälten något mystiskt på väggarna. Tavlorna hänger konstigt. Någon har hängt upp tavlorna i fel ordning. Det är oordning på tavelupphängningsfronten! Han säger i telefonen nu inte alls något om att tavlorna ju hänger skumt (vilket hade varit logiskt) utan bara:

– I’ll call you back.

Detta översätts till:

– Jag hänger upp.

Det tycker jag var jätteroligt på jag vet inte hur många sätt. (Tre?)

Nu återvänder jag till mitt whiskyöversättningsjobb, som jag rusar fram genom som en sirapslimpa rusar genom tarmarna. Det vill säga: inte särskilt snabbt. Big bodied and rich, old leather and oranges on the palate!

50 kommentarer

En gäspning på väg mot Malmö

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2011 09:06

Våra fem barn har under åren haft hyss för sig på nätterna. En gick upp och kissade i en garderob. En annan brukar prata rappakalja i sömnen. Alla byter de sängar som andra byter underkläder. Och mitt i alltihop har de en synnerligen god nattsömn; på morgonen har de inte den blekaste aning om vad som hänt under natten.

Eftersom jag har en sömnmätarapparat (som jag har beskrivit ingående – ”Sleep Cycle”), kan jag konstatera att den gångna natten är något att skryta med. Och minnas. Föreläsningen i eftermiddag måste jag se till att göra riktigt jädra intressant, annars kommer jag att somna mitt i ett semikolon.

Vid punkt 1 hörde jag en förmodad tjuv rota runt i köket och gick upp för att slå ihjäl honom. Men det var bara Elvaåringen som inte helt vaken förklarade att hon bara skulle kontrollera kastrullerna.

Vid punkt 2 kom Nioåringen och berättade att eftersom pappa (min djefla man alltså) hade försvunnit, var det ju lika bra att han lade sig tätt intill mig för att det ju var kallt och ogästvänligt i Nioåringens egen säng. Logiken lät glasklar just då och inte för en sekund funderade jag över vart den snarkande djefla mannen hade ”försvunnit”.

När jag purrades av väckarklockorna kl 04:55 kändes det som om jag skulle upp på fågelskådning. Jag hade lagt min plånbok på ett ”bra ställe”, varför frukosten brände inne. Väl ute på gatan såg jag min taxi köra bort ifrån huset – och då (tadaaa) busvisslade jag för allt vad jag var värd. (Vad grannarna ansåg om detta lär jag väl få höra.)

Och det funkade! Taxichauffören vände och bad mig om ursäkt, jag hann med tåget (om än extremt hungrig) och stormen Berit har flytt sin kos och ersatts av en tågvärdinna som heter just det: Berit.

I Malmö ska jag föreläsa på Kompetensmässan, som förra veckan i Göteborg hade döpt om mitt ämne lite:

67 kommentarer

Men kejsarn har ju inga kläder

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2011 00:01

Nu ska jag utan att raljera eller vara otacksam försöka berätta om mina tankar när det gäller gårdagens reklamjippo.

Som jag berättade, åkte jag iväg på ett event, som det heter på svenska. Jag blir inte så ofta bjuden på dylika tillställningar, så det gäller att passa på. En gång var jag själv del i ett sådant arrangemang – där jag inte fattade hur det hela skulle gå till eller vad som var avsikten.

1.
Först trodde jag att jag och Fredrik Lindström skulle diskutera språk. (Och var överlycklig.)
2.
Sedan fattade jag att jag var en bricka i ett reklamspel. (Och rodnar fortfarande åt misstaget.)

Eventet som jag var på igår, var riktat till bloggande föräldrar (ergo mammor, om man tittar på vilka som kom) och ”ammande” spädisar. (Mina citattecken.) Detta skedde i tur och ordning på Café Opera:

Alla gäster fotograferades av en urcharmig amerikan.
En stjärnbloggspanel talade om hur man skapar blogg-business, hur man får sin blogg att växa, hur man bildar opinion och hanterar näthatet.
Man fick 37-gradigt te och kakor.
En leksaksaffär presenterade att de ”äntligen är tillbaka efter tio års frånvaro” och att alla är överlyckliga för det.
En bostadskooperation berättade hur man hjälper sina barn till en bostad genom att bospara för sina spädisar.
En seriefigursassocierad firma som turnerar med skridskor talade om att den finns och kommer till oss i år igen.
Dörrarna öppnades till ett nyss stängt rum där alla fick ”mingla”.

Men så ypperligt tråkigt det var! Jag ville minsann rusa upp på scenen, dra av en jenka, strippa lite, nypa panelen i örsnibbarna och fråga vilka ord som är mest svårstavade eller om de brukar fotografera mögel när de bor på hotell.

– Brukar du svara på kommentarer? sa intervjuaren till en av stjärnbloggarna.
– Näe … näe. Asså de brukar fråga var jag har köpt mina kläder. Asså, jag är inte nån service åt dom.

Så nu vet ni det, alla i kommentatorsbåset – här ska inte svaras på frågor om pussel och kommatecken eller busslinjer, basta!

– Vad läser ni helst: Alex eller hans ex – Katrin?

(Ungefär 90 % i lokalen svarade ”Alex”.)

– Men nej! Man ska välja tjejen! Om man har ett val ska man generellt sett välja tjejen! Jag väljer alltid tjejen! utbrast en annan i panelen då.

(Spridda fnitter. Från mitt hörn hördes endast en pennas rasp mot papper.)

– Hur ska man bli framgångsrik som bloggare?
– Det viktigaste är att man är en bra människa. Sikta högt och vara listig. Hooka upp sig med rätt människor. Lägga ner mycket tid och kärlek på att blogga. Men det viktigaste är att man är en bra människa om man vill bli framgångsrik.

Stackars, stackars tefirman, som sponsrade eventet, men som råkade få vatten som var hett senast i förrgår. Men så bra att leksaksbutiken som ”alla” har saknat i tio år har fått slå upp portarna igen och att kunderna mejlar företaget varje daaag för att det har varit så saknat. (Eh? Va? Råder det brist på leksaksaffärer?)

Och nu till min poäng. Jag var där frivilligt. Jag fick gratisprylar och gratiste. Jag tvingades inte prestera ett enda dugg – utom att jag ju fick se till att uppföra mig och faktiskt inte rusa upp på scenen.

But this was not my cup of tea.

Tänk om arrangörerna hade spelat med öppna kort istället för att låtsas att de gör oss bloggare någon slags mystisk tjänst med freebies när de bjuder in till en mysig bloggträff (liksom). Så här hade man kunnat inleda:

– Hej. Ni som är här bloggar allihop. Några av er tjänar pengar på bloggandet, andra inte. Man kan se er som ett slags egna företagare med läsare som kunder. Och vi vill använda er som en marknadsföringskanal. Det vi kallar ”mingel” när företagen här har fått göra reklam för sig, är en stund när de stora företagen kan visa för er vad de har att komma med. Passa på att skaffa er kontakter!

Men så lät det inte.

Det bästa under hela eftermiddagen var när det pratades skridskoshow. Kvinnan som talade sig varm för den, hade tagit med sig sina två döttrar upp på scenen.

– Ska du ta och tala om vad du tyckte om showen när vi såg den? sa hon och höll fram micken.
– Eeeeh … Näe, sa den tilltalade dottern.
– Nähej. Då tar vi fram glittret och sprutar över publ… inte det? Oj. Nähe, där ser man, sa kvinnan, ryckte sunt på axlarna och gick av scenen.

Där kan man snacka om integritet.

Dagens toabild från Café Opera:

Toalettpappersullen satt där inne och skrattade åt mig, lade armarna i kors och sa: "Nähedu, jag talar inte om hur du kommer åt mig!" — Toalettpappersullen satt där inne och skrattade åt mig, lade armarna i kors och sa: ”Nähedu, jag talar inte om hur du kommer åt mig!” (Observera namnet på produkten: SmartOne.)

72 kommentarer

På väg mot Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2011 15:56

Jag sitter i detta nu på Kustpilen i Rimforsa (90 meter över havet, 81 km från Hultsfred, 41 km från Linköping). Bredvid mig sitter en skäggig karl som jag hoppas är närsynt, för om han kan läsa vad jag skriver nu kommer han förmodligen att förvandlas till Hulken och slänga mig av tåget. Genom fönstret och i farten.

Jag hatar honom, nämligen.

(Fast egentligen ska det vara en tankebubbla.)

När jag tänker på saken hatar jag nästan alla på det här tåget. Om vi alla ska till Oskarshamn kommer staden att fyllas av fullständiga galningar.

1. En tjej snett mittemot mig SKRIKER i sin mobil (327 dB har jag uppmätt det till). Och så skrattar hon som en klarinett. Inget ont om klarinetter, men ur hennes strupe i en annars ganska tyst tågvagn är det en mindre njutning.

– FEM FYRA TRE TVÅ! AKTAREJ, JAG HÄLLER TE ÖVER DIG! SÅ DU SKÅLLAR IHJÄL DIG! HIRSCKRII-HAHKRIIIKRIII! JAG HÄLLER VITSÅS PÅ DIG! JAG SKA PLÅGA DIG! HIRSCKRII-HAHKRIII-KRIII! FEM FYRA TRE TVÅ! ÅKEJ, DU ÄR DÖDENS! JAAAAAAAA! HIRSCH-KRII-HAH-KRIIIKRIII! IDIOOOOT!

Dessutom har hon fötterna på bordet.

2. En dam med klapprande naglar stressar oss alla genom att trumma dem mot sin dator. Trummandet sker inte alls i symbios med klarinetten intill. Hade det varit en musikal, hade någon dragit fram en dirigent ur bakfickan för att få ordning på tillställningen. (Förmodligen beror trummandet på att hon liksom jag hatar alla andra på tåget.)

3. Mannen intill mig dricker kaffe. Han dricker kaffe med alla sinnen utom öronen och det tycker jag att han ska sluta med. Det enda han hör är musiken som han har i sina tättslutande hörlurar av Dumbo-storlek. Det vi hör är ppbbrrr, schlafs, sslluuprplll, suck, aaaah. Och så blåser han som Nordanvinden på kaffet – SSSSSCCCCCHHHHHHHH! Kaffet har räckt – och tydligen varit skållhett – i fyra mil nu! Sluuuuuurrrrrp. Ojojoj, nu börjar han knäppa fingerlederna. Han silar kaffet som en vinsmakare fram och tillbaka i munnen. Snörvlar till. Suckar. Sörplar. Blåser. Gurglar. Suckar. Fnyser. Sörplar.

Det positiva i pipsvängen är att jag har hittat ett eluttag – det första sedan klockan 12:07. Jaja, fnissa ni; för oss elknarkare är det en stor lättnad. Kolla så diskret det är:

Eluttaget på kustpilen. — Min sladd på väg mot eluttaget på Kustpilen. (Ser ni hur de längtar efter varandra?)

Nyss meddelade konduktören att om det var ok med alla, så stannar tåget inte vid Astrid Lindgrens värld, så där kan ingen kliva av. Ack. Vi ska alla förpesta Oskarshamn. Skäggige mannen drack upp kaffet nyss – efter åtta mil. Nu stånk-pustar han och suckar och gäspar intensivt. Skrikande tjejen skriker och trummande damen trummar.

Hjälp.

41 kommentarer

Ljuvliga Luleå

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2011 12:23

Jag är ju uppvuxen i både Lund och Luleå. Och det underliga är att båda städerna är på alla sätt perfekta. Lunds lov har jag sjungit flertalet gånger tidigare – varje gång har jag även försäkrat omgivningen om att jag alls inte ska flytta; det är inte det det handlar om. Man kan ju faktiskt flirta lite med andra städer utan att för den skull riva upp bopålarna och fly fältet.

Igår var jag alltså i Luleå i åtta timmar, varav två var föreläsandes, två var ätandes, en var fikandes och resten ett enda flängande från det ena till det andra. Jag hann åka taxi, åka buss, åka BMW-cab, kramas, klia mig i huvudet när hus till synes hade flyttat på sig, snubbla i ett tjälskott (får skylla på dimman), lyssna på gubbarna på ljugarbänken inne i Kulturens hus och plinga på dörren till huset där jag bodde 1973–81.

Ungefär så här gick det till.

När jag kom till Björkskataskolan där jag gick i högstadiet, fnittrade jag först åt den linjalförsedda arkitekten som skapade detta:

Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)

Sedan höll jag på att trilla baklänges av ljud- och luktminnen när jag ryckte upp porten. Jag fick en bekant stöt genom handen: det måste helt enkelt vara exakt samma dörr som 1977. Skolan är ombyggd flera gånger och stora ytor som förut var uppehållsrum och, eh, bara stora ytor i största allmänhet, är idag klassrum.

Vid ett bord i lärarrummet satt en liten lärare och skrev något. Jag vågade inte gå in, men knackade försiktigt på dörrkarmen utanför det öppna lärarrummet. Det var där jag 1979 ställde mig på en stol och skällde ut hela lärarkåren för att de hade mage att sno fikabröd utan att betala för sig. (Vi samlade pengar till en klassresa som sedermera gick till Rhodos.) När den lilla läraren inte hörde trots flera knackningar, tog jag mod till mig och gick in och presenterade mig för att fråga om det var ok att jag tog några bilder.

– Nämen int’ het du Bergman. Du het Stenson. Lott’n Stenson är det ju!

Det var min lilla gympalärare Rigmor! (Underligt nog kastade jag mig i famnen på henne, vilket jag nog inte har gjort med någon annan lärare någonsin. Att hon inte trillade omkull är ett under.)

Vårt hus på Midsommarvägen var inglasat och tillfixat, men sig väldigt likt. Det var förstås ingen hemma, men jag dristade mig ändå till att gå som en tjuv och titta lite. Hade det varit på den tiden som vi bodde där, hade det bara varit att öppna dörren och klampa in och gå husesyn – vi låste aldrig ytterdörren.

I shtaaan (så säger man, [tillägg efter klagomål i båset:] fast inte lika brett och brutalt som i Skellefteå, där man säger Schtaaan) blev jag storligen imponerad av så mycket. Storgatan är en gågata, men utan cykelproblem som finns i andra städer eftersom den är bred som en landningsbana. Överallt finns ljusinstallationer och informationstavlor till dem och vart man sig i Luleå vänder, finns det vägvisande pilar mot nya äventyr.

Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?

Hela schtaaan brann ner 1887, varför den inte som Lund går i kringelikrokar utan (som New York) är uppbyggd i ett rutnät. De fina stenhusen är från sekelskiftet, de fula plåthusen är från 1970-talet. Jag minns när huset som syns i höger bildkant (inte Stadshotellet med torn rakt fram) revs 1975 …

… för att detta skulle kunna byggas på samma plats:

Fula SAS-hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt. (Numera är det ett annat hotell.) — Fula hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt.

Uppdatering!
Stadsarkivet inkom snabbt (efter snälla påpekanden i kommentatorsbåset) med en bättre bild på huset som revs!

Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.

Föreläsningen ägde rum i det fula gula huset på bilden ovan – ett hotell som har ärvt en slipssamling av SAS-hotellet som förut huserade på samma adress.

Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas "Karl Gustav Bernadotte" medan hans fru heter "Drottning Silvia". Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.) — Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas ”Karl Gustav Bernadotte” medan hans fru heter ”Drottning Silvia”. Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)

Tips till Luleå kommun: ställ ut slipssamlingen så att fler kan se den! Fyll på med information om vilka de idag okända dignitärerna är och hur det kom sig att han som klippte av sitt skägg gjorde just det …

Under min föreläsning kom vi alla överens om att det är en Norrbottensspråkpolisturné som måste vara mitt nästa mål. Och jag kan ta med mig slipsutställningen!

Efter föreläsningen sprang jag på trötta ben med blytung ryggsäck till Norrbottenkurirens redaktion, eftersom kommentatösen Luleå-Anna jobbar där. En halvmeter ifrån henne jobbar dessutom Bittan — en av mina barndomsvänner från Midsommarvägen!

Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)

Bittan och jag skapade ”Chalobiggs chalokladd” av allt som finns i ett kök (choklad, apelsinjuice, katrinplommon, majs, smör osv.), tillverkade människodockor i naturlig storlek som vi körde runt på spark mitt i natten och premiärbadade fötterna i kanalen en dag efter att isen hade gått. Vi pratade gamla minnen och jag både fniss-snorade och spottade kubbsmulor samt pratade på alldeles för hög volym.

Vem behöver väl uppåttjack när man kan åka till Luleå?

Jag och Bittan 1976. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till "Skit-klubben". (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.) — Jag och Bittan 1977. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till ”Skit-klubben”. (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)

Eladaptern till datorn blev kvar i Luleå, mobilen lade av i Älvsbyn, köttbullarna på tåget var från 1973 och mina strumpor fyllde hela sovkupén med senapsgas.

Avslutningsvis en sammanfattande film med dogmadarr:

Förslag till alla kommuner som behöver en pick-me-up: åk på studiebesök med nattåg till Luleå – staden som var i samma läge på 70-talet, men som numera mår så bra. Hur kom det sig att det blev bättre? Vem drev det hela? Hur ordnade det sig så bra? Varifrån kom pengarna?

51 kommentarer

Tolv inte alls edsvurna män och en språkpolis

Publicerat av Lotten Bergman den 21 oktober 2011 11:01

Kanske berodde det på att det var sent på kvällen. Kanske kan jag skylla på att de tolv kompiskarlarna och ölångorna förvirrade mig. (Alltså, de var kompisar med varandra, inte med mig.) Eller så är det bara så att jag behövde något att blogga om idag, och att det som hände var ett tacksamt ämne.

Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)

Det har hänt mig två gånger tidigare – att hjärnan plötsligt bara sätter ner hälarna och säger ”nähedu, det här tänker jag inte hjälpa till med”.

Första gången var i tvåan på gymnasiet när jag pötsligt inte kunde uttala tobaksmosaikviruskristaller fastän ordet stod skrivet på ett papper framför mig. Jag fick under förnedrande former be klassen om hjälp och se läraren skratta halvt ihjäl sig.

Andra gången var också i gymnasiet, när jag under en och samma teaterföreställning (Kent Anderssons ”Sandlådan”) fick tre på varandra följande blackouter och inte för mitt liv kunde komma på mina repliker. Sufflösen (ergo dramaläraren) fick i och för sig sufflera, vilket är sufflösens jobb och därför kanske lite tillfredsställande. Men ändå.

Och så sent igår kväll, då. Språkpolis Bergman föreläste på ett synnerligen roande och fladdrande vis och övertygade den lindrigt nyktra åhörarskaran om skrivreglers förträfflighet och semikolonets skönhet samt stavningen av abonnemang (”tänk på A. Bonnier, för han hade inte heller två b:n”) och dubblett (”tänk på dubbel, som har två b:n”).

Det visade sig plötsligt att en av männen är AD på en reklamfirma och att han är en hejare på att uttrycka sig i skrift. Då blev jag ju – som alltid – tvungen att påtala att reklamare ibland tenderar att hoppa över viktiga ting som bindestreck och mellanslag före % och °C. Så det sa jag. Och sedan skrev jag på blädderblocket med extra tydliga mellanslag:

97 %

28 °C

Omedelbart tjoades det till i församlingen.

– Lilla bubblan på Celsius är på fel sida! sa en karl.
– Va? svarade jag.
– Bubblan på C:et ska vara på höger sida! sa minst tre män i munnen på varandra.
– Menar ni så här? sa jag och skrev på blädderblocket samtidigt som jag tänkte hihi och hoho:

28 C°

– Ja! skrek de tolv männen.
– Näe … sa jag lamt.

Och DÄR sa hjärnan stopp. ”You’re on your own on this one!” sa förnuftet och drog på semester. Raskt drog jag suddande streck över alla Celsiusbibblor på blädderblocket så att det istället stod:

28 °C

28 C°

Och så gick jag vidare! Jag tog inte upp Svenska skrivregler som låg på bordet framför mig och pekade på att jag ju hade rätt och alltid har rätt. Jag frågade inte om alla tolv verkligen var bombsäkra eller om det var grupptrycket som gjorde att de alla var överens och jag skrattade inte åt dem och jag böjde mig heller inte fram och norpade en av deras ölburkar och sa något i stil med:

– Ser man allt baklänges och uppånervänt när man dricker sånt här?

Nej, jag bara trallade vidare och berättade om roliga särskrivningar, diviser och tankstreck samt konstiga mejl. Efter föreläsningen blev jag bjuden på mat och dryck och lärde mig allt om thaimat, Botkyrka, betalning från en telefon till en annan, kontanthantering, röntgen-drop-in, upphandling och julbord. Tog jag då fram Svenska skrivregler och berättade för alla att man ska skriva så här?

28 °C

Nej. Inte heller bad jag dem svära på att inte tala om vad som hände.

Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare. Jag och Björn Skifs, liksom.

”Det blir alltid värre framåt natten” i Eurovision Song Contest 1978. (Hemskheterna börjar vid 1,35.)

80 kommentarer

Jättejobbiga jobb

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2011 00:57

I sekelskiftesskildringar och arbetarromaner från förr berättas det hur farligt mycket alla var tvungna att jobba. De gick upp i ottan, kröp ner i gruvor, fick klippblock i huvudet, åt salt sill och drack brunt vatten. Sedan gick de hem alldeles för sent i sina trasiga skor och sov i hårda, knarrande sängar medan de tio barnen grät och hade mardrömmar.

Jag undrar jag om vi inte har en liknande slavarbetargrupp i dagens samhälle: de dubbelarbetande mediepersonligheterna på Rix FM och Mix Megapol. Hjälp, vad de jobbar.

• Gry Forssell jobbar sedan 2004 som morgonpratare på Mix Megapol, vilket innebär att man vaknar ungefär när jag går och lägger mig och sedan pratar och intervjuar och tappar sig på kraft nästan till lunch. Sedan måste man ju planera morgondagens program. Men det blir förstås eoner av tid över, så Gry har på lediga stunder varit programledare för Pokerfejs och Körslaget i TV4. Obegripligt.

• Adam Alsing var också på nyss nämnda morgonshow tillsammans med Gry Forssell (2004–11). Samtidigt var han programledare för Big Brother, Jeopardy, Sveriges värsta bilförare samt deltagare i På spåret och dessutom expertkommentator i Andra chansen och kommentator för de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen. Puh. Nu verkar det som om han hämtar kraft eller varvar ner i blott en enda (men i alla fall egen) talkshow i TV3.

• Sofia Wistam är (sedan 2007) pratare på Rix FM. Dessutom har hon under åren – parallellt – hunnit vara programledare i Tv3, Tv4 och Kanal 5: Sveriges smartaste barn, Talang, Wipeout, Nöjespokalen, Sofias Änglar och Fenomen med Uri Geller. Nyss såg jag i en reklamsnutt att hon ska leda ett nytt program. Jisses.

Tidningen Se 1974: Uri Geller är ett mirakel.

Är det bara jag som tycker att denna överexploatering verkar extremt tröttsam? Det är ju liksom inte så att de sitter stilla i ett filosofiskt litet pratprogram och bara funderar lite och pillar sig i skägget medan en redaktion viskar uttalanden i öronsnäckorna. Nej, de tjoar och skriker, far och flänger, skrattar och är allmänt jättepigga. Lite som Lennart Hyland, som obegripligt nog hann vara chef för radiosporten 1961–69 samtidigt som han ledde Hylands hörna i tv (1962–83).

När jag jobbade med morgonradio i P4

klev jag upp så sent som 06
pratade 07–10
förberedde och planerade till 13
och åkte sedan hem och totalkollapsade av utmattning.

Samtidigt tjänade jag uruselt, så hade någon erbjudit mig ett programledarjobb på tv hade jag säkert hoppat på allt från ”Jag och min katt” till ”Frimärken jag minns”.

När vi ändå är inne på jobbiga jobb, så kan jag berätta att det var vansinnigt tröttsamt att jobba nattskift och flytta limpor på Skogaholms bageri i sex sommarveckor för att på dagarna inte sova utan bara ligga ute i solen och halvslumra och bli brun. (Jag var 19 år och … väldigt brun.)

37 kommentarer

Riksbankens rumpregistrering

Publicerat av Lotten Bergman den 3 september 2011 11:34

Igår kände jag mig lite som ett litet barn på zoo. Och som Olof Palme när han skulle svara på hur mycket en liter mjölk skulle kunna kosta – även om han kanske inte sa just ”två och femton för en liter mjölk, det var det jävligaste, det hade jag inte en aaaning om”. Jag kände mig också som mig själv, för så här förvånat uppspelt tycks jag bli mest hela dagarna.

– VA! Det är ju fullt med moraklockor överallt!
– HALLÅ! VAR SKA JAG PRATA? P-R-A-T-A!
– Är det på den här knappen jag ska try…? Jaså inte det.
– Jag kan skåda Globen!
– En pool! En pool! Ni har ju en pool!
– Det visste jag inte!
– Det visste jag inte heller!
– Näe! Hade jag inte en aning om!
– HÖR DU MIG NU?

För jag föreläste hela dagen om skrivknep, redigering och korrtecken för Riksbanksanställda. I entrén står man paff framför en rökfärgad glaslåda utan något som helst hål och pratar med en vakt som glatt säger att man hörs trots allt. Legitimationen ska man lägga i en manuellt framtryckt plåtlåda som plötsligt skjuts ut ur väggen med ett ljud som påminner om när guldtackor släpas mot cementgolv.

Besökare placeras i en sluss där man (obs, Lotten, obs) inte på några villkor får trycka på några knappar för då bryts strömmen och … ja. Vi ska kanske inte gå in närmare på det.

Det är Riksbanken som har bestämt att Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld ska finnas på de nya sedlarna och som har fattat det ytterst turistvänliga beslutet att man utan förstoringsglas ska kunna se valören på de nya mynten, kolla:

Ok. Det här är bara prototyper – det är inte alls så himla säkert att valören kommer att vara så här supertydlig. Men man kan ju hoppas!

Det är också Riksbanken som har en chef, vars namn är bra att kunna i allmänbildningssyfte. Bengt Dennis (minns ni 24-procentsräntan som slog till precis när jag och min djefla man för lånade pengar hade köpt lägenhet?), Urban Bäckström, Lars ~~Heikonen~~ Heikensten och Stefan Ingves heter de fyra senaste.

Uppdatering:
Här fanns tidigare två bilder som inte var OK att publicera – jag har fått bannor och lyder förstås blint! Men det positiva i kråksvängen (som jag i alla fall måste få berätta, tror jag) är att även Riksbanksanställdas arbetsrum kan vara stökiga med utökat skrivbordsutrymme på golvnivå.
Slut på uppdatering

Riksbankshuset är en svart, ful koloss (byggd 1970–76) i kassaskåpsmodell strax bredvid Sergels torg. Man tänker ”men gah och bah, jädra arkitektskräp till att förfula, tacka vet jag 1890-tal!” och så fnyser man lite som den okunniga pöbel man ju är.

För inne i huset insåg jag att det var uttänkt, häftigt, coolt och ett fantastiskt tidsdokument. Det är ljus björk, lejongula mattor samt cirklar och rutor överallt – i möbeldetaljer, soffor, bord och på väggarna.

”Ett inrutat liv”, vill jag skämta. Så det gör jag.

Jättekakel som finns på varje våningsplan. (Kolla pappa! Vilsna pingisbord! Hämta!)

Överallt hänger fantastisk konst och alla 14 våningsplan har moraklockor – som går rätt eftersom en trotjänare har som specialuppdrag att varje tisdag vrida upp dem. Allt är outhämtade panter från dåtiden och jag är så glad att de inte står och samlar damm i en källare.

Arkitekt var Peter Celsing, och han har fått eftervärldens beröm och lovpris – personalen är särskilt nöjd med gymmet och poolen på taknivå. Man är beredd att hålla med; det är fantastiska lokaler som Celsing kallade ”återskapande av min barndoms vindar”.

Har ni ölfester här? sa jag och bad om att på studs få bli anställd.

Men precis som när jag hittade en kamouflerad, marmorerad Ingvar Carlsson på väggen i Riksdagshuset, fann jag även här ett scoop. Jag misstänker nämligen att alla besökare i Riksbankshuset registreras i hemlighet i ett kartotek med kroppsavtryck (inklusive storlek)! Ni tror kanske att det här till vänster är en helt vanlig stol?

Inte då! Jag kan meddela att jag har avslöjat Riksbanken!

Sitsen har förstås ett tekniskt avancerat mikrochiplager med avtryckskänslig registreringsfunktion inbyggd. Man sätter sig i god tro och lyssnar på den synnerligen intressanta föredragningen och skrattar åt tokiga rubriker och lustiga, språkliga sammanträffanden och så applåderar man och reser sig upp och går hem – intet ont anande. Men kvar på sitsen finns ens rumpavtryck på detta vis:

Två åhörarrumpor i jeans, nu registrerade. — Två åhörarrumpor i jeans, numera registrerade.

Vi kanske kan kalla det FRA:s rumpspaning i försvarsunderrättelseverksamhet – FRArfuv?

32 kommentarer