
En gång i veckan går jag in i en radiostudio för att där berätta om ordspråk och talesätt. Förra veckan berättade jag om den nya användningen av ordet ”episk”, som numera inte bara betyder berättande eller storslagen utan rätt och slätt väldigt bra.
En lyssnare ringde in och frågade vad i hela friden ”inte gå över ån efter vatten” kunde betyda. Jag kliade mig i huvudet och funderade på vad som var så svårt att förstå. Om man står vid en å, är det onödigt att gå över ån och hämta vatten – krångla inte till det. Vad menade männschan? Men så kom jag på att det var ordet ”efter” som hade stökat till det. Lyssnaren hade i alla år tolkat det som en helt vanlig preposition och inte alls begripit vad man hade att göra bakom vattnet — och hade det kanske något med ”bakom flötet” (som ligger i vattnet) att göra?

Idag pratade jag om kor på isen, latmaskar, korpgluggar och lejonparten samt att man ju inte ska skåda given häst i munnen. Apropå hästars munnar, ansåg jag mig då tvungen att läsa högt ur Nordisk familjeboks första upplaga om ”arsenikätare”.
(Naturligtvis kunde jag ha läst i den närapå identiska artikeln i andra upplagan [”Ugglan”], men att jag i min ägo har min morfars förstaupplaga är bara så häftigt.)
På bilden här ses alltså förstaupplagan till vänster och andraupplagan till höger. De kostar nästan ingenting att köpa idag, men å andra sidan finns de på nätet (Projekt Runeberg), så det är ju egentligen ingen idé. Om man inte som jag njuter av att vända på de gulnade bladen för att få läsa om lapparnas ovanligt långa armar och annat olämpligt. Som att man kan må rätt bra av att strö lite arsenik på jordgubbarna.

Artikeln ovan fortsätter med att förtälja att man i vissa alptrakter rekommenderas att äta arsenik, även om det stundom kan göra att man dukar under:
”I Steiermark anses ”arsenik-ätningeri” gifva godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man börjar der vid 20 års ålder intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och dosen stegras sedan småningom upp till 40 centigram, ja, enligt uppgift, ända till öfver l gram (100 centigram). Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas och måste sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut arsenikförgiftning på grund af dosens allt för hastiga stegring.”
Så. Var köper man lite lagom mycket arsenik? Jag skulle nämligen vilja vara både liflig, munter och blomstrande.

Jag trodde att man inte skulle skåda given häst i munnen eftersom det avslöjar hästens ålder.
Helt korrekt: har man fått sig en present (eller en häst), ska man inte granska den (eller kolla åldern på tänderna) och klaga och ha sig, utan bara nöjt säga tacksåmycke.
Måtte nu ingen ge mig en häst.
Jag har faktiskt en häst över som jag försöker att bli av med. Ett fint halvblodssto (e: Jirlow – Maraton – Utrillo [vilket förstås inte säger en icke-hästkännare ett jota]) som kostar gratis! Säkert att du inte ens är lite sugen, Lotten? Jag kan slänga med några förpackningar med antihistaminer, adrenalinsprutor och arsenik.
Det är du väl redan, Lotten!
Instämmer!
Med tillägget ”I gott bruksskick med hänsyn till körsträckan”
Nej, Christer, jag är februari–mars-ilsken och ser ut som min farfar i spegeln på morgonen!
Vid en vindsröjning för något tiotal år sedan hittade vi en burk stärkande Radiumsalt att lösa upp i vatten och dricka. Ingen av oss var särskilt sugen på att pröva om det piggade upp och jag är lite osäker på vart burken tog vägen så nu får jag nog aldrig veta.
Ramlösa var ”naturligt radioaktivt” när jag var liten. Hur har dom blivit av med det nu då?
Det är ju därför du är en självlysande stjärna, Ökenråttan!
Apropå allt och ingenting. Vet ni att jag är jätteinflytelserik numera? Jag styr världen, det är ju det jag alltid har sagt:
http://se.cision.com/Aktuellt/Bloggtopp/Bloggar-om-kultur/
Medaljplats! Ärofullt att vara entourage.
Du borde vara etta!
Vi jobbar på det!
Arsenik i tapeterna
Emmy Malm guvernant på Granbergsdals gård skriver brev:
”Skövde den 31 augusti 1885
Herr Brukspatron Ericsson
I hopp om att min förfrågan ej misstyckes af Brukspatron, tager jag mig friheten skriva några ord, för att fråga om det vore möjligt att få utbyte af rum, emedan min helsa lider af tapeterna i nuvarande rum. Att tapeterna icke äro giftfria derom vittna bäst mina ögon, ty giftet lägger sig merendels på ögon eller hals. Som jag en gång förut innehaft ett rum med giftiga tapeter och som förorsakade mig ögonsjukdomar och svåra halsåkommor, har jag en förskräckelse för allt hvad gift heter. Min helsa är min enda rikedom och hoppas jag att Brukspatron Ericsson icke misstycker min begäran samt att Mathilda (fru Ericsson/hf) icke måtte få obehag genom denna min förfrågan.
Med största högaktning Ödmjukt Emmy Malm.”
Tapeterna blev givetvis borttagna och guvernanten kunde fortsätta sin verksamhet. När jag var liten hörde jag talas om en tant som blev sjuk av tapeterna i ett av rummen och en lång tid, minns jag, var jag mycket rädd för att komma nära de intensivt gula tapeterna i mormors rum. De såg så farliga ut, tyckte jag och de färgade av sig när man strök med fingret över dem.
Wooooow, Hyttfogden! Wow! Sitter du på originalet? Diverse arkivarier hade kunnat mörda för sådana där brev!
Då får man passa sig för arkivarier om dom har den läggningen.
Radioaktivt vatten fanns det även i Hällby brunn (obs medveten särskrivning). Den brunnen/källan ligger fortfarande i Nedre Hällby även om badanstalten i sig inte finns kvar.
Orten hette från enbart Hällby men fick sedermera namnet Hällbybrunn.
Fast man säger ju bara ”Hällby”. (Obegripligt, detta att LL99 och jag bor i samma stad men aldrig har träffats.)
Men när försvann ordet jos från saol?
Två annorlunda gatunamn i Hällbybrunn.
Suckarnas Allé (undrar ursprunget)
Trebackalångvägen (med trappa till Eskilstunavägen).
Flicka född i Hällbybrunn:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Yvonne_Ryding
PK: Jos kom in 1973 som en alternativform och var med både 1986 och 1998, men försvann i senaste upplagan som kom 2006. För att ingen gillade det. Och DÅ börjar folk skriva jos!
Jag har varit arbetskollega med 4:ans lillebror. Grattis till tredjeplaceringen, då blir det Sommarprat nästa?
Lotten: Tack för redigering till finlänk.
Jag har då skrivit jos sen min ungdoms dagar när det var tillåtet. Bara för skojs skull. (Alltid retar det nån …)
Ungefär som att jag säger ka-viiar ute bland folk eftersom det väl är enda sättet som inte folk säger det ordet på.
Och som en följd av diskussionen om hur man uttalar kex så säger jag Kytjling också.
Arsenik och gamla spetsar är för övrigt en sån där ”kanon”-film som sonen sattes att se när den gick på tv för några år sen. Den bara ska man ha sett.
Sommarprat- klart Lotten bör få möjlighet att sommarprata.
Efter att så ha blivit ”kändis”.
Deltaga i, och vinna ”På spåret”
Oseriösa hästhandlare sas väl förr ge halvdana hästar en dutt arsenik till uppiggning inför försäljning.
Inte bara det. Läs Piratens ”Proconsul”
Precis så var det, Carina Johansson! Lite arsenik och hästen blev rödkindad och sprallig och glad som en kalv på grönbete (vars mamma inte stod ute på isen) så att köparna slog kullerbyttor av köpglädje.
Och vad kan man inte jämföra det med? Jo, homestageing!
Det är inte så ofta som det gives både grönbete och is så tjock att man kan ha kor på den.
Sa någon homestageing? Kan jag strössla arsenik på någon trött möbel och få den att se sprittande ny ut?
Behövs ”e” i ord där man hänger på -ing?
Jag ser det mer och mer och tycker att det gör språket tungt. Onödigt anser jag.
Homestaging. Funkar väl?
Medalj till Lotten. Så klart att du skulle ha det!
Att stajla hemmet före försäljning börjar visst försvinna nu.Vi kilar alltid in och tittar när det visas bostäder. Sist såg vi en tvåa med begagnad handduk slängd över duschdörrkanten och en sunkig sportbag på sovrumsgolvet. Tomma vinflaskor på diskbänken. Det såg väldig hemtrevligt ut, faktiskt.
Skogsgurra har helt rätt när man lägger på -ing så fimpar man e.
Se själva: ”Home staging mistakes.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Homestaging
Hittar inga som helst trådar att nysta i på detta inlägg med tillhörande kommentarer. Det har nog aldrig hänt!
Jo, is! Kolla vad jag hittade utanför köksfönstret imorse!
http://kulturchefen.se/2012/02/29/man-vet-att-det-blir-en-tuff-dag-nar/
Skogsgurra har givetvis rätt om e-et. Mittåt.
Tänk om det gick att ta bort ”e” i den orangea jackan också. Eller, kanske ännu bättre ”a”. Den orange jackan.
Om det nu är så att vi saknar samtalsämnen, som någon antydde.
Jamen HÄSTEN! Heléne Erikssons livslevande häst med arseniktillbehör och allt. Skulle gärna vilja, men är inte tillräckligt framfusig. Och saknar stall. Men jag såg just Winkys hemlighet, tillsammans med en hästintresserad ung dam, en fin liten film om en tjej som tokönskar sig en häst och nästan får en. Så man blir ju frestad…
Trea bland kulturbloggar … Sånt förpliktar väl? Man blir nästan lite nervös nu. Slut på trams och flams och mer seriösa ämnen. Vadå, till exempel?
Sorry, jag har varit borta med whiskyboken och dessutom spelat basketmatch. Och så är det ju fopoll på tv. Det kan jag ju blogga om!
Jag måste kolla på alla era intressanta länkar här senare. Gå nu vidare till att antingen leka i kommentatorsbåset till nästa inlägg eller rentav kolla på matchen PÅ RIKTIGT. (Kanal 3.)
Du kan väl han i bon vid Tvåbo och så får du gratis gössel till blommorna.
Stavas inte gödsel med ”j” om man vill framstå som rustik? Så här: ”jössel”
Jag har alltid (nåja, som vuxen) hävdat att man måste ha tid, ork, pengar och kunskap för att ha häst — och det finns inte prutmån på någondera. Och tyvärr kostar hästar inte bara i inköp.
Men jag tänker på
en som just förlorat sin häst …
Vill ni inte ha något så stort som en häst så tyckte jag den här var bedårande söt, särskrivningen till trots. Den kan man inte lasta geten för. http://www.blocket.se/uppsala/Afrikansk_dvarg_get_bortskankes_38893905.htm?ca=10&w=1