Hade inte det varit coolt? Tänk er att jag och mitt följe kommer till just din stad med sju långtradare och så smäller vi upp jumbotroner i taket, högtalare större än en etagelägenhet på Strandvägen och i runda slängar 23 halvnakna dansare som juckar i takt med att jag på scenen tjoar:
– Dubbelt supinum stör läsningen!
När jag sätter mig på scenkanten och långsamt viskar fram mitt budskap om de–dem–dom, hörs en violinkvartett gnissla i bakgrunden. När jag i slutet (efter blott en timme, mer orkar inte de svettiga åskådarna) visar att man i ett informationsblad i tur och ordning ska 1) ange ämnet 2) informera för allt vad tygen håller 3) tala om vad läsaren har för skyldigheter, kommer konfetti av sönderrivna lappar från barnens skolor drösslande från taket – ner på alla i den saliga publiken.
Sedan kanske jag måste strippa steppa lite bara för showens skull?
Titta på mig! (Fast ni tror förstås att det här är Pamela Anderson i ett par konstiga trosor. Men nej, det är jag i steppskor.)
Nämen allvarligt talat: bjud in mig till er skola eller till era barns skolor. Jag kan göra underverk.
Uppdatering 16 december 2016: Hotellet som jag berättar om här nedan har kontaktat mig och berättat att renoveringen sedan länge är klar och det har hänt mycket på hotellet och att alla är hjärtligt välkomna dit.
Det var värst vilken fjölkorv till prinsessa på ärten jag har förvandlats till. Förmodligen har jag bott på finhotell i rum med utsikt och balkong, tofflor och morgonrock samt chokladbit på kudden för många gånger. När såg jag senast mögel i duschen? Smutsiga lakan? Intorkad tvål? Trasigt överkast? Nä just det, en lyxlirare med rynk på näsan – det är jag det.
Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.
Nu ska jag försöka vara dumpositiv.
– Tjoho vad kul, jag ska bo på ett sekrutthotell som ser ut som … ett vanligt hus?
Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!
När jag kom in till hotellets reception och fick höra att jag skulle gå ner i underjorden för att komma till mitt rum, tänkte jag att det nog var något suterängtrolleri i bortre änden. För inte kan man väl bo i ett källarutrymme?
Jo, det kan man. Med överkast i täckjacksmaterial!
In i det brunaste rum jag har varit i sedan 1973 klev jag och konstaterade att joorå, det kommer ju in ljus där uppe genom källarfönstret med klistermärken. Ganska mycket ljus! Se där, badrummet är ju alldeles nyrenoverat med ett härligt, iskallt klinkergolv. Och att tv:n sitter på väggen vid sängens huvudände är väl bara intressant?
Ni hör att jag intalade mig att jag kunde vara vara tuff som en orienterare, cool som fallskärmssoldat och tålig som en finsk skogshuggare? Tsst, vad är väl en brun källarlokal om man tänker efter? Men när tv:n på rummet igår visade sig inte ha tv3 och därmed inte ishockey-VM, tappade jag humöret. När väggarna sedan släppte igenom en annan gästs kurrande magljud, blev jag nästan arg. Snabba efterforskningar visade att varenda hotell i hela Finspång (tre stycken) var fullbokat.
Räddningen blev ett annat källarrum, där det fanns en tv für alle. Och godis, lättöl och ostbågar! Trarajdiraaaa, nu äre hockey-VM!
Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.
I sällskap med två döva tjejer och en väldigt tystlåten man såg jag där Sverige slå Tyskland med 5–2. När vi gjorde mål undslapp jag mig ett litet pipigt ”jiho” medan jag inombords skrek och hoppade på möblerna.
Tillbaka i mitt rum blev jag arg på de endast 80 centimeter breda sängarna och möblerade om.
Såja.
Så vad är då Finspång förutom ett ställe där jag stundom spelar basket och ofta håller föreläsningar för Siemensanställda? Jo, det är en stad med ett centrum som runt 1976 måste ha jämnats med marken för att strax därefter byggas upp i betongbrutalitet.
Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.Det här är en affärsgalleria i Finspång.
Stackars lilla Finspång. Det är som att se bilder på små, fattiga barn i början av 1900-talet. Med snor rinnande ur näsan, barfota och i trasiga kläder släpade de sig ner i gruvorna istället för att leka kull i blommiga träskor. Finspång ligger vackert; det är ett böljande landskap med fantastiska villor och … nej. Inte så mycket mer. Torka näsan och ryck upp sig, Finspång — locka hit storstadströtta människor med gratis internet, tågbana som binder ihop stan med Linköping och Norrköping och sluta upp med ofoget att ge bygglov till vem som helst.
En liten … rökbalkong?Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
Som ni ser här ovan ska jag prata i 40 minuter om kommatecken, semikolon, snedstreck och divis kontra pratminus. Problemet är bara att jag kan prata i en vecka. (Och ja, det finns faktiskt platser kvar – kolla, en anmälningsblankett.)
Det här med att tala inför folk är lätt som en plätt för mig. Att mingla på cocktailpartyn är däremot jättesvårt. Att gå fram till en främmande person och säga ”och bilen går bra?” eller ”jag ser att du kommer från ett företag som jag gärna skulle föreläsa inför” är megasvårt. Att gå fram till en lång karl och säga ”men guuuu va du är låååååååång” är däremot galet lätt men inte särskilt trevligt eller konstruktivt.
Igår var jag speaker på tusen och en basketmatcher. Det finns tyvärr ingen speakerskola – alltså en sajt som ger tips om hur man är som speaker eller ens ett svenskt ord för företeelsen. Men det kanske beror på att det är så individuellt? Man ska naturligtvis säga namnen på dem som gör poäng och vilka som byter in och ut och får foul, men det är lika viktigt att förklara sådant som en publik kanske inte ser. ”Japp, det var stortån över linjen där.” Sedan måste jag ju hålla med om att det är rätt viktigt att inte säga fel.
Den här ska man låta vila mot hakan på ett synnerligen ohygieniskt sätt.
Efter den sjuttifjurtonde basketfinalen igår var jag törstig som en av Dupontarna i öknen och hade inte ätit på jag vet inte hur länge. Men jag höll koll på allt – tills det var dags för prisutdelning. Ett spanskt lag (Unamuno SBT) hade slagit ett lag från Borås i födda 95-klassen. Å ja ba:
– Vi börjar med att dela ut silvermedaljerna till det spanska laget!
Prisutdelarna skakade på huvudet, spelarna som förstod svenska skrattade och spanjorerna såg förvirrade ut. Å ja ba:
– Va? Sa jag fel?
För att fastän jag hade suttit och berättat om matchen i 45 minuter och blivit storligen imponerad av de unga, spanska killarnas färdigheter, gjorde min hjärna och mitt förstånd en baklängeskullerbytta. Och det värsta var att jag inte riktigt gick med på att jag hade sagt fel. Jag vände mig om, stirrade ner i mina papper och förstod inte hur det kunde stå att spanjorerna hade vunnit ”när det ju var Borås som hade det”. Jag vände mig till protokollföraren och sa ”vann spanjorerna, sa jag fel, är det Borås som ska ha silvermedaljerna, hur kunde jag säga fel?” och fortsatte in i micken utan att vänta på svar:
– Vi börjar förstås med att dela ut silvermedaljerna till svenskarna! Förlåt, de heter ju … eeeh … (lite för lång tvekan där) öh … Borås!
Men hela tiden hade jag en känsla av att jag var lurad. Någon måste ha gjort något för att skoja med mig, tänkte jag. Jag fick helt enkelt en försmak av min egen ålderdom när jag kommer att titta på mina barnbarnsbarn och påstå att de är mina kompisar från 1970-talet. Förmodligen kommer jag att försöka släta av läkarna om de är tillräckligt bredaxlade och fråga efter basketbollar på lördagar och blodiga biffar till frukost.
Men än så länge funkar jag rätt bra så länge jag får äta med jämna mellanrum, så kom gärna till gratisföreläsningen!
Basketkillarna av årgång 1997 var lite olika stora.
I morse när jag klev ut genom dörren för att sätta mig i taxin mot stationen, knöt jag min snygga piffsjal som en slips. (Piffjsal är en sådan där färgglad halsduk som inte värmer ett dugg men som får en att se lite mer proper ut än man egentligen är.) Slipsknuten måste ha varit en överslagshandling orsakad av kaos i simultanförmågeavdelningen, för det var alls inte meningen.
Jag och min sjal har nu kommit halvvägs och jag har fått tågfrukost:
Förutom att ananasen och apelsinen hade besudlats av en grapefruktbit, var det faktiskt värt 96 kr.
Alla andra på tåget har också piffsjalar. Fast männens är mer som yllehalsdukar och alla är knutna som Erik Hamréns så att de ser halslösa ut. (Karlarna alltså.) Alla pratar högt i sina mobiler, men det gör inget för jag lyssnar och skulle snart kunna driva ett multinationellt företag för jag vet precis hur man säger och gör då.
Tyvärr vill medpassagerarna inte att jag drar ner rullgardinen för att stänga ute solen, så jag har byggt mig ett litet solfort för att kunna blogga om hur svårt det är att blogga i motljus:
Piffsjalen ville inte vara med på bild.
Jag ska alltså föreläsa för 80-talet åhörare på Kungälvs sjukhus i eftermiddag. Men nyss kom jag inte ihåg att Kungälv hette Kungälv utan började yra om Kungsbacka och Stenungsund. Västtrafiks reseplanerare föreslog därför den ena dumma resan efter den andra och jag kände mig inte alls som den geografiredaktör jag en gång var på Nationalencyklopedin.
Röd och grön express är ju ett kul namn på en buss, men jag som är van vid siffror blir bara förvirrad. Den där bollvägen där, är den inte lite väl lång?
Äsch då, jag skulle nog ha bett om noggrannare instruktioner av arrangören, tänkte jag när jag konsulterade mejlkonversationen från i vintras:
”Med buss från Göteborg till Kungälv tar det cirka 20 minuter, sedan behöver du lite tid att komma till lokalen på Kungälvs sjukhus, cirka 10-15 minuters gångväg beroende på var du hoppar av bussen.”
Vilken buss? Vilken gångväg? Förbaskade lokalsinne till att vara lamt.
Men då! Då frågade jag på Facebook! (Ni märker att detta är ännu ett hyllningstal till det här nya sättet att kommunicera digitalt med människor som man ju egentligen inte känner?) Och Pseudonaja hoppade omedelbart in med perfekta instruktioner så nu vet jag att jag ska gå norrut på gatan där busstationen ligger och dessutom passera två korsningar!
Vänta nu. Norrut? Hm. Måste ladda ner en kompassapp.
Uppdatering:
Det bidde inte en kompassapp. De bidde en klockkompass. (Fast klockan har inget med saken att göra egentligen utan är bara en kompasshållare.)
Kompassen funkar inte om du håller den sådär på sniskan, Lotten.
Medan andra föreläsare håller till på hotell eller slott och äter lunch på manglade dukar, håller jag idag till i den här miljön:
Bakom en av dessa dörrar finns en jättestor hörsal. (Nyss låtsades jag gå fel bara för att kolla på spökena, mördarna och monstren som bor längst bort.)
När man läser om författare eller konstnärer eller för den delen fiktiva figurer i romaner, går de alltid genom en period där pengarna tar slut, den onde fabrikören är elakare än någonsin och fotsvampen vandrar uppåt. Det är en prövning som de går stärkta ur. Och så ärver de en okänd faster eller blir upptäckta av en modellagentur.
Jag behöver fler jobb, vilket inte borde vara så svårt egentligen eftersom jag kan skriva, redigera och framför allt föreläsa om språk, retorik och presentationsteknik. Men jag är bedrövlig på marknadsföring och reklam.
Uppträda i pyjamas? Javisst, inga problem!
Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar eller åka runt och tala om för Sveriges alla power point-missbrukare hur de egentligen skulle kunna lägga upp sina presentationer.
Strippa på scen? Javisst, inga problem!
Men ålrajt, jag nöjer mig med en föreläsning här och där. Har ni några tips på företag eller andra institutioner som skulle kunna tänka sig att lyssna i en halv- eller heldag? Eller en timme eller en vecka? Hääär finns exempel på hur föreläsningarna kan se ut.
Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!
För att ni inte ska tvivla, kommer nu kursutvärderingsröster som mina rådgivare tycker att jag ska lägga ut här och nu:
Jag tycker Lotten är kanonbra, rolig att lyssna på, enkel. En sådan lärare skall alla elever ha, man lär sig mera då.
Stimulerande och gav många tips! Frisk fläkt!
Viktigt ämne som berör alla. Presentation med mycket energi och humor.
Mycket bra brinner för sitt ämne och behärskar det fullt.
Otroligt inspirerande, underhållande och intressant. Hade velat ha dubbelt så mycket tid med henne!
Hon räddade hela kursen!
Underbart! Människor som älskar det de gör är alltid intressanta att lyssna till, och Lotten var precis sådan.
Oerhört inspirerande som föreläsare. Skulle haft mer tid!
Otroligt trevligt och roligt framförande
Tänk att ingen någonsin skriver att jag är metodisk och systematisk. Hm.
Jaså ni vill ha en helt vanlig föreläsning? Ok!I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.
Mejla mig om ni vill. Eller gå in i kommentatorsbåset och berätta om tiden när ni levde på vatten och bröd – för att en liten stund senare ramla över en kittel med guld vid regnbågens slut.
Svenska Akademiens framdukade mötesbord för de aderton. Som väl är sexton.
Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?
Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.
Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.
Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:
– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.
Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)
Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!
Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.
– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.
Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.
Detta är inte en dator.Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!
Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.
Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet ”trickla”. (Samt toapapper och koriander, för det behöver jag handla.)
Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.
Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)
I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken eftersom vi granskade allt.
Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.
Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. (Det var inte jag!)
Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.
På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Javisst, jag tog en närbild också. Jaså, vill ni veta vilka böcker som man tydligen ska läsa? Mjaaa …
Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:
Ni ser spegeln? Likadana speglar, fast måttanpassade, finns att täcka alla fönster! De står på vinden och är jättetunga, sa Sture.
Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:
Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms börshas börshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.
Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.
Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.Här äger alltså högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.
Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.
Det här är Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?
Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.
– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.
Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.
Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.
– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.
Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.
Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:
Har vi någon låsnörd här? Hur gammalt är det nedre?
Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:
Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!
Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:
– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.
Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.
Jag var i Stockholm som mingelpingla på boksläpp igår. Det var som vanligt champagne, glada skratt, författare, berömdheter (Bengt Dennis!), autografer, dedikationer, fnitter, vinspill, chipssmulor i dekolletaget och en väldig framtidstro.
För alla som ger ut böcker tänker tydligen (sägs det mig) att ”nu brejkar jag, nu släpper det, nu blir jag upptäckt, framtiden är min”.
Men i denna församling hade man ett mer avslappnat förhållande till pengar. Den unge mannen med bokkassan hade alls inget emot att hålla upp pengarna för ett foto.
– Men blir det inte ännu bättre om jag bara slänger ut dem på böckerna så här alldeles på måfå?
Finanskrisen förklarad med pengar och vin som pendang.
(Jag har korrläst och petat i bokens text – därför var jag bjuden.)
Min nya mingelstrategi är förresten briljant och lysande. Vanligtvis ställer jag mig i ett hörn bredvid någon som jag känner och så har jag en alldeles vanlig pratstund – men lär inte känna nya människor. I fortsättningen ska jag bara ställa mig rakt upp och ner bredvid dryck- och chipsbordet och invänta kontaktsökare. (Ta nu inte min idé, det blir så trångt borta vid champagnen då.)
Efter minglet rusade jag mot tåget, men blev omsprungen av något så underligt som … vaddå? Blue Man Group? Lumparkillar från 1970-talet? Vem springer inne i centrum i vindoverall av poplin och dåligt dämpade sulor?
Lumpenjogg? Enligt min djefla man var överdelen rätt bra, medan brallorna fastnade på hans synnerligen muskulösa lår.
När hungern slog klorna i mig och jag hade fjuttlite tid på mig, slängde jag mig inpå ett snabbmatsplejs med ”mexikanska” rätter. De två tjejerna som både fixade matportioner och tog betalt och svarade i telefon och sprang med tio kilo riven ost i en säck över axeln var hur glada som helst och fnittrade vad jag än sa. (Tack.) Men så otroligt omysigt det var där!
Entréns spaljéer var kanske till för horderna av människor som ju skulle stå i kö.Handfatet var nästan större än själva toan.De som ville kunde sitta i en askkoppsliknande behållare och äta.
Ni som inte har varit i Stockholm på ett tag ska förresten veta att det byggs och rivs och fixas och donas nästan som på 1960-talet. Man kan ana hur det kommer att bli inne på Centralen, men vad händer utanför?
Det där är en gammal tunnelbanenedgång, numera mosad. Det orangefärgade borta vid Centralens entré är mesiga kulisser, för bakom dem finns ingenting. Bara grus.
Nä, nu måste jag iväg och umgås med ännu fler människor som jag inte känner!
Hej alla som använder ord! Och då särskilt facktermer. Jag kan nästan lova att detta inlägg kommer att höja er livskvalitet!
Alla säger ord och nästan alla skriver ord idag. Ord, ord, ord. Nörd, nörd, nörd. Vissa har problem för att de är så insnöade i sitt fack att de inte hör hur de uttrycker sig obegripligt. Som jag när jag var redaktör på Nationalencyklopedin:
– Gå bara in med kommando fyra i litet huvud och kolla om artikeln har status 18, för då är den inskriven. Om den har blivit 60:ad kan man inte nolletta den, bara så att du vet.
NE-redaktionen våren 1989.
Vissa är inte insnöade i ett fack, men behöver kommunicera med de insnöade. Och tadaaaaa! Det är här Rikstermbanken kommer till användning! För där samlar man ihop fackspråkliga ordlistor som flyter omkring som en luddig gegga över hela Sverige!
Tänk dig att du behöver veta vad som skiljer en planka från en bräda, t.ex. Jag känner efter och suger på orden och får en känsla av att en planka är längre, mer sviktande och kanske till och med hyvlad. En bräda är nog stickig och kortare, säger jag helt ovetenskapligt till mig själv och trampar vidare i livet.
Om jag inte slår upp orden i Rikstermbanken!
Sökrutan. Vad bra – det ser liksom bekant ut.
Nu kan ni själva leta redan på fakta om plank och brädor genom att läsa i Rikstermbanken om hur bl.a. Skogsordlistan (1994), Engelska möbelord (1989) och Träbyggnadsordlista (1975) definierar dem. Men jag kan avslöja så mycket att 45 mm är ett viktigt mått i sammanhanget.
Man kan inte söka på ”alla ord i en källa” eller ladda ner en ordbok i taget. Och ordbanken är alls inte färdig än – skicka in ordlistor till dem så lägger de in dem! Häromdagen fick redaktionen denna fråga från Sveriges Radio:
– Hur länge har man använt ordet ”härdsmälta”?
Jag (som ju hejar på NE i alla väder) antar att SR först gjorde en egen utredning och såg att det i NE stod ”1979” och att de inte ansåg det vara rimligt. Varför de kontaktade Rikstermbanken – som gjorde en utredning och kom fram till samma svar. Så kan man också använda TNC (som förr betydde Tekniska Nomenklaturcentralen men som idag betyder Terminologicentrum). Var det då dubbelarbete? Ptja, ja, jo, men man måste faktiskt dubbelkolla ibland.
Jag citerar nu Rikstermbanken när det gäller sådant som man kan behöva ha definitioner på:
Begreppet bok är i dag i den digitala världen inte längre så entydigt som det har varit och det har visat sig vara svårt att definiera.
Samverkan, samordning, samarbete och samråd används många gånger som positiva honnörsord utan klar bestämning men behöver i vissa verksamheter också kunna preciseras och avgränsas. Vad gör man till exempel när man samverkar och vad gör man när man samarbetar? Vilka resurser krävs för det ena och för det andra?
Dokument och handling är begrepp som återkommande skapar osäkerhet. Är det synonymer med olika användningsområden eller är det två skilda begrepp?
Henrik Nilsson på TNC berättar om arbetet med termerna.
Den svenske filosofen Hans Larsson skrev så här 1914:
”För att vinna reda och sanning i våra omdömen måste vi giva orden en fast betydelse, vad de ingalunda i regel ha. Ganska få torde ha gjort sig reda för vad de mena med förståndsbildning, eller med civilisation eller lycka, och följden blir att de ej kunna redigt tänka över eller diskutera dessa saker.”
(Även detta citat hittade jag på Rikstermbankens sajt men min nördighet vägrade att som de gör där påstå att detta skrevs 1953 eftersom Hans Larsson dog 1944 och han näppeligen skrev verbplural ens då. Kontrollen gav vid handen att boken ”Logik” utgavs 1914. Messerschmittarnas sammansvärjning.)
Före datorernas tid samlades alla termer här på TNC:s redaktion.
Nu ska ni klicka iväg till Rikstermbanken och leta facktermer eller söka efter vad en specifik engelsk term kan heta på svenska. Det finns hur mycket som helst! (Eller nej, än så länge finns det bara nästan 78 000 artiklar [s.k. termposter] – men de blir fler hela tiden!)
Avgaspannan var en ångpanna!
Och nu till det mest chockerande av allt i detta sammanhang. Håll i er. I genomsnitt har Rikstermbankens sökmotor 110 träffar per dag. Etthundratio! Det är så fruktansvärt lite att det nästan inte finns! Sprid detta evangelium över världen, länka hit hej vilt, mejla alla era kompisar och njut av era favoritfackord! Fack, fack, fack! Vi måste få deras räkneverk att skjuta i höjden så att … så att … äsch, inte vet jag. Jag vill bara att ni alla ska tjoa av glädje över tjänsten.
Finns silversmedsmakarord, Niklas? Stenografiord, Cruella? Kaffeord, PK? Möbelord, Gerbilen? Go-go-go!
Förra måndagen blev jag i all hast inkallad till ”Nordegren i P1” för att agera språkpolis. Och onsdagen som följde. Samt nu i måndags igen.
Vips, kändes det som om jag aldrig hade gjort annat än att språkpolisa i radio. Rassel, sa det i mejlen och nu skriver jag till okända, nyfunna brevkompisar (endast män) om språk. Och klonk, sa det på Facebook där jag plötsligt blev kontaktad av mina gamla klasskompisar. (Ganska många: jag har gått i sju olika klasser.) Kort sagt: det är jättekul! Det känns som om jag har pratat i P1 halva livet och ändå är det bara ett inhopp på en dryg månad det handlar om. Förmodligen kommer jag att drabbas av uppmärksamhetsabstinens och börja ansöka till Big Brother och Idol.
– Hej Lotten, säger Idoljuryn.
– Hhhhh… ee… iiij, svarar jag med klädsam blygsel påklistrad.
– Vad ska du göra då? säger Idoljuryn och antecknar ”för gammal”, ”konstig frisyr” och ”fula jeans” i sina papper.
– Jag ska rabbla skrivregler! Samtidigt som jag strippar! Och steppar! Uppåner!
Men hur är det då i P1? För det första är det ju fullt av intervjuoffer. I måndags var det Roxette och en step-aerobics-instruktör samt Marie-Louise Ekman. Den inte helt naturliga blandningen beror på att P4 Extra med Lotta Bromé håller till i studion alldeles intill.
Plåt-Niklas? Nej, Marie-Louise Ekman i silvermålad läderkostym.Intervjuoffret Marie-Louise Ekman, bisittaren Dilsa Demirbag Sten och programledaren Thomas Nordegren i studion.Är det kanoter? Är det Frankensteins monsters skor? Nej, det är Nordegren-skor!Och språkpolisen som tar på sig den allvarliga minen för att kunna säga barein fastän det ska stavas Bahrain.
Idag är jag dock P1-ledig. Ska jag lägga mig ner och gråta? Förbanna mitt öde som varande skrotad? Ringa in och sabotera? Nej, jag ska sätta mig i sängen och skriva om varför nederländska heter nederländska och inte holländska och att England är en sak, men att det var annorlunda före 1707 samt att landet Ryssland kanske inte finns. Vips, blev jag avvand och nedtagen på jorden.
Uppdatering:
Varför är det en ”platta” framför micken? Vad heter det på fonetiska när man ska formulera P? Vad har meänkieli med allt att göra? Följ den spännande diskussionen i kommentatorsbåset, där vi alls inte utreder namnet på Muammar al-Khadaffi [qað:a:´fi] eller Qadhdhafi eller Gaddafi eller Kadafi eller rent av Mu˙ammar al-Qadhdhāfī. Gah!
Alltså, när det är väderkaos brukar jag befinna mig i stormens öga. Jag brukar kunna titta på tv och säga jaha hm, javisst, och sedan går jag ut och skottar så svetten rinner mellan bröna.
Det flytande hotellet som jag sov på inatt.
Men nu är jag på västkusten och kan inte delta i ujujandet alls. Det blåser bara lite. Och inte ens en regndroppe ser jag. Känns lite som ”har ni fest, eller?”. Jag ska strax föreläsa om mina älskade skrivregler, men har svårt att lämna tv-rapporterna om att alla bussar i hela Stockholm är inställda och tunnelbanor och pendeltåg som inte går.
Vi brukar ju prata om känslig infrastruktur och hur dåligt förberedda vi är på situationer när internet pajar, telefonerna inte hittar några vågor eller när tv:n flimrar. Men … nu är det ju tvärtom.
