Och då började han fnittra så brutalt att han som på ett forntida foto blev alldeles suddig:
– Ssscchhh, Peter sitter och jobbar här på andra sidan dörren! sa Sture.
Jag är inne i Svenska Akademiens lokaler i Gamla Stan – närmare bestämt i Börssalen där alla varje år får veta vem som tilldelas Nobelpriset i litteratur.
Det handlar om en temadag under namnet ”Språkhjälpmedel i tiden”, vilket är 100 93 % roligare än titeln antyder. Det handlar om allt från ordböcker och frågelådor till termdatabaser och appar. Vi babblar om språkbruk och uttal, skrivregler och översättningshjälp, personnamn och ortnamn och får under kafferasten på inga villkor ta med något spillbart i Börssalen. (Som förresten har fått gråa väggar istället för svagt rosa eftersom grått tydligen är den färg som får guld att glänsa extra guldigt.)
Strax ska en paneldiskussion äga rum – Sture Allén (som representerar Svenska Akademien), Anna-Lena Bucher (TNC), Catharina Grünbaum (Mediespråksgruppen) och Ola Karlsson (Språkrådet) ska prata med varandra och svara på frågor. Som ni väl förstår är det ju komplett obegripligt att jag inte sitter med i panelen och yrar om baskettermer kontra cement- och betonguttryck i kombination med tågens kamaxlar och städverktyg med kvinnonamn.
Jag ska istället försöka vara diskret i publiken. Får inte ställa mig på bänkarna och sjunga en sång. Inte spilla kaffe på golvet. Inte skrika SPRÅKPOLISEN ÄR HÄR! Bara ta det lugnt.
Nu kommer lite fakta i väntan på panelhönorna:
Genomsynlig är det som släpper genom både ljus och bild (ergo ett fönster).
Genomskinlig är det som släpper genom ljus (alltså t.ex. en frostad glasskiva).
Ungdomssvärmeri finns med i SAOL, men mitt tips är att det försvinner till nästa upplaga (2015). Vem fan svärmar?
Stubblucka är en spridning av stenar i en stensträng vid en stubbe eller f.d. stubbe och dessutom ett ord som hittills inte har kunnat googlas fram. (Moahahaha.)
IATE är en översättningsbank med 23 EU-språk – och latin.
Brain waste bör på svenska heta resursslöseri.
SAOL:s app har en stavningshjälp som rycker in med stavningsförslag när man skriver fel, men si det visste jag inte emedan jag aldrig stavar fel.
Podiets nederkant har veckad kjol.
Skåda även det rustika golvet där månget lurvigt ben har svängts.
Nu inleds paneldiskussionen! Och oj, som vanligt handlar det om papper kontra digitala medier.
– Hur kommer det att se ut i framtiden …?
Alla i publiken svarar precis som alla svarar – en del gillar papper, andra gillar bara elektroniska varianter och de flesta gillar båda. Jag hade om jag hade suttit i panelen citerat en klok man:
– Av naturliga skäl är det svårt att sia. Särskilt om framtiden.
(Typiskt jättedum rubrik klockan fem minuter över midnatt. Den blir ju gammal snart för att 04:28 är snart. QED.)
Eftersom jag är världens sämsta på att gå och lägga mig i tid, kommer jag att vara smärtsamt trött när väckarklockan om bara några timmar tutar sitt mest obehagliga tut. Jag ska ta tåget kl. 05:18 för att kunna vara på Arlanda i tid för flyget till Umeå, som avgår runt halv nio. Jag har lagt fram randiga strumpbyxor och dito vantar och packat för två dagar eftersom jag sent på tisdagskvällen måste ta in på något hotell i Stockholm. Visserligen skulle jag kunna bo hos släktingar och vänner, men inför den synnerligen viktiga onsdagsföreläsningen måste jag vara
extra pigg, vilket man inte är när man blir väckt av små barn (nästan alla som vill ha mig som gäst har små barn)
komplett opratad och röstutvilad, vilket man svårligen är hos mina stockholmsvänner (nästan alla som vill ha mig som gäst vill sitta och pokulera [fri tolkning av detta ord] halva natten)
ha sovit extra skönt, vilket man inte gör på tvåsitssoffor (nästan alla som vill ha mig som gäst viker ihop mig i tvåsitssoffor)
full med frukostbacon, vilket sällan serveras i normala hushåll på onsdagsmorgnar (nästan inga som vill ha mig som gäst uppskattar baconos i morgonstressen).
Så min fråga till er är förstås var ni tycker att jag ska sova natten mellan tisdag och onsdag. På Arlanda, dit jag kommer sent på tisdag kväll? Eller på Drottninggatan uppe vid Adolf Fredriks kyrka, där jag ska föreläsa på onsdag? Eller nånstans mittemellan?
(Uppdatering följer. Självklart ska ni få känna hur det känns att gå omkring i Umeå och flyga och gäspa och hitta till rätt lokal och äta lunch å så.)
Uppdatering kl. 05:18
Eftersom bussarna ännu inte har börjat gå, fick jag purra min djefla man och bära in honom i bilen. Väl där fick jag nästan liv i honom med en skål fil . (Jag körde, som ni kanske förstår.) Nyss vandrade jag mot tåget och lämnade honom i bilen i det här skicket:
Zzzzzzz.
Tåget avgår nuuuu – i tid. Och är fullt med frukostätare – jag ser allt från havregrynsgröt i termos till filåflingor. Alla är knäpptysta, endast spridda knäpp av sminkattiraljer hörs. Bäst jag stänger av telefonen eftersom ringsignalen är av brutaltypen.
Ni ser frukostätaren bakom mig? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)
Uppdatering kl. =%:%%, oj, jag måste vara trött … 05:55, menar jag
Grabbkarlen i stolen bredvid spelar musik i sina lurar så att min mobilsignal är en västanfläkt i jämförelse. I sin dator skriver han (ser jag med min falkblick, vilket jag inte alls skäms för) ”the calculated bid according to some calculations is when entering an order on all valid bids”. Må det.
Jag har hittat en finne bakom örat.
Uppdatering kl. 07:48
Bristen på havregrynsgröt i magen gjorde sig påmind, så jag tänkte en liten stund på mackorna som jag lämnade kvar i köket när jag åkte. Sedan beslutade jag mig för att köpa lite att äta, för på Arlanda strax efter sju är det just det som alla andra gör. Köerna ringlade först långa till säkerhetskontrollen:
Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)
Sedan ringlade de lika långa till frukostalternativen.
Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …
Jag klev lite på måfå in på Max för att kolla lite, och fann ett erbjudande om ett ägg- och baconmacka. Och tammetusan, lo and behold; den var god!
Visserligen hittade jag aldrig något ägg, men det är smällar man får ta.
Förresten ger Arlandas inrikesterminal ett väldigt rörigt intryck. Lite provisoriskt och slumpmässigt står allt lite huller om buller (se bilden längre upp). Och skärmarna med ankommande och avgående har fått extra förtydliganden fasttejpade – förmodligen på förekommen anledning.
Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla. Men det är kanske bara jag.
Jag känner mig verkligen som en ovan resenär jämfört med de andra som världsvant dricker öl i ottan och tar en power nap tre minuter innan det är dag att kliva på planet. Tacka vet jag tåg – giv mig bara en svinkall perrong i november, så ska jag visa er hur man väntar på inställda tåg.
Uppdatering kl. 08:07
Strax öppnar gaten. Opropertionerligt många män på väg till Umeå har hästsvans. Det är helt galet trångt här och när de anländande från Umeå kommer, ska de pressa sig genom den lilla gång som vi har lämnat fri. Konstig planering.
De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.
Uppdatering kl. 09:50
Planet både lyfte och landade som det skulle. Jag somnade redan innan fasten seatbeltsskylten hade tänts och det enda som egentligen hände sedan var att serveringsvagnen körde på min vänstra lilltå, som stack ut i gången. Fullt förståeligt, flygvärdinnorna måste småspringa för att hinna servera kaffet under de knappa 50 minuternas flygning.
Oj, flygbussbiljetten gäller även på lokalbussarna under två timmar! Vad bra, då kan jag ju åka på sightseeing!
Uppdatering kl. 10:40 Nä huga, det är lite för kallt för att åka vilse med buss. Jag har installerat mig (med ett begynnande skavsår) inne på Stadsbibliotekets barnavdelning.
—-
Stoppa pressarna!
Fembarnsmamma utslängd från barnavdelningen!
Efter ungefär 17 minuters solokvistande inne på barnavdelningen på Umeås Stadsbibliotek, blev Lotten Bergman avhyst.
Där satt hon nyss, fast då var det helt tomt på folk.
– Hur känns det?
– Jag är kränkt!
– Vad var orsaken?
– De sa att de hade en generell regel som gällde för alla att har man inte barn med sig, får man inte vara på barnavdelningen. Men det var ju det enda stället med soffa! Och eluttag intill!
– Störde du ordningen? Betedde du dig illa? Tog du alla barnens sittplatser?
– Jag var ju helt ensam där! Det fanns inte en människa i sikte! Och jag har ju faktiskt fem egna barn – fler än de flesta andra!
Lotten Bergman sågs senast i affekt klampa iväg till det närliggande Folkets hus.
—–
Uppdatering kl. 11:39
När jag hade blivit bortkörd, tassade jag iväg till bibliotekets informationsdisk för att be om trådlöst internet och fråga efter något ställe med sköna soffor. För vuxna.
– För att du ska få tillgång till internet behöver jag din legitimation.
– Min legitimation?
– Din legitimation.
Det är ju en smal sak om man har med sig sin legitimation. Men min legitimation, skulle det visa sig, ligger i den djefla mannens plånbok. Inget leg – inget internet. Och det närmaste sköna soffor man får sitta i om man är vuxen ser ut så här:
Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.
Så jag samlade ihop mig och gick till Folkets hus (10 meter bort). Där möttes jag av en kvittrande dam med lila ögonskugga, lila glasögon, lila kläder och den mest tjänstvilliga inställning jag har varit med om på länge.
– Sätt dig ner, känn dig som hemma, gör dig bekant med våra lokaler, lösenordet till nätverket är nappflaska, ha det så trevligt!
Och som om inte det vore nog. De har en te-station för besökarna!
Nu måste jag bara se till att hitta en vit penna för att fixa särskrivningen.
Uppdatering efter föreläsningen kl. 17:02
Jag kom såpass tidigt till ”Umeå Airport” (för den är ju så internationell) att jag kunde se stockholmsresenärer till ett tidigare plan gå på och dessutom höra hur det fanns exakt en plats ledig eftersom någon Helen hade försovit sig. Och jooorå, den platsen kunde jag få köpa för blott 1 900 kr. Eh.
Under de närmaste timmarna ska jag därför sitta och bida min tid eftersom det är bättre att jag åker med ett plan som jag de facto är inbokad på, än tvärtom. Jag kan sova på ryggsäcken, jag kan äta plastmacka och jag kan kontrollera att flygplatsbyggombyggarna sköter sig och bilar cementen betongen här intill som de ska. När jag tröttnar kan jag i huvudet spela upp och älta hur jag under min föreläsning slog pannan i högtalarna, skrev med whiteboardpennor som hade osynlig skrift och sedan … Ptja. Hur var det nu igen? Jag måste tänka efter.
Jag stod på en enorm scen i Folkets hus med drygt hundra åhörare nedanför mig. Scengolvet var klätt med hoptejpade mattbitar så här:
Lapp på lapp, men ingen söm.På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.
Men så skulle jag ta ett jättekliv med extrafart mot blädderblocket för att berätta om juice och jos, vilket alltid är upplyftande och intressant. Vänsterbenet följde då med den lösa mattan framåt (accelererande), medan högerbenet stod kvar i givakt. I ett fåfängt försök att inte falla ner i påtvingad spagat, försökte jag genom att flaxa med armarna återfinna balansen. Det gick inte alls.
Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt for ner i ett djupt hål.)
Nu ska jag bara överleva hemresan och sedan ta in på Hotell Tegnérlunden för att imorrn inspektera dess baconbestånd. Sedan blir det föreläsning på Språktidningen, tiddelidum och hurra!
Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.
Idag har jag åkt så här med tåg och buss:
Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat. Gäsp.Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.
I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”
I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.
Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.
– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.
Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.
– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!
Grrrr.
Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.
Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.
Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:
Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.
Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.
Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.
I Jesu namn. Amen.
Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.
På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:
Meditativt.
En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.
Jag glömde kameran på bussen.
Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.
Nattsvart busstidtabell.
Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.
När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
Sade jag att telefonen höll på att dö?
Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.
Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!
Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.
När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.
Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.
– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.
En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.
Eh. Nej tack.
Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.
Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)
Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor … eftersom det öde köket vetter mot gatan?Delikat kvällsmat blev det.
Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!
Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.
Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)
Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!
Ni ser att det blänker sådär gott?
Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)
Idag åkte jag till Stockholm med ett tåg som var fullt av jättesnoriga men förtjusande galonbyxebarn. Ibland tog de i så att trumhinnan min stod som en spinnaker – men jag tänkte mest på snoret eftersom jag inte har varit sjuk på alldeles för länge.
Jag åkte till ett möte på Kungliga Biblioteket, där alla böcker finns. Och alla tidningar. Och allt annat med bokstäver. Samt en bokhiss som kan förflytta böcker mellan våningarna lätt som en plätt. Så här ungefär:
Fast den såg ut så här – och tänk nu på att människor enligt de fastställda reglerna icke får medfölja:
Den där bardiskliknande hyllan är alltså i midjehöjd.
(Inte alls lika viktigt egentligen är att jag ska stå på scen med KB:are under Bokmässan för att berätta om hur de digitaliserar antika dagstidningar från första halvan av 1800-talet. Nåja. Titta nu på hissen igen.)
När jag kom fram till KB stod det brandbilar på korsan och tvärsan och folk vandrade omkring utanför byggnaden som om de inväntade t.ex. en överraskningskonsert med ABBA.
– Humdidum. Nä, jag bryr mig inte. Men snart händer det nog nåt. Visselvissel. Jag ställer mig här. Sedan går jag hit så ser jag bättre. Nej, jag bryr mig inte ett dugg om vad som händ… oj, nu händer det nåt!
Brandlarmet hade bara gått lite fel, så det gick bättre för böckerna inne på KB än för andra i t.ex. Alexandria, Linköping och Berlin.
På tåget på väg till Vimmerby hamnade jag bredvid en tjej med galopperande halsböldshosta med grönt snor och förmodade feberdimmor. Hon sa förlåt, jag är lite förkyld och hällde sedan alla sina baciller över mig under två timmar med hjälp av nys, host, snörvel och snyt. Jag kröp ihop, stängde alla slemhinnor, andades grunt och sög in luft från hållet som inte var hennes. (Och jag är inte rädd för förkylningar i vanliga fall.)
Lite senare, på en av mitt livs 563 ersättningsbussar lastade jag upp livets nödtorft (te och Mac) och konstaterade att det fanns eluttag.
Men kolla! Eluttag på bussen!Not. Det var hål efter borttagna askfat. Ack.
Bakom mig på bussen satt förstås två hostande tjejer. Och på vägen till mitt natthärbärge i Vimmerby gick jag fel och blev både kall och hungrig. Inget te har jag hittat. Fötterna är som isklampar och lampan inne på toa bara lyser och lyser och ingen knapp till den hittar jag.
Nu känner jag hur mina vita blodkroppar bereder sig på det som komma skall. Marsch! Attack!
Har ni sett filmen om upptäcktsresande till Nordpolen? Max von Sydow som fryser i en luftballong? Folk som går vilse på Grönland eller som fryser ihjäl strax utanför hytten som de är på väg till i de norska fjällen?
Well, that’s me.
Ser ni det mörka hålet där borta i bakgrunden på nedanstående bild? Det är Nordanvinden som håller på att förfrysa mig klockan 00:05.
Jag fryser ihjäl där jag ligger.
Men visst vill ni ha en liten dagsrapport först, innan jag berättar varför jag fryser ihjäl? (Fast jag dog ju inte av tågexplosionen i förrgår, så man kan aldrig så noga veta.)
Först gick jag upp mitt i natten för att hoppa på tåget klockan 06:09. (Det gjorde jag inte alls: jag gick upp 05:35, vilket för många pendlare och småbarnsföräldrar är en helt normal uppstigningstid.) På tåget drabbades jag hårt av insikten att jag inte alls satt i förstaklass med frukost utan i en godsvagn med en hel sjukhusavdelning. En djupt sovande man väcktes brutalt av sin telefon, och följande avlyssnades av en hel tågvagn full med människor:
– Har du ringt till mottagningen? Hur har du i så fall fått mitt nummer? Nej. Ja. Men i så fall måste jag be om ditt personnummer. Personnummer. Men det där är väl ditt telefonnummer? Kan jag få ditt personnummer? Nej, jag har ingen privat mottag… Personnummer. Får jag be dig att ringa till … Nej. Ja. Nej. I MAGEN? Nejmen jag sitter på ett tå… HALLÅ? HALLÅ? Satan.
I det vårvarma Helsingborg föreläste jag för Allers korrekturläsningsavdelning, som är så ruskigt bra på sitt jobb att jag utan att blinka kan rekommendera dessa tidningar till alla som är irriterade på illa skriven svenska:
Det är jättetrist att leta korrfel i de här, för det finns så få!
Allershuset är ett gott exempel på betongnybrutalism, och tydligen så unikt att världens alla arkitekter åker hit på studiebesök. Det som inte är grått, är rött eller grönt. Inga andra färger finns i designen:
Jo, lite vitt har de visst här och där också. (Vad heter arkitekten?)
Efter detta besök på västkusten, gav jag mig raskt ner till min favoritstad Lund, för att där bli bjuden på mat och skratt av en god kamrat i vårsolens glans.
Tyvärr var det så roligt där, att jag försatt mig och fick rusa ut och genom staden för att hinna med nattåget till Stockholm – men eftersom jag hade sinnesnärvaro att i stressen ändå sätta på världens bästa motionsapp, kan jag här och nu redovisa resultatet. Med Svenska skrivregler, SAOL, TNC:s skrivregler, Grallimatik, kläder och annat skräp i ryggsäcken, iklädd dumma skor, randiga strumpor och kortkort kjol rusade jag på detta sätt:
Jag trillade bara en enda gång: se det blåa krysset som den röda pilen pekar mot.
Nu ligger jag i en sovkupé med skrapsår på handflatorna under två okända kvinnor som absolut vill ha fönstret på vid gavel trots att vi far fram med ljudets hastighet och det faktiskt blåser in rakt på mig där jag ligger underst i bara underkläder. Brrrrrrr.
Fly mig genast en pyjamas i flanell och en varmvattenberedare!
Uppdatering
Någon stängde fönstret mittinatten och eftersom jag inte märkte det, måste jag ha somnat och alltså inte frusit så vansinnigt mycket som jag lät påskina här ovan. Och ja, jag har alltså överlevt!
För prick ett år sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Jag behöver fler jobb” där jag bevisade att jag gör vad som helst för pengar. I texten står det även:
”Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar.”
Jag borde kanske ha gjort tillägget ”och vinna en miljard kronor för att kunna utrusta alla människor med varsin basketplan” eftersom det faktiskt blev som jag önskade: i höst kommer jag att i samarbete med Språktidningen att åka på just precis en sådan turné.
För att kolla om det över huvud taget var en bra idé, detta, gjorde jag en testföreläsning på en skola här i stan. Jag samlade material, tänkte till, gjorde en lämplig presentation med så lite text som möjligt och var nöjd och glad. Skräckexempel som jag har fått genom åren anonymiserades och så tog jag på mig mina allra finaste randiga strumpyxor och åkte iväg. Sedan kom första chocken:
Hål i strumpbyxan! Mitt på halva låret!
Okej, en sådan himla stor chock var det förstås inte, det brukar ju hända. Men det var mindre lämpligt när jag ju skulle tala inför 60 prydliga lärare på en engelskspråkig skola. (Nu kan ni ana vartåt detta barkar.) Jag löste det på så sätt att jag drog av mig skärpet och drog ner kortkjolen över strumpmaskorna och sedan drog ner tröjan lite längre än vanligt. Kanske såg jag lite neddragen ut, men det tänkte nog ingen på. För andra chocken bestod ju av något som distraherade en smula:
– Du vet att du ska tala på engelska?
Sa rektorn och log. Jag hade i mitt förvirrade liv intalat mig själv att det förmodligen bara var de svenska lärarna som skulle lyssna och sedan bortträngt vidare logik. Självklart talar man på engelska på en engelskspråkig skola. Jag hälsades välkommen, drog i kjolen, knixade lite och sa:
– Hi everybody! I’m going to do this in English – with half a brain.
För även om jag har bott i USA och alltid varit en hejare på engelska, är jag helt enkelt bara hälften så smart när jag inte pratar svenska.
– And it was Bror Rexed at the Socialstyrelsen who … well, you don’t need to know that. But don’t use versala, no I mean big, no … uppercase D in Du!
– Never?
– Never!
– But in the beginning of sentences … I mean, in English we always …
– Ooops, yes, sorry, Du in the beginning of sentences should always have versala B. D! I mean D! Uppercase D!
Om ni har exempel som jag kan använda i min kamp för bättre skolinformation: mejla mig! De första föreläsningarna sker veckan före skolstarten i augusti i ännu inte bestämda städer.
Så här funkade det förr i tiden:
Lila, spritdoftande stenciler:
Skoluppgift i början av 1970-talet.
Ändrad information korrigerades helt enkelt PÅ den ursprungliga:
Inför basketturnering i slutet av 1970-talet.
Idag är det mejlen som gäller. Vad man kanske ska tänka på om man använder smileysar är att om mottagaren har ett ennat mejlprogram, förvandlas det runda, gula ansiktet till ett versalt J:
Du kan vara J!
Uppdatering
Jag har blivit strängeligen tillsagd att sluta framställa mig själv som en klant- och dumskalle. Därför publicerar jag lite av den feedback jag fick efter föreläsningen:
”Thank you for the tips on how to distribute and convey information in a more concise way.”
”Thank you for the fabulous lecture, it was both informative and easy to take in.”
”I found your suggestions on how to write informative subject lines in emails as well as how to properly structure an email with the salutation at the beginning, the information in the middle, and the action at the end especially useful.”
Istället vaknade jag trött som en nyförlöst mor eftersom två av barnen plötsligt vaknade klockan 01 och var på ett fantastiskt glatt humör och ville att jag skulle dela denna glädje med dem. Hela natten.
Jag tittade sedan på första basketmatchen, men höll på att få blodstörtning eftersom jag ansåg att Sjuttonåringens lag inte på några villkor kunde vinna utan mina fantastiska busvisslingar. När jag därefter skulle hem och köra några barn hit och dit, blev jag istället haffad för att skriva protokoll på en match med alldeles förtjusande rara 15–16-åriga killar på planen; sådana som jag för 30 år sedan hade varit dödsförälskad i. Hela bunten. (Jag dreglar inte över dem och klämmer dem inte på rumpan eller så – jag bara konstaterar på avstånd att de mörkögda med rufsigt hår är min typ.)
Min djefla mörkögda, rufsiga man fick då lägga ner sin arbetsdag och köra barnen hit och dit istället. Hans syssling – som jag ju skulle umgås så roligt med – fick sitta med några av våra barn i köket och äta utan oss.
Protokollskrivningsuppdraget i kvällningen slapp jag överraskande eftersom en hel drös skrivare hade dubbelbokats, varför jag fick sitta och busvissla mig till ännu en blodstörtning. Den matchen gick nämligen till förlängning och Sjuttonåringen satte treor och föll på sina av mig ärvda knän och hennes lag förlorade till slut med två ynka poäng och då hade det ju blivit alldeles för sent för att göra pizza. Så vi stannade kvar en stund och såg tillsammans på en annan match – med 18-åriga, mörkögda rufshåriga killar som stänkte svett flera meter utanför bekvämlighetszonen. Och så köpte vi inte särskilt hemgjorda pizzor på vägen hem.
Ja, detta kommer jag att sakna när det inte är på detta vis längre, när jag är fågelfri och kan satsa på egentid och golfa i Spanien. Om jag inte hellre sitter på mitt rum på hemmet och minns de mörkögda pojkarna med bängelhår, förstås.
Uppdatering
Jag försökte hitta en lämplig bild. Men. Så här såg de verkligen inte ut:
I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.
Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.
– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…
Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!
Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.
Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.
Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)
I två dagar ska jag vara moderator på Bibliotekskonferensen 2012. Det innebär att jag liksom är ett klister mellan olika föreläsare och att jag i mina randiga kalasbyxor och plommonstop ska väcka eventuella sömntutor, svara på frågor om allt mellan himmel och jord samt dessutom tre gånger per dag resa mig upp och leverera tips om hur man
skriver mejl som de facto blir lästa
skriver texter som är anpassade för webben
anpassar sig till framtidens språkbruk
bäst använder retorikens grundbultar under presentationer
får tiden att räcka till.
Låt mig se nu. Tio minuter per tipspunkt har jag på mig. Men. Punkt ett tar 90 minuter, punkt två lika lång tid, punkt tre tar fem dagar eftersom man måste prata om flygande tåg och sånt så fort det handlar om framtiden och punkt fyra tar ungefär en timme. Endast punkt fem klarar jag på tio minuter, men det beror ju bara på att jag kommer att säga att folk inte ska städa så himla mycket. Tydligt är att jag dessutom har glömt en punkt … Hoppas att den handlar om basket.
Fast egentligen skulle jag vilja prata om bibliotek istället. Vi skulle kunna minnas vår barndoms biblioteksbesök, ha en omröstning om Sveriges mysigaste bibliotek, föreslå innovationer som samarbete med gym och internetcaféer och diskutera det där matsäcksförbudet som gör att mina barn inte längre kan ha biblo som mellanlandnings- och håltimmesplats. Men vänta nu! Det kan vi ju göra här i kommentatorsbåset. Förstås.
Mitt första biblioteksminne har dock inte ett dugg att göra med böcker. Jag och Broder Jakob var på Lunds Stadsbibliotek och i ett par gigantiska hörlurar som hängde från taket (tror jag) lyssnade vi på LP-skivor med Tomas Bolme som Tintin. När vi skulle gå hem såg jag att någon hade ristat in KUK på en bokhyllegavel. Jag frågade någon vad det betydde, men fick inte alls en förklaring utan en föreläsning om att man inte på några villkor får rista in ord på bokhyllor trots att bokhyllor är till för bokstäver. Synnerligen förvirrande.
Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblioteket i Karlskoga 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA!
Tyvärr för Trollhättan, hann jag inte se mer än insidan av en taxi och sjukhuset, där dagens föreläsning ägde rum. De 120 åhörarna i Lokalen Utan Ventilation bjöds på språkpolisiära ingripanden och ruskigt slöseri vad gäller blädderblockspapper. Om det finns några auditorie-arkitekter out there, så har jag en kort lista på önskemål:
Föreläsare vill oftast kunna skriva på en gigantisk tavla samtidigt som kanonen visar en bild.
Pennorna bör funka.
Strålkastarna bör numera inte vara riktade mot föreläsaren.
Åhörarna vill ha tillgång till syre.
Men nu är jag framme i Uddevalla, där jag fick tipset att besöka museet och vandra på strandpromenaden ut till havet samt äta dääär, däääär och dääär, men absolut inte där och inte där. (Snabbt förträngde jag alla råd, insåg att jag här har letat efter mat minst en gång tidigare – och tog en macka på café.)
Uddevallarapport
1. Museibesök … inställt: det stänger kl 16:00.
Entrén är gömd bakom tegelklumparna, som ju har fått en intressant placering.
2. Konstverk som imponerade.
Tjocka glasskivor av olika storlek placerade på varandra, bara. Ingen skylt med information. (Att jag kapade bilden på bredden berodde på att jag i detta läge hackade tänder och inte kunde fokusera.)
3. Flytetyg som gjorde mig konfunderad.
Blå plåtbåt längs strandpromenaden.
4. Strandpromenad som tog slut.
Skylten talar om att det är stopp. Pilarna pekar på havet, som ligger där i fjärran. Oåtkomligt, precis som på Louvren.
5. Arkitektur som förvånade.
Längs gågatan i Uddevallas centrum finns som i alla städer affärer och restauranger. Och detta underliga hus. Men … vad står det där på mitten?
6. Graffitin som jag vill visa hela världen. Kan det vara en matbloggare som har varit i farten?
