Vi har huset fullt av intressanta ungdomar – barnens kusiner och deras respektive. Hur olika de än är, är de ändå släkt och lite lika varandra. Några ska bli läkare och studerar i Oxford, några är nygifta, några sjunger som små lärkor och alla äter vi kräftor så att det skvätter uppi öronen.
(Fast om sanningen ska fram, äter några kronärtskockor, som serveras som precis lika pillerillig mat som kräftor till alla som är skaldjursallergiker, för det är ju några förstås.)
Min djefla man, en lustiger hatt och ett kräfthuvud på näsan.
Och då måste man ju diskutera ovanliga sjukdomar, konstiga dödsfall, underliga lärare och ord som alla borde kunna men som alla inte kan. Som karbunkel! Jag gör det enkelt för mig och citerar Wikipedia:
En karbunkel är en av flera furunklar (spikbölder) sammansatt infektionshärd som uppstått (oftast i nacken) genom att varbakterier kommit in italgkörtlarna i huden. Karbunkeln kännetecknas av en rodnad och smärtsamt hård svullnad i vilken det bildas proppar av döda vävnadsceller och varceller. Den kan ge upphov till svåra smärtor, feber och även leda till blodförgiftning. För att bli av med en karbunkel krävs ibland ett kirurgiskt ingrepp, men en del fall kan även behandlas med antibiotika.
När man är färdig med karbunkeldiskussionerna, kan man frossa i kallbrand och gå vidare till historier om ischias och matförgiftningar. Och allt detta under slafs, sug, slörp och mums på skaldjur som ju om man tänker efter faktiskt ser riktigt läskiga ut.
Temafesten för mitt basketlag är en årlig tradition sedan år 2000. Vi har alltid ett tema, men det är frivilligt att klä ut sig. Ibland har vi upptåg och lekar, alltid har vi en tipsrunda, alltid pyntas huset med något temarelaterat och varje år är jag lite för sen med planering och städning. Igår glömde jag att byta handdukarna på toa, jag glömde filmmusiken som skulle spleas hela kvällen och jag glömde bort att sätta på tv:n där en och annan Oscarvinnare skulle spelas. Dessutom glömde jag helt bort 20 berömda tacktal som jag hade förberett och som vi skulle leka med. Som Marlon Brandos:
Sacheen Littlefeather sa: ”Marlon Brando has asked me to tell you, in a very long speech which I cannot share with you presently-because of time-but I will be glad to share with the press afterward, that he must very regretfully cannot accept this very generous award. And the reason for this being are the treatment of American Indians today by the film industry … excuse me … and on television in movie re-runs, and also the recent happenings at Wounded Knee. I beg at this time that I have not intruded upon this evening and that we will, in the future …our hearts and our understanding will meet with love and generosity. Thank you on behalf of Marlon Brando.”
Men en sak kom jag i alla fall ihåg – att dela ut Oscarsstatyetter til alla som hade spelat match under säsongen 2013/14 eftersom det var en synnerligen knäpp säsong med snöoväder, skador och domare som satte käppar i vinnarhjulen. Men hur får man tag i statyetter?
Man köper barbiedockor på loppis förstås. Sedan gör man om dem lite.
1. Lej minsta barnet (utan varma barbiekänslor) att klippa av allt hår på dockorna.
2. Klä av dem.3. Lägg dem att sola en liten stund.
För en dryg månad sedan blev jag kontaktad av en kvinna som sa att jag, om jag ville, skulle kunna få ett paket mat och en karaokemaskin. Avsändare var Gala.se och för en gångs skull tackade jag ja. (Förmodligen för att kvinnan gav bloggen och kommentatorsbåset så rart beröm.) Paketet skulle innehålla ”mat och annat som passar till en Euroviosionsschlager-fest”. Men paketet kom på avvägar, åkte vilse, hamnade på helt fel postkontor, forslades vidare till rätt postkontor och två veckor efter ESC-finalen kom paketet fram till mig.
Jag tror att Karl-Bertil Jonsson har inspirerat.
Perfekt tajming … not. Mat? Well, det var med tanke på tiden det tog bara bra att det inte var ”mat” i paketet.
Men även på en Oscarsgalefest kan man ju äta chips.
Här följer nu en liten festbildsrapport utan att mina ickebloggande lagkompisar avslöjas.
Maten var genomgående paj.Tre av oss kom på exakt samma idé. (Min svan är en omsydd gosedjursdelfin.)Andra kom som presentatörer, olika kändisar, Braveheart och Julia Roberts.
Två av de femton spelarna tog med sig sina två nyföddingar och plötsligt satt jag där vid pajbordet och drog en vagn med ena handen och en vagn med den andra. Jag säger ju det: jag är som gjord för att ta hand om tvillingar och andras barn och kommer förmodligen att bli galen om mina egna barn envisas med att vilja ta hand om sina avkommor istället för att lämna dem hemma hos mig.
”… ja, och sedan gick skottet och DÅ blåste domaren och fastän poängen skulle ha räknats sa han att det intre gjorde det för att han hade bedömt det annorlunda och jag anser att …”
Alla på festen fick varsin ”goodie bag” med en Oscarvinnande film påklistrad – My Left Foot på min påse här nedan ska förstås läsas som My Left Knee. I påsarna hade vi lagt ner vattenflaskor, pruttkuddar, godis, smycken, pennor, block, rakhyvlar, plåster, lindor till vrickade fötter och massa annat småkrafs. Den riktiga Oscargalans godispåse sägs innehålla saker till ett värde av 500 000 kr. Per påse.
Nu sitter jag på tåget mot Lund för att i morgon gå på Readme – en konferens om läsande. Någon som vill att jag rapporterar lite? (Annars kanske jag bara skriver mer om festliga basketspelare.)
Men nu tänkte jag använda mig av den samlade intelligentian i kommentatorsbåset. Berätta för alla om synnerligen och särskilt lyckade tilltag på fester! Är hoppa säck fortfarande roligt? Ska man städa före eller efter? Vilken mat är inte praktisk på fest? (Högst olämpligt var det när en av basketspelarna för två år sedan fick i sig en mandelflaga och fick köra sig själv till akuten eftersom hon var nötallergiker.)
Den allra, allra roligaste festen var jag på den 12 mars 1983. Men jag minns inte vad som var så bra med den – bara att den var perfekt. I dagboken står det bara: ”Pratade med alla, E. var ledsen, L. var full, kom hem vid fyra”.
Här har alla på sjukhusfesten häromåret körts ut ur huset pga. mjältbrandslarm.
Marschallen på bilens tak sattes dit av barnen, som fick sköta utomhuspyntet utan övervakning. Vad bilen tyckte förtäljer inte historien.
Dagen efter öppethusfesten – som var ett socialt experiment där långväga gamla kompisar (Petter från Lund) blandades med halvlångväga nybekantingar (Brid från Uppsala), överraskningar (Johan, Egil, Hjalmar) och grannar, bloggkompisar, jobbkompisar, helt vanliga kompisar och släkt blandades huller om buller med halva kommentatorsbåset – är alla rörande överens:
– DET VAR ENA JÄVLA GODA ÄLGFÄRSBIFFAR!
Här ligger en älgfärsbiff ensam i såsen och drunknar medan hans kompisar ligger på torra land i bakgrunden.
Jag ska inte bli långrandig nu (eftersom jag trivs bättre som tvärrandig), men nu kan det meddelas:
Man kan ha öppet hus för en hur blandad skara som helst så länge alla är … som de var igår.
Man kan bjuda in denna skara via blott digitala kanaler utan anmälningsplikt.
Man kan utan att kontrollera mitbringselvalen bli mätt eftersom de flesta tar med sig lite allt möjligt ur kostcirkelns alla grupper.
Man kan inte lita på att gästerna lyder när det gäller ”vi behöver inte några presenter” eftersom vi här idag kan njuta av bl.a. (jag har kursiverat eftersom jag inte räknar upp allt) en fårskinnsfäll, tekoppar, undersköna t-shirtar med specialtryck och Hampus Lyttkens’ gamla whiskyglas med guldkant (på tillvaron).
Man kan klockan 04:01 förvånat titta på en Pressbyråisk plastbunke med fullkornspasta och körsbärstomater som hela kvällen stod mitt på matbordet utan att någon ifrågasatte detta.
PK och Pysseliten gav oss tischor inslagna i ett sådant här paket – fast egentligen är det bara jag som fattar hur fantastiskt det är: alla ställen som jag har bott på och frimärken och allt!
Ett konstverk är det.
Någon gång under kvällen fann Orangeluvan att matbordet behövde piffas upp med allehanda helt felaktiga tating:
– Ta nu ost med sax eller ballongvisp den som kan!– Coming up: ostbågemos och hummusfluff!
Nästan alla lyckades vi tvinga till en eller annan kråka i gästboken. Petters hittar man allra sist – så passande eftersom det även var han som kom i säng allra sist.
Visserligen har ödets tvära kast placerat mig på ett hotellrum i Sigtuna, där jag om några minuter ska prata litteratur, vara kulturell och klok samt välformulerad, men jag måste ju tala om vad som upphittats i Gula Huset sedan sist.
Upphittat efter båskalaset!
En sång till Imse Vimses melodi, skaldad av hakke på 1,3 sekunder:
Pysse-pysseliten åkte med en buss PK – en som följer … nu vill jag ha en puss!
På mina fötter: världens varmaste sockar, ditsatta av den mest långväga gästen – Cecilia N., som gick upp klockan halv fem på morgonen och kom i säng runt 03.En fin skylt, skapad av den förstående Trettonåringen.Ett mystiskt tejpkonstverk, som i laga-gästboken-yran kreerades i väntan på fjärde kannan kaffe.En kapsylljusstake, vars tillblivelse jag helt missade i …… fixa-spisen-röran med Skogsgurra – som tog fram stora, mystiska mätare och sedan gav mig order att ”dra åt de där skruvarna”. (Spisen lagade han av bara farten.)En farlig massa kokta, rendiskade ostronskal, här i ett tidigare skede i Örjans händer.
Eftersom maten var oplanerad och ohyggligt generöst tilltagen, åt vi Dievas räkor, Annikas pajer, och-kaka, strömming, bröd, ost, chutney, gurkor, romgegga och PK:s chili con carne medan Hyttfogden lirade dragspel. Den köttfärssås som jag hade tillagat som reserv ställde jag snabbt undan när jag anade vartåt det skulle komma att barka. Ostron är ett lustigt djur ord … för att jag bara inte kan komma på det. När jag ska säga kiwi säger jag lime och tvärtom och när jag ska säga ostron måste jag gå denna omväg: muskler–musslor–ocean–ostron.
För övrigt är vi alla djupt oense om huruvida (muskler–musslor–ocean–) ostronen ska tuggas eller sväljas hela ”så att man därmed blir ett med oceanen”. (Jag spruttade på lite citron och tuggade och njöt storligen och tänkte inte ett dugg på oceaner.)
Andra rester från gårdagen: det sorgliga toalett-trycksprojektet som inte gick att fixa eftersom man då skulle ha en specialtång i bakfickan.En glasinstallation där fötterna har klämts ner i bordspringorna som toner i en symfoni.Minnet av Cecilia N:s stabbiga rågkornsfrukost där Orangeluvans mans (om de hade varit gifta alltså) sylt förgyllde.Av gästerna visade det sig att ett gäng var ivriga morgon- och kvällsdoppsfantaster. Denna bild togs strax efter midnatt. (Ninja-Malin, Tioåringen, Orangeluvan, Trettonåringen, Pysseliten, hakke och jag i en enda röra.)Här syns några av oss, men bilden publicerar jag mest för att visa trappan som hyste den sorgsnaste bortglömmingen: Örjans delikata chutney, som av okänd anledning sov utomhus inatt. Men fåglarna blev glada.
Det ni inte kan känna när ni läser detta är AndersG:s underbara pipdoft. Jag, Orangeluvan och hakke ställde oss i en ring runt honom och snusade och rabblade madeleinekakor på löpande band. Vad äääär det med oss och pipor?
Trasan med stort T, som tydligen fördes till Gula Huset lika värdigt som någonsin ett offerlamm. Dess betydelse är okänd, men tydligen är den viktig.
Uppdatering på begäran
Den djefla mannen serverade mig nyss ett glas vin som visade sig inte vara vin utan fredagens pastis. Se det som en varning, ni som funderar på att gifta er med nykterister. Men det var inte det jag skulle uppdatera med, utan denna bild på fem t-shirtbärare:
De kapade huvudena beror på dels integriteten, dels att det ju är tröjorna som är i fokus.
Det finns de som inte läser kommentarerna utan bara ser att det har skrivits 37 stycken och då tänker ”Men gu va jobbigt!” och sedan går vidare till nästa blogg att läsa. Det finns de som läser allt och som inte kan hålla tyst och kommenterar allt – och gärna sådant som inlägget inte alls handlar om.
Men det finns även de som läser kommentarerna även om de inte kommenterar själva – och de är förstås invigda i hemligheten: kommentatorsbåskalaset äger idag rum hemma hos mig i det gulaste, fulaste huset i Eskilstuna.
Planeringen har pågått enbart och blott i just kommentarerna till inläggen, vilket förstås har gjort just läsningen av sagda kommentarer riktigt jädra trist för alla som inte planerar att komma. Samåkning från Karlskoga, samåkning från Stockholm, samåkning från Knivsta, bloggtofsar och bloggbåsorkesterplaner och jag vet inte allt. Jo, maaat. Det planeras mat som består av allt från surdegsbröd till ostron. Några ska sova över i några av husets 314 sängar, andra tar in på Stadshotellet för att få äta baconfrukost i lugn och ro. Själv är jag den obekymrade värdinnan som bara oroar sig för en enda sak: vad ska ni tro om mig som har ett sånt himla fult köksgolv?
Ni som inte kan komma ska ändå få vara med: vi kommenterar här i båset under kvällens gång och något slags rapport kommer säkert vad det lider. Under tiden tycker jag att ni ska roa er med nyhyten som borde ha haft rubriken
Oh, the Irony!
1.
Tag en fakir. Ja, en sådan som sticker knivar i halsen och spett i ljumskarna och som gärna äter champagneglas och sover på glödande kol.
2.
Placera sagde fakir (som heter Martin Lundström) bland ilbattingar till kravlande insekter monster– varför inte fästingar?
3.
Skåda uppträdet och repetera faktum: ”fakiren lider”.
Tyvärr har just denna artikel om fästingfakiren lagts bakom betalväggen på Aftonbladet, men jag hann läsa den i morse innan den gömdes. Fakiren skrek ”som en 14-åring” för att ”det var så himla äckligt”. Men han hade vett nog att ta en bild och lägga ut på Facebook innan han fattade att det var just fästingar:
Fästingfakiren är här värd för en fästingfest.
Nu ska jag tvätta köksgolvet. Eller måla det svart? Kanske bara bryta upp alla plank och säga hoppsan? Eller lägga mig i gräset, titta på molnen och ätas upp av chockmördarfästingsinvasionen?
Igår trodde jag i min enfald att jag skulle vara vakt på niornas avslutningsbal. Jag såg mig själv – den engagerade föräldern – med armarna i kors och rynkad panna, sägandes:
– NEJ.
Det blev inte riktigt så. Och det är nu jag tackar min lyckliga stjärna för en felhörning 1982, när jag skulle gå på kadettbal med min dåvarande pojkvän. När han skulle bjuda in mig, satt jag dock vid ett furubord i Luleå och drack te och diskuterade basket på brett lulmål. Jag bodde visserligen i Stockholm sedan ett par veckor, men åkte ”hem” så ofta det gick.
Så här såg jag ut.
Det ringde i den gulvita dialogtelefonen som stod på hallbordet. På knastrig telefonledning (ja, ungefär som nuförtiden på tåget mellan Flemingsberg och Södertälje) sa pojkvännen:
– … knastr … XXXXrrrfffffZZZXXkkr
– Jå, svarade jag.
– … bjuda XXXrrtttXX kadettbal …?
– Va? sa jag. Kräftvaddå?
– Kadettbal. Vill du gå med mig på kadettbal?
– Jå. Jå, det går bra.
Jag återvände till furubordet (jag tror mig minnas att vi åt hembakat tunnbröd) och kompisarna frågade förstås vem det var som hade ringt. Jag förklarade och sa att jag var imponerad över att han hade luskat reda på telefonnumret till huset där jag var. Jo, mina föräldrar måste ju ha hjälpt honom. Jo.
– Tihiii. Han vill bjuda mig på kräftbal, sa jag.
– Cooooolt! sa kompisarna.
Och så fortsatte vi att diskutera Glenn Jacobssons hook och Leffe Nyströms spänst.
Några dagar senare åkte jag hem till Stockholm och förberedde mig för ”kräftbalen”, som jag då hade gjort om till ”kräftfest” i min fantastiska hjärna. Av lokalen att döma (något slags militäriskt område, jättekonstigt tyckte jag), skulle det vara en relativt formell kräftfest – så jag tog på mig det finaste jag hade.
Som inte alls var en balklänning.
Som den lilla lantlolla jag var, märkte jag inte förrän vid valsen att jag inte riktigt smälte in bland de andra tjejerns frasande siden, håruppsättningar, långa handskar och vackra pumps.
Med andra ord är den allra största militära bedriften för mig att denne pojkvän faktiskt inte sa något, utan lät mig gå på bal i amerikansk, vit, spetssyntet. Sju år senare gick jag på Nationalencyklopediredaktionens bal, iklädd en specialbeställd sidenkreation som jag hade designat själv … och som kostade 2 800 kr att sy upp.
Med kadettbalsdebaclet i bakhuvudet, klädde jag mig alltså igår inte i full vaktmundering (graningekängor, snickarbyxor och rutig skjorta?) utan i en finklänning, en urringning och två höga klackar. Och tur var väl det.
För min vaktinsats bestod blott i att sitta med vid slottsmiddagen, äta maten, konversera elever och lärare samt bara ha jättekul.
Svepande pastell, glitterdetaljer och en kuvertväska respektive svart kostym är det som gäller.De finaste leveransbilarna var finare än finast: de var helt underbara.Nästan alla tjejer hade vaaaaaaansinnigt höga klackar. (Och nästan alla tjejer bytte om till gympadojor när det blev dags för dans.)
En annan gång ska jag berätta om när jag i mammas balklänning fick en berusad karl i manchesterkostym som bordsherre. Och vad det var för ruskigheter han sa.
Jag har under denna dag lyckats färga mina ögonbryn lite för mycket och spillt en hel kopp te över mig, så nu är jag lugn. I genomsnitt händer bara två sådana klanterier per dag, så nu kommer jag inte att riva sönder nylonstrumporna, trampa av klackarna, dricka för mycket champagne eller gå in i fel hotellrum.
Intalar jag mig.
Jag reser med min djefla man, vilket händer väldigt, väldigt sällan eftersom vi har som princip att en av oss i görligaste mån ska vara hemma med barnen om den andre är bortrest. Men nu har vi stora barn och spanjorer i huset, så då går det nog bra.
Lotten och Olle tågluffar. Nästan.
Nyss bytte vi tåg i Linköping. Vi klev av med fyra väskor och en gitarr, och swoooooosch var min man puts väck. Vi hade bara tio minuter på oss och var hungriga, så jag gick de fem meterna till väntsalen, inventerade räkmackorna och kontrollerade tebeståndet och konstaterade att näe, jag måste fråga min försvunna djefla man. Som kom småspringande mot mig med något vilt i blicken.
– Var är vi? sa han.
– Linköping. Vart gick du?
– Ner i tunneln!
– Nämen varför det? sa jag.
– För jag trodde att vi var i Norrköping …
– Fast i Norrköping finns det ju ingen tunnel.
– Va? sa min man med blicken mot en helt tom informationstavla.
– Du kanske tänkte att du var i Katrineholm? Arboga? Sundsvall!
– Men varför bytte vi inte i Norrköping?
– För att SJ vill att vi byter här istället, sa jag och tänkte inte på att det ju egentligen var konstigt.
– Jag har aldrig bytt här! Var köper man korv?
– Vill du äta korv?
– Näe, svarade min man självklart och tog samtidigt fram gitarren och började spela. Jag vill ha fil & flingor.
Ikväll ska vi gå på baluns för att fira att karln som tussade ihop oss två den 9 januari 1985 nu fyller 50 år. Vi ska hålla tal och sjunga en sång och tacka honom för våra fem barn eftersom det är hans förtjänst att de finns. Och så ska jag börja göra anteckningar inför nästa år, när vi blir lika gamla och ju också måste ha kalas. (Liksom andra 64:or som Keanu Reeves, Sandra Bullock, Russel Crowe, Courteney Cox, Rob Lowe, Matt Dillon och Sarah Palin.)
Jag tror att jag allra helst hade velat ha fest på lyxtåg.
Eller vet ni åldringar som läser här hur man bäst firar sig?
Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen ”huh”, ”eh”, ”vänta” eller ”mmm” eftersom jag just då var extremt upptagen med att skapa ordning i ett sällan skådat kaos. (Jag hade spillt en jättepotta te över tre ouppackade, men öppna resväskor. Rifs och rafs är två ord som kan beskriva initialreaktionen.) Vad Tolvåringen då gjorde var att googla fram lite inspiration och sedan skrida till verket med några verktyg som jag senast såg när jag som trettonåring karvade i linoleum och tryckte mönster på t-shirtar.
Och så höll hon på hela eftermiddagen. Karva, karva, skära, rispa, gröpa, mumla och ömsom stöna i förtvivlan, ömsom tjoa av förtjusning. Vi började undra vems barn hon egentligen är, för det tålamod som hon har utrustats med måste någon annan än hennes föräldrar ha bidragit med.
Medan vi andra letade efter skräckkostymer och lagade läbbig mat, trollades ett fantastiskt konstverk fram.
Datorkanon till hjälp.Karva, karva, karva.Konstverket växer fram.Mitt i karvandet, bestämde sig Tolvåringen för att klä sig matchande.I sjörövarbältet hängdes allsköns nödvändiga ting.Och inne på toan utan fönster gjordes till slut det slutgiltiga testet: Jack Sparrow som pumpa!
Och jag då? Ptja, jag gjorde mig så vacker som möjligt, bara.
Inte alls dumt faktiskt; med detta utseende får man liksom respekt med sig.
Finklädd hastade jag mot tågstationen för att åka till Stockholm och gå på hejdundrande fest. På väg till finkläddheten hade jag rivit sönder tre par (billiga) strumpbyxor och rivit mig själv på en oäkta ring som hade spärrat ut hullingar och tappat sitt glitter. Detta sinkade mig. Med andra ord var jag svettig, lite sen, lite sur och lite hungrig eftersom den där skålen med fil och flingor som man alltid ska äta innan man går på fest stod kvar i köket och gojsade till sig.
På stationen visade det sig att tåget var lite sent. Och lite mera sent och ännu lite mera sent. ”Det är ett jädra oskick att bara öka förseningen med fem minuter i taget” tänkte jag och viftade lite på tårna i mina jättestora kängor som är så sköna i alla bemärkelser. På stationen visade det sig också att jag hade glömt alla laddare, alla hörlurar, all läslektyr som inte kräver teknik och dessutom var telefonbatteriet på upphällningen. Och alla runtomkring mig pratade för högt och spelade plippande datorspel.
Jag ilsknade till. På Facebook konstaterade jag detta:
Grrrrr, morrade jag och funderade på hur man går från ilsken till glad och festglittrig när precis allt ju går fel. Men som man ropar på fejjan, får man svar: en basketkompis satt på just mitt tåg, som stod stilla i Strängnäs sedan en timme. Hon skrev att det var en knarkare som hade lappat till lokföraren. Snabbt tog jag fram Datorn Med Bara Lite Batteri kvar för att kolla:
Ajajaj. Plötsligt var jag inte arg. Jädra i-landsproblem med nylonstrumpor och knorrande mage. Vad är väl en timme hit eller dit? Men vänta hjälp, det här måste jag ju berätta om för omvärlden, man kan ju idag inte vara med om något utan att berätta om det – då kanske det inte ens har hänt?
Med alla program avstängda, tangentbordet släckt och skärmljuset så skumt att jag kände mig som en spion i en källargarderob, skrev jag detta på väg till Stockholm. Bara så att ni vet.
(Pssst. På hemvägen vid midnatt kan jag väl kolla i kommentatorsbåset om hur det gick i kvällens Melodifestival?)
