Hoppa till innehåll

Etikett: fest

Partydags!

red_carpet
Just den här röda mattan brann faktiskt upp för två år sedan – men vi har en ny, förstås.

Om tio dagar ska det vara party här hemma: årets basketfest med tema ”Oscarsgalan”. Naturligtvis blir det

Men nu tänkte jag använda mig av den samlade intelligentian i kommentatorsbåset. Berätta för alla om synnerligen och särskilt lyckade tilltag på fester! Är hoppa säck fortfarande roligt? Ska man städa före eller efter? Vilken mat är inte praktisk på fest? (Högst olämpligt var det när en av basketspelarna för två år sedan fick i sig en mandelflaga och fick köra sig själv till akuten eftersom hon var nötallergiker.)

oscars-selfie-2014

Den allra, allra roligaste festen var jag på den 12 mars 1983. Men jag minns inte vad som var så bra med den – bara att den var perfekt. I dagboken står det bara: ”Pratade med alla, E. var ledsen, L. var full, kom hem vid fyra”.

sjukhusfesten
Här har alla på sjukhusfesten häromåret körts ut ur huset pga. mjältbrandslarm.
Share
34 kommentarer

Dagen efter

Marschallen på bilens tak sattes dit av barnen, som fick sköta utomhuspyntet utan övervakning. Vad bilen tyckte förtäljer inte historien.
Marschallen på bilens tak sattes dit av barnen, som fick sköta utomhuspyntet utan övervakning. Vad bilen tyckte förtäljer inte historien.

Dagen efter öppethusfesten – som var ett socialt experiment där långväga gamla kompisar (Petter från Lund) blandades med halvlångväga nybekantingar (Brid från Uppsala), överraskningar (Johan, Egil, Hjalmar) och grannar, bloggkompisar, jobbkompisar, helt vanliga kompisar och släkt blandades huller om buller med halva kommentatorsbåset – är alla rörande överens:

– DET VAR ENA JÄVLA GODA ÄLGFÄRSBIFFAR!

Här ligger en älgfärsbiff ensam i såsen och drunknar medan hans kompisar ligger på torra land i bakgrunden.
Här ligger en älgfärsbiff ensam i såsen och drunknar medan hans kompisar ligger på torra land i bakgrunden.

Jag ska inte bli långrandig nu (eftersom jag trivs bättre som tvärrandig), men nu kan det meddelas:

  • Man kan ha öppet hus för en hur blandad skara som helst så länge alla är … som de var igår.
  • Man kan bjuda in denna skara via blott digitala kanaler utan anmälningsplikt.
  • Man kan utan att kontrollera mitbringselvalen bli mätt eftersom de flesta tar med sig lite allt möjligt ur kostcirkelns alla grupper.
  • Man kan inte lita på att gästerna lyder när det gäller ”vi behöver inte några presenter” eftersom vi här idag kan njuta av bl.a. (jag har kursiverat eftersom jag inte räknar upp allt) en fårskinnsfäll, tekoppar, undersköna t-shirtar med specialtryck och Hampus Lyttkens’ gamla whiskyglas med guldkant (på tillvaron).
  • Man kan klockan 04:01 förvånat titta på en Pressbyråisk plastbunke med fullkornspasta och körsbärstomater som hela kvällen stod mitt på matbordet utan att någon ifrågasatte detta.

PK och Pysseliten gav oss tischor inslagna i ett sådant här paket – fast egentligen är det bara jag som fattar hur fantastiskt det är: alla ställen som jag har bott på och frimärken och allt!

Ett konstverk är det.
Ett konstverk är det.

Någon gång under kvällen fann Orangeluvan att matbordet behövde piffas upp med allehanda helt felaktiga tating:

– Ta nu ost med sax eller ballongvisp den som kan!
– Ta nu ost med sax eller ballongvisp den som kan!
– Coming up: ostbågemos och hummusfluff!
– Coming up: ostbågemos och hummusfluff!

Nästan alla lyckades vi tvinga till en eller annan kråka i gästboken. Petters hittar man allra sist – så passande eftersom det även var han som kom i säng allra sist.

Share
81 kommentarer

Igår var dagen när kommentatorsbåset kom hem till mig

Just nu.
Just nu.

Visserligen har ödets tvära kast placerat mig på ett hotellrum i Sigtuna, där jag om några minuter ska prata litteratur, vara kulturell och klok samt välformulerad, men jag måste ju tala om vad som upphittats i Gula Huset sedan sist.

Upphittat efter båskalaset!

En sång till Imse Vimses melodi, skaldad av hakke på 1,3 sekunder:

Pysse-pysseliten åkte med en buss
PK – en som följer
… nu vill jag ha en puss!

På mina fötter: världens varmaste sockar, ditsatta av den mest långväga gästen Cecilia N.
På mina fötter: världens varmaste sockar, ditsatta av den mest långväga gästen – Cecilia N., som gick upp klockan halv fem på morgonen och kom i säng runt 03.
En fin skylt, skapad av den förstående Trettonåringen.
En fin skylt, skapad av den förstående Trettonåringen.
Ett mystiskt tejpkonstverk, som i laga-gästboken-yran kreerades i väntan på fjärde kannan kaffe.
Ett mystiskt tejpkonstverk, som i laga-gästboken-yran kreerades i väntan på fjärde kannan kaffe.
En kapsylljusstake, vars tillblivelse jag helt missade i …
En kapsylljusstake, vars tillblivelse jag helt missade i …
… fixa-spisen-röran med Skogsgurra – som tog fram stora, mystiska mätare och sedan gav mig order att "dra åt de där skruvarna". (Spisen lagade han av bara farten.)
… fixa-spisen-röran med Skogsgurra – som tog fram stora, mystiska mätare och sedan gav mig order att ”dra åt de där skruvarna”. (Spisen lagade han av bara farten.)
En farlig massa kokta, rendiskade ostronskal.
En farlig massa kokta, rendiskade ostronskal, här i ett tidigare skede i Örjans händer.

Eftersom maten var oplanerad och ohyggligt generöst tilltagen, åt vi Dievas räkor, Annikas pajer, och-kaka, strömming, bröd, ost, chutney, gurkor, romgegga och PK:s chili con carne medan Hyttfogden lirade dragspel. Den köttfärssås som jag hade tillagat som reserv ställde jag snabbt undan när jag anade vartåt det skulle komma att barka. Ostron är ett lustigt djur ord … för att jag bara inte kan komma på det. När jag ska säga kiwi säger jag lime och tvärtom och när jag ska säga ostron måste jag gå denna omväg: muskler–musslor–ocean–ostron.

För övrigt är vi alla djupt oense om huruvida (muskler–musslor–ocean–) ostronen ska tuggas eller sväljas hela ”så att man därmed blir ett med oceanen”. (Jag spruttade på lite citron och tuggade och njöt storligen och tänkte inte ett dugg på oceaner.)

Andra rester från gårdagen: det sorgliga toalett-trycksprojektet som inte gick att fixa eftersom man då skulle ha en specialtång i bakfickan.
Andra rester från gårdagen: det sorgliga toalett-trycksprojektet som inte gick att fixa eftersom man då skulle ha en specialtång i bakfickan.
En glasinstallation dör fötterna har klämts ner i bordspringorna som noter i en symfoni.
En glasinstallation där fötterna har klämts ner i bordspringorna som toner i en symfoni.
Minnet av Cecilia N:s stabbiga rågkornsfrukost där Orangeluvans mans sylt förgyllde.
Minnet av Cecilia N:s stabbiga rågkornsfrukost där Orangeluvans mans (om de hade varit gifta alltså) sylt förgyllde.
Av gästerna visade det sig att ett gäng var ivriga morgon- och kvällsdoppsfantaster. Denna bild togs strax efter midnatt.
Av gästerna visade det sig att ett gäng var ivriga morgon- och kvällsdoppsfantaster. Denna bild togs strax efter midnatt. (Ninja-Malin, Tioåringen, Orangeluvan, Trettonåringen, Pysseliten, hakke och jag i en enda röra.)
Här syns några av oss, men bilden publicerar jag mest för att visa trappan med den sorgsnaste bortglömmingen: Örjans delikata chutney, som av okänd anledning sov utomhus inatt.
Här syns några av oss, men bilden publicerar jag mest för att visa trappan som hyste den sorgsnaste bortglömmingen: Örjans delikata chutney, som av okänd anledning sov utomhus inatt. Men fåglarna blev glada.

Det ni inte kan känna när ni läser detta är AndersG:s underbara pipdoft. Jag, Orangeluvan och hakke ställde oss i en ring runt honom och snusade och rabblade madeleinekakor på löpande band. Vad äääär det med oss och pipor?

Tack, gästerna, ergo bloggbåset!

Läs mer här och här samt här.

Uppdatering på grund av upphittning:

Trasan med stort T, som tydligen fördes till Gula Huset lika värdigt som någonsin ett offerlamm. Dess betydelse är okänd, men tydligen är den viktig.
Trasan med stort T, som tydligen fördes till Gula Huset lika värdigt som någonsin ett offerlamm. Dess betydelse är okänd, men tydligen är den viktig.

Uppdatering på begäran
Den djefla mannen serverade mig nyss ett glas vin som visade sig inte vara vin utan fredagens pastis. Se det som en varning, ni som funderar på att gifta er med nykterister. Men det var inte det jag skulle uppdatera med, utan denna bild på fem t-shirtbärare:

De kapade huvudena beror på dels integriteten, dels att det ju är tröjorna som är i fokus.
De kapade huvudena beror på dels integriteten, dels att det ju är tröjorna som är i fokus.
Share
50 kommentarer

Idag är dagen när kommentatorsbåset kommer hem till mig

Det finns de som inte läser kommentarerna utan bara ser att det har skrivits 37 stycken och då tänker ”Men gu va jobbigt!” och sedan går vidare till nästa blogg att läsa. Det finns de som läser allt och som inte kan hålla tyst och kommenterar allt – och gärna sådant som inlägget inte alls handlar om.

Men det finns även de som läser kommentarerna även om de inte kommenterar själva – och de är förstås invigda i hemligheten: kommentatorsbåskalaset äger idag rum hemma hos mig i det gulaste, fulaste huset i Eskilstuna.

Planeringen har pågått enbart och blott i just kommentarerna till inläggen, vilket förstås har gjort just läsningen av sagda kommentarer riktigt jädra trist för alla som inte planerar att komma. Samåkning från Karlskoga, samåkning från Stockholm, samåkning från Knivsta, bloggtofsar och bloggbåsorkesterplaner och jag vet inte allt. Jo, maaat. Det planeras mat som består av allt från surdegsbröd till ostron. Några ska sova över i några av husets 314 sängar, andra tar in på Stadshotellet för att få äta baconfrukost i lugn och ro. Själv är jag den obekymrade värdinnan som bara oroar sig för en enda sak: vad ska ni tro om mig som har ett sånt himla fult köksgolv?

Köksgolvet, den korta versionen.
Köksgolvet, den korta versionen.

Ni som inte kan komma ska ändå få vara med: vi kommenterar här i båset under kvällens gång och något slags rapport kommer säkert vad det lider. Under tiden tycker jag att ni ska roa er med nyhyten som borde ha haft rubriken

Oh, the Irony!

1.
Tag en fakir. Ja, en sådan som sticker knivar i halsen och spett i ljumskarna och som gärna äter champagneglas och sover på glödande kol.

2.
Placera sagde fakir (som heter Martin Lundström) bland ilbattingar till kravlande insekter monster– varför inte fästingar?

3.
Skåda uppträdet och repetera faktum: ”fakiren lider”.

tintin_fakir

Tyvärr har just denna artikel om fästingfakiren lagts bakom betalväggen på Aftonbladet, men jag hann läsa den i morse innan den gömdes. Fakiren skrek ”som en 14-åring” för att ”det var så himla äckligt”. Men han hade vett nog att ta en bild och lägga ut på Facebook innan han fattade att det var just fästingar:

Fästingfakiren är värd för en fästingfest.
Fästingfakiren är här värd för en fästingfest.

Nu ska jag tvätta köksgolvet. Eller måla det svart? Kanske bara bryta upp alla plank och säga hoppsan? Eller lägga mig i gräset, titta på molnen och ätas upp av chockmördarfästingsinvasionen?

Share
87 kommentarer

När jag hamnade på bal x 2

Igår trodde jag i min enfald att jag skulle vara vakt på niornas avslutningsbal. Jag såg mig själv – den engagerade föräldern – med armarna i kors och rynkad panna, sägandes:

– NEJ.

Det blev inte riktigt så. Och det är nu jag tackar min lyckliga stjärna för en felhörning 1982, när jag skulle gå på kadettbal med min dåvarande pojkvän. När han skulle bjuda in mig, satt jag dock vid ett furubord i Luleå och drack te och diskuterade basket på brett lulmål. Jag bodde visserligen i Stockholm sedan ett par veckor, men åkte ”hem” så ofta det gick.

Så här såg jag ut.
Så här såg jag ut.

Det ringde i den gulvita dialogtelefonen som stod på hallbordet. På knastrig telefonledning (ja, ungefär som nuförtiden på tåget mellan Flemingsberg och Södertälje) sa pojkvännen:

– … knastr … XXXXrrrfffffZZZXXkkr
– Jå, svarade jag.
– … bjuda XXXrrtttXX kadettbal …?
– Va? sa jag. Kräftvaddå?
– Kadettbal. Vill du gå med mig på kadettbal?
– Jå. Jå, det går bra.

Jag återvände till furubordet (jag tror mig minnas att vi åt hembakat tunnbröd) och kompisarna frågade förstås vem det var som hade ringt. Jag förklarade och sa att jag var imponerad över att han hade luskat reda på telefonnumret till huset där jag var. Jo, mina föräldrar måste ju ha hjälpt honom. Jo.

– Tihiii. Han vill bjuda mig på kräftbal, sa jag.
– Cooooolt! sa kompisarna.

Och så fortsatte vi att diskutera Glenn Jacobssons hook och Leffe Nyströms spänst.

Några dagar senare åkte jag hem till Stockholm och förberedde mig för ”kräftbalen”, som jag då hade gjort om till ”kräftfest” i min fantastiska hjärna. Av lokalen att döma (något slags militäriskt område, jättekonstigt tyckte jag), skulle det vara en relativt formell kräftfest – så jag tog på mig det finaste jag hade.

Som inte alls var en balklänning.
Som inte alls var en balklänning.

Som den lilla lantlolla jag var, märkte jag inte förrän vid valsen att jag inte riktigt smälte in bland de andra tjejerns frasande siden, håruppsättningar, långa handskar och vackra pumps.

Med andra ord är den allra största militära bedriften för mig att denne pojkvän faktiskt inte sa något, utan lät mig gå på bal i amerikansk, vit, spetssyntet. Sju år senare gick jag på Nationalencyklopediredaktionens bal, iklädd en specialbeställd sidenkreation som jag hade designat själv … och som kostade 2 800 kr att sy upp.

Med kadettbalsdebaclet i bakhuvudet, klädde jag mig alltså igår inte i full vaktmundering (graningekängor, snickarbyxor och rutig skjorta?) utan i en finklänning, en urringning och två höga klackar. Och tur var väl det.

För min vaktinsats bestod blott i att sitta med vid slottsmiddagen, äta maten, konversera elever och lärare samt bara ha jättekul.
För min vaktinsats bestod blott i att sitta med vid slottsmiddagen, äta maten, konversera elever och lärare samt bara ha jättekul.

Balerfarenheter på Sundbyholms slott, dragna 2013

Svepande pastell, glitterdetaljer och en kuvertväska respektive svart kostym är det som gäller.
Svepande pastell, glitterdetaljer och en kuvertväska respektive svart kostym är det som gäller.
De finaste leveransbilarna var finare än finast: de var helt underbara.
De finaste leveransbilarna var finare än finast: de var helt underbara.
Nästan alla tjejer hade vaaaaaaansinnigt höga klackar. (Och nästan alla tjejer bytte om till gympadojor när det blev dags för dans.)
Nästan alla tjejer hade vaaaaaaansinnigt höga klackar. (Och nästan alla tjejer bytte om till gympadojor när det blev dags för dans.)

En annan gång ska jag berätta om när jag i mammas balklänning fick en berusad karl i manchesterkostym som bordsherre. Och vad det var för ruskigheter han sa.

Share
107 kommentarer

På väg till Lund för att gå på fest

Jag har under denna dag lyckats färga mina ögonbryn lite för mycket och spillt en hel kopp te över mig, så nu är jag lugn. I genomsnitt händer bara två sådana klanterier per dag, så nu kommer jag inte att riva sönder nylonstrumporna, trampa av klackarna, dricka för mycket champagne eller gå in i fel hotellrum.

Intalar jag mig.

Jag reser med min djefla man, vilket händer väldigt, väldigt sällan eftersom vi har som princip att en av oss i görligaste mån ska vara hemma med barnen om den andre är bortrest. Men nu har vi stora barn och spanjorer i huset, så då går det nog bra.

Lotten och Olle tågluffar. Nästan.
Lotten och Olle tågluffar. Nästan.

Nyss bytte vi tåg i Linköping. Vi klev av med fyra väskor och en gitarr, och swoooooosch var min man puts väck. Vi hade bara tio minuter på oss och var hungriga, så jag gick de fem meterna till väntsalen, inventerade räkmackorna och kontrollerade tebeståndet och konstaterade att näe, jag måste fråga min försvunna djefla man. Som kom småspringande mot mig med något vilt i blicken.

– Var är vi? sa han.
– Linköping. Vart gick du?
– Ner i tunneln!
– Nämen varför det? sa jag.
– För jag trodde att vi var i Norrköping …
– Fast i Norrköping finns det ju ingen tunnel.
– Va? sa min man med blicken mot en helt tom informationstavla.
– Du kanske tänkte att du var i Katrineholm? Arboga? Sundsvall!
– Men varför bytte vi inte i Norrköping?
– För att SJ vill att vi byter här istället, sa jag och tänkte inte på att det ju egentligen var konstigt.
– Jag har aldrig bytt här! Var köper man korv?
– Vill du äta korv?
– Näe, svarade min man självklart och tog samtidigt fram gitarren och började spela. Jag vill ha fil & flingor.

Ikväll ska vi gå på baluns för att fira att karln som tussade ihop oss två den 9 januari 1985 nu fyller 50 år. Vi ska hålla tal och sjunga en sång och tacka honom för våra fem barn eftersom det är hans förtjänst att de finns. Och så ska jag börja göra anteckningar inför nästa år, när vi blir lika gamla och ju också måste ha kalas. (Liksom andra 64:or som Keanu Reeves, Sandra Bullock, Russel Crowe, Courteney Cox, Rob Lowe, Matt Dillon och Sarah Palin.)

Jag tror att jag allra helst hade velat ha fest på lyxtåg.
Jag tror att jag allra helst hade velat ha fest på lyxtåg.

Eller vet ni åldringar som läser här hur man bäst firar sig?

Share
36 kommentarer

– Hur tycker du att pumpan ska se ut?

Sa Tolvåringen här hemma till mig igår.

Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen ”huh”, ”eh”, ”vänta” eller ”mmm” eftersom jag just då var extremt upptagen med att skapa ordning i ett sällan skådat kaos. (Jag hade spillt en jättepotta te över tre ouppackade, men öppna resväskor. Rifs och rafs är två ord som kan beskriva initialreaktionen.) Vad Tolvåringen då gjorde var att googla fram lite inspiration och sedan skrida till verket med några verktyg som jag senast såg när jag som trettonåring  karvade i linoleum och tryckte mönster på t-shirtar.

Och så höll hon på hela eftermiddagen. Karva, karva, skära, rispa, gröpa, mumla och ömsom stöna i förtvivlan, ömsom tjoa av förtjusning. Vi började undra vems barn hon egentligen är, för det tålamod som hon har utrustats med måste någon annan än hennes föräldrar ha bidragit med.

Medan vi andra letade efter skräckkostymer och lagade läbbig mat, trollades ett fantastiskt konstverk fram.

Datorkanon till hjälp.
Karva, karva, karva.
Konstverket växer fram.
Konstverket växer fram.
Mitt i karvandet, bestämde sig Tolvåringen för att klä sig matchande.
I sjörövarbältet hängde allsköns nödvändiga ting.
I sjörövarbältet hängdes allsköns nödvändiga ting.
Och inne på toan utan fönster gjordes till slut det slutgiltiga testet: Jack Sparrow som pumpa!
Och inne på toan utan fönster gjordes till slut det slutgiltiga testet: Jack Sparrow som pumpa!

Och jag då? Ptja, jag gjorde mig så vacker som möjligt, bara.

Inte alls dumt faktiskt; med detta utseende får man respekt med sig.
Inte alls dumt faktiskt; med detta utseende får man liksom respekt med sig.
Share
31 kommentarer

En finklädd fjant, det är jag det

Finklädd hastade  jag mot tågstationen för att åka till Stockholm och gå på hejdundrande fest. På väg till finkläddheten hade jag rivit sönder tre par (billiga) strumpbyxor och rivit mig själv på en oäkta ring som hade spärrat ut hullingar och tappat sitt glitter. Detta sinkade mig. Med andra ord var jag svettig, lite sen, lite sur och lite hungrig eftersom den där skålen med fil och flingor som man alltid ska äta innan man går på fest stod kvar i köket och gojsade till sig.

På stationen visade det sig att tåget var lite sent. Och lite mera sent och ännu lite mera sent. ”Det är ett jädra oskick att bara öka förseningen med fem minuter i taget” tänkte jag och viftade lite på tårna i mina jättestora kängor som är så sköna i alla bemärkelser. På stationen visade det sig också att jag hade glömt alla laddare, alla hörlurar, all läslektyr som inte kräver teknik och dessutom var telefonbatteriet på upphällningen. Och alla runtomkring mig pratade för högt och spelade plippande datorspel.

Jag ilsknade till. På Facebook konstaterade jag detta:

Grrrrr, morrade jag och funderade på hur man går från ilsken till glad och festglittrig när precis allt ju går fel. Men som man ropar på fejjan, får man svar: en basketkompis satt på just mitt tåg, som stod stilla i Strängnäs sedan en timme. Hon skrev att det var en knarkare som hade lappat till lokföraren. Snabbt tog jag fram Datorn Med Bara Lite Batteri kvar för att kolla:

Ajajaj. Plötsligt var jag inte arg. Jädra i-landsproblem med nylonstrumpor och knorrande mage. Vad är väl en timme hit eller dit? Men vänta hjälp, det här måste jag ju berätta om för omvärlden, man kan ju idag inte vara med om något utan att berätta om det – då kanske det inte ens har hänt?

Med alla program avstängda, tangentbordet släckt och skärmljuset så skumt att jag kände mig som en spion i en källargarderob, skrev jag detta på väg till Stockholm. Bara så att ni vet.

(Pssst. På hemvägen vid midnatt kan jag väl kolla i kommentatorsbåset om hur det gick i kvällens Melodifestival?)

Share
22 kommentarer

På fest med Timbuktu

Ni ser framför er hur jag sitter och skålar med Timbuktu, va? Han kisar lite med ögonen som på bilden här intill och så minns vi tillsammans lukten i omklädningsrummen på Tunaskolan i Lund, där han har gått och jag har spelat basket.

Eller så ser ni framför er hur jag av någon underlig anledning har lyckat samla alla invånarna i Timbuktu och skålar med dem eftersom ni inte gillar rapp (som egentligen stavas rap, men det är ju så dumt) och därför inte har stött på lundapågen Jason, som han ju faktiskt heter.

Vi tar en annan rubrik:

Lotten på AF!

Nu ser ni framför er hur jag har gett upp språkpolisyrket och istället söker jobb via Arbetsförmedlingen – jobb som basketproffs, programledare i Sportspegeln eller inspicient på Dramaten, eller hur?

Vi tar en tredje rubrik:

Konsten att konversera världens främste forskare på neutroner

Ni skrattar förstås till och undrar hur man konverserar någon när man går på neutroner och tänker att det kanske är en ny drog? Sedan tänker ni till och kommer på att neutroner är ju vahettere såna där partiklar som inte syns i atomkärnan och sådant som inte syns finns ju inte och dom kan man välan inte forska på. Men Colin Carlile, han kan, han.

Jag ska förklara. Jag och mitt bloody eye tog igår tåget ner till Lund i blott och enbart ett syfte: att få gå på fest på Akademiska Föreningen. Festarrangör var Johan Wester, som ibland ser ut så här:

Itzhak Skenström i Hipp Hipp.
Itzhak Skenström i Hipp Hipp! – ett programnamn med ett inbakat utropstecken.

Det intressanta i sammanhanget är hur festen kom till: Johan bjöd in sina 100 närmaste vänner (jag har i runda slängar tre nära vänner) och bad dem bjuda in sina närmaste vänner (förmodligen i förhoppningen att de inte var 100 till antalet) och så hyrde han Akademiska Föreningen i Lund (som kallas AF), såg till att alla fick mat och dryck och så bad han en polare – den alldeles fantastiska Timbuktu – att sjunga och spela lite för alla 597 som kom.

Jag pratade, dansade och skrattade tills jag blev alldeles trött på mig själv och tog en paus, sittande alldeles ensam på det ölimpregnerade stengolvet. Och så mindes jag de ljuva stunderna på AF när jag inte konverserade neutronforskare, tv-producenter och journalister som en gång spelade i Beagle, utan mest stod på scenen iklädd endast en korsett. Där satt jag alltså precis som jag satt för 25 år sedan och så tänkte jag på hur det såg ut när Timbuktu och Johan Wester stod på scenen tillsammans. För det såg ut precis så här:

Sammy Davis Jr. och Dean Martin.
Sammy Davis Jr. och Dean Martin.

Äh, vi tar en fjärde rubrik:

Att trivas trots finskor

Yksi kaksi! Nu tror ni att jag hoppar på vårt broderland i öst – tills ni kommer på att det förstås handlar om höglackade saker som klämmer ihop fötterna till klenäter.

Ja, jag hade pumps på mig — ett par antika skönheter i mocka från 1940-talet. De har inte gummisulor utan läderdito och fäster därför inte som man skulle kunna önska. Som Bambi på slak lina gick jag mellan trygghetsöar som t.ex. stora karlar och ledstänger, tills jag gav upp och snörde på mig gympadojorna igen. Och vips, blev det en ännu roligare fest! Visserligen hade jag inte längre en anledning att klänga på de stora, starka karlarna – men å andra sidan kunde jag ta trappan upp till Stora salen i tre steg.

Festen pågick tills tåget norrut gick, och alldeles strax är jag hemma igen: ett festligt minne rikare. När jag vid tvåtiden på natten satt där på stengolvet och filosoferade, kom Timbuktu-Jason med bandet Damn! (ett bandnamn med inbakat utropstecken) förbi på väg hemåt. Sträckan på åtta meter som jag har mätt upp här på bilden nedan, tog storstjärnan ungefär 20 minuter att avverka; alla ville posera med honom, ha hans autograf, berätta om sina egna musikprojekt och bara njuta.

Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.
Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.

Ni utbrister i detta nu:

– Men männscha, satt du på det kalla stengolvet i 20 minuter?

Ja, men äsch, min fina tyllkjol värmde så bra så.

Share
45 kommentarer

Helgrapport med skratt, korvlåda och böcker

När jag började på Nationalencyklopedin 1988 var jag 24 år medan gamlingarna på redaktionen var runt 45. De var garvade redaktörer och visste vad de gjorde, medan vi var nyutexaminerade ungdomar som jobbade 80 timmar per vecka i nyfiket oförstånd – men med stor glädje.

Nu börjar gamlingarna pensioneras. Några har dött. Andra fyller både 70 och 75 men jobbar vidare. Och i helgen träffades vi på storkalas — men även de som inte var närvarande, var det. Liksom.

Det var som att bli förälskad på nytt, som att känna sig 23 år yngre, som att bäddas in i bomull och gungas till sömns i en välkänd vagga. Jag skrattade så att jag fick ont i nacken och torkade mascara från hakan. Jag trevade i minnet efter namn på tillfälliga vikarier och jag rabblade än en gång våra sexveckorssjok – ett känt partytrick. (A–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car … osv.)

När det var dags att gå hem, tog jag en professor emeritus i historia under ena armen och en professor emeritus i språksociologi under andra armen och så fnittrade vi oss framåt på slingriga vägar genom mörka gränder och smutsiga perronger.

Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?
Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?

Det man inte kan se på bilden ovan – men som ni kanske kan se framför er – är hur den ena professorn skrattar halvt ihjäl sig medan den andra på ett synnerligen illustrativt sätt visar hur man gliiiiider av de lutande bänkarna.

Vi råkade sätta oss i tyst avdelning på tåget och blev tipsade av konduktören om att vi kanske skulle passa bättre i en pratavdelning. Och jag kom på att det här med att åldras ”med behag”, måste betyda att man inte slutar skratta på vägen mot det oundvikliga slutet.

I Lund har man förresten korvgubbar nästan som förr i tiden – med låda inte bara på magen utan även parasoll och rygga:

Han påminner ju om Mary Poppins.
Han påminner ju om Mary Poppins.
Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.
Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.

Helgen avslutades med en bokfrunch på Långbro Värdshus – vars mat jag varmt kan rekommendera. Dock ska ni vara misstänksamma mot flanörerna i det omgivande parkområdet. Se här hur värdshuset ser ut från den oansenliga baksidan och tänk er att det inte finns några gäster där och att allt ser obebott ut. Som det faktiskt såg ut när jag anlände. Okej?

En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.
En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.

Jag frågade en man som satt på en bänk:

– Hej, ursäkta, vet du var Långbro Värdshus är?
– Ja, ungefär 250 meter ditåt! sa mannen och pekade bort från det gula huset.

Varför skulle jag inte tro på honom? Han såg ju högst tillförlitlig ut. Jag klampade iväg och tänkte att det var värst vilka långa 250 meter det var, fast man vet förstås inte hur det står till med folks avståndsuppfattning. Så jag frågade en kvinna som precis som mannen satt på en bänk och njöt av livet.

– Ja, där borta vid stora vägen, sa hon. Men du kommer ju därifrån …?

Petra Jankov Pischas praktiska bokväska.
Petra Jankov Pichas praktiska bokväska.
Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)
Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)

Nu vet jag vad jag alltså ska göra när jag blir stor: bli fnittrig professor som äter frunch varje dag. Och emellanåt ska jag sitta på parkbänkar och peka folk åt rätt håll.

Share
44 kommentarer