Vi har huset fullt av intressanta ungdomar – barnens kusiner och deras respektive. Hur olika de än är, är de ändå släkt och lite lika varandra. Några ska bli läkare och studerar i Oxford, några är nygifta, några sjunger som små lärkor och alla äter vi kräftor så att det skvätter uppi öronen.
(Fast om sanningen ska fram, äter några kronärtskockor, som serveras som precis lika pillerillig mat som kräftor till alla som är skaldjursallergiker, för det är ju några förstås.)
Och då måste man ju diskutera ovanliga sjukdomar, konstiga dödsfall, underliga lärare och ord som alla borde kunna men som alla inte kan. Som karbunkel! Jag gör det enkelt för mig och citerar Wikipedia:
En karbunkel är en av flera furunklar (spikbölder) sammansatt infektionshärd som uppstått (oftast i nacken) genom att varbakterier kommit in italgkörtlarna i huden. Karbunkeln kännetecknas av en rodnad och smärtsamt hård svullnad i vilken det bildas proppar av döda vävnadsceller och varceller. Den kan ge upphov till svåra smärtor, feber och även leda till blodförgiftning. För att bli av med en karbunkel krävs ibland ett kirurgiskt ingrepp, men en del fall kan även behandlas med antibiotika.
När man är färdig med karbunkeldiskussionerna, kan man frossa i kallbrand och gå vidare till historier om ischias och matförgiftningar. Och allt detta under slafs, sug, slörp och mums på skaldjur som ju om man tänker efter faktiskt ser riktigt läskiga ut.
Och hur var er fredag?
Heterente isChias med c? Om det är ischias du menar, menar jag.
Karbunkel är ett jätteroligt ord, mycket roligare än lidandet, förstår jag.
(Samt så tänker jag, som har läst fler dåliga fantasyromaner än de flesta, på att ordet på engelska också kan beteckna en stor, oftast röd, klunsig halvädelsten. Själva slipningsformen har ett annat namn på svenska, eller snarare ett annat importerat namn: cabochon. Varför håller jag på så här? Ge mig ett lillfinger — ge mig ett ord — och jag tar hela armen, eller ordet, och springer iväg med …)
Jo tackar som frågar.
För ovanlighets skull tog vi hem pizza.
”Trevlig helg!” sade bagaren och jag svarade ”Detsamma!” samtidigt som jag undrade om han inte hade lite fel. Det var väl måndag idag, eller?
Men si, semesterhjärnan är fullständigt urkopplad. Trots att jag bröt semestern en dag igår (torsdag alltså) och borde vara medveten om att det var torsdag igår …
(Även om klockan nu påstår att det var fredag igår.)
Jag råkade klicka på ”publicera” bafatt jag slant med en nyskuren tumme, och precis då hakade bloggen upp sig och alla kommentarer här kom i trippla exemplar samtidigt som jag inte kunde redigera och skriva färdigt och ta bort upprepningar på 29 (tjunie!) minuter!
Nu tar jag bort dubbletterna och redigerar och oljar maskineriet lite!
Jamen se där, ja. Jag som trodde att mitt bludder aldrig ens kom iväg, ju. Och sen dog allt. Men nu!
Nyskuren? Blogar du?
Och hur mår elvaåringen, om det inte är en för närgången fråga?
Det var nåt knas på hela nätet tror jag för det gick inte att använda messenger heller. Om man nu ville det och det ville jag.
Nåt lurt, det däringa nätet.
Karbunklar är som konstaterat ett mycket roligare ord än att ha dem. Glääärk, oskönt kan man säga. Lixom.
Vaglar är inte heller angenäma, och inte låter de så roliga heller. Stafylocker är ena jädra typer.
Elvaåringen spydde som en kalv (kalv?) från måndag kväll till fredag morgon och vi var i kontakt med sjukhuset för att diskutera dropp – när han som genom ett under plötsligt tillfrisknade och igår satt och åt allt som ställdes framför honom. (Närgångna frågor som är kräkrelaterade är ju ytterst relevanta!)
Själv blogade jag i tumtrakten såpass att alla gästernas lakan fick lite blodstänk här och där – tänk vad besvärligt det hade blivit för DNA-teknikerna om ett mord hade begåtts här inatt.
Ha! Vagel är liksom ett normalt ord i singular, men jätteroligt i plural!
Missade hela nätstruleriet, tack vare god morgonsömn. (Vaknade nyss. Mycket utsövd!)
Till vagel ska man ha androm, sägs det.
Vår fredag? Lille Maken och jag gick skilda vägar hela dan. (Annars brukar vi åtminstone företa en gemensam långpromenad per dag.) Framåt kvällen förenades vi i köket och gjorde saltimbocca a la romana. Riktig matlagning. (Hela sommaren har vi annars mest hållit oss till okokt mat, om man säjer.) Vi drack mycket vin och, antagligen som följd av detta, fällde Lille M ett lejon senare på kvällen.
Det är skillnad på att blogga och att bloga.
Somnade i soffan. Lättad över att mitt knä bara har borrelia på utsidan och inte på insidan. Det som tydligen gör ont på insidan är en överansträngd menisk. Det är väl sånt som händer när man skickar ut ingenjören i verkligheten och låter henne klättra upp och ner i steniga slänter och klänga på stegar i fyra dar.
Vilket snärj att äta penicillin förresten. Tre gånger om dan och INTE i samband med måltid. 1-2 timmar ska det vara mellan pillerintag och matintag.
Bess: Gratulerar — du och min pappa sliter med samma uppgift. (Jag kommer att rapportera utförligt om pappas borrelia vad det lider.)
Lille M:s lejonfällning fick mig för övrigt att snyta te ur näsan.
Hur var min fredag? Jag var störtförkyld. Natten till densamma var det där första hemska stadiet när man inte kan andas genom näsan och alla övre slemhinnor känns som om små fötter vassa dansar och sticks på dem. Jag hann i alla fall köpa en bok och baka ett bröd innan det brakade loss.
Grapefrukt och mackor med rå lök är min remedier. Apelsiner och ingefära, sa någon. Men paradnumret är en hel burk Hägenmdaszsxs vaniljglass, smällde i mig en igår och känner mig faktiskt bättre idag. Glass är da shit.
Hur var det förresten med knän i trappor?
Frågan måste ställas: Är det en tomteluva DDM har på sig? Kommer han i så fall att ha en papperslykta på huvudet och klor på händerna och vara julkräftan när han delar ut paket den 24:e december?
(… och hoppa Små grodorna till påsk, gömma chokladägg på Nyårsafton, använda midsommarstången som raketramp, ha vit särk och ljuskrona till Valborg och … och … Jag är hungrig, kan det ha inverkat på mig?)
Jag gillar den där vilda Annika som associerar så spretigt i det här båset.
Knän i trappor går ganska bra, faktiskt (tackar som frågar, knäna är ju ett trevligt samtalsämne). För övrigt är muskler finfina saker som jag ska skaffa mig fler av!
Jaaaaa. Tomteluva nu och luciakrona till påsk!
…och kräftor i näsan till midsommar?
Semlor året om!
Igår drabbades jag av PredikarLena, en envis östgöte som runt 1780 predikade guds rätta lära när hon inte satt inspärrad på hospitalet i Vadstena (man kan ju inte ha en jäntunge lös som talar bättre än prästerskapet.) Amatörteater när det är som bäst – då gråter man även en skvätt!
saltimbocca ALLA romana! ”a la romana”, det är ju varken hackat eller malet. Fy mej.
Nagel i plural är lika skoj som vagel. Kan man väl tycka!
Kräftor ja. Årets större kräftätande ägde för oss rum förra lördagen på Österlen. Svindyra svenska kräftor som var aningen för salta, inte så roligt. Dessutom var de de mest hårdskaliga kräftor jag träffat på under nästan sjuttio år kräftätande. och jag råkade bita av en plomb som tandläkaren tog över tusenlappen för att återställa. Jag är annars nästintill uppfödd på kräftor eftersom vi hade eget kräftvatten på landet i norra Småland och där fångade multum. Vi brukade få kring åttio tjog dugliga första natten.
Tjog ja, är det någon som tänker i tjog numera? Kräftor tillhör för mig fortfarande tjogriket, medan ägg har hamnat i kartongnumerärstorlek. Sex ägg eller åtta ägg eller så.
Min pappa dog på våren 1979 och under den efterföljande sommaren slog kräftpesten till i sjön och allt vad flodkräftor hette dog de också. Ett antal år senare planterades signalkräftor in i sjön och gick att fånga från mitten av 80-talet. De blev i sig en hygglig ersättning – men inga kräftor är som flodkräftor från min barndoms sjö. De kräftorna var världsberömda i hela Jönköping.
På tal om kräftor och kronärtskockor (de senare står just nu på spisen här), så vid en kräftskiva på landet någon gång på sjuttiotalet serverades kronärtskockor som entré och de låg redan upplagda på faten. En av mina brorsöner vände sig förskräckt till min mamma och sa: men farmor vi äter inte kottar i vår familj.
En sak till angående kräftätande. Jag, våra fyra barn och två av mina tre syskon dricker alltid sockerdricka (och numera snaps) till kräftorna. Sockerdricka var dels barns festdryck på fyrtiotalet och sedan kombinationen av det mycket salta med det mycket söta är oslagbar. Lite av samma stuk är det med julmust och julmat.
Kräftor och kräftor och kräftor, evinnerigt tjat. Det var ju den riktiga, viktiga premiären i augusti nu i torsdags!
SURSTRÖMMINGSPREMIÄR!!
Håller med Ninja.
Surströmming har jag aldrig kommit i kontakt med. Förmodligen är det gott om man vuxit upp därmed.
Jag var på mitt livs första s-kalas, mixat med medhavda kräftor, för bara ett par år sen. Entusiasterna var hänsynsfulla nog att skölja av sina fermenterade firrar, så de störde inte så mycket. Det som fascinerade mig var att den riktiga entusiasten var en engelsk kvinna som hade flyttat hit i mogen ålder.
Själv äter jag varken. Jag gick dit med rostbiff och p-sallad utan att skämmas.
P-sallad? P-plats, p-nisse, p-pendel, p-piller och p-kudde har jag hört talas om men p-sallad var något nytt. Undrar lite nyfiket vad man gör med en sån.
Jag tror inte att jag vill ha surströmming. Tror inte, alltså — jag har aldrig träffat någon i verkliga livet så det vore dumt att svära på saken (järnspikar …). Men det verkar inte vara min tekopp. Bag. Teabag. Nä.
— Tack, jag tar gärna en kräfta eller tolv.
*Sluurrrp*
*kras knask*
*tugg tugg*
*hushållspappersprassel*
*gnugg gnugg*
*sniff*
*vattenskval, tvålbubbel, sköljskölj*
*repetera*
*repetera*
— nästa dag —
— Blä, det luktar fortfarande kräftor om mina händer!
(Kortversion: kräftor har tyvärr också ett odörproblem)
Annika: ”Järnspikar” var min Mammas favoritsvordom. Och surströmming älskade hon, som sann norrlänning. Vi tvingade henne att äta den ute på balkongen. Till strömmingen drack hon mjölk.
PK, man tar en drös p-skivor och blandar med vitt, sedan öser man över hackad p-ersilja och vips, har man en p-sallad!
Vad en p-sallad kan se ut som:
http://www.tyeeimports.com/images/content/japanese-car-auction.jpg
Detta ser rätt gott ut.
Jag behöver lite hjälp av båset. Jag har två stycken cylinderformade
glasburkar med glaslock. Hursomhelst så verkar locken till respektive
burk ha kärvat fast så att det inte går få loss dem.
Någon som har något/några tips på hur jag kan kärva-loss
dem, utan att ha sönder locken eller burkarna?
Värm dem i inte allt för varmt vatten och låt naturlagarna ha sin gång.
LL99, bänd försiktigt under lockkanten med spetsen på en matsked ifall det är undertryck som gör att locket sugits fast.
Bänd inte på ett glaslock!!
Värm locket och vrid försiktigt, ha en fuktigt wettexduk över så fäster handen bättre och du riskerar inte att skära dig.
Tag med burkarna upp i Kaknästornet, eller annan höjd och låt det inre trycket hjälpa till.
LL99 — nu måste du berätta hur det går med burköppningen!
/en spänd läsekrets
LL99, Ninja har rätt! Jag läste slarvigt och såg inte att det var glaslock.
Man blir nyfiken!
Är det innehåll i burkarna?
Är det gamla konserveringsglas med gummiring?
Är det skruvlor i locket? Det har jag aldrig sett.
Skruvlor! Ett så bra ord för gängor eller vad det egentligen kan heta.
Ni vet att karbunkel och Garfunkel är samma ord, va?
Däremot är det osäkert vad Simon är samma ord som.
Dött bås, men Simon är väl samma som Petrus – eller klippa dårå. Från en obotlig besserschmitt.
Mnja, noga taget är det väl Kephas som är detsamma som Petros.
Fast det är förstås samma gubbe.
På tal om Petrus – känner ni till uttrycket Petri Heil och svaret Petri Dank? En ledtråd.