Jag har under denna dag lyckats färga mina ögonbryn lite för mycket och spillt en hel kopp te över mig, så nu är jag lugn. I genomsnitt händer bara två sådana klanterier per dag, så nu kommer jag inte att riva sönder nylonstrumporna, trampa av klackarna, dricka för mycket champagne eller gå in i fel hotellrum.
Intalar jag mig.
Jag reser med min djefla man, vilket händer väldigt, väldigt sällan eftersom vi har som princip att en av oss i görligaste mån ska vara hemma med barnen om den andre är bortrest. Men nu har vi stora barn och spanjorer i huset, så då går det nog bra.
Nyss bytte vi tåg i Linköping. Vi klev av med fyra väskor och en gitarr, och swoooooosch var min man puts väck. Vi hade bara tio minuter på oss och var hungriga, så jag gick de fem meterna till väntsalen, inventerade räkmackorna och kontrollerade tebeståndet och konstaterade att näe, jag måste fråga min försvunna djefla man. Som kom småspringande mot mig med något vilt i blicken.
– Var är vi? sa han.
– Linköping. Vart gick du?
– Ner i tunneln!
– Nämen varför det? sa jag.
– För jag trodde att vi var i Norrköping …
– Fast i Norrköping finns det ju ingen tunnel.
– Va? sa min man med blicken mot en helt tom informationstavla.
– Du kanske tänkte att du var i Katrineholm? Arboga? Sundsvall!
– Men varför bytte vi inte i Norrköping?
– För att SJ vill att vi byter här istället, sa jag och tänkte inte på att det ju egentligen var konstigt.
– Jag har aldrig bytt här! Var köper man korv?
– Vill du äta korv?
– Näe, svarade min man självklart och tog samtidigt fram gitarren och började spela. Jag vill ha fil & flingor.
Ikväll ska vi gå på baluns för att fira att karln som tussade ihop oss två den 9 januari 1985 nu fyller 50 år. Vi ska hålla tal och sjunga en sång och tacka honom för våra fem barn eftersom det är hans förtjänst att de finns. Och så ska jag börja göra anteckningar inför nästa år, när vi blir lika gamla och ju också måste ha kalas. (Liksom andra 64:or som Keanu Reeves, Sandra Bullock, Russel Crowe, Courteney Cox, Rob Lowe, Matt Dillon och Sarah Palin.)
Eller vet ni åldringar som läser här hur man bäst firar sig?
Vi har snart varit gifta i femtio år. Nåja, om tre år då.
Vi tror inte att vi ska fira speciellt mycket. Sådant hör ungdomen till.
PARTYYYYYYY!
(Vi har tagit in på hotell i Lund, druckit öl, träffat gamla kompisar och är redan trötta.)
Redan trötta!? Men ni är ju unga – inga skrynklor som vi.
Jaha, 50års-fest. Jag trodde det var 20(21?)-åringen som hade bjudit
ner er för att festa med honom och hans kompisar. 😉
Femtio! Ni! Omöjligt. Ni är 35, för det har ni varit så länge jag sett bilder på er, så det är sant.
Lund, här blir du trött utan öl.
Hos oss firar vi allting, enligt mottot ”Förgyll det du kan förgylla”. Hjärtliga gratulationer på tisdagen, och så där. Vår förlovningsdag är nästan det vi firar mest. En tråkig vinterdag – perfekt med god mat, musik och muntrationer i januarimörkret.
Det har varit nya fighter hos gjusarna. Pirtet har ånyo attackerat Oxana.
Se bilder här.
Uj, man blir ju imponerad – en fiskgjuse ger sig inte så lätt!
Ja, helt rätt, och, vi är förstås bara 35! Det ställer visserligen till det lite grann för 21-åringen som har så unga föräldrar att det är nästan olagligt — men tänk så skönt att ha så många år kvar till pensionen!
DDM har somnat. Han som inte ens dricker öl.
Existentilell text, där. Släng dig i väggen, Blå Tummen
Jag hör till ungdomen (fem år yngre än ni), men vet att ni har en o-vär-der-lig tillgång för att hålla ett jättestort kalas: tillräckligt stora barn. De kommer att sköta allt under själva dagen, så kan ni dricka lite lagom för mycket vin under festen, och sitta och fnissa med gästerna i stället för att springa omkring och oroa er för maten, blommor, mostrar som vill ha taxi inringd, etc.
Detta vet jag efter mamma 50-årskalas, nu 20 (!!!!!!!!) år sedan, när jag och – eftersom jag är ensambarn – två kompisar till mig höll i allt praktiskt medan mamma drack lite lagom för mycket vin, och satt och fnissade med gästerna.
Malinka: Hjälp av barnen. Då drar jag ej till minnes yngste sonens studentfest. Gossen/studenten hade påpekat att hans egna kompisar själva tog studenten som vi behövde inte räkna med dom när vi planerade hur mycket mat och dryck som skulle gå åt. Nåväl, av någon anledning dök dom allihop PLUS NÅRA TILL upp på vår mottagning. Det mesta av maten tog slut innan mormor ens hade hunnit titta på buffén. Vad göra: Storebror skickades till matbutiken (jag vill ogärna göra reklam för nån viss matkedja) för att inhandla mera lax, salladsingredienser o.dyl. Han återkom och var i uppror: HAR DU EN ANING OM vad lax kostar? En nyttig lektion i att allt som dukas upp hemma hos pärona inte är gratis. Om han hade trott det. Vilket han nog hade. Men hjälp att sköta festen; nä, knappast.
Min fyrtioåsfest sköttes av rätt så vuxna barn. Min femtioårsfest fick jag fixa själv!
Ja, berätta allt om hur man fyller 50 för det behöver jag veta tills i sommar.
Jag kan konstatera att ni blev tillsammans sisådär nio månader före mig och min make. Fast då hade vi ju känt till varandra i några år först.
Stoooor fest är bäst! Men det vet du ju redan, du var ju med. Men lej ut så mycket som möjligt av jobbet till Orangeluvor, bästa grannar, dievor, cruellor etc. Så att ni kan vara festens medelpunkt och bara glida omkring.
Åh får jag komma på ditt kalas när du fyller 50 Lotten? Jag vet att det ligger långt fram i tiden men det kan ju vara bra att vara utmed i god tid. Jag kan ta med eget kaffe.
Kalastips? Njaää, jag vet inte. Jodå, visst har vi haft jättekalas. (Våra respektive 50, och våra respektive 40. Och hans 30, dock inte min för just då var jag så fantastiskt sjuk. Och fler ändå men före 30 var man ju liksom inte organiserad eller planerad alls, det bara blev.) Men … det är väl inget svårt att ha kalas. Mat. Dryck. Gäster. Någonstans att vara om man ska ha så många gäster att de inte får plats hemma. Resten brukar liksom gå av sig själv. Någon lek eller underhållning kan man förstås ha, men inte för mycket — se där, jag har exakt ett enda riktigt råd och det är faktiskt följande:
Överorganisera inte! Inga tajta tidsscheman! Folk vill hinna pokulera i alla tänkbara bemärkelser, och blir i allmänhet bara irriterade om det hela tiden är en käck emcee som ropar ”nu ska vi ha tipspromenad!”, ”nu blir det plastleksaksolympiad!”, ”alla ska vara med på karaoke!” (och så vidare). Någon lek — om den är kul — och någon annan extraförströelse kan man gärna ha, men absoluuuut inte hela tiden!
(Ursäkta, men jag har varit på fester där det ständigt ska ”hända” någonting och det är faktiskt skittråkigt för man hinner knappt prata med en människa. Usch!)
När vi fyllde 120 hade vi vår fest i hyttan (där Hyttis är fogde). Vi lät en buss plocka upp folk från Stockholm och efter vägen, andra tog sig fram på annat sätt. Vi hade inga aktiviteter alls, utom en limericktävling som var frivillig och gav häpnadsväckande resultat, och det verkade alla vara nöjda med.
Men det var två problem:
1. Vädret, som varit varmt och strålande hela dagen slog om just när gästerna anlände. Det gäller att varna för sådant så att gästerna tar med sig lite reservkläder.
2. Bussen/återfärden var oflexibel. Så när alla (eller dom flesta) hade som skojigast var det dags för de som bodde efter E18 att lämna oss.
Detta medförde ytterligare ett problem – det var avsevärda mängder dricka kvar på valplatsen och vår bartender tyckte att han skulle skicka med bussresenärerna lite drinkmaterial cum snacks. En hel del, visade det sig, så återfärden har beskrivits som kaotisk. Det var inte alls vår mening att det skulle bli på det viset och om ni har bekanta som anser att fest är fest (ganska vanligt, faktiskt) så ska ni inte skicka med dem obegränsade mängder drinkmaterial på bussen hem.
En liten varning, bara.
På vår gemensamma 80-års-/talsfest kom Don Johnsson, Europe-sångaren, Susanne Lanefeldt … och en drös andra kändisar som vet hur man festar. Självklart åt och drack vi tidsenligt modern mat. Dans på altanen, sångtävling i källaren, ungdomarna serverade och skötte sig fint, dom fick gratis underhållning av alla stolliga gäster. Hade vi tipspromenad? Kanske, jag minns inte.
Till vår fest … Jag har sådana problem med propositionerna! Varför?
Om min 20-årsfest kan man läsa här!
30-åringarna firade vi inte så mycket alls. Jag fick åka på SPA, det var nog det jag behövde då.
Hej, lite mer info om skrivandet som jag berättade om i onsdags, från lokaltidning i Sollentuna.
Maria Stockhaus skriver om hur man skriver sig till läsning.
Det beror på de mycket duktiga lärarna ute i skolorna. Ett exempel är en lyckad undervisningsmetod ”skriva sig till läsning” som gynnar tidig läs- och skrivinlärning, som nu har utvärderats i en studie vid Örebro Universitet. Med hjälp av teknik, i detta fall läsplattor, har lärare på ett flertal skolor i Sollentuna sedan en tid tillbaka arbetat med metoden, som bygger på att börja med själva läs- och skrivförståelsen innan motoriken kanske finns för att forma alla bokstäver. Detta har visat sig vara positivt då energin kan ägnas åt det eleverna vill berätta och inte på att med stor möda forma alla bokstäverna för hand.
Energin kan gå till att skriva berättelsen och inte till att forma bokstäver.
Barnen publicerar sina berättelser i dokument som går att dela med både läraren och andra elever och kan på detta sätt delge kamraterna texten och få respons på den. ”Skriva sig till läsning” har vidareutvecklats och använts i skolorna här. Enligt skolorna själva samt studien vid Örebro universitet är resultaten viktiga och uppmuntrande. Eleverna skriver längre och mer utbyggda texter redan tidigt. Läsplattorna ger alla elever möjlighet att redigera och bygga ut sina texter och att till slut få texten att se visuellt bra ut. Energin kan gå till att skriva berättelsen och inte till att forma bokstäver.
Till sist ska väl förtydligas att eleverna lär sig skriva för hand också, men då har de redan haft en chans att hitta berättarglädjen och under den tiden har finmotoriken också utvecklats.
Det här är bara ett exempel från en kommun som visar på allt positivt som händer i många skolor och det tycker jag förtjänar att stå mer i fokus i skoldebatten. Jag är stolt över skolorna i Sollentuna. Maria Stockhaus (M) Kommunalråd och ordförande i barn och ungdomsnämnden i Sollentuna
*Studien jag refererar till är publicerad av Professor Åke Grönlund vid Örebro universitet i en ny studie publicerad i Computers & Education.
Oj då, Ulrika!
Ulrika: Finemang och väldigt uppmuntrande, men hur går det med motoriken då, när de inte får öva sig? Redan nu har folk under 35 svårt att skriva för hand.
Annika: ”(Ursäkta, men jag har varit på fester där det ständigt ska ”hända” någonting och det är faktiskt skittråkigt för man hinner knappt prata med en människa. Usch!)” – så har stackars barn det nu för tiden! De ska hela tiden aktiveras!
Avloppsvatten sprutade in i villorna på Båtsmansvägen?
Var det det som ungarna skulle berätta om på sina skrivplattor?
(Ulrikas kommentar – som jag har redigerat lite för att den ska vara läslig och då försvann det där om avloppsvattnet som inte hörde dit – handlar om en diskussion vi hade på föreläsningen i Sollentuna i onsdags.)
På en konferens förra helgen hörde jag en matematikprofessor berätta om hur barnen bäst lär sej matte genom att konkret SE en kvadrat, en meter indelad i decimetrar osv, ja ni förstår. Lite hands on. Och så skulle man nu då lära sej skriva och läsa utan att ens vara personligen bekant med bokstäverna via sina egna små hendur.
Ökenråttan: De har ju lärt sig knappa på telefonerna med sina små hendur! (Sarkasm.) ily=I love you, idk= I don’t know, osv. Omg är bara frnmnt.
Motorik kontra kreativ skrivning har jag faktiskt skrivit ett blogginlägg om.
Jag har tusen och en åsikter och synpunkter när det gäller skriv- och läsinlärning, men måste faktiskt plugga på lite; i detta ämne vill jag gärna ha torrt på fötterna.
Förresten har jag skavsår på fötterna.
Tack Lotten, för att du fick bort konstigt kopierad text! Man menar att barnen skriver bättre (finare?) när de väl lär sig skriva för hand. Att det alltså bara är positivt att vänta med den träningen och istället fokusera på berättandet. Det låter jättebra tycker jag, men har ännu för små barn för att ha erfarenhet.
Kul om någon vet mer/tycker annorlunda!
Har läst denna blogg och dess kommentarsfält i evigheter och fått många skratt. Tack så mycket! Diskussionen om att lära barn skriva kan jag inte låta bli att kommentera.
Vi har en son som är fyra och ett halvt år. När han var runt fyra hade han lärt sig alfabetet, kunde känna igen alla bokstäver och hade ”fattat grejen”, att de är byggstenarna som bildar orden. Bokstavera kunde han också. Vad han inte kunde var att hålla i en penna. Eller rättare sagt, han hade inte ett penngrepp där han kunde kontrollera resultatet, utan ungefär som en tvååring.
Vad jag har gjort är att ge honom datorn och Word. Han kan nu skriva, om än långsamt för bokstäverna sitter inte (för honom) logiskt. För hand har han väldigt svårt, de däringa bulliga bokstäverna vill inte.
Så för honom är datorn nästan förutsättningen för att han ska kunna skriva. Huruvida han kan läsa eller bara skriva är höljt i dunkel. Han vägrar försöka, vilket skulle kunna betyda att han kan men inte vill visa det förrän han känner sig mer säker. Så var det när han började prata.
Hur kan det vara att man kan lära sig skriva utan att kunna läsa? Hans kusin skrev långa berättelser utan att kunna läsa när hon var liten.
Hej och välkommen Petra!
Våra fyra äldsta barn ställde sig i givakt och följde skolans inlärningsordning med den äran — nema problema. Den femte och sista vill inte göra som skolan säger och går sina egna vägar. Vi står bredvid och försöker knuffa honom i rätt riktning medan han förvånat tittar på oss och gör tvärtom.
Igår lärde jag mig att det finns barn i 8–10-årsåldern som skolvägrar. Som bara inte kan förmå sig att gå till skolan trots att alla klutar sätts till och föräldrar vänder ut och in på sig själva – man ska ju gå i skolan!
Att fira på tåg är hejdundrande trevligt! När mina föräldrar fyllde lagom mycket gick festen av stapeln i ett ångtåg på Österlen. Där utsikten var som vackrast stannade tåget och middagen intogs i den gamla restaurangvagnen. Som extra bonus dök det upp tågrånare som snodde festdamernas handväskor och festungdomarnas mobiltelefoner – gissa vilka som blev argast …
Tack för välkomnandet.
Vi har fått lära oss att vissa absolut måste göra på sitt sätt. Som med penngreppet, det spelar ingen roll hur många gånger vi visar och att det går bättre. Nej, jag vill göra så här!
Kan vara lite frustrerande för föräldrar som tror på att göra saker på bästa och enklaste sätt.