Hoppa till innehåll

Etikett: fest

Hej kära dagbok

Förklaring kommer nedan.
Förklaring kommer nedan.

Deeped tänker idag tillbaka och funderar över om de som bloggade för fem–sex år sedan fortfarande håller på. Jag torrbloggade utan kommentartorsbås i åtta år innan jag körde igång på riktigt med Julkalendern i december 2005 och har hållit på sedan dess.

Men varför, oooh varför?

Vad vinner jag på att skriva gratis och lägga ner massa tid på att dokumentera eller leta efter fakta som ingen egentligen bryr sig om? Om jag inte hade bloggat kanske jag hade hunnit med att städa källaren eller i alla fall lära mig att gå i högklackat?

Äh, svaret är självklart: det är för att ni läser som jag skriver.

De tre senaste dagarna har jag varit upptagen med diverse aktiviteter som inte inbegriper dator – och då blir det ju inget bloggat. Men nu är några i kommentatorsbåset så vana vid vad som händer vid olika tider på året, att Cecilia N. till och med frågar:

”Månne det är basketdamerna som har terminsavslutning? Vad var det för tema i år?”

Det betyder att hon har bättre koll på mitt liv än t.ex. mina syskon och föräldrar. Och vips, känns det som om jag faktiskt måste rapportera lite för att inte förvanska verkligheten: dokumentationen över lifvet. Det är ju när det inte händer saker som det är svårt att skriva, inte tvärt om. Den senaste tiden har jag underlåtit att berätta att jag har:

  • ätit tre smørrebrød som inköptes på Centralen, men åts i Nyköping
  • med tre kompisar initierat en basketturnering för alla i klubben – gammal som ung, rund som tunn, halvproffs som komplett nybörjare
  • haft säsongsavslutning med basketlaget
  • städat efter nyss nämnda fest.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.

Några sekunders bollstudsande från basketturneringen:

Länk till snutten eftersom den tydligen inte syns på alla datorer.
(Jag förstår om alla sporthatare är trötta på mitt ältande om denna ljuva idrott. Men fatta lyckan när Willie Cherry [drygt 60 år] spelar försvar på Lasse Andersson [drygt 50 år] – som båda två spelade i Plannja i slutet av 1980-talet! Och när en liten tjej född 1997 dribblar mellan benen på en tvåmeterskille! Eller när en förälder som aldrig någonsin har spelat basket får bollen av motståndarna för att hon ska få göra sitt livs första poäng.)

Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” -- och toaletten stajlades till något djungelliknande.
Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” – och toaletten stajlades till något djungelliknande.

Den där festen är jobbig. Jättejobbig. Vi har nämligen tema varje år och det betyder utklädning (som elefanten i inledningen), frågesporter och tipspromenader, personligt utformade diplom och prisutdelning till alla. Men efter tio års övning är vi nu blasé och vet precis hur det ska gå till – att jag skulle klä ut mig kom jag på 25 minuter innan alla kom.Vad blir man med silverpumps och fem meter silvertyg?

Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.
Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.
Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.
Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.

Men gårdagens ESC och Saades tredjeplats då? Och hockey-VM där vi spelar final senare ikväll? Och snabbstoppet i Rejmyre i fredags? Ska inte det också ältas och analyseras in absurdum? Jovisst, jag ska bara städa bort ruggugglans alla förlorade fjädrar, riva toalettdjungeln, rätta en bortglömd tipspromenad och se var jag har förlagt barnen någonstans.

Share
24 kommentarer

Festliga fester

När jag var liten på Mätaregränden 8 i Lund, bodde alla som jag kände i samma område. Världen var liten och behändig även om gatan med blott 18 hus kändes oändlig. Mina föräldrar var då yngre än jag är idag, och jag har förstås svårt att tänka mig hur de tänkte och kände och vilka problem eller glädjeämnen som präglade livet. (Jajaja, jag kan ju fråga dem, men de ser 1970–73 i samma rosenröda skimmer som jag.)

Mamma var högstadielärare i franska och tyska och pappa höll på med sin doktorsavhandling i oorganisk kemi. Jag gick först på lekis på Magistratsvägen halva dagarna och sedan på Svenshögsskolan medan en barnflicka var hemma med Broder Jakob och lillasyster Orangeluvan. Ibland kom släktingar och hälsade på, men mormor var bara ruskigt arg hela tiden och farmor och farfar var jähäääättegamla. För på den tiden var man jähäääättegammal från ungefär 70-årsåldern. Idag jobbar mamma (74 år) fortfarande som språklärare – nu i italienska – och pappa (73 år) tränar som bäst för att vinna pingis-VM för oldboys samtidigt som han reser land och rike runt och håller föreläsningar.

Men då – i början av 1970-talet – fanns det två saker i mina föräldrars liv som jag inte stöter på i mitt vuxna liv, nämligen

  1. groggbord
  2. vickning.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.

Att detta har dykt upp i minnet beror på en DN-artikel med rubriken ”Groggbordet måste bort när festen är som roligast” av Urban Bäckström. Det föranledde ett språkpolisbesök i Nordegren i P1, där vi diskuterade metaforer och det faktum att vi kanske umgås i fel kretsar eftersom groggbordet inte ens dyker upp som alternativ under festplaneringar.

Lyssna: Språkpolisen

När försvann groggbordet? Eller finns det kvar, fast inte i min värld? Mamma och pappa och alla i Mildnerhusen på Norra Fäladen festade nätterna genom minst en gång per månad – gärna maskeradklädda.

Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.
Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.

Vi barn hängde på och sov under bålskålen eller mellan pianot och klarinetten. Det var säkert inte särskilt lämpligt. Men varför orkar ingen numera vara kvar på festen tills det är dags för vickning? Janssons frestelse kl 02:15 är väl ren och skär njutning? Fram för groggbord och större vickningar!

(Hjälp, jag blir ju trött bara jag tänker tanken på att dricka läbbiga drinkar och äta mitt i natten.)

Share
27 kommentarer

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.
Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?
Men ingen vettig tehuva.
Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.
Tioåringen vann med dessa fynd.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.
Vi fann en liten telefon.
Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

Share
30 kommentarer

Att hålla tal med ledstång

Jag är sugen på fest! Har ju inte varit på tillställning sedan … eh. Förra veckan. Men mitt sug beror mest på att jag nyss hjälpte en kompis med en rolig festdetalj: att få folk att hålla tal.

Jaja. Det är hemskt obehagligt att hålla tal, säger ni kanske. Men om man tycker att det är lite kul men ändå är blyg, kan man roas av följande.

1.
Man fixar en talarstol eller ett litet podium. (Inte alls nödvändigt. Men lite kul.)

2.
Man skriver för dagen passande ledord på hemliga blåa, gröna och röda lappar. Färgerna har liksom med kategorier att göra.(Se nedan.)

3.
Man skriver på ett plakat som är synligt för alla upp fraser som ”klistrar ihop” talet. Till exempel (om festens mittpunkt råkar heta Bosse):

Jag skulle vilja tacka Bosse för ….
… och dessutom måste jag påminna om
… för att inte tala om när
Och en sak som inte många vågar tala om när det gäller Bosse är …
… och inte visste jag att …

Jag minns det som vore det igår när
… dessutom lovade du ju att
Redan sommarlovet 1977 …
Första gången jag såg Bosse var när …
Som litet barn var Bosse alltid …
Bosses mamma sa en gång till mig att …

Avslutningsvis måste jag bara …
Vi ska nu inte avsluta med en skål som man alltid annars gör utan …

På de blåa lapparna – som man tar upp ur en hatt i början av talet – kan det stå saker som har med nutiden att göra: garderob, de goda skratten, hjälpen med dammsugaren, stå på huvudet, resa till Åmål (här kan man också bli helt crazy och skriva ”äta upp katten” eller ”vrida om näsan”).

På de gröna lapparna kan det stå saker som har med dåtiden att göra: snor i handen, kalsongryck, snattade på Ica, hångel i kartrummet (eller  ”älskade att sticka nålar i min syster”, usch).

På de röda lapparna ger man inspiration till hur man bäst avslutar talet eftersom man kanske inte vill göra det med en simpel skål utan med hjälp av uggle-hoho, armhävningar, indianhopp eller jojk.

Då kan talet (som oftast bara blir tre meningar långt) låta så här:

”Jag skulle vilja tacka Bosse och hans stora familj för de underbara åren i garderoben. Jag säger som Bosses gamla mamma en gång sade till mig: man ska inte snyta sig i handen om man är på finmiddag. Avslutningsvis höjer vi våra glas och låter som ugglor.”

Fast så här i skrift låter det ju bara fånigt, ser jag nu. Men jag lovar att folk skrattar på festen.

Fotnot:
Åttaåringen här hemma håller tal så fort han kommer åt, och har så gjort sedan han var sex år.

Share
7 kommentarer

Festdetaljer: slips, behå och en hatt

Nu har vi nått målet på vår resa: 75-årskalas i Viken, som ligger strax norr om Helsingborg. Det är den djefla mannens barndomshem, och det är ett hus som sväljer uppåt 30 nattgäster och 100 år gamla minnen. Och 50 år gamla minnen. Samt minnen från i höstas. Och förstås allt däremellan.

Nu ska ni få gissa vad bilden föreställer:

En sönderklippt bh.
Minne från igår: en sönderklippt bh.

MacGyver hade sett detta som en självklar handling. Svaret på gåtan står att finna i min klädsel igår:

På de andra bilderna från igår ser jag inte riktigt klok ut. (Gör grimaser och har mig.)
På de andra bilderna från igår ser jag faktiskt inte riktigt klok ut.

Jag måste egentligen inte ha bysthållare eftersom det finns relativt lite att stoppa in i sådant otyg, men eftersom det inte är sådana tider då man bränner bh:ar och släpper ut brösten i frihet som minkar eller häckande svalor, anpassar jag mig och är käck och kysk på en gång. Men bh:n var tvungen att klippas till för att inte synas – så då gjorde jag det.

Nu är det ju inte bara kvinnors bestyr som är intressanta när det gäller festklädsel. Se här hur två bröder jämför klädsel.

Kan man ha prickigt till rutigt? Hur bred ska slipsen vara? Hur långt ner mot bältet ska den gå? (Tydligen har brodern till vänster alla rätt, medan man kan hitta minst fem fel på brodern till höger – min djefla man.)

Och så till dagens höjdpunkt: plötsligt stod en vidunderlig hattask på ett bord. Den lycklige, nyblivne hattägaren studerar i Uppsala, är 24 år och kommer att kunna lägga hela världen för sina fötter iförd denna klenod:

Pelsvaru-, hatt- & mössfabrik J.K. Lundbladhs söner, Kullagatan 12, Helsingborg. Conservera under sommaren alla slags pelsvaror. Affären grundad 1817.
Pelsvaru-, hatt- & mössfabrik J.K. Lundbladhs söner, Kullagatan 12, Helsingborg. Conservera under sommaren alla slags pelsvaror. Affären grundad 1817.

Det är min djefla mans farmors fars höga hatt – en löneförmån för alla med titeln förste banvakt runt förra sekelskiftet. Och förmodligen är den aldrig använts. (Håll i hatten, alla som har en! Annars kommer jag och stjäl den.)

Strax innan festen började, skulle jag bara gå hämta en sak i det inre av huset. Då kände jag en förfärlig lukt. En stank. Senapsgas! tänkte jag spontant.

Sedan kom jag på att jag måste vara realist. Det är förstås en katt som har kissat i en gammal toffel. (”Eeew, I’ll kill that cat.”) Eller någon som har bajsat i brallan. Nej! Någon har kräkts i en vas!

Precis innan jag började undersöka vem som mådde dåligt och hade kräkt ner hela ovanvåningen, hittade jag källan:

Ost! Som flyter ut över hela Skåne!
Ost! Som flyter ut över hela Skåne!

Från att ha varit äcklad och bekymrad, blev jag förtjust och hungrig. Det som nyss luktade päckel, stoppade jag glatt och mumsande i munnen och njöt av i stora drag. Underliga äro smaklökarnas och luktorganets vägar.

I morgon bär det norrut igen: från Helsingborg till Mälardalen. Några museitips? Några fikaställetips? Några andra tips? (Kringelikrokar och småvägar tycker vi om och bråttom har vi inte.)

Share
48 kommentarer

Rapport efter en inte alls vilsam helg

Tänk er en liten skinntorr översättare som sitter på sin kammare och suger på prepositioner och ord på ting som inte finns. Nästan inga pengar har stackarn, och inget som helst umgänge.

Ungefär så här.

Det är sådant folk jag umgåtts med och föreläst inför i tre dagar. Men maken till festfolk har jag då aldrig varit med om! De svingar sin bägare och svänger sina lurviga till långt efter midnatt. Jag är komplett slut.

Åttamannabandets keps- och blåssektion.

Översättare byter tvärt mellan språk och klädstilar – i ena sekunden en beige långkofta i sliten vadmal och i nästa en svepande långklänning i skimrande siden. De gestikulerar mycket, mycket vildare än t.ex. basketspelare eller läkarsekreterare. De är fantastiska. Och de är nyfikna på allt.

Typisk översättarklädsel: Lars Wallin-kavaj.

Sent igår, när jag blöt av svett pustade ut efter en ful(l)bugg och folk mest sa ”vilket röj”, ”men härregu” och ”var är toan” samt ”en öl till”, kom en flygande holländare framdansade till mig:

– Jag har bott i Sverige i snart 35 år, men jag fattar inte när man ska säga jag ska köpa bil och när man ska säga jag ska köpa en bil! Ska jag köpa hus eller ett hus?

Och så resonerade vi om detta utan att egentligen komma fram till något konkret. Sedan diskuterade vi under dansens gång hopplösa prepositioner, konjunktioner, undertextare och språkundervisning utan att heller då komma fram till något konkret.

Tidigare på dagen kom kommentatorskan Cecilia N på besök och smälte med lätthet in bland alla översättare. Halva publiken bestod förresten av bloggläsare och på scenen nämnde jag både kommentatorskan Översättarhelena och kommentatorskan Ökenråttan. Den senare fick förresten ett specialtack för allt som hon har hjälpt mig med. (Jag tackade förstås alla som bidrog med material till föreläsningen.) Ökenråttan fick inte ett upplyst standar med guldskrift, men:

”Kulturskymning” står det i detta ögonblick på min arm.

(Foto: Maria-Thérèse Andersson.)

Nu vet jag att bloggens hotellinspektionskommitté och mögelfantasterna längtar efter stoff. But no.

Inte särskilt mycket att klaga på.

Nyss avslutade Jonas Hallberg hela konferensen på rim. Tyvärr skrattade jag så att jag tappade minnet, varför jag inte kan rapportera mer är så.

Jag undrar jag om det har hänt något i resten av världen sedan i fredags. Har vulkanmolnet synts till?

Share
71 kommentarer

Lite vulkanmoln och dagens outfit

Vulkanmoln. Askmoln. Isländsk katastrof som kostar SAS all världens pengar. Åh så spännande! (Ser ni framför er hur jag slår ihop händerna sådär alldeles överförtjust?)

I vintras skällde alla på SJ för att SJ inte kunde hantera lite snö och vi luttrade tågpassagerare drömde om forna tiders tåg som gick i ur och skur eftersom de gick så högt över rälsen. Nu ställs alla flyg in och då ska vi tycka synd om SAS? Å nä, den gubben går inte – låtom oss istället fokusera på själva krissituationen! Människorna!

Min syster sms:ade igår eftermiddag: ”Kan du fråga på Twitter om någon vet något om flygen från Helsingfors? Jag sitter fast här!” Tydligen har Helsingfors flygplats en twitterkanal … som så sent som i förmiddags såg ut så här:

Inte ett ljud om flygplanen som ställdes in. Men att det skulle bli strejk. (Nu står det däremot ”Helsinki Airport air traffic is suspended due to volcanic ash.”)

Alla flygpassagerare fick (till min systers stora glädje) åka kryssningsfartyg hem till Sverige. (Jag tror att det var en helt vanlig finlandsfärja, jag.)

Stackars lillasyster Orangeluvan blev tvungen att dricka drinkar på färjan och lyssna på trubadurer som spelade Yesterday och House och of the Rising Sun och dessutom sova under bildäck. Själv blev jag en hel kvart försenad till Sundsvall eftersom tågsättet ”gick sönder”. Japp, så sa de: vi fick byta tåg för att hela tåget brakade ihop. (Jag tror att det tåget åkte iväg med alla flygresenärer, jag.)

Men. Än en gång blir jag alldeles upprymd för att det krisar. Det är ju inte alls rättvist mot alla som faktiskt blir drabbade på riktigt och inte alls bara blir en kvart sena eller tvungna att lyssna på Yesterday på finsk-engelska. Håll med om att vi behöver lite kriser då och då! Här kommer det roligaste twittret om Islands vulkanutbrott:

Och så tar vi då dagens outfit. Förutom att jag lyssnade på intressanta föredrag, hann jag idag gå på cowboyparty och dessutom partaja med Catharina Grünbaum och Patrik Hadenius i Jonas Hallbergs svit. Jag hade plommonstop som en westernsk tidningstryckare och … och … och … eh … bara jeans. Ingen vidare utstyrsel, jag vet.

Men ser ni den lilla stjärnan ovanför divisen? Tada!

Enligt Språktidningens chefredaktör förstod 0,4 ‰ av den samlade församlingen hur roligt detta var. (Tipstack till Thomas!)

____
Uppdatering!
Luleå-Anna kommer med ett nytt bidrag i kommentatorsbåset:

Källa.

Share
37 kommentarer

Tips: baklängesfest

Nämen vad kul. Maj är ju en sån lugn månad. Visst, tjosanhejsan, en fest till, den klämmer vi in mellan den där picknicken och den där grillningen och en och annan möhippa.

Vårt basketlag har varje år en stor fest. Alla som har tränat med oss – även om det bara är en enda gång – blir bjudna. Vi har tema (men man måste inte klä ut sig om man inte vill, men jag vill), vi delar ut presenter och diplom med nomineringar och vi har musiktävlingar som är riggade så att jag inte ska vinna och sedan … sedan börjar försäsongsträningen.

Temat de olika åren:

2003: Moviestar (jag var Charlie Chaplin i Johnny Depp-skor)
2004: Beachparty (nästan alla kom i badrock)
2005: Bröllop (jag klämde in mig i min egen bröllopsklänning)
2006: I sagans värld (jag var en sagobok)
2007: Sällskapsresan (alla var tvungna att ta på sig slalompjäxor för att komma in på toa)
2008: Basket (säkert hälften kom som ”amerikan”)
2009: Baklänges (många kom i pyjamas och bytte till finkläder)

18:25 Vickning: ölkorv och Janssons frestelse.
18:30 Konjak och cigarr. Cigarrerna gick inte åt och konjakskuporna var borta, så vi fick dricka ur glögg-glas. I plast.
18:50 Prisutdelning till den förvånade vinnaren av tipsrundan.
19:15 Efterrätt: en fräsch citronfromage.
19:30 Tipsrunda, där bara svaren gavs och de tävlande fick skriva frågorna. Vinnaren (se 18:50) gled runt med hybris. (Några svar: 1912, saxofonsolo, 3,14,aldrig.)
20:00 Bakpotatis, rumpstek och dallas.
20:45 Diplom och presenter till alla lagmedlemmar, varav några plötsligt hette Botten Lergman, Boll Bellman och Seppä Katjanen.
21:30 Den förbannade musiktävlingen med omöjliga regler och utan möjlighet till överklagan.
21:59 Klädbyte för dem som kom i pyjamas.
22:00 Välkomstdrink och snacks.
22:01 Fria övningar.

Så, nu kan ni bara kopiera och ha fest på tre sekunder. Utsmyckningen i festlokalen (som var mitt gula, fula hus) var baklängesklockor och annat som var uppåner och bakåfram – t.ex. en julljusstake.

Äntligen juni. Ikväll är det bara tre klassträffar och en ledaravslutning.

Share
10 kommentarer

Party! Party! (uppdat.)

I abonnerad buss just nu.

Jag är på väg till SR:s årliga personalfest på Cinderella (en stor båt). Som en av 1 600 personer gäller det att inte smälta in, eller hur? Jag ska därför inte ha på mig knähöga stövlar, inte rutig bussarong och inte borsta håret och sätta på läppstift. Dessa festförberedelser är däremot gjorda:

  • Jag har bytt tejp på den brutna tån. Att jag direkt därefter tog på mig en ny, svart, luddig strumpa var mindre smart – tejpen påminner nu om Billy the Kids långfillingar.
  • Jag har tvättat min allra finaste språkpoliströja – den som är lite, lite tajtare så att mina kurvor syns. (Kurvorna kommer sig av en vadderad bh.)
  • Jag har tvättat mina gympadojor. Som egentligen är Den djefla mannens gympadojor eftersom min tå dominerar såpass.
  • Jag har tagit på mig vigselringarna. (Som egentligen inte är mina vigselringar utan 50-kronorskopior från Glitter.)

Kommer jag nu att våga kasta mig över radiomänniskorna som bestämmer över valet av 2009 års Sommarpratare? Kommer jag att bli glatt överraskad av Det Hemliga Bandet (som förra året var The Ark) eller är det – som jag har en vag känsla av – bara Lena Ph och Orup? Och kommer hela jag eller bara mina tänder att stå ut i mängden?

Uppdatering 20:15
De 1 600 är uppdelade i två matlag, och jag tillhör det gäng som får äta kl 21. Nio! Medan vi väntar skulle vi få underhållning av Sahara Hotnights. Jamen vad coolt, sa vi och installerade oss i rätt lokal med varsin mättande öl i näven.

Det är kul att vara DJ.

”Underhållning av Sahara Hotnights” var två av tjejerna i gruppen – som agerade diskjockeys. En av dem står och stirrar in i sin telefon hela tiden och vi radiopratare som bara tänker på mat … tänker bara på mat. (Utom jag då, som har gått tillbaka till hytten och lagt mig med de stora skorna på sängen och datorn i knät. Skyllde på tån gjorde jag.)

Uppdatering 02:12

Desserten var god! (Pysseliten undrade.)

Efter maten (gravad, blek lax som följdes av rå köttbit och en utsökt dessert) började ett rykte gå. Det swishade förbi oss från tre olika håll: den hemliga gästen var Per Gessle. Kul, tänkte jag – jag känner nästan en i hans band. (Han som körar och spelar alla instrument är bror till en NE-kollega.) När vi såg kravallstaketen – kravallstaket på en båt! – tänkte vi att jodå, nu blir det Per Gessle och skrikande fruntimmer som kastar upp sina trosor på scenen.

Kravallstaketen var nyputsade och gick ton i ton med många av gästernas kläder.

– Vi kan stolt presentera den första av kvällens hemliga gäster! tjoade festkommittén. Håll i er … (alla höll andan utom de som skrek) … här kommer … Veronica Maggio!!!

Swopp, så började folk gäspa och leta sig fram till baren. Men 90 minuter senare kom festkommittén igen:

– Vi kan stolt presentera den andra av kvällens hemliga gäster! Moneybrother!

Vilket jädra röj! Underbart!

Nu ligger jag till kojs ovanpå discot, som spelar så att det skallrar i sängramen. Men basgången påminner faktiskt bara om motorljudet på en finlandsfärja, så det är helt ok. Värre är det med toan, som självspolar var tredje minut.

En sak till: ni som undrar över julkalendern … jodå. På måndag smäller det. (Länken går till allra, allra första luckan 2005.)

Share
16 kommentarer