Sannsagan om hur jag hamnade i både Carl Larssons och Karin Larssons respektive sängar har jag berättat mången gång. Men en rekapitulation kommer här:
Jag började blogga.
År 2006 skrev jag om Sundborn och hur jag älskade det Larssonska huset, som jag inte hade varit i.
Den rimmande kommentatösen Ami Bergöö – gift med ett Larssonskt barnbarnsbarn – bjöd prompt in hela Bergmanfamiljen till Lilla Hyttnäs.
Vi lydde, kom överens, barnen skötte sig, vi lärde känna varandra och nu har Ami och jag blivit både mor- och farmödrar och då kommer även nästa generation att få sova i Carl Larssons säng.
Och nu har jag varit i Sundborn och Lilla Hyttnäs-huset igen! Kroppsarbete stod på agendan, men som vanligt smög jag runt och fotograferade allt som jag kunde tänka mig att jag inte har fotograferat förut.
Lilla Hyttnäs byggdes om från en normalstor gård till ett jättestort konstnärshem i olika perioder. Men medan den moderna människan idag – som jag har förstått det – suddar ut dåtid för att nutiden ska smälta in så osynligt som möjligt, lät man förr spåren synas tydligt.
En av mina favoritdetaljer i huset är hyllan för August Strindbergs böcker – tillverkad så att böckerna inte ska kunna tas fram. Ni minns kanske? Carl Larsson och August Strindberg var såta vänner som umgicks och hjälpte varandra på många olika sätt.
Men.
Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. Det föll icke i god jord. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.
Avslutningsvis kommer här en filmsnutt med den famösa skåpsängen där all världens kändisar har sovit – bl.a. Selma Lagerlöf tillsammans med Sofie Elkan.
Efter ett halvårs sorger och bedrövelser kallades jag ju traditionsenligt härom veckan till Horndal i Dalarna för bl.a. tapetsering av småblommig tapet.
Som vore väggen en runsten, skrevs denna notis strax innan den hamnade bakom nyss nämnda tapet.
Nu är jag i Byske för renovering, gräsklippning, dassrensande och rörordnande (precis som förra året). När klockan igår närmade sig midnatt gick jag ut på bron (ergo förstutrappen) för att inspektera ägorna.
Det var så satans ljust! Och då ska man veta att jag sedan hjulbenta barnsben har sett midnattssol otalet gånger, och inte alls borde vara förvånad som strakbent tant.
”Det är ju så jädra ljust” sa jag femton gånger.
När jag inte trotsar myggen i kvällsljuset finns det mycket annat att göra i denna stuga i Byske. Allt är snett och vint och underbart, en gäststuga har hamnat på sniskan och ett utedass har blivit cykelförråd. Just det sistnämnda är helt på tok eftersom hantverkarna som förra året rätade upp den sneda storstugan råkade paja toaletten … och vi nu måste klämma oss in här:
Det gäller att inte ha bråttom.
Nu skakar halva läsekretsen på huvudet och mumlar ”men hiva ut cyklarna då”, men si det hinns inte med, för vi måste ju ideligen fika, dricka kaffe, baka bröd och planera kvällsmat.
För att inte taaaala om den stora gräsmattan som var på väg att bli en slåtteräng, men som vi nu tvärs emot alla insekts- och blomälskares direktiv har röjt, klippt, räfsat och svurit över. Det är förstås inte slåtterängens fel att vi svär – den står ju bara där och står. Så kommer vi som en fransk bila 1789 och blir irriterade när avrättningarna krånglar pga. startsnöre, soppatorsk och skumma sladdar.
Men här ser ni en som inte svär. Jag poserar faktiskt inte för bilden, utan är så himla glad och nöjd över att få köra med en gammal Klippo som pruttar fram på miljöovänlig bensin.Observera handsklösheten. Mina liljevita händer, så mjuka och rena blir nu gräsgröna och kan snart funka som två raspar.
Att inte ha handskar är lika dumt som att inte ha solglasögon, inte äta fiberbröd, inte göra morgongymnastik och inte sköta sitt tandtrådande. Och ändå kan jag inte förmå mig att göra som man bör. Jag tar heller inte hand om min hälsporre utan trampar omkring i jättestora stövlar som varken har hålfotsinlägg eller skumgummidämpning.
Plötsligt blev stugägarinnan även båtkapten. Ena grannen sålde nämligen en liten dubbelbottnad båt, och den andra grannen lånade ut en finfin båtmotor. Men precis som allt annat, krånglade den och 1970-talet fick komma och hjälpa till:
Det löste sig.
Om allt går väl, kommer vi imorrn att fälla två stora rönnar. Om någon av er är i trädfällningsbranschen och känner sig lite orolig för oss: chilla bara. Vi ska kolla på Youtube och lära oss hur man gör.
Pssst! Kolla vilken cool bil vi såg på väg norrut:
En Chevrolet Impala från 1970!
Fotonot: Bilden längst upp tog jag idag strax utanför Svinön.
I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.
Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)
I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?
Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.
Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?
Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”
Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)
Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.
Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.
Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.
Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!
Svensk ordbok:
planka, uppsågat, avlångt, fyrsidigt stycke trävirke av inte alltför liten bredd och tjocklek, minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm] bräda, utsågat, långsmalt, brett, relativt tunt stycke trävirke med förhållandevis stor längd.
Skogsordlistan (1994): planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm. bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.
NE.se planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek. bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.
Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)
När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.
Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)
Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.
Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .
Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.
Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.
Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.
Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!
I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.
Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här.
Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?
Det finns förvånansvärt många saker jag gör en gång per år.
Herrmiddagen i Stockholm.
Trippen till Runmarö.
Humorfestivalen i Lund.
Svampresan till Dalarna.
Nyårsafton.
Ja, ni fattar: det är dags att träffa gymnasiekompisarna i Dalarna igen. Vi gick ut i Tibble (Täby) 1984, och är numera lysande konversatörer, debattörer, akademiker, miljömuppar och mammor samt extrema fjantpellar. Några av oss såg ut så här en gång i tiden:
Men nu ska vi ut och åka tåg!
Tuff tuff.Tut tut.Tåg tåg.Kolla, en busskö!!! (Tänkte jag, men kunde ju inte berätta för någon där jag satt ensam på tåget.)På tåget satt jack-kroken fortfarande helt kajko. Obegriplig design.Mera tågunderligheter. Kolla på dörrbredden. Kolla på tågsätet. Har nån mätt fel?Schrödingerdörren. (I några rysliga sekunder var dörren låst och öppen på en gång.)I Sala, där jag klev av för att bli upplockad av en bil, var det lika vackert som vanligt. (Jag har till och med kommunicerat med beslutsfattare i maktposition om denna vy.)”Galen i Säter” sa vi ungefär här, på väg just dit.Skylten där säger ”Bergmans Brygga”, och därifrån måste jag ju endera dagen dyka. (Det är Dalälven ni ser, nära byn Gimsbärke. Och ”Bergman” är inte Lotten utan Ingmar, som tillbringade många somrar på 1920-talet här.)
Nu händer det inte så mycket här i Dalarna. Vi plockar svamp, berättar gamla minnen och hittar på andra minnen eftersom ingen av oss egentligen minns nånting korrekt längre.
Nästa år kommer vi att påstå att vi plockade 20 korgar svamp 2021.
De andra tjejerna sover i ett kattinfesterat dalahus, medan jag sover i ett härbre med detta osannolikt vackra lås på dörren.
Visst vill man sprätta loss det och ta med hem?
En av de andra hade med sig en hel mapp med små lappar som hon har sparat från lektionerna 1983. Ojojojoj, vad vi skickade fjantiga lappar om hur trista lärarna var och hur vi såg ner på dem och deras undervisning. Och så … hade jag tydligen synpunkter på en av klasskompisarnas frisyr
”Kerstins frisyrer [som om man kan ha flera på en gång] är ett spännande kapitel. Idag är hon ju lika stökig i huvudet som jag!”Ritade av henne gjorde jag tydligen också. (L.S. är alltså jag. Lotten Stenson. Som sannerligen inte har brytt sig om frisyrer i livet. Asså va, kasta sten i glashus und so weiter.)
Avslutningsvis måste jag erkänna att mina fantastiska trattkantareller faktiskt har en nära släkting som jag inte alls är lika förtjust i.
Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.
– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.
– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.
Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.
Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.
Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.
Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.Plötsligt fick jag lite ont i hålfoten.
När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:
föräldrar som går vilse
föräldrar som cyklar omkull
barn som inte flyger ut
barn som skaffar barn
en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.
Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?
Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.
Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.
Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.
Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:
– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.
I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:
”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”
Karin mindes i en annan kommentar:
”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.
– Usch då, mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”
Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:
Hela högerbenet försvann ner i underjorden!
När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.
Nästan två liter!
Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.
Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.
Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:
Heja Dalarna!
Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.
Trots att (eller eftersom) jag har gått i så många olika klasser och skolor, har jag kontakt med ytterst få av mina kanske 200 klasskompisar. Men under den gångna helgen åkte jag till Dalarna med fyra av tjejerna från Tibbleskolan i Täby, för att på vuxet vis plocka svamp och lingon samt äta oss feta norr om Säter.
De bor alla i Stockholmsområdet, varför vi inledde allt genom att sammanstråla i Sala, och sedan invadera en mataffär. Konversationen gick så här, där alla ställde frågor och alla med emfas svarade positivt eftersom ingen är matallergiker eller vegan eller ens särskilt principfast:
– Pasta med sås?
– Ja!
– Soltorkade tomater, kapris och oliver?
– Ja!
– Den här eller den här?
– Båda!
– Sallad?
– Ja!
– Lite snacks i bilen?
– Självklart!
– Den här, den här och den här?
– Ja! Och den här osten! Är den lagom stor?
– JA!
– Ska jag betala så swishar ni?
– Jättebra idé!
Så långt komna serverades gänget dagens största chock.
– Ska vi ta det här brödet?
– Nej, det är skitäckligt. Ta det här istället.
När vi hade hämtat oss från denna oerhörda negativism, styrde vi kosan norrut. Framme i Västanvik fick jag ett chambre séparée i ett härbre. Dörren var max 150 cm på höjden och allt var på det hela taget så förtjusande att jag bara kvittrade av pur livsglädje.
Mitt härbre till höger (pilen hjälper kanske alla dysdirektiker).Kolla vilken liten härbredörr!
Själva boningshuset från Gustav Vasas dagar hade en gammal landlina som FUNKADE!
Jag tryckte hej vilt på knapparna, som ju har ett speciellt, lite vingligt gummiklick.Och på en hylla låg dessa klenoder bortglömda. Plastpåsarna kostade hela 3:70 på sin tid – och var genomskinliga.
Ute i skogen tog det som vanligt ett tag innan svampögonen började funka bland alla gula löv och distraherande lingon. Vi hann ute i skogen fika, plocka, trilla, skratta, gå lite vilse och avhandla de där samtalsämnena som man ofelbart kommer in på förr eller senare:
Är bananen en frukt?
Vilka nötter är bär?
Hur ser månen ut i nedan?
Hur påverkades Dalarna av skiftesreformerna på 1800-talet?
Om jag får säga det själv, är jag faktiskt rätt dålig på svamp och det slinker gärna ner några blekröda svarta får bland hermelinerna när jag samtidigt försöker komma på i vilken grupp jordgubbshybriden ska sorteras. Vi fick ihop några korgar med trattisar och satt sedan och rensade, skar, borstade och svor glatt i nästan tre timmar.
Bara det att vi faktiskt plockade i KORGAR var en sann naturupplevelse.
När svampögonen väl är inställda på plockning, blir det svårt att tänka normalt igen. Vi klev ur bilen på en parkeringsplats utanför en stor loppmarknad, och jag ryckte till som av ett pistolskott.
– SVAMP! skrek jag till det här tillplattade äpplet.
Inne på loppisen fanns Sveriges alla städrockar från 1960- och 70-talen, blommiga tandborsthållare, LP-skivor och en ansenlig mängd näbbstövlar. Jag, som fortfarande var inställd på min inte 100-procentiga svampplockarinsats, hittade lösningen.
Ett par förstoringsglas att hänga på näsan.
Fotokatalogen från gymnasiet var den enda lektyren som nyttjades under helgen. Eftersom den tillverkades på den tiden när tonåringar fick ställa till med spratt och skoj utan hot om kränkningsanmälningar, kunde en klass se ut så här:
Ser ni vad busiga de är, de två killarna längst bak till vänster?
En annan klass hade bara ställt in skorna och inte angett sina namn, utan istället skostorlekarna.
Åhå, ytterligare två rebeller.
Alla i vår klass hade vit skjorta och svart slips samt en röd ros. Det syns ju jättebra på det synnerligen gryniga, svartvita fotot. (Jag sitter på golvet.)
Så underligt att fotografen valde att ha med så väldigt mycket runt om – man ser ju till och med ut i korridoren till höger. (Dysdirektikerna kan snegla på pilen i första bilden i inlägget, som också går åt höger.)
Men i fotokatalogen var det ändå roligast att titta på Broder Jakobs klass, där alla killarna hade på sig kvinnokläder.
Inom mig bor en olycklig mekaniker och uppfinnare samt snickare. Jag kan inget om dessa professioner, men älskar nästan alla apparater som jag önskar att jag hade uppfunnit och snickrar dessutom hej vilt samt snett och vint. Låtom oss ta en svängom bland mina semesterbilder.
När vi var på Runmarö häromveckan, kramade jag nästan ihjäl denna bandsåg när jag inte drack absint:
Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.Se på på- och avknapparna!
Aaaaah. Ljuvligt. Jag vill ha en nästan hundra år gammal bandsåg jag också.
När vi i förrgår var på Brandbilsmuseet i Gysinge (som för övrigt har en hedersmedlen som heter Brandsjö i efternamn), fick vi klättra in och ur samt ovanpå alla möjliga olika apparater och bilar, klinga i klockor och prova gasmasker samt kränga på oss pyttesmå hjälmar från början av förra seklet. (De är av läder och har krympt.)
Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men den var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.
Fast det som fick mig att flämta av upphetsning (jorå) var instrumentpanelerna.
Knappar! Vred! Spakar!Här sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så vansinnigt … gigantisk. (Den är från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)
Detta brandbilsmuseum är alldeles fantastiskt. Den initierade guiden (som var revisor och det svarta fåret i en släkt fylld av brandmän) berättade allt om bland annat REO-Speedwagonen från 1928, ångsprutan från 1882 och de öppna brandbilarna från 1930-talet. Det finns en Chevrolet 1934, brandslangar och till och med en fungerande frivilligbrandkår som ideligen måste rycka ut eftersom Gysingetrakten är full av eldande människor. (Och mygg.) Brandvagnen från 1870-talet drogs av hästar, som när de hörde brandlarmet lämnade sina spiltor och beteshagar och galopperade till vagnarna för att spännas för.
Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.
När vi invaderade Karins hus och klämde och kände på allt från gjutjärnsspisar till elcyklar, fastnade jag för en apparat som hängde på väggen och så hade gjort i minst 35 år:
Ni ser vilken hand jag har med assistenter?
Pysseliten och PK tipsade oss om underverket på Ica i Alvesta Avesta. Vi höll oss så länge vi kunde och åkte sedan dit och köpte ämnesrelaterade varor (melon, bubbelvatten och gurka) innan vi äntrade toalettstolen som kunde ha varit kusin till en cockpit.
Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering och med avslutande torkblås. Sedan skrattar man ihjäl sig.
Efter dessa äventyr med tekniska fram- och baksteg, återvände jag till min fascination för det gamla och went back to nature eller om det var back to the past. Karlfeldtsgården i Avesta är inte ett museum, men man kan i alla fall fika och titta in i detta hans arbetsrum:
Japp. Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt ju här helt utan tennisarmbåge och skaldade.
[—]
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen i huset där på kullen under hundstjärnans sken.
Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart, så att kammaren den mörka blir lik en pingstdagskörka, så bländas ej, o käring, utan gör ditt är’nde klart, och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart. [—]
Karin är en av kommentatorsbåsets kommentanter. Hennes broder, Skogsgurra kallad, är den mest frekventa kommentatorn just nu, emedan hans intresseområden varierar så vansinnigt att han kan kommentera allt. Karin och Skogsgurra har även den egenheten att de bjuder in främmat till sina hus (de äger flera – sammanlagt säkert ett tjogtal vad det låter). Och jag är inte den som säger nej till en invit.
Därför sitter jag just nu i ett kök i ett väldigt gammalt hus i Horndal. Så gammalt är det att Nioåringen när han klev in genom dörren fick en Skansenfeeling och frågade:
– Får man sitta på stolarna?
Karin har även besök av en amerikansk kompis, som glatt berättade om hur hon anmälde sig till en skjutskola (inte riktigt rätt ord, va?) för att kunna använda sina nyvunna kunskaper för att ha ihjäl en viss person. Som dock, av oklara skäl, fortfarande lever.
Nu åker Skogsgurra ut på sjön med mina barn utan mig – eftersom jag sitter och väntar på att bli uppringd av en journalist som har antagit hantverkarnas sätt att ange tid:
– Jag ringer efter nio.
Jag ska intervjuas om fasta uttryck som förvanskas och missförstås. Här är ett exempel:
– Jag ringer efter nio.
Det skulle man ju kunna tro betyder ”femövernie” eller kanske ”tioövernie”. Men nu är klockan kvart i tio. Ring, ring, bara du slog en signal.
Uppdatering
Aha, han ringde klockan 09:57 och var djupt ångerfull och alls inte som en hantverkare; han hade försovit sig. Jag är nu vederbörligen intervjuad och kommer säkert att bl hudflängd i spalterna för att jag kallar mig språkpolis. Slut på uppdatering
Igår var vi på Avesta Art på Verket – ett storjärnverk från anno dazumal. Man har alltså en gammal fabriksbyggnad som är ohyggligt imponerande i sig, som jag hade varit nöjd med att få gå in i som ett monument över flydda tider. Men här fanns mer.
Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.
De har stoppat in konstverk (av varierande kvalitet, ska sägas) och fyllt ytorna med allsköns ljud- och ljusexperiment som är så intressanta att barnen fick drogas och slängas över axeln för att fås ut ur byggnaden. Se vad de hittade utanför entrén:
Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.
(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)
Strax ska vi med historiens vingslag flaxande runt öronen äta pizza.Karin Larssons fåtölj där i mitten. Som snickaren levererade i skydd av mörkret eftersom den var så jävla ful.En himla massa tavlor.
