Hoppa till innehåll

Etikett: Dalarna

I Dalarna: svampplockning och en gammal fotokatalog

Trots att (eller eftersom) jag har gått i så många olika klasser och skolor, har jag kontakt med ytterst få av mina kanske 200 klasskompisar. Men under den gångna helgen åkte jag till Dalarna med fyra av tjejerna från Tibbleskolan i Täby, för att på vuxet vis plocka svamp och lingon samt äta oss feta norr om Säter.

De bor alla i Stockholmsområdet, varför vi inledde allt genom att sammanstråla i Sala, och sedan invadera en mataffär. Konversationen gick så här, där alla ställde frågor och alla med emfas svarade positivt eftersom ingen är matallergiker eller vegan eller ens särskilt principfast:

– Pasta med sås?
– Ja!
– Soltorkade tomater, kapris och oliver?
– Ja!
– Den här eller den här?
– Båda!
– Sallad?
– Ja!
– Lite snacks i bilen?
– Självklart!
– Den här, den här och den här?
– Ja! Och den här osten! Är den lagom stor?
– JA!
– Ska jag betala så swishar ni?
– Jättebra idé!

Så långt komna serverades gänget dagens största chock.
– Ska vi ta det här brödet?
– Nej, det är skitäckligt. Ta det här istället.

När vi hade hämtat oss från denna oerhörda negativism, styrde vi kosan norrut. Framme i Västanvik fick jag ett chambre séparée i ett härbre. Dörren var max 150 cm på höjden och allt var på det hela taget så förtjusande att jag bara kvittrade av pur livsglädje.

Mitt härbre till höger (pilen hjälper kanske alla dysdirektiker).
Kolla vilken liten härbredörr!

Själva boningshuset från Gustav Vasas dagar hade en gammal landlina som FUNKADE!

Jag tryckte hej vilt på knapparna, som ju har ett speciellt, lite vingligt gummiklick.
Och på en hylla låg dessa klenoder bortglömda. Plastpåsarna kostade hela 3:70 på sin tid – och var genomskinliga.

Ute i skogen tog det som vanligt ett tag innan svampögonen började funka bland alla gula löv och distraherande lingon. Vi hann ute i skogen fika, plocka, trilla, skratta, gå lite vilse och avhandla de där samtalsämnena som man ofelbart kommer in på förr eller senare:

  • Är bananen en frukt?
  • Vilka nötter är bär?
  • Hur ser månen ut i nedan?
  • Hur påverkades Dalarna av skiftesreformerna på 1800-talet?

Om jag får säga det själv, är jag faktiskt rätt dålig på svamp och det slinker gärna ner några blekröda svarta får bland hermelinerna när jag samtidigt försöker komma på i vilken grupp jordgubbshybriden ska sorteras. Vi fick ihop några korgar med trattisar och satt sedan och rensade, skar, borstade och svor glatt i nästan tre timmar.

Bara det att vi faktiskt plockade i KORGAR var en sann naturupplevelse.

När svampögonen väl är inställda på plockning, blir det svårt att tänka normalt igen. Vi klev ur bilen på en parkeringsplats utanför en stor loppmarknad, och jag ryckte till som av ett pistolskott.

– SVAMP! skrek jag till det här tillplattade äpplet.

Inne på loppisen fanns Sveriges alla städrockar från 1960- och 70-talen, blommiga tandborsthållare, LP-skivor och en ansenlig mängd näbbstövlar. Jag, som fortfarande var inställd på min inte 100-procentiga svampplockarinsats, hittade lösningen.

Ett par förstoringsglas att hänga på näsan.

Fotokatalogen från gymnasiet var den enda lektyren som nyttjades under helgen. Eftersom den tillverkades på den tiden när tonåringar fick ställa till med spratt och skoj utan hot om kränkningsanmälningar, kunde en klass se ut så här:

Ser ni vad busiga de är, de två killarna längst bak till vänster?

En annan klass hade bara ställt in skorna och inte angett sina namn, utan istället skostorlekarna.

Åhå, ytterligare två rebeller.

Alla i vår klass hade vit skjorta och svart slips samt en röd ros. Det syns ju jättebra på det synnerligen gryniga, svartvita fotot. (Jag sitter på golvet.)

Så underligt att fotografen valde att ha med så väldigt mycket runt om – man ser ju till och med ut i korridoren till höger. (Dysdirektikerna kan snegla på pilen i första bilden i inlägget, som också går åt höger.)

Men i fotokatalogen var det ändå roligast att titta på Broder Jakobs klass, där alla killarna hade på sig kvinnokläder.

Där är ju min prickiga bikini!
Share
35 kommentarer

Maskiner, manicker, mojänger och mackapärer

Inom mig bor en olycklig mekaniker och uppfinnare samt snickare. Jag kan inget om dessa professioner, men älskar nästan alla apparater som jag önskar att jag hade uppfunnit och snickrar dessutom hej vilt samt snett och vint. Låtom oss ta en svängom bland mina semesterbilder.

När vi var på Runmarö häromveckan, kramade jag nästan ihjäl denna bandsåg när jag inte drack absint:

Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.
Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.
Se på på- och avknapparna!
Se på på- och avknapparna!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

En gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Ingen ser mig. Bara en gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Aaaaah. Ljuvligt. Jag vill ha en nästan hundra år gammal bandsåg jag också.

När vi i förrgår var på Brandbilsmuseet i Gysinge (som för övrigt har en hedersmedlen som heter Brandsjö i efternamn), fick vi klättra in och ur samt ovanpå alla möjliga olika apparater och bilar, klinga i klockor och prova gasmasker samt kränga på oss pyttesmå hjälmar från början av förra seklet. (De är av läder och har krympt.)

Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.
Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men den var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.

Fast det som fick mig att flämta av upphetsning (jorå) var instrumentpanelerna.

Knappar! Vred! Spakar!
Knappar! Vred! Spakar!
Nu sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.
Här sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.
– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så … gigantisk. (Från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)
– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så vansinnigt … gigantisk. (Den är från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)

Detta brandbilsmuseum är alldeles fantastiskt. Den initierade guiden (som var revisor och det svarta fåret i en släkt fylld av brandmän) berättade allt om bland annat REO-Speedwagonen från 1928, ångsprutan från 1882 och de öppna brandbilarna från 1930-talet. Det finns en Chevrolet 1934, brandslangar och till och med en fungerande frivilligbrandkår som ideligen måste rycka ut eftersom Gysingetrakten är full av eldande människor. (Och mygg.) Brandvagnen från 1870-talet drogs av hästar, som när de hörde brandlarmet lämnade sina spiltor och beteshagar och galopperade till vagnarna för att spännas för.

Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.
Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.

När vi invaderade Karins hus och klämde och kände på allt från gjutjärnsspisar till elcyklar, fastnade jag för en apparat som hängde på väggen och så hade gjort i minst 35 år:

Ni ser vilken hand jag har med assistenter?

Pysseliten och PK tipsade oss om underverket på Ica i Alvesta Avesta. Vi höll oss så länge vi kunde och åkte sedan dit och köpte ämnesrelaterade varor (melon, bubbelvatten och gurka) innan vi äntrade toalettstolen som kunde ha varit kusin till en cockpit.

Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering med efterföljande torkblås.
Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering och med avslutande torkblås. Sedan skrattar man ihjäl sig.

Efter dessa äventyr med tekniska fram- och baksteg, återvände jag till min fascination för det gamla och  went back to nature eller om det var back to the past. Karlfeldtsgården i Avesta är inte ett museum, men man kan i alla fall fika och titta in i detta hans arbetsrum:

Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt här helt utan tennisarmbåge och skaldade.
Japp. Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt ju här helt utan tennisarmbåge och skaldade.

[—]
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen

i huset där på kullen under hundstjärnans sken.

Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart,
så att kammaren den mörka
blir lik en pingstdagskörka,
så bländas ej, o käring, utan gör ditt är’nde klart,
och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart.
[—]

Erik Axel Karlfeldt (1864–1931), ”Budskapet” i
diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor (1895).

Share
37 kommentarer

Så hamnade jag i ett kök i obygden

Karins kök.
Karins kök.

Karin är en av kommentatorsbåsets kommentanter. Hennes broder, Skogsgurra kallad, är den mest frekventa kommentatorn just nu, emedan hans intresseområden varierar så vansinnigt att han kan kommentera allt. Karin och Skogsgurra har även den egenheten att de bjuder in främmat till sina hus (de äger flera – sammanlagt säkert ett tjogtal vad det låter). Och jag är inte den som säger nej till en invit.

Därför sitter jag just nu i ett kök i ett väldigt gammalt hus i Horndal. Så gammalt är det att Nioåringen när han klev in genom dörren fick en Skansenfeeling och frågade:

– Får man sitta på stolarna?

Karin har även besök av en amerikansk kompis, som glatt berättade om hur hon anmälde sig till en skjutskola (inte riktigt rätt ord, va?) för att kunna använda sina nyvunna kunskaper för att ha ihjäl en viss person. Som dock, av oklara skäl, fortfarande lever.
Nu åker Skogsgurra ut på sjön med mina barn utan mig – eftersom jag sitter och väntar på att bli uppringd av en journalist som har antagit hantverkarnas sätt att ange tid:
– Jag ringer efter nio.

Jag ska intervjuas om fasta uttryck som förvanskas och missförstås. Här är ett exempel:

– Jag ringer efter nio.

Det skulle man ju kunna tro betyder ”femövernie” eller kanske ”tioövernie”. Men nu är klockan kvart i tio. Ring, ring, bara du slog en signal.

Uppdatering
Aha, han ringde klockan 09:57 och var djupt ångerfull och alls inte som en hantverkare; han hade försovit sig. Jag är nu vederbörligen intervjuad och kommer säkert att bl hudflängd i spalterna för att jag kallar mig språkpolis.
Slut på uppdatering 

Igår var vi på Avesta Art på Verket – ett storjärnverk från anno dazumal. Man har alltså en gammal fabriksbyggnad som är ohyggligt imponerande i sig, som jag hade varit nöjd med att få gå in i som ett monument över flydda tider. Men här fanns mer.

Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.
Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.

De har stoppat in konstverk (av varierande kvalitet, ska sägas) och fyllt ytorna med allsköns ljud- och ljusexperiment som är så intressanta att barnen fick drogas och slängas över axeln för att fås ut ur byggnaden. Se vad de hittade utanför entrén:

 Transformers!
Transformers!

 Pssst, liten fotnot ur NE för säkerhets skull:

o`bygd subst. ~en ~er 
ORDLED: o–bygd-en
• glest bebyggd och avlägsen trakt

Inte alls nedsättande, alltså.

Uppdatering
Niklas tipsar: man måste läsa ”Svenskt hålindex”. Faktiskt.

Share
62 kommentarer

Sen fredagsblogg

Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.

(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)

Strax ska vi med historiens vingslag flaxande runt öronen äta pizza.
Strax ska vi med historiens vingslag flaxande runt öronen äta pizza.
Karin Larssons fåtölj där i mitten. Som snickaren levererade i skydd av mörkret eftersom den var så jävla ful.
Karin Larssons fåtölj där i mitten. Som snickaren levererade i skydd av mörkret eftersom den var så jävla ful.
En himla massa tavlor.
En himla massa tavlor.

Share
14 kommentarer