Hoppa till innehåll

Etikett: böcker

Jag … avundsjuk? (Ännu mer AI.)

Sorry. Är det inte tåg, så är det AI. Frågan är om jag nånsin har varit så ensidig i mina bloggämnesval!

Hur som helst. Förra året gick jag med i Författarförbundet eftersom jag både har skrivit och översatt tillräckligt många böcker för att kvalificera. Som medlem får man gå på en herrans massa tillställningar och ansöka om stipendier (som man inte får) samt frottera sig med inte alls likasinnade.

I onsdags gick jag och min djefla man till en paneldiskussion om AI med chips och rosévin, där panelhönorna var

  • en klok förbundsjurist
  • förlagschefen på Novellix (som har utgivit AI-genererade noveller)
  • en författare som ”står bakom” AI-boken Trisse Traktor
  • en författare och förläggare på Lind & Co.

Eftersom jag inte är odelat positiv till deras insats, slipper de stå med sina riktiga namn och istället gå under aliasen Juristen, Novellixen, Trissen och Linden. De skulle inför oss diskutera hoten och möjligheterna och vad t.ex. chat-GPT gör med alla bokstavsnördar.

Trissen berättade att han gav AI:n ”Chatbot Charlie” order att skriva en barnbok om en traktor, som nu är översatt till 80 språk. Den finns både som vanlig bok och talbok och går att låna på biblo. ALLT – text, bild och tal – är skapat av AI. Och boken kostar (gulp) 100 kr på Adlibris.

Trissen förklarade att AI är för författare som en hammare för en snickare: ett verktyg. Detta verktyg har författat … Oj, nu kommer spoliers! Jag kommer att avslöja hela handlingen, alla repliker och … ptja, varenda bokstav på bokens 19 sidor. Läs och begrunda, och fundera på varför det är tankstreck och inte bindestreck i sammansättningen.

  1. Hej jag heter Trisse, och jag är en glad liten traktor.
  2. En dag ville jag leka med min bästa traktorkompis, men han ville inte. Jag blev ledsen.
  3. Jag började skrika och gråta.
  4. Men sen tänkte jag efter och försökte förstå min kompis.
  5. Vi pratade lugnt med varandra och hittade en lösning tillsammans. 
  6. Nästa dag bråkade jag med mina traktor–föräldrar. Dom ville att jag skulle hjälpa till på åkern, men det ville inte jag. 
  7. Men sen tänkte jag efter och insåg att mina föräldrar ville att jag skulle lära mig viktiga saker. 
  8. En annan dag hade jag ett bråk med en traktor som ville ta alla mina leksaker. 
  9. Jag lärde mig att det är viktigt att sätta gränser och att dela på ett rättvist sätt. 
  10. Ibland bråkar mina kompisar om vem som är bäst på att köra. 
  11. Men jag lärde mig att vi alla är duktiga på olika saker, och att samarbeta istället för att tävla. 
  12. En dag blev jag arg på mina traktor–föräldrar för att dom inte förstod vad jag behövde. 
  13. Men sen tänkte jag efter och insåg att dom alltid försöker göra sitt bästa för mig. 
  14. Jag pratade med dom och vi löste problemet tillsammans. 
  15. Ibland kan vi inte komma överens och lösa problem själva. 
  16. Då är det viktigt att be en vuxen om hjälp. 
  17. Att tycka olika och att ha olika idéer är helt okej. 
  18. Det viktiga är att vi respekterar varandra och försöker hitta en lösning tillsammans.
  19. När vi är bra kompisar och hjälper varandra blir allt mycket roligare.

Jahaja, ”hade jag ett bråk” minsann. Hrrm.

Vem äger denna text, tror ni? Oklart, för enligt Juristen ”uppstår upphovsrätt bara om det finns en människa bakom”. Men Trissen ”står ju bakom” boken vars text jag har rabblat här ovan – har jag då begått ett brott vad gäller upphovsrätten? Mjaaaaa, för enligt den kloka Juristen måste verket även vara ”tillräckligt originellt och uppnå viss verkshöjd”.

Puh. Verkshöjd. Puh.

Har frågat om tillstånd att använda bilden, men inte fått svar än. (Chansar tills jag får besked.)

Och nu till en plötslig association. Barnböckerna om Max av Barbro Lindgren är klädd i en språklig dräkt som jag inte förstår mig på. Om ni nu hade suttit på en universitetsföreläsning i barnlitteraturämnet, hade jag bett er skriva en femsidig jämförande analys av Max respektive Trisses språk.

Novellixen berättade hur förlaget hade gått tillväga när de skapade AI-novellerna, och sa att så himla enkelt var det inte.

– Vi fick ge den 6–7 promptar (order/frågor/beskrivningar) per novell. Plus ”kan du förbättra det här och det där”. Vår erfarenhet är att noveller egentligen inte är AI:s grej. Det var så mycket att göra med novellerna. Dessutom … dan före tryckning upptäckte vi att vi hade gjort novellerna i trean, inte i fyran, så då fick vi göra om dem!

(Förklaring: Chat-GPT finns i två versioner, där trean är gratis och lite sämre, medan fyran är en betaltjänst som är bättre.)

Linden berättade sedan att AI är jättejättebra på att skriva baksidestexter och att många översättare använder sig av tjänsten DeepL. Den gör en rå översättning som läser av sammanhanget, men som sedan måste bearbetas; översättningen kräver alltså mänsklig bearbetning för att bli bra. Men så förklarade han att AI kan översätta dåliga böcker så att översättningen blir ”good enough” – den ska bara vara ”tillräckligt bra” för läsarna. Naturligtvis satt jag då och funderade på hur man står ut med att ge ut dåliga böcker och dessutom vem som sedan vill läsa dem när de inte ens är bra på originalspråk. Sedan sa Linden nåt som fick mig att tappa fattningen, hakan och tre chips.

– Inspirerade av Sigrid Undset skriver många författare liknande serier … asså 30 böcker i en serie … Och översättarna vill inte översätta, för böckerna är inte bra … Dom vill helt enkelt inte!

VA! En författare som tackar nej till skälig betalning för att boken är av dålig kvalitet? Jag känner inte en enda översättare som kan unna sig den lyxen. (Att protestera kom inte på fråga, för vi hade redan blivit ombedda att sitta ner och spara alla kommentarer till sist.)

Trissen slog därefter fast att yrkesgrupper ju har alltid tillkommit och försvunnit, att alla är rädda idag eftersom de måste förändra hur de agerar.

– Annars kommer de att lämnas efter i dimman, sa han med en bombsäkert tonfall. Man måste fråga sig själv ”hur ska jag utnyttja detta?” istället för att bara känna att allt är ett hot. Fokusera på möjligheterna, inte hoten!

Juristen tog vid och sa klokt:

– All utveckling är inte av godo. Vi måste reflektera och tänka själva. Vi får inte tappa bort hantverket och förmågan att tänka. Det pågår massa stämningar i hela världen om upphovsrättsliga intrång. Författares verk används av AI utan någon som helst betalning, och så kan vi inte ha det. Vad innebar egentligen digitaliseringen för konstnärerna, översättarna och författarna? Jo, de fick mindre ersättning och stora bolag håvar nu in stora pengar.

En lång, gammal man i publiken reste sig upp och sa långsamt med tyst röst:

– Vi måste tänka på läsarna, för de är kärnan i det vi håller på med. Läs HC Andersens Näktergalen. I den digitala versionen kommer kejsaren av Kina att dö.

Man kan läsa Näktergalen på Runeberg … som förresten kanske också är en bokstavsinsamlande bov som AI:sarna använder sig av? (Har frågat om tillåtelse att använda bilden.)

Nu kan ni leta upp Hasse Alfredsons Varför är det så ont om Q och klura på om Lettrosugen kanske gör boken till ren science fiction. Den är helt enkelt Google, fast 1968.

Än en gång länkar jag till SVT och självaste Hasse. (Har frågat om tillåtelse att använda bilden.)

Frågan kvarstår: är jag bara avundsjuk och ogin för att jag inte kom på att jag kunde bli författare via AI och översatt till 80 språk? (Nä, vet ni vad. Det är jag inte.)

Ordentlig källförteckning
Alfredson, Hans, Varför är det så ont om Q?, Bonnier, 1968
Andersen, H. C., Älskade sagor, Corona, Malmö, 2002
Fernholm, Nicholas, Trisse Traktor, Nicholas Fernholm AB, 2023
Lindgren, Barbro, Max boll, Rabén & Sjögren, 2004

Share
10 kommentarer

Råd i kristider?

Jag fick alldeles nyss ett sms med rubriken ”Lån i kristider”, där jag lovades hur stora och många lån som helst på ingen tid alls. Ett par hundra tusen redan i morgon!

– Haha! fräste jag, och raderade sms:et så brutalt att avsändaren måste ha känt av det.

(Innan jag gjorde det, fladdrade det dock till i magen av pengalycka som om jag hade fått slantarna gratis och nu kunde köpa golv, soffor, cyklar och en veranda.)

När jag en liten stund senare ramlade in i en tidningsartikel som handlade om hur man kunde spara pengar genom att helt enkelt inte köpa det som är dyrt, kändes det som om jag borde komma på lika dumma råd för att i alla fall ha lite roligt mitt i dårskapen.

– Vaddå åka buss? Att gå är billigare!
– Vin? Pah – vatten är gratis och finns i kranen!
– TVÅL? Äsch, flytta till Kiruna och rulla dig i snön en gång i veckan från oktober till maj!

Bägaren rann över när DN i en ”unik grafik” presenterade prisökningarna där varje uppgift krävde att jag i ett illustrerat kylskåp klickade på varan som hade blivit dyrare och samtidigt lyssnade på ljudet från en butikskassa som plippade och ploppade.

Så nu reser vi tillbaka till kristider under krigstider. Jag rotade fram några av böckerna som skulle kunna ge mig råd om surrogatkaffe (”kaffesurr”) och torra brödkanters unika konsistens.

Jag ber att få meddela att det finns minst lika många till i andra bokhyllor i huset.

De utkom dessa år:

  • överst från vänster: 1932, 1975, 1950, 1930.
  • mellanraden från vänster: 1970, 1923, 1925, 1927.
  • nederst från vänster: 1925, 1951, 1952.

Sju sorters kakor inleds med en brasklapp:

”I tider då råvaror som t.ex. vetemjöl och socker förändras [i kvalitet] från tid till annan kanske bakningsresultaten ej utfaller lika.”

Sedan följer otalet recept på mjuka kakor, sorterade efter hur många ägg bakverket behöver – man har ju ibland bara ett enda ägg kvar. Kommen så här långt vågar jag påstå att jag inte har fått känna på någon kris än. Jag har alltid en jävla massa ägg kvar.

Hemvård och klädvård berättar om det listiga knepet att laga ylleplagg (inte strumpor) med hårstrån om ylletråden är slut, samt beskriver hur man bär sig åt för att maska upp ett gammalt plagg som har krympt. Mina nudelsoppehårstrån hade inte gjort någon ylletröja glad, det lovar jag.

Escoffiers stora kokbok beklagar att så många av recepten innehåller dyra råvaror, men rekommenderar att satsa på vin i maten eftersom ett lämpligt vin ju kan fås för bara 1,50 kr ”numera”. (Det motsvarar 50 kronor 2023.) Men hu, så knasigt, fortsätter Husmoderns redaktion, att man inte i Sverige kan köpa harhjärna och tuppkam utan måste köpa hela haren respektive tuppen!

”Det där var INTE kul”, anser denna tupp. (Foto: Arib Neko, Unsplash.)

Boken Konsumentkunskap är en trist och förnuftig historia som bara ger mig pekpinnar som får mig att gäspa. Jag bör göra handlingslistor och föra bok över utgifterna, se till att få storköpsrabatt men inte köpa biomagnetiska hälsoarmband, för de funkar inte. Men se vilken cool bild!

Detta äter en vuxen person på ett år, bl.a. ”150 l mjölk, 20 kg kött , 25 kg charkuterivaror, 16 kg fisk, 70 kg potatis, 37 kg matbröd, 10 kg vetebröd, 4 kg bakelser, 90 liter öl och läsk”.

Jag tycker att det låter lite, det där … [google, google] Jahaja, enligt Jordbruksverket äter vi numera 87 kg kött och chark (inte så mycket fårhjärnor och tuppkammar), 23 kg fisk och 49 kg bröd per år. Raaaap. (Hemska tanke: Vi kanske bara skulle kunna äta lite mindre och spara pengar på det sättet?)

Avslutningsvis ska den lilla toka som jag är, nu redovisa vad Husmoderns gyllene bok anser om äkta makars roll:

Jaja, det var andra tider 1925, när världen var full av små tokor.

Nej, jag har inte blivit så mycket klokare eftersom böckerna här inte gav mig tips om hur jag ska tillreda den där fårhjärnan, om kaja går att grilla eller huruvida igelkottar har mört kött. Däremot lärde jag mig att ägg under andra världskriget inte ransonerades förrän 1941, och att produkterna SMP-vita och SMP-gula var äggsurrogat!

Någon på Svenska Mjölkprodukter AB (SMP) måste ha fått en snilleblixt och forskat fram detta undermedel. (Som vad jag kan se trots allt inte gjorde succé.)

Om jag har några råd i dessa tider? Mjäh. Håll humöret. Akta er för skavsår och banditer. Jo förresten! Tillaga vitkål, vetja!

SvD den 8 december 1943. (Jag skulle slänga i massa chiliflingor och garnera med parmes…, nej. Dyrt. Men persilja!)
Share
54 kommentarer

Steinbecks slut

Å nu blire lite litteraturkuriosa!

Det här är John Steinbeck, som fick Nobelpriset 1962 för ”för den på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonsten, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.

Steinbecks originalmanus till Grapes of Wrath har vållat litteraturprofessorer huvudbry i decennier. Han har nämligen på ett ganska normalt sätt krafsat in massa svordomar här och där – men det avslutande ”slampa” har ingen riktigt förstått.

”Var han månne arg på nån?” sa forskarna. (Foto: SP Books.)
The Guardian.

Nu har manuset lagts ut till allmänt beskådande och alla svenska akademiker ba:

– Öh.
– Jamen.
– Det står för fan bara att boken är slut.

Steinbeck och hans fru kunde ju lite svenska eftersom de var bundis med Elsa Beskows son Bo.

 


Uppdatering apropå slut i kombination med Elsa Beskow – hur man sluter en cirkel. Liksom.

Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” i den omarbetade upplagan från 1950. (Källa: Nationalmuseum.)
Förstoring för alla skumögda.
Share
54 kommentarer

Jag som högskolelärare

Ni vill verkligen ha mig som lärare. Jag lovar. Det är så kul!

Kolla här vad jag lade fram inför studenterna igår när vi pratade om stilmarkörer!

Uppgift: jämför i jakt på stilmarkörer olika

  • upplagor
  • tidsåldrar
  • ämnen
  • vinklingar.

Det är så kul! Sa jag att det är kul?

I den moderna upplagan kallas ”kissemisse” för ”kissemurre”! Hm.
”Charlotte Stenson” står det på den lilla klisterlappen på historieboken. Det var bra länge sedan.
– Dom här är helt underbara båda två! utbrast studenten som jämförde dessa två böcker.
”Första insektsboken” (1991) har barn som målgrupp, men är fullsmockad med tättskriven text. Så gör man sannerligen inte numera i barnböcker.
Ludde (90-tal) är rolig och full med repliker. Totte (70-tal) är tråkig och har en berättarröst.
Här utredde vi förstås Sörmland respektive Södermanland. (De är synonyma.)
Ingen förstod något i dessa böcker.
– JAG ÄÄÄÄLSKAR HUSMORSLEXIKON! tjoade en student och tryckte sagda bok till sitt bröst och släppte den inte på tre timmar.
Föräldrar som ömt kramar blöjlösa barn vet vad de ger sig in på, tänker jag apropå boken längst ner till höger. ”EN RUMPA!” tänker andra människor.

Vi måste återvända till Min skattkammare. För jag är förvånad.

I den nya upplagan från 1997 heter det inte kissekatt kissemisse längre.
Å andra sidan visste man tydligen inte i originalupplagan från 1947 hur en ekorre ser ut. Ojoj: jag bara såg musen som gick och slog och ignorerande helt den perfekta ekorren! Och skatans stövletter!

Det är så kul!

Share
29 kommentarer

Hobbyer & fritidsaktiviteter: vad ska man se på ”tv”?

THE WEST WING -- SEASON 1 -- Pictured: (l-r) Rob Lowe as Sam Seaborn, Richard Schiff as Toby Zieger, John Spencer as Leo McGarry, Martin Sheen as President Josiah "Jed" Bartlet, Allison Janney as Claudia Jean 'C.J,' Cregg, Bradley Whitford as Josh Lyman, Moira Kelly as Mandy Hampton -- Photo by: Steve Schapiro/NBCU Photo Bank

I förra inläggets kommentatorsbås blev alla alldeles quilttokiga och den ena symaskinen efter den andra dök upp mellan skrotade eller bortskänkta vävstolar.

quiltSedan åkte jag på basketträning och när jag fyra timmar senare klev in i båset igen möttes jag av Lagerlöf-citat och ett ilsket utfall mot författarskolor. Jomen. Man undrar ju lite försiktigt – utan att sticka ut hakan eller med en snorkig min sätta sig på höga hästar – under vilken quiltad filt dagens stora, svenska författare gömmer sig …?

Och med detta vill jag egentligen bara säga att det är roligt i båset.

Sedan började jag fundera på min egen fritid, som ju förutom av basket bara verkar fyllas av lika många bokstäver som arbetstiden. Och så kom jag på att det ju var alldeles för länge sedan som jag berättade att jag ännu inte har hittat en tv-serie som är lika bra som The West Wing (Vita huset). Senast var nog 2012, så nu måste vi köra en ny vända.

Eftersom jag tittar på serierna via datorn (Netflix och SVTplay) när jag motionscyklar, har jag under åren betat av en och annan samtidigt som min kondition slår Vasaloppsentusiaster med häpnad och mina svällande lårmuskler kan charma vilken skridskoåkare som helst. (Jag ljuger aldrig.) Nya Sherlock och Dr Who är förstås favoriter, men annars tittar jag faktiskt inte särskilt intresserat på det som bjuds.

Okej – men inte lika bra som The West Wing:

Inte okej – har försökt ett eller två avsnitt, men gett upp:

Det var mycket lättare förr, när jag inte visste hur riktigt god äggröra ska smaka och när jag inte visste att The West Wing hade sådana underbara dialoger som ingen annan än Aaron Sorkin klarar av att skriva. Ack.

Så: vad har jag missat på tv-serie-fronten? Eller – ve och fasa – borde jag kanske lägga ner detta projekt och istället läsa böcker när jag motionscyklar?

Jättestor uppdatering!

För det första har jag ju glömt en mängd alldeles utmärkta tv- eller internetbaserade serier. För det andra är film nästan alltid bättre. För det tredje måste en mängd tips dras upp ur kommentatorsbåsets mörker. (Jag har rensat bort några som jag redan nämnde ovan och markerat några med fetstil eftersom jag har sett och rekommenderar dem.)

Agent Carter

Band of Brothers

Black Books

Bletchley Circle

Bones

Brideshead Revisited

Broadchurch

Buffy the Vampire Slayer

Death in Paradise

Downton Abbey

Endevour (Unge kommissarie  Morse)

ER

Fortitude

Grantchester

Happy Valley

Hell on wheels

House of Cards

In the Flesh

Leverage

M*A*S*H

Matador (dansk, 1978)

Miss Fisher’s Murder Mysteries

Mr Robot

NCIS

Peaky Blinders

Prime Suspect (I mördarens spår)

River (med Stellan Skarsgård)

Scorpion

Shetland

Silent Witness

Six Feet Under

The Big Bang Theory

The Honourable Woman

The Last Ship

The Misfits

The Musketeers

The Sopranos

The X-Files (Arkiv X)

Tre kärlekar (länk till SVTplay)

True Detective

Twin Peaks

Vikings

Vänner (Friends)

Waking the Dead (Mördare okänd)

White Collar

 

(Proust och Mann skrev så långa böcker eftersom de ju inte kollade på tv.)

Share
149 kommentarer

Ovillig trängselskattsbetalare

Jomenvisst, det fattar jag också att trafiksituationen i Stockholm är ohållbar.

Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.
Vi tar den här kära illustrationen till hjälp.

Jag skulle idag ta mig hemifrån till Norrtälje och hade faktiskt en hel del olika alternativ som jag själv kunde räkna ut. Då går man till diverse karttjänster och ber om vägförslag och mäter avstånd och bedömer huruvida innerstadskaos är bättre än slingervägskaos.

Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.
Om jag hade kunnat välja bort denna situation, hade jag förstås gjort det.

Ni som bor i Kiruna, Sollefteå, Eslöv och Åmål: var nu glada för det. Om ni ska åka till Haparanda, Oskarshamn eller Kristianstad, är det liksom bara att åka.

Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där när alla ju ska dit.
Så här funkar det i Mälardalen, där det mest praktiska är att alla forceras in till Stockholms centrum och där avtvingas trängselavgift eftersom det ju blir så trångt där, när alla ju ska dit.

Vägen Eskilstuna–Norrtälje här ovan sägs vara 18 mil och ska ta 1 timme och 45 minuter att köra. Då tänker man mjaaaaa och kollar en alternativ sträcka på småvägar och lite fler tajta möten med stora lastbilar bakom skymda kurvor:

Eskilstuna–Norrtälje: 2 timmar och 38 minuter.
Eskilstuna–Norrtälje via Enköping och Knivsta: 2 timmar och 38 minuter.

Och det är DÅ man gör ett felval och …

… hamnar i detta.
… hamnar i detta.

De första 11 milen gick på en timme. Sedan ”körde” jag 1 mil på en timme inne i Stockholmsgröten, varefter jag avslutade med en sexmilatur som också tog en timme.

Kära Eniro och Google Maps!

Ljug för mig! Säg att alla vägar runt Stockholm är bättre, kortare, rakare och snabbare! Jag vill inte in i centrum igen – om det inte handlar om konserter, föreläsningar och inköp av basketskor och jag kan ta tåget dit.

Hälsningar från en frustrerad klantskalle

Jag vet! Vi bygger en sexfilig jättebro på diagonalen över Mälaren! Ja!

Om jag nu ska avsluta med något mer positivt, så är det anledningen till att jag är i Syninge i Norrtälje: en bokresa som har arrangerats av Breakfast Book Club. Lästokar från hela Sverige samlas på en kursgård med blommiga lakan och kommunistiska manifest samt vilsna deckare.

Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.
Lakanen i mitt rum – i mina två sängar.

Nyss satt tolv personer och diskuterade erkänt duktiga kändisar som inte vet att föra sig bland vanligt folk (vi är förstås egentligen bara ogina), stora matupplevelser (första bearnasiesåsen) och knäoperationer (mitt fel). Imorrn ska vi diskutera matböcker och Den Där Boken som jag nämnde förut och som jag inte gillade alls. Tre exempelmeningar:

  1. ”Jag vet att de mediciner som dväljs bak diskarna som kräver nummerlapp är åtråvärda för människor som skulle fara illa av dem, men jag vet på riktigt inte varför.”
  2. ”Omedelbart kan jag spegla mig i mina vulgärt utsmyckade kamraters ansiktsuttryck. Deras ögon spärras upp. Andningen obstrueras. De rister.”
  3. ”I sängen dväljs hans ömmast omhuldade tillhörigheter: den lilla nagelsaxen i sterlingsilver […] samt eterneller (som förflackas när vi drömmer mardrömmar) […]. Själv sover jag med en tom dasspappersrulle som källa till ro och båtnad.”

Jag kommer under diskussionen att vara häxan surtant som fnyser och rynkar näsan och hötter med pekfingret. Den som först säger ”men skriv en bok själv då” kommer att få på truten och när jag sedan stäms och måste förklara mitt beteende framför en domare i en rättegångssal, kan jag skylla på Stockholms trafiksituation som fick mig ur balans.

Den här heter "gavel" på engelska och används inte alls i Storbritannien. Jo, på film och av auktionsförrättare.

Share
60 kommentarer

Hur skrev giganterna, hur skriver jag, hur skriver du?

När jag väl får Nobelpriset år 2027 – för min i basketmiljö placerade generationsroman där mördaren avslöjas på sidan ett men det felstavande mordoffret som ligger i bollskåpet inte upptäcks förrän i sista kapitlet – kommer man att utreda mig och skriva om den osannolika historien.

”Sedan sjuårsåldern skrev hon enbart i sängen. Hennes föräldrar köpte förtvivlat det ena skrivbordet efter det andra, men inget hjälpte. Under de tio åren som redaktör på Nationalencyklopedin satt hon oftast under sitt skrivbord och redigerade för hand på papper, som man ju plägade göra på den tiden. Under åren med vad som då kallades ”lap top” låg hon många dagar kvar i sängen från morgon till kväll och skrev så att hon fick värmeutslag på sina vackra lår.”

(Allt som inte kan faktakontrolleras om 14 år, kan förstås överdrivas då.)

odd typeDå kommer man att skriva om mig i den nya upplagan av ”Odd Type Writers: From Joyce and Dickens to Wharton and Welty, the Obsessive Habits and Quirky Techniques of Great Authors”.

Visste ni att Virginia Woolf under några år så himla modernt stod upp och skrev med sina mångfärgade pennor (lila var favoriten) vid en hög pulpet? Men inte för att hon tänkte på ergonomin som man ju gör nuförtiden, utan för att hon tyckte att hennes syster Vanessa Bell såg så intressant och seriös ut när hon stod och målade.

perforeratpapperMan skulle kunna, om man fick tag på gamla datorpapper (de långa med perforeringar här och där) kunna skriva som Jack Kerouac och Edgar Allan Poe in a stream of consciousness på metavis. Metervis.

Fast jag tror att jag hellre hade skrivit på gamla hålkort; man kanske håller sig alert och pigg i sitt skrivande om man hela tiden måste hålla koll på och undvika hålen?

John Steinbeck skrev så intensivt att han inför varje session laddade upp med tolv nyvässade blyertspennor, som var av den runda sorten och inte den sexkantiga eftersom han fick ont i sina skrivvalkar av dem. (Titta nu på ert långfinger, där ni liksom jag en gång i tiden hade en liten valk av allt handskrivande. Den syns nästan inte!)

Väldigt många författare har bestämt sig för ett visst antal ord som de måste skriva varje dag för att få något gjort. Nu handlar ju boken om engelskspråkiga författare och eftersom man på engelska dräller med massa mellanslag där vi svenskar skapar sammansatta ord, måste man nog multiplicera siffrorna med 0,79 för att få en korrekt och jämförbar siffra.

©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.
©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.

*) Eftersom vi på svenska istället för adverb för sätt och grad ofta använder adjektiv i neutrum och de adverben då inräknas som just bland adjektiven, bör denna siffra justeras uppåt till 1 585.

James Joyce, å andra sidan, var nöjd om han fick ihop två perfekta meningar per dag. Fast då kunde ju en sådan perfekt mening förstås vara av Ulysses-slaget: 4 391 ord.

Andra skrivvanor: Gertrude Stein skrev i bilen (som Alice B. Toklas körde) och Agatha Christie åt äpplen, medan Friedrich Schiller aldrig skrev så effektivt som i närheten av ruttnande äpplen. (Som han förvarade i en låda i skrivbordet.)

Sådärja. Det här är 722 ord, vilket gör att jag från och med nu kan jämföra mig med  Jack London. Som skrev:

”I write for no other purpose than to add to the beauty that now belongs to me. I write a book for no other reason than to add three or four hundred acres to my magnificent estate.”

Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.
Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.
Share
45 kommentarer

Jag har ju glömt bort Lisa Tetzner!

Om ni igår tyckte synd om gässen som rengjorde skorstenarna i Storbritannien under 1800-talet, får ni ta spjärn nu. Gräv in naglarna i handflatorna som de gör i romaner. Dra häftigt efter andan och himla lite med ögonen när ni ändå håller på. För nu ska vi alla tänka ”puh, det är då för väl att vi lever i dagens civiliserade samhälle” … där alla egentligen är mest intresserade av hur de ska gå ner i vikt utan att få rynkor eller öka bicepsens omkrets utan att använda musklerna.

(Förlåt, jag brukar inte raljera. Men jag har tröttnat på rubrikerna den moderna människans ”problem”.)

LisaLiza Tetzner dök upp i kommentatorsbåset igår, vilket måste sägas var på tiden. Hon var en tysk författarinna som, efter att i ungdomen ha rest runt och samlat in gamla folksagor på landsbygden, jobbade lite som Astrid Lindgren – på förlag och med radio. Hon slog igenom jämförelsevis sent och var en envis en som inte drog sig varken för att kritisera den förbaskade nazismen eller skriva elaka artiklar om SS. (På bilden här intill ser det dock ut som om hon skrockar ett ihåligt moahahahaaa.)

Lisa föddes 1894, i en tid när

  • telefonerna ökade snabbt i antal
  • man började fundera på hur det här med film skulle kunna funka
  • Coca-Cola började dyka upp här och där
  • industriarbetare strejkade för bättre villkor
  • man planerade för hur OS skulle kunna funka i modern tid
  • terrorister smällde av bomber
  • Alfred Dreyfus arresterades för spioneri
  • Tower Bridge öppnades.

Eftersom Lisa Tetzner tyckte innerligt illa om det som Hitler igångsatte i början av 1930-talet, skrev hon en serie med nio barnböcker i just denna miljö – med början 1932 (Barnen i 67:an). Hon var naturligtvis negativ till politikerna och lyckades skriva in lite kritik mellan raderna. Eller mellan och mellan – det var nog ganska tydligt.

Runt 1938 och åren efter kom Sotarpojken i fyra delar – som utspelade sig i Schweiz år 1838. Dessa böcker handlar om förfärligheters förfärligheter och eländes elände och är på det hela taget en enda lång pina.

Hur hade sotarpojkarna det med musarm och tennisarmbåge, tror ni?
Hur hade sotarpojkarna det med musarm och tennisarmbåge, tror ni?

Jisses, som jag läste Lisa Tetzners böcker i 12–13-årsåldern! Jag grät och skrattade och snörvlade och satt redan då uppe på nätterna istället för att sova som normalt folk. Omodernt språk och gulnade bokblad samt skör bindning var inget hinder – jag måste ha läst dem alla tre eller fyra gånger.

Vilket är helt obegripligt idag. Vissa böcker läser jag ju numera inte ens en gång.

Lisa Tetzners man Kurt Held (som var jude och kommunist och kunde irritera Hitler alldeles på egen hand) arresterades i Tyskland, varför de båda (efter att Lisa hade utnyttjat sina kontakter) redan 1933 flyttade till Schweiz.

Maken var tydligen medförfattare till de flesta böckerna, men stackarn har nästan inte fått någon cred för det.
Maken var tydligen medförfattare till de flesta böckerna, men stackarn har nästan inte fått nästan någon cred för det.

De båda skrev  i sitt nya hemland böcker, som dock skrevs om och censurerades eftersom man i Schweiz var rädd för repressalier från Tyskland. Så in på scenen kliver nu … Sverige! Många av Lisa Tetzners böcker utkom i det neutrala Sverige innan de ens fanns på tyska! Och vem var det som såg till att Pippi Långstrump blev så populär i trakterna runt Schweiz, om inte Lisa Tetzner.

Nu när jag har fått er att förstå att det är värt besväret att leta upp nyutgåvorna av både 67:an- och Sotarpojkenböckerna (under klassificeringen ”barn som far illa” på stadsbiblioteken), kommer här lite fakta om barnen som for illa i skorstenarna.

  • Pojkarna (och ibland flickorna) skulle förstås vara så små som möjligt, ibland i fyraårsåldern – om de var starka.
  • Ju billigare och mer föräldralösa de var, desto mindre komplicerat var det.
  • Barnen ägde egentligen bara en sak: det grova tygskynke som man hängde över eldstaden så att inte sotet skulle fara omkring i rummet.
  • Detta tygskynke var samtidigt barnens täcke, som värmde gott när de sov på golvet hemma hos sotarmästaren.
  • Kläderna fick de ofta ta av sig innan de klättrade in i skorstenarna – både för att barnen då tog ännu mindre plats och för att kläderna inte skulle bli smutsigare än de var.
  • En gång i veckan, var det bestämt, skulle barnen rengöras.
  • Tack och lov var det enligt lag förbjudet att skicka upp barn i skorstenar som brann.

Någon har varit kreativ och tillverkat en bild som visar hur det går till när en sotarpojke fastnar och kvävs med knäna uppdragna i en skorsten.

När detta hände, var man ju på något sätt tvungen att få ut liket. I värsta fall fick skorstenen monteras ner, kan ni tänka er.
När detta hände, var man ju på något sätt tvungen att få ut liket. I värsta fall fick skorstenen monteras ner, kan ni tänka er.
Men marknaden var god.
Men marknaden var i alla fall god.

Javisstja:

INGA SOTARPOJKAR KOM TILL SKADA UNDER SKRIVANDET AV DENNA BLOGGPOST

Share
85 kommentarer

Bokfrågorna … och en ny spännande utmaning!

1) En bok som förändrade ditt liv?
Näe. Nu har jag tänkt i tre dagar. Men näe. Fast den allra senaste boken – ”Angela’s Ashes” (’Ängeln på sjunde trappsteget’) av Frank McCourt kommer att förändra mina barns liv. Om lille Frank överlevde trots sin barndom, så kan mina barn banne mig överleva en dag utan ost om osten är slut. Till exempel. Jag har aldrig varit en curlingförälder, men efter att ha läst ”Angela’s Ashes” är jag bestämt en … skridskoförälder. (OBS, nytt ord.) Jag snör på barnen stadiga, nyvässade skridskor under ett par år, reser dem upp, puttar på och ger dem fart och hoppas att jag har gett dem kraft att svänga och hålla rätt kurs.

2) En bok du har läst mer än en gång?
Ja, alla barn- och ungdomsböckerna. ”Anne på Grönkulla”, allt av Enid Blyton, ”Den vita stenen”, ”Kastrullresan”, ni vet. Men som vuxen, nej. Fast jag är övertygad om att t.ex. ”Strändernas svall” och ”Hundra år av ensamhet” håller för ett par tusen omläsningar.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
En tom. Med blanka sidor och inga bokstäver. Fast då krävs det ju att jag skulle få ha med mig en penna också så att jag kunde skriva dagbok i den. Det här handlar inte om att jag sedan skulle sitta och med stort nöje läsa mitt alster utan om att jag mår bra när jag skriver. Kan ju inte sitta där på en öde ö utan ens Captain Sparrow och en flaska med rom och må dåligt i min ensamhet. (Om det här är ett ogiltigt svar, kan jag ändra mig och svara SAOB. Om det också är ett ogiltigt svar eftersom den är uppdelad i en miljon band, svarar jag SAOL. Ja, så mycket tycker jag om SAOL.)

4) En bok som fick dig att skratta?
Min egen. (Nämen så patetiskt, skrattar hon åt sig själv? Jahapp.)

Den senaste boken som fick mig att skratta var ”En smörgåsätares bekännelser” av Torsten Ehrenmark. Jag saknar verkligen sådana texter som han, Kar de Mumma och Gits skrev. Är det bara jag som gör det? Eller finns dessa finurliga skribenter, fast jag kanske inte ser dem?

5) En bok som fick dig att gråta?
Nämen åååh. Jag gråter av ilska och frustration, inte av sorgliga böcker. Man kan kalla det okänslighet – men kanske beror det bara på att jag inte väljer att läsa gråtböcker? Gråter jag på bio? Nej, jag går numera bara på pang-tjoff-bloood-och krasch-filmer. Gråter jag framför tv:n? Ja, men i smyg eftersom jag skäms åt att bli så totalmanipulerad av producenterna bakom ”Extreme Home Makeover”. Vänta. Jag tror att jag grät lite när jag läste ”Anne på Grönkulla”, jahadå! (Hurra, jag har fortfarande svarat på alla frågor!)

6) En bok du önskar hade skrivits?
Shakespeares memoarer.

7) En bok som inte borde ha skrivits?
Pass. Jag sitter här hemma med ungefär 1,5 meter böcker som verkligen ingen borde ha gett ut. De som skrev dem kan få skriva bäst de vill, men att de gavs ut är enligt mig helt onödigt. Det handlar inte om innehållet, där har jag hög tröskel. Det handlar om det svenska språket – där är jag hård som ett äggskal när man trycker på det från alla håll. (Men man kan fortfarande peta hål på skalet med en nål, förstås.)

8) En bok du just nu läser?
”Notes From a Small Island” av Bill Bryson. (Det går trögt.)

9) En bok du tänkt läsa?
I skåpet ovanför min säng står de på väntelista sedan ett halvår:

”A Confederacy of Dunces” av John Kennedy Toole
”Labyrinth” av Randall Sullivan
”Kitchen Confidential” av Anthony Bourdain
”How Do You Want Me?” av Ruby Wax

Oj, ser nu att alla är på engelska. Är det månne därför jag aldrig kommer till skott?

10) Skicka vidare till fem personer!
Nejnejnej … fast nu kom jag på … ah. Vänta.

Jag ska nu ge igen! Gissa hur stolt jag kommer att vara när jag går till historien som varande den som hittade på detta!

Alla har vi släkt, och det är kul att läsa om släkter. Jag svarar bara kort på frågorna själv, fastän jag egentligen vill skriva låååångt. Man skulle ju kunna göra det till ett inlägg per dag under en vecka, med bilder och allt, ah such a relief när blogginspirationen har sinat. Kom igen nu, alla!

1. Min mamma …
kan prata en vansinnig massa språk men inte kommentera i en blogg.
2. Min mormor …
födde min mamma utom äktenskapet och var nästan hela tiden arg på mig.
3. Min morfar …
var tydligen i sin stora mustasch godheten personifierad, men dog innan jag föddes eftersom han föddes redan 1878.
4. Min pappa …
kan vifta på öronen och har vunnit SM i pingis.
5. Min farmor …
födde min pappa när hon var 42 år och var aldrig någonsin arg på mig.
6. Min farfar …
såg ut som Clark Gable och var längst på kompaniet.
7. Jag …
har aldrig velat sluta med basketen.

Kopiera de sju punkterna och utmana varandra! (Berätta gärna här i kommentarerna när ni har skrivit.)

Share
47 kommentarer

Vad bör jag läsa?

Salt hade en vansinnig massa frågor om favoritböcker häromdagen. Jag skulle svara, men fick fingerhäfta och blev tangensbordsstum. Jag kunde helt enkelt inte formulera vad det är som får mig att tycka om en bok.

Förresten … Jag hinner verkligen inte läsa många böcker nu. Jag lägger böcker på hög i huvudet och planerar inför min ålderdom, tror jag.

Men! Hjälp! Ge mig order på vilka böcker jag borde läsa! (Salts frågor är förstås mycket trevligare att svara på, här sitter jag bara som ett stort ego och vill att ni ska servera mig boktips. Ni har all rätt att fnysa åt mig.)

Strunta i vad jag kanske redan har läst. Åshöjdens BK, Hundra år av ensamhet och Inga Tidblads memoarer Då och tyckte jag om. Böcker med dassigt språk åker fetbort. (Och ”åker fetbort” är mitt försök att skriva på ett ungdomligt, modernt vis … Dock gör jag det på ett dåligt sätt eftersom jag i samma mening skriver ”dassigt” som inte alls är modernt eller coolt. Och coolt är ett relativt ocoolt ord i dessa dagar.)

En bok med ohyggligt spännande handling kan vara hur bra som helst, men om boken är gödslad med:

”Tårarna brann till i hans ögon.”

”Hon erinrade sig vem han var …”

”Hon kände antydan till dimmighet i hjärnan.”

”Han drog ihop munnen till ett skevt och hånfullt grin.”

”Det kom något frostigt i blicken på honom.”

”Han blev klistrig och tjock i munnen, tungan som ett svullet djur.”

… så skrattar jag, blottar tänderna till ett skevt och hånfullt grin, blir frostig i blicken och slår ihop boken för alltid, utan tanke på den stackars skriftställarens vedermödor, besvärliga signeringar, sömnlösa nätter, trista barndom och författarpris.

Share
19 kommentarer