Hoppa till innehåll

Månad: juni 2006

– Run, Forrest, ruuun …

… skrek Tolvåringen till mig när jag mitt i förlängningen i kvarten Tyskland-Argentina sprang ner för att hämta min dator som jag faktiskt hade tappat bort. Under köksbordet. En stund senare hörde jag mig själv säga, som vore jag initierad:

– Ja, nu har ju Tyskland övertaget. Det är bra när de byter sida sådär, då får försvaret jobba lite extra. Nämen Ballack, ställ dig upp, fjant!
– Tyst. Jag jättehejar på Tyskland! sa Olle, Orienteraren med stort O.

I början av andra förlängningen trodde jag igen att jag visste vad jag talade om:

– Nä, nu har ju Argentina övertaget. Ååå, jag blir så glad när de slänger sig sådär handlöst för att stoppa skott med kroppen! Kommer du ihåg Salming i sitt sista hockey-VM?
– Nämen har de bytt sida igen? sa Olle.

När alla spelarna spottade munnarna torra på gräsmattan och vi fick se slipsgubbarna rynka pannorna och reserverna skaka de ordinaries ben som trasmattor, ja då började jag himla med ögonen och berätta om Börje Salming.

– Jomen kommer du inte ihåg?
– Nope. Sssschhh, sa Olle, som om han hade varit indian hade hetat Mannen Som Struntar I Fotboll.
– Jo, Salming lade av 1993 och fick vara med i VM 1996 tror jag det var 1992 och det var han som slängde sig mest med sin 41-åriga kropp och det är alltid kämparna jag älsk…
– Jaaaaaaaaaaa! skrek Olle.

För då hade Tyskland vunnit straffarna. Coolt, jag vill gärna säga att vi 2006 åkte ut mot dem som sedan vann hela klabbet.

Share
9 kommentarer

En pölsablogg med pyttipanna på … och lite haggis

Den glömda buffén
Jag hade ju glömt den här stackars buffén i buffébloggen igår.
Det är minnesbuffén, som är fylld av till exempel Hej Matematik, snuttefiltar, matteprov med alla rätt, geografiprov med nästan inga rätt, snäckhalsband, lila stenciler med texter till ”We Shall Overcome” och ”Vad har du under blusen, Rut?”.

Här kan man till exempel utan att ens behöva leta nästan alls gräva fram en lapp med information om de brittiska öarna.
Jag verkar vara i elvaårsåldern inte ha tagit särskilt allvarligt på uppgiften när det gäller Wales.

Nu till något helt annat:

Bloggeländet
Är det bara jag som inte begriper detta slut på en tv-krönika? (Klicka på bilden eller läs hela här.)
Vaddå, vabaha … ”Man slipper ju i alla fall bloggeländet i tv …”, vad menar Jan Semneby?
Det är ju som att tacksamt sucka:

  • Men man slipper ju i alla fall skoeländet i kylskåpet …
  • Men man slipper ju i alla fall snöeländet runt ekvatorn …
  • Men man slipper ju i alla fall karleländet i dambastun …
  • Men man slipper ju i alla fall snoreländet i armhålorna …

Vad är det som är så eländigt?

Men nu till något helt annat:

Bygget
Att i ultrarapid tillverka en garderob är inte särskilt effektivt.
Man stökar till, hämtar hem sina verktyg från Bästisgrannens hus så att Skotten blir lika ineffektiv som sin granne, man väcker sovande maken med reglar som faller som plockepinn gång på gång och man glömmer totalt bort att man har ett yrke att sköta, en firma att driva och pengar att tjäna. I morgon ska jag banne mig spika i tre skruvar och skruva i tre spikar och det kommer att bli så fint så.

Och så förstås över till något helt annat:

Om ni tycker bättre om sammanhållna och fascinerande historier än sådan här mischmasch, rekommenderar jag Sources flygupplevelse nummer ett och två.

Uppdatering: Och vill ni skratta, då kollar ni på filmsnutten med Amy Sedaris hemma hos Salt. Eller om det var hos Letterman.

Share
18 kommentarer

Ännu en gång: the underdog

Här spelas det ju fortfarande VM. I Tyskland, ni vet. Jo, nej, Sverige eh, hrrrm, nej, jo, alltså … minns inte riktigt vad som hände.

Men så spelar Australien mot Italien. Jättebra. 0-0. Mmmmmm. Me like. Australien är mitt Sydkorea. Jag är inte inte inte en fotbollsgalning, bara en VM-galning. Jag ser inte alla matcher, måste ju göra andra saker. Lite tufft. Men idag.
Öl. Hamburgare. Myspys. Illvrål. Bra spel. Häftiga känslor.

Och så fiiiiilmar en italienare till sig en straff när det är fem sekunder kvar av tilläggstiden! Henke Larsson fick inte lägga den, så den gick in. (Jag beundrar Henke ändå – totalbeundrar. Men blev han en Staffan Tapper i förrgår?) Bollen går in och jag blir skitarg! Jag och hela Australien blir förbannade!

Nu ska jag banne mig bygga en garderob! (Tror att det kallas testosteronfrustration, detta.)

Share
11 kommentarer

Hemingway och jag

När skriver man som bäst? Sockerhög av geléhallon och punschpraliner eller lite på pickalurven? Eller strax före midnatt på grund av solens avstånd från månen och stjärnornas position i jämförelse med tingens beskaffenhet? Eller bara liggande såhär på rygg i den äktenskapliga sängen? Före frukost.

Efter en hård natt med mardrömmar om tapeter som trillar ner, blev jag bryskt väckt av treåringens glada drill:

– Den är trasig! Den är så trasig! Trasig och vattnet bara swooooosch!

Då tänkte jag först att han pratade om Bästisgrannens verandatak, som vi numera har lappat med silvertejp och häftmassa. Men som fortfarande läcker in vatten så där swooooosch.
Har jag nu smugit upp på morgonen och i kraft av skaparinspiration tagit en bild på verandrataket? Näppeligen.

Sedan tänkte jag att det nog var den där plastpoolen med sjutton småhål i, som jag åkte tillbaka med till Den Jättestora Affären igår. Den blev från att ha stått som en ståndaktig soldat platt som en pepparkaka så att vattnet bara … swooooosch.
Ett sådant välkomponerat, färgmatchat och rättvinklat fototillfälle – med fina kontraster mellan motivets runda former och bakgrundens skärpa – missar man ju inte i dessa bildkrävande tider.

Men si, det var det inte alls.

För det var ett rör i toan som hade sprungit läck så att det swooooosch läckte ut vatten och det ju såg ut som om någon hade kissat på sig och kanten.

Men det visste jag ju. Jag hade till och med igår kväll ställt en liten blå badkarsleksakshink under den droppande läckan. (Som alltså hade vuxit till sig.)
En installation. En happening. Ett foto.

Fjortonåringen karvade ett hål i ett blått skjutvapen, hämtade upp stora fruktskålen och ledde vattnet på avvägar. Men eftersom det då droppade plopp-plopp-plopp som skulle kunna väcka den kroppsarbetande modern, installerade han en ljuddämpande rutschbana av lego.

Skriva före frukost? Jo, titta, det går an. Fast liksom Hemingway efter ett par whisky känner jag mig lätt yr. Att vänta med frukosten är liksom döden på förmiddagen.

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

Share
29 kommentarer

Nämen asså

– Jahadu, Lotten, såg du matchen?
– Ja.
– … och …?
(Mutter, mutter … bomber å granater.) Behövde de handikapp eller vaaaad?
– Du menar att de hade domaren på sin sida, två snabba mål i inledningen, en man mer på plan samt ett byte mitt i straffläggningen?
– Mhm!
– Något annat du tänker på?
– Ja. Den 16 augusti ska Sverige spela träningslandskamp. Inför EM-kvalet i september. Mot Tyskland.

Geben Sie bitte mir ein Bier.

Ni vet statyer som har slitmärken för att folk har gått förbi och nuddat lite lätt i hundra år? Margaretha Krooks näsa utanför Dramaten. Vildsvinet i Florens, var tryne är alldeles blankt. Petrus slitna tå i Peterskyrkan.

Till denna lista kan snart läggas vår kakelugn, som jag under matcherna ju i all framtid måste sparka på för att det ska gå vägen. Jag ber om ursäkt. Av hänsyn till gästerna satt jag under åttondelsfinalen så stilla jag kunde och lämnade kakelugnen ifred.

Share
23 kommentarer

Hej dagboken!

Inte vet jag hur det kommer sig, men jag minns banne mig inte många midsomrar. En gång i tjugoårsåldern trillade jag visst in i en taggbuske på midsommarafton och tvingades på midsommardagen vindsurfa. I saltvatten. Never more. Never more.

Vildare än så här blir det inte nuförtiden. Vi cyklade alla elva lagenligt iförda cykelhjälmar (utom Bästisgrannen, som borde föregå med gott exempel men är dotter till en polismästare och som därför revolterar och luftar sin propra frisyr) genom denna idyll, vilket är obegripligt eftersom vi bor i en mellansvensk f.d. industristad och alls inte ute på landet.

Jag tyckte plötsligt idag för första gången någonsin att nationaldräkterna var fascinerande vackra och avundades dem som kunde alla stegen utan att ens viskande mumla en-två-tre-fyr, en-två-tre-fyr … Håller jag på att glida in i en äldre generation? Tänk om jag plötsligt vill köpa knätofsar.
Varför valde jag Olle att dela livet med? Jo, för att han på midsommarafton utan knot tillsammans med främmande människor leker Prästens lilla kråka som precis här på bilden har kört ner i diket. Jag får stå bredvid och titta på sådär vuxet. (Och längta efter knätofsar?)
Sedan söp vi oss redlösa och somnade mellan filtarna, kaffetermosarna och Små grodorna.

När vi hade kvicknat till, dukade vi inomhus upp till fest med min farmors porslin från 1922. Bästisgrannen envisades som vanligt med att ställa fram blommor på bordet hela tiden. De tog upp så mycket plats att maten inte fick plats. Ett oskick med dessa eviga blommor, tycker jag. Knätofsar, däremot, de … förlåt, nu drömde jag mig bort.

I år blev det ingen midsommarstång med Godzilla i toppen – det regnade helt enkelt för mycket. En nioåring och en sexåring arrangerade däremot en ministång med pinnar och tejp samt hawaiikransar i krepp-papper från ett maskeradstrandbasketlagsparty.

Förra året frågade jag mig själv (vilket var dumt eftersom jag inte hade några svar):
Hur tänkte Shakespeare? Puck hällde förtrollad blomsaft i fel persons ögon och då blev denne kär i fel person som i sin tur redan var kär i fel person. Men borde de inte istället ha sovit på sju sorters blommor? Själv ska jag sova på knäckebröd, lego och tandborstar.

Share
9 kommentarer

Midsommarvägen … bodde jag på en gång

Idag flänger folk omkring på vägarna som nästan aldrig förr. I Sverige sammanstrålar nästan alla i klump på midsommarafton. Både i radio och tidningar ställs frågan – den viktiga, oumbärliga frågan som i brist på ”hur känns det” måste ställas till alla:

– Laddar du inför midsommarafton nurå?

Nu är det ju faktiskt så att det inte är alla som laddar särskilt mycket. Svaret blir ofta (när jag lyssnar och läser):

– Öh, eh, ja. (Jamen han frågade ju, vad skulle jag svara?)
– Vart ska du vara dårå?
– Var … t? Eh, jag ska till … en kompis.

På vår midsommarafton kommer det att som vanligt regna och eftersom Bästisgrannens verandatak läcker som ett duskslag, kan vi inte vara där heller. Vår vingelveranda (ett kompisbygge sommaren 2002), funkar sisådär med vingliga trappsteg och bångnande brädor. Men med ett rejält bord av kärnvirke och en miljard ljuslyktor, blir det mysigt så länge det inte spöregnar. Vi har madrasser (inga blommiga dynor!), fleecefiltar, myggljus och härliga vinboxar som läcker ut mellan plankorna. Eller, ja .. hade.

(Jag hade inte tänkte berätta om detta, men har blivit ombedd att klargöra hur det hela kunde gå till. Jag ber att få föregå poängen redan nu: jag vet inte.)

Jag skulle olja verandan. Jag flyttade prylar och pryttlar och stolar och Bästisgrannens monstergrill (som liksom diverse annat ju bor hos oss under några veckor). Men bordet med sin gargantuaiska vikt och de där googolplexa ljuslyktorna var för tungt. Jag ropade på min man, som ju med mig har flyttat månget bord tidigare. (Han beskriver själv sina armmuskler som varande groddar, utstickande från en ruttnande potatis – medan jag i vissa kretsar går under namnet ”muskelkvinnan”.)

Vi lyfte bordet tio centimeter åt höger, med alla ljushållare kvar. Där skulle vi så ställa ner det och sedan leva livets glada dagar och olja verandor samt skåla med grannar och skriva tusen och en intressanta artiklar samt på vår ålders höst kanske slå på stort och åka utomlands.

Istället kastar i detta ögonblick en osynlig kraft bordet en meter åt höger, ut från verandan samt drygt en meter ner till gräsmattan så att glas och stearin yr och ett av fyra mycket gedigna bordsben knäcks. Det döda bordet ligger upp och ner på alla ljushållarna. På gräsmattan … på gräsmattan där drygt två dussin barn varje dag trippar med sina små barfotafötter.

Olle och jag tittade förvånat på varandra – men bytte snabbt till blicken som säger ”öh … varför gjorde du så där?”. Men vi vet inte. Vi förstår inte. Ingen har någon förklaring.

Bordet sågades snabbt upp till ved av min fina cirkelsåg, ljuslyktornas krosskrams sopades och dammsögs upp (ja, av en dammsugare med numera ett lass jord i magen), medan jag oljade altanen med mina tårar. (Jag är jättefånig som har svårt att acceptera materiella förluster som inbegriper minnen, borde verkligen skämmas.)
Jag underrättade därefter de närmast sörjande – Bästisgrannen ägde 27 av ljushållarna. (Av vilka två ses här ovan.)

Nåväl. Vi bor inte på Midsommarvägen längre och har inget bord utomhus, men ska försöka hitta några små grodor att hoppa till och binda ett par kransar som sticker lite i tinningarna. I kväll äter vi midsommarsill som en skräddare som har sålt sitt bord och köpt galonbyxor för pengarna.

Share
10 kommentarer

Då tog jag mig åt hjärtat

Jag såg EXTRA och att det var McEnroe på bilden … och jag som lever till hälften i dåtiden och hälften i nutiden (och aldrig funderar på framtiden) blev en liten, liten stund knäckrädd och förde ena näven, knuten, mot mina gnisslande tänder.

För att jag fick för mig att John McEnroe var död.

Han, som ju gillar Björn Borg, som levde rövare och som jag inte alls tyckte om eftersom han ju ibland slog våran allra allra bästaste tennisspelare. Såg ut som Harpo gjorde McEnroe till och med. Med pannband som gjorde den röda krullfrisyren atombombslik. Skulle han vara död? Och jag då, varför skulle jag bry mig om det?

Men nu var han ju inte död, han ska bara spela Stockholm Open. Pfuuh. (Men va, nuuu, 47 år gammal? Har inte han ont i knäna och hälsenorna som en annan?)

Share
24 kommentarer

This is your wake up call …

… fast så sa han inte, han som ringde strax efter sju i morse. Han sa med inte särskilt mild och vän stämma:

– Ja hallå, Byggaren här. Det ligger inte nån nyckel där det ska ligga en nyckel och nu ska det faktiskt in en rörmokare i huset!
– Rörmooo… eh?

(Whiskyrösten från igår satt i och jag visste inte att vi hade behov av en rörmokare just nu. Hade rören månne sprungit läck under natten?)

– Ja, nu!
– Oj, jaså, du menar Bästisgrannen, oj, förlåt … å hennes vägnar. Jag ska genast … kommer strax … hejdå.

Knuffkontakt klockan sju på morgonen. Tänk om det hade varit så här istället:

– Hej, förlåt att jag ringer och väcker dig, men vår rörmokare kommer inte in i Bästisgrannens hus.
– Men ringer du och väcker mig för en sådan struntsak? Jag var faktiskt uppe jättesent igår!
– Jo, förlåt, men … nyckeln? Skulle du kunn…
Nuuu? Vad är det egentligen för arbetstider ni har, va?

Hu. Nej, idag ska vi alla vara snälla mot varandra och ha blommor i flätorna, säga tack och förlåt och hjälpa gamla tanter över gatan. Idag är vi alla scouter, tycker jag. Sedan kommer matchen mot Tyskland på midsommardagen. Då kan vi kanske få bete oss som djur igen?

Share
9 kommentarer

Uppdateringsbloggen

Så här ser jag ut nu, innan Sverige ens har börjat stretcha.
Och ojojoj, vad jag kommer att uppdatera detta inlägg. Det kommer att fungera som terapi och som pyspunka och som klok gumma, you name it.

Ett tack till Stationsvakt, som får så hemskt mycket ballare word verifications än jag.

18.58:
Ölen är slut och spaghettin på upphällningen! Desutom har jag stänkt köttfärssås på tröjan. Eller om jag kanske dreglade köttfärssås. Kladdigt blev det, ingen bryr sig om nedräkningen … och ingen förstår mig.

19:29:
Det är ingen fotboll på tv. Ingen match börjar klockan sex. Jag tvingas blippa mellan islänningar i Dakota och amerikanska choppers och förstår verkligen hur de lider, de som inte vill kolla på fotboll. Jag får nu en av mina berämda känningar: England kommer att vinna mot oss. Men vi går vidare ändå, för Trinidad & Tobago förlorar.

20.41:
Jag har nu joggat i en halvtimme. För en som hatar att springa utan boll är det lika otroligt som om Mellberg ikväll skulle börja spela längst fram med en comebackande Edström. Nu ska jag duscha kallt som en riktigt karl.

22:51:
Ok, jag måste tydligen vandra fram och åter som en Professor Balthazar och sedan sparka i kakelugnen mellan varven för att det ska bli mål i 89:e eller 90:e minuten. Så gärna så.

Skotten satt i Sverigetröja och vrålade och led med mig eftersom det för skottar är viktigare att England förlorar än att det finns öl i strupen. Vilket ju är hemskt viktigt. Olle somnade redan efter 25 minuter, vilket ju med tanke på Sveriges spel var fullständigt förståeligt. Bästisgrannen, däremot, hon målade sin hall i huset tvärs över gatan eftersom hon med sin närvaro tydligen orsakar förluster.

Pfuuuh.

Share
21 kommentarer