Månad: juni 2006

En pölsablogg med pyttipanna på … och lite haggis

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juni 2006 00:21

Den glömda buffén
Jag hade ju glömt den här stackars buffén i buffébloggen igår.
Det är minnesbuffén, som är fylld av till exempel Hej Matematik, snuttefiltar, matteprov med alla rätt, geografiprov med nästan inga rätt, snäckhalsband, lila stenciler med texter till ”We Shall Overcome” och ”Vad har du under blusen, Rut?”.

Här kan man till exempel utan att ens behöva leta nästan alls gräva fram en lapp med information om de brittiska öarna.
Jag verkar vara i elvaårsåldern inte ha tagit särskilt allvarligt på uppgiften när det gäller Wales.

Nu till något helt annat:

Bloggeländet
Är det bara jag som inte begriper detta slut på en tv-krönika? (Klicka på bilden eller läs hela här.)
Vaddå, vabaha … ”Man slipper ju i alla fall bloggeländet i tv …”, vad menar Jan Semneby?
Det är ju som att tacksamt sucka:

Men man slipper ju i alla fall skoeländet i kylskåpet …
Men man slipper ju i alla fall snöeländet runt ekvatorn …
Men man slipper ju i alla fall karleländet i dambastun …
Men man slipper ju i alla fall snoreländet i armhålorna …

Vad är det som är så eländigt?

Men nu till något helt annat:

Bygget
Att i ultrarapid tillverka en garderob är inte särskilt effektivt.
Man stökar till, hämtar hem sina verktyg från Bästisgrannens hus så att Skotten blir lika ineffektiv som sin granne, man väcker sovande maken med reglar som faller som plockepinn gång på gång och man glömmer totalt bort att man har ett yrke att sköta, en firma att driva och pengar att tjäna. I morgon ska jag banne mig spika i tre skruvar och skruva i tre spikar och det kommer att bli så fint så.

Och så förstås över till något helt annat:

Om ni tycker bättre om sammanhållna och fascinerande historier än sådan här mischmasch, rekommenderar jag Sources flygupplevelse nummer ett och två.

Uppdatering: Och vill ni skratta, då kollar ni på filmsnutten med Amy Sedaris hemma hos Salt. Eller om det var hos Letterman.

18 kommentarer

Återskapad bufféblogg

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juni 2006 01:22

Det här inlägget försvann. Nåväl, det var ju inte Röda rummet eller Silverbibeln, så polisen tillkallades inte. Jag, som ju sparar på allt från jeans från 1975 till trasiga tekannor, har väl sparat på mina egna texter? Ack nej. ”De finns ju på bloggen, och där ligger de bra.” Däremot hittade jag ett textbehandlingsdokument som hette ”untitled” precis som alla burkarna i frysen. Commando Z, commando Z ungefär 143 gånger (vilket, förstår du mamma, betyder ”ångra knapptryckning”) gjorde att gårdagens bufféblogg plötsligt låg där som vore det igår.

Däremot kan jag inte återskapa kommentarerna. Kommentarerna som är som fina stenar som man hittar på stranden och som roliga historier som man samlar på och som de allra finaste skorna i storlek 36 som man sparar längst upp på finhyllan.

(Ni som minns, vet att jag inte gillar när saker går sönder och försvinner. Nåväl. Solen skiner. Här kommer gårdagens blogginlägg. Utan kommentarer.)

Snabb summering för dem som inte läser gamla inläggs kommentarer:

I förrgår när italienaren hade filmat till sig en straff blev jag så ilsken att jag out of the blue plötsligt ville bygga en garderob. Alla i närheten och ett kyssande par på busshållplatsen strax utanför huset fick veta var skåpet skulle stå. I källaren med tre andra sedan tidigare ratade. För nu ska vi inte ha klädskåp längre, nu ska här byggas garderob!

Jag vurmar lite underligt för bufféer. Egentligen är det forna köks- eller matsalsbufféer som har hamnat hemma hos oss och fått fungera som klädskåp. Loppisfynd, max en hundring styck. Inte alls praktiskt.

Här är den enda buffé som känner sig som hemma – i köket och full av farmors porslin och hemska vinglas i kristall med både etsade fjärilar och inbuktande rutsystem som prydnad samt ett gäng julservietter som aldrig tar slut.

Här har vi tv-buffén. Mina basketträningskläder, videoband och två löskokta hårddiskar gömmer sig på insidan.

Olles klädbuffé. Under ligger en dammig gitarr och ovanpå står en hink med skruvar. Denna buffé brukar spy ut kläder i mungiporna trots att dörrarna kniper igen så gott de kan.

Och så har vi då väggen där min klädbuffé står. Olle har en klädstol till vänster, jag har en till höger. Ingenting är på sin rätta plats någonsin. (Vad? Ligger där ett en badmintonracket? Ingen spelar ju racketsport här. Jo, min pappa, men han bor ju inte i vårt hus.) Här ska jag, styrkt av förstärkt självförtroende sedan skafferibygget, tillverka en vägg-garderob med måtten h: 2,40, l: 2,20, d: 0,50 (fast hyllplanen ska bara vara 0,40) och dörrarna ska jag banne mig göra av pärlspont med ett Z på baksidan, så det så.

Hör ni? Jag är fortfarande lite arg på den där filmande italienaren. Man skulle kunna vara lika arg på Thierry Henry som igår fick så ont i ansiktet när han inte kom förbi en spanjor, men nåja; Zidane får ju spela vidare nu, så jag är inte lika arg på fjant-Henry. (Uppdatering: R Skriverier påminde mig om att Rivaldo var inte mycket bättre han. Honom respekterar vi ju inte sedan han vid hörnflaggan 2002 trillade omkull i kraftiga ansiktssmärtor av en boll som touchade hans knä.) Tänk att det ska krävas larviga fotbollsspelare för att jag ska få upp snickarångan.

(Tssssst. Vilken ånga? Idag hann jag med min pysande ånga sätta upp en enda regel. Fast kraften kanske tog slut redan när jag flyttade på buffén och gjorde rivmärken i golvet och höll på att knäcka buffé-benen och från någonstans fick massa pennvässeskräp i håret eller när någon sedan påpekade att det läckte sågspån från insidan samtidigt som Bästisgrannens pappa kom och gav mig en skruv som han sade att jag nog hade tappat.)

6 kommentarer

Hemingway och jag

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2006 07:47

När skriver man som bäst? Sockerhög av geléhallon och punschpraliner eller lite på pickalurven? Eller strax före midnatt på grund av solens avstånd från månen och stjärnornas position i jämförelse med tingens beskaffenhet? Eller bara liggande såhär på rygg i den äktenskapliga sängen? Före frukost.

Efter en hård natt med mardrömmar om tapeter som trillar ner, blev jag bryskt väckt av treåringens glada drill:

– Den är trasig! Den är så trasig! Trasig och vattnet bara swooooosch!

Då tänkte jag först att han pratade om Bästisgrannens verandatak, som vi numera har lappat med silvertejp och häftmassa. Men som fortfarande läcker in vatten så där swooooosch.
Har jag nu smugit upp på morgonen och i kraft av skaparinspiration tagit en bild på verandrataket? Näppeligen.

Sedan tänkte jag att det nog var den där plastpoolen med sjutton småhål i, som jag åkte tillbaka med till Den Jättestora Affären igår. Den blev från att ha stått som en ståndaktig soldat platt som en pepparkaka så att vattnet bara … swooooosch.
Ett sådant välkomponerat, färgmatchat och rättvinklat fototillfälle – med fina kontraster mellan motivets runda former och bakgrundens skärpa – missar man ju inte i dessa bildkrävande tider.

Men si, det var det inte alls.

För det var ett rör i toan som hade sprungit läck så att det swooooosch läckte ut vatten och det ju såg ut som om någon hade kissat på sig och kanten.

Men det visste jag ju. Jag hade till och med igår kväll ställt en liten blå badkarsleksakshink under den droppande läckan. (Som alltså hade vuxit till sig.)
En installation. En happening. Ett foto.

Fjortonåringen karvade ett hål i ett blått skjutvapen, hämtade upp stora fruktskålen och ledde vattnet på avvägar. Men eftersom det då droppade plopp-plopp-plopp som skulle kunna väcka den kroppsarbetande modern, installerade han en ljuddämpande rutschbana av lego.

Skriva före frukost? Jo, titta, det går an. Fast liksom Hemingway efter ett par whisky känner jag mig lätt yr. Att vänta med frukosten är liksom döden på förmiddagen.

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

29 kommentarer

Nämen asså

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juni 2006 20:07

– Jahadu, Lotten, såg du matchen?
– Ja.
– … och …?
– (Mutter, mutter … bomber å granater.) Behövde de handikapp eller vaaaad?
– Du menar att de hade domaren på sin sida, två snabba mål i inledningen, en man mer på plan samt ett byte mitt i straffläggningen?
– Mhm!
– Något annat du tänker på?
– Ja. Den 16 augusti ska Sverige spela träningslandskamp. Inför EM-kvalet i september. Mot Tyskland.

Geben Sie bitte mir ein Bier.

Ni vet statyer som har slitmärken för att folk har gått förbi och nuddat lite lätt i hundra år? Margaretha Krooks näsa utanför Dramaten. Vildsvinet i Florens, var tryne är alldeles blankt. Petrus slitna tå i Peterskyrkan.

Till denna lista kan snart läggas vår kakelugn, som jag under matcherna ju i all framtid måste sparka på för att det ska gå vägen. Jag ber om ursäkt. Av hänsyn till gästerna satt jag under åttondelsfinalen så stilla jag kunde och lämnade kakelugnen ifred.

23 kommentarer

Hej dagboken!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juni 2006 00:19

Inte vet jag hur det kommer sig, men jag minns banne mig inte många midsomrar. En gång i tjugoårsåldern trillade jag visst in i en taggbuske på midsommarafton och tvingades på midsommardagen vindsurfa. I saltvatten. Never more. Never more.

Vildare än så här blir det inte nuförtiden. Vi cyklade alla elva lagenligt iförda cykelhjälmar (utom Bästisgrannen, som borde föregå med gott exempel men är dotter till en polismästare och som därför revolterar och luftar sin propra frisyr) genom denna idyll, vilket är obegripligt eftersom vi bor i en mellansvensk f.d. industristad och alls inte ute på landet.

Jag tyckte plötsligt idag för första gången någonsin att nationaldräkterna var fascinerande vackra och avundades dem som kunde alla stegen utan att ens viskande mumla en-två-tre-fyr, en-två-tre-fyr … Håller jag på att glida in i en äldre generation? Tänk om jag plötsligt vill köpa knätofsar.
Varför valde jag Olle att dela livet med? Jo, för att han på midsommarafton utan knot tillsammans med främmande människor leker Prästens lilla kråka som precis här på bilden har kört ner i diket. Jag får stå bredvid och titta på sådär vuxet. (Och längta efter knätofsar?)
Sedan söp vi oss redlösa och somnade mellan filtarna, kaffetermosarna och Små grodorna.

När vi hade kvicknat till, dukade vi inomhus upp till fest med min farmors porslin från 1922. Bästisgrannen envisades som vanligt med att ställa fram blommor på bordet hela tiden. De tog upp så mycket plats att maten inte fick plats. Ett oskick med dessa eviga blommor, tycker jag. Knätofsar, däremot, de … förlåt, nu drömde jag mig bort.

I år blev det ingen midsommarstång med Godzilla i toppen – det regnade helt enkelt för mycket. En nioåring och en sexåring arrangerade däremot en ministång med pinnar och tejp samt hawaiikransar i krepp-papper från ett maskeradstrandbasketlagsparty.

Förra året frågade jag mig själv (vilket var dumt eftersom jag inte hade några svar):
Hur tänkte Shakespeare? Puck hällde förtrollad blomsaft i fel persons ögon och då blev denne kär i fel person som i sin tur redan var kär i fel person. Men borde de inte istället ha sovit på sju sorters blommor? Själv ska jag sova på knäckebröd, lego och tandborstar.

9 kommentarer

Midsommarvägen … bodde jag på en gång

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juni 2006 00:14

Idag flänger folk omkring på vägarna som nästan aldrig förr. I Sverige sammanstrålar nästan alla i klump på midsommarafton. Både i radio och tidningar ställs frågan – den viktiga, oumbärliga frågan som i brist på ”hur känns det” måste ställas till alla:

– Laddar du inför midsommarafton nurå?

Nu är det ju faktiskt så att det inte är alla som laddar särskilt mycket. Svaret blir ofta (när jag lyssnar och läser):

– Öh, eh, ja. (Jamen han frågade ju, vad skulle jag svara?)
– Vart ska du vara dårå?
– Var … t? Eh, jag ska till … en kompis.

På vår midsommarafton kommer det att som vanligt regna och eftersom Bästisgrannens verandatak läcker som ett duskslag, kan vi inte vara där heller. Vår vingelveranda (ett kompisbygge sommaren 2002), funkar sisådär med vingliga trappsteg och bångnande brädor. Men med ett rejält bord av kärnvirke och en miljard ljuslyktor, blir det mysigt så länge det inte spöregnar. Vi har madrasser (inga blommiga dynor!), fleecefiltar, myggljus och härliga vinboxar som läcker ut mellan plankorna. Eller, ja .. hade.

(Jag hade inte tänkte berätta om detta, men har blivit ombedd att klargöra hur det hela kunde gå till. Jag ber att få föregå poängen redan nu: jag vet inte.)

Jag skulle olja verandan. Jag flyttade prylar och pryttlar och stolar och Bästisgrannens monstergrill (som liksom diverse annat ju bor hos oss under några veckor). Men bordet med sin gargantuaiska vikt och de där googolplexa ljuslyktorna var för tungt. Jag ropade på min man, som ju med mig har flyttat månget bord tidigare. (Han beskriver själv sina armmuskler som varande groddar, utstickande från en ruttnande potatis – medan jag i vissa kretsar går under namnet ”muskelkvinnan”.)

Vi lyfte bordet tio centimeter åt höger, med alla ljushållare kvar. Där skulle vi så ställa ner det och sedan leva livets glada dagar och olja verandor samt skåla med grannar och skriva tusen och en intressanta artiklar samt på vår ålders höst kanske slå på stort och åka utomlands.

Istället kastar i detta ögonblick en osynlig kraft bordet en meter åt höger, ut från verandan samt drygt en meter ner till gräsmattan så att glas och stearin yr och ett av fyra mycket gedigna bordsben knäcks. Det döda bordet ligger upp och ner på alla ljushållarna. På gräsmattan … på gräsmattan där drygt två dussin barn varje dag trippar med sina små barfotafötter.

Olle och jag tittade förvånat på varandra – men bytte snabbt till blicken som säger ”öh … varför gjorde du så där?”. Men vi vet inte. Vi förstår inte. Ingen har någon förklaring.

Bordet sågades snabbt upp till ved av min fina cirkelsåg, ljuslyktornas krosskrams sopades och dammsögs upp (ja, av en dammsugare med numera ett lass jord i magen), medan jag oljade altanen med mina tårar. (Jag är jättefånig som har svårt att acceptera materiella förluster som inbegriper minnen, borde verkligen skämmas.)
Jag underrättade därefter de närmast sörjande – Bästisgrannen ägde 27 av ljushållarna. (Av vilka två ses här ovan.)

Nåväl. Vi bor inte på Midsommarvägen längre och har inget bord utomhus, men ska försöka hitta några små grodor att hoppa till och binda ett par kransar som sticker lite i tinningarna. I kväll äter vi midsommarsill som en skräddare som har sålt sitt bord och köpt galonbyxor för pengarna.

10 kommentarer

Då tog jag mig åt hjärtat

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juni 2006 00:24

Jag såg EXTRA och att det var McEnroe på bilden … och jag som lever till hälften i dåtiden och hälften i nutiden (och aldrig funderar på framtiden) blev en liten, liten stund knäckrädd och förde ena näven, knuten, mot mina gnisslande tänder.

För att jag fick för mig att John McEnroe var död.

Han, som ju gillar Björn Borg, som levde rövare och som jag då inte alls tyckte om eftersom han ju ibland slog våran allra allra bästaste tennisspelare. Såg ut som Harpo gjorde McEnroe till och med. Med pannband som gjorde den röda krullfrisyren atombombslik. Skulle han vara död? Och jag då, varför skulle jag bry mig om det?

Men nu var han ju inte död, han ska bara spela Stockholm Open. Pfuuh. (Men va, nuuu, 47 år gammal? Har inte han ont i knäna och hälsenorna som en annan?)

24 kommentarer

This is your wake up call …

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juni 2006 08:10

… fast så sa han inte, han som ringde strax efter sju i morse. Han sa med inte särskilt mild och vän stämma:

– Ja hallå, Byggaren här. Det ligger inte nån nyckel där det ska ligga en nyckel och nu ska det faktiskt in en rörmokare i huset!
– Rörmooo… eh?

(Whiskyrösten från igår satt i och jag visste inte att vi hade behov av en rörmokare just nu. Hade rören månne sprungit läck under natten?)

– Ja, nu!
– Oj, jaså, du menar Bästisgrannen, oj, förlåt … å hennes vägnar. Jag ska genast … kommer strax … hejdå.

Knuffkontakt klockan sju på morgonen. Tänk om det hade varit så här istället:

– Hej, förlåt att jag ringer och väcker dig, men vår rörmokare kommer inte in i Bästisgrannens hus.
– Men ringer du och väcker mig för en sådan struntsak? Jag var faktiskt uppe jättesent igår!
– Jo, förlåt, men … nyckeln? Skulle du kunn…
– Nuuu? Vad är det egentligen för arbetstider ni har, va?

Hu. Nej, idag ska vi alla vara snälla mot varandra och ha blommor i flätorna, säga tack och förlåt och hjälpa gamla tanter över gatan. Idag är vi alla scouter, tycker jag. Sedan kommer matchen mot Tyskland på midsommardagen. Då kan vi kanske få bete oss som djur igen?

9 kommentarer

Ur led är … tiden?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juni 2006 10:21

I morse flögs vi 36 år tillbaka i tiden på börssidorna. Normalt sett slänger jag inte ens ett getöga på dessa siffror i spalt eftersom vi äger 0,00 % aktier i detta hushåll.
Spännande. Via rigorös faktakontroll kan jag tala om att det var i januari 1970 som John Lennon klippte håret (Yokos fel förstås), Hylands Hörna återkom efter en paus och maximodet avlöste minimodet.
Bildtexten under lyder:
På bilden ovan ses en ensemble i ylle-jersey från SCAN-MAN. Lediga, funktionella kläder, men självklart mest efterfrågade av de unga herrarna.

Unga herrar till skillnad från äldre män, alltså. Längst ner i den gula rutan (klicka på bilden om ni vill läsa själva) står det ”Med midi-lanseringen ansågs tonårsdiktaturen inom modet åtminstone tillfälligt vara avskaffad.”

Jomenvisst.

Nu till ett annat tidsdokument: hälarna. De får vara med om mycket. Treåringen kallade hälen ”den jättestörsta tån” när han var mindre, de gör ont på mig (inflammation i slemsäckar någonstans) och får orienteraren Olle att stöna och stånka eftersom de spricker upp i Marianergravar.
Min häl, len som en barnrumpa. Kanske rinner slemsäckarnas innehåll ut på utsidan som lotion?
Olles häl. Fotografen ryggade kraftigt tillbaka av åsynen, varför skärpan istället hamnade på orienteringssåret på andra benets vad.

Tiden går och modet skiftar, men hälarna består.

33 kommentarer

Vad bör jag läsa?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2006 07:56

Salt hade en vansinnig massa frågor om favoritböcker häromdagen. Jag skulle svara, men fick fingerhäfta och blev tangensbordsstum. Jag kunde helt enkelt inte formulera vad det är som får mig att tycka om en bok.

Förresten … Jag hinner verkligen inte läsa många böcker nu. Jag lägger böcker på hög i huvudet och planerar inför min ålderdom, tror jag.

Men! Hjälp! Ge mig order på vilka böcker jag borde läsa! (Salts frågor är förstås mycket trevligare att svara på, här sitter jag bara som ett stort ego och vill att ni ska servera mig boktips. Ni har all rätt att fnysa åt mig.)

Strunta i vad jag kanske redan har läst. Åshöjdens BK, Hundra år av ensamhet och Inga Tidblads memoarer Då och då tyckte jag om. Böcker med dassigt språk åker fetbort. (Och ”åker fetbort” är mitt försök att skriva på ett ungdomligt, modernt vis … Dock gör jag det på ett dåligt sätt eftersom jag i samma mening skriver ”dassigt” som inte alls är modernt eller coolt. Och coolt är ett relativt ocoolt ord i dessa dagar.)

En bok med ohyggligt spännande handling kan vara hur bra som helst, men om boken är gödslad med:

”Tårarna brann till i hans ögon.”

”Hon erinrade sig vem han var …”

”Hon kände antydan till dimmighet i hjärnan.”

”Han drog ihop munnen till ett skevt och hånfullt grin.”

”Det kom något frostigt i blicken på honom.”

”Han blev klistrig och tjock i munnen, tungan som ett svullet djur.”

… så skrattar jag, blottar tänderna till ett skevt och hånfullt grin, blir frostig i blicken och slår ihop boken för alltid, utan tanke på den stackars skriftställarens vedermödor, besvärliga signeringar, sömnlösa nätter, trista barndom och författarpris.

19 kommentarer