Om man googlar på hur många gånger jag har nämnt fågelskådning här i bloggen, finner man att det är några här och där genom åren.
Men det handlar aldrig om hur jag sätter kryss i fågelböcker, investerar i kikare, hurrar över en tofsvipad stugsnäppare, en kärrkrickad snäppfale, en smalnäbbad pipgjuse eller en simpel grönbena. Det handlar heller inte om bästa torrskaffningen eller gråsparvens eventuella släktskap med min favoritdinosaurie Archaeopteryx.
Nej, det handlar alltid om att jag av en eller annan anledning har varit tvungen att gå upp i ottan och gillat känslan av mosiga ögon i kombination med tanken ”världen har gått under, det är bara jag kvar”. Solen är på väg upp, det är rysfrys i luften och fåglarna … varken hör eller ser jag – men de finns säkert där.
I morse klev jag upp klockan 03:20 för att hjälpa fyra flickor att åka utomlands utan sina kycklingmammor. Det var förstås fågelskådning i luften och jag blev förstås tvungen att berätta om plurrade stövlar, nyvakna lärare, sönderslagna termosar och förstås … den där känslan.
Och då säger ungdomarna att de inte vet vad jag pratar om! De har aldrig varit på fågelskådning! De har på sin höjd vakat genom en hel natt för att se på film eller spela spel, men aldrig ens sett en gammaldags termos med glas som kan paja!
The world is coming to an end. Lärare åker inte längre på fågelskådning med sin klass. Äger mina barn ens stövlar? Hur låter en grönfink? Bor kungsfågeln i Sverige? Var är vår kikare? Hur lång är en stork?
fortsättning från föregående inlägg. Nej tyvärr Lotten ingen partajandet eller kanske ändå på sätt och vis. Den 4e juni är ju tut-i-luren dag. Så kl. 15.00 den 4:e juni så förväntar jag mig att dui har kartat upp på taket för att kontrollera tyfonen.
Gällande fågelskådning så har jag den senaste tiden varit väl bekant med ett antal fåglar.
Blåmes
Ekorre som ju dock inte är en fågel men i alla fall
Ekorre igen
Hackspett
Sedan så vaknade jag i morse, runt kvart i fem, av att en
duva höll låda.
Nu?
Är det mamseller som inte gått i skolan den här terminen eller vad?
Jag tror inte jag blivit utsläpad på fågelskåderi i skolan jag heller.
Men jag minns en loj lördagmorgon ihop med hansomskulleblimaken när korridortelefonen ringde och ingen svarade och han så småningom förbarmade sig över den.
Kom in och började klä sig i hast.
Jag frågade vad som var på gång och fick till svar att kompisen som bor på andra sidan stan hade en härfågel på gårdsplanen.
Eftersom jag spanat in den ovanliga fågeln på min fågelplansch redan som pytteliten så var jag strax i kläderna jag med.
Vi cyklade ”som galningar” genom stan och kom fram när härfågeln hade sjappat.
Jag tror det blev frukost där och att vi sen for ut till nån ängslada och tittade efter fåglar lite mer allmänt sådär.
Klockan kvart i fem i morse vaknade hela huset av att några gubbar städade busskurerna utanför huset under stoj och glam.
De hade kantänka lite fågelskådarfeeling de också.
LL99 på dina naturbilder anar jag att bor i nordöstra Eskilstuna. Japp, kalla mig gärna Sherlock. Sherlock Holmes.
Men jag kan iofs hålla med om ”dagens ungdom”. Sonen säger sig kunna skilja på skata och oskata. Eventuellt på kråka och okråka, men är osäker på det där som kalllas kaja, har hört talas om att talgoxe och blåmes existerar och att de ska vara rätt lika varandra.
Ja, och så kallas alla de där vita med simfötter för mås, kort och gott.
Men jag har träffat på en ung vuxen man som inte ens kunde skata.
Mamsellerna har gått IB, en internationell linje som har studentexamensprov precis som förr i tiden. När de är gjorda finns det ett hål i kalendern på två veckor innan de ska åka på lastbilsflak. Så nu åker de flygplan och har sig utan övervakande ögon, de små liven. (Sjuttonåringen är för böveln inte ens myndig! Och här släpper jag iväg henne som vore hon vuxen — vilket hon faktiskt inte blir än på ett tag.)
Men skejta kanske han kunde?
Ähum, tillfälle kom inte för att visa sådana talanger.
Har hon börjat skolan ett år tidigt, din mamsell?
”Hi, I’m Archaeopteryx; a wingless bird with hairy feathers.”
Äntligen en referens till en gammal favoritserie!
Japp, direkt från dagis till ettan — vilket jag naturligtvis har bloggat om.
Tänk om bloggämnena faktiskt tar slut en dag.
– Island, check.
– Muttrar, check.
– Curling, check.
– De tyska prepositionerna, check.
Går B.C. som serie i någon tidning numera, Niklas? Tänk vad fantastiskt den nya tidens mojänger passar in i en nutida B.C. (Jag är ju inte längre dagstidningsserieläsare. Boooooring! säger jag bara när jag försöker.)
Att bloggämnena skulle ta slut är väl ungefär lika sannolikt som att en dag all musik skulle vara komponerad.
Re: B.C. Inte vad jag vet. Tyvärr! Men jag ska ta fram mina gamla böcker vilket år som helst.
”Clams got legs!”
Fledglings, Lotten, fledglings. Vilket betyder (nästan) flygfärdiga (som du sanlikt redan klurat ut). Vill minnas attdu funderade på det när du översatte whiskey. Hur det blir idet sammanhanget undrar jag verkligen.
Njae nordöstra stämmer inte riktigt.
Re: BC kan hittas dagligen pa http://www.johnhartstudios.com tillsammans med Wizard of Id – klara favoriter.
Nar det galler resor verkar varlden blivit mycket mer forsiktig an nar jag var i tonaren – eller ocksa var min foraldrar galna. Som trettonaring tog jag farjan fran Goteborg till London -Tilbury med min tre ar aldre brorsa (inte Orjan) som reseledare. Han tog mig till en familj utanfor Brighton dar jag skulle bo och forbattra mina engelska sprakkunskaper, sen drog han ivag for att besoka sina bekanta innan han akte hem. Tre veckor senare fick jag ensam ta mig tillbaka med farjan till Sverige – naturligvis under strikta instruktioner och forhallningsorder.
LL99 — ok, äsch, jag gissar dåligt på din hemvist. Men jag ska ha koll på tyfonen på taket när det är dags! (Kanske ser jag från taket ända till ekorrarna?)
Tack Tomas– jag ska absolut kolla in B.C. igen när den nu finns där!
Fledglings, fledglings, barnen är fledglings, mycket bra, Karin. (De unga mamsellerna har överlevt flygresan, men Sjuttonåringen berövades i kontrollen på sin tesked eftersom den var ett potentiellt vapen. Risifruttin som hörde till var en potentiell bomb, som också fick stanna i Sverige.)
OK. Bröderna till England som 13/16-åringar.
Jag själv? (som är 4 år äldre)
Efter realskolan (dvs motsvarande nian). Tåg till Wien. Arbetade sommaren hos liten företagare inom trätransport-branschen. Mer exakt. Han byggde enkla linbanor för transport av timmerstockar från bergsväggar ned till lastbilstransportabel upplagsplats. Bodde under arbetsveckorna i typ fäbodstuga med de två andra arbetarna.
Sommaren därpå. Arbetade som koloniledare i norra Tyskland. Cyklade från Fredrikshamn till Kiel, på tre-växlad cykel.
Efter avslutat arbete. Tåg (med polleterad cykel) till Berlin. Men cyklade från Berlin till Sassnitz på 24-timmars transitvisum. Startade mycket tidigt på morgonen. Lyckades ej på de 24 timmarna, men de ville ej hålla mig kvar i Östtyskland.
Från Trelleborg? Skickade cykeln via tåg och liftade till Eskilstuna. Minns att jag stod omkring halv dag vid icke hastighetsbegränsad vägkorsning i närheten av Bjuv, innan äntligen en bilist förbarmade sig över mig.
Hem kom jag till slut.
Tack Tomas!
Själv tillbringade jag en månad i England (London/Isles of Scilly/Hastings) alldeles på egen hand som tolvåring. I och för sig upplockad och iväglämnad av bekanta vuxna vid de flesta resesträckorna.
Mina egna barn tror jag inte att jag betrodde att åka själva in till Stockholm i den åldern. När jag tänker på saken så var jag nog inte heller själv i stan som tolvåring, jag visste inte vad T-centralen var för något när vi fick kvalfrågor till ”Vi i femman” (fast då var jag förstås bara 10 år).
Fast jag borde berätta att jag brukar få sick-sacka mig fram mellan cyklande barn på fågelskådarutflykt (med bilen) hemmavid så här års.
Jag har polleterat cykeln till Hannover. Gör man det längre?
Hemma igen – nu med TVÅ olika alkoholbaserade geléetyper. En är den gamla Silvanerkleten från Iphofen, den andra är en cidervariant från Ouilly du Houley (jo, heter så). Vi tror att det var där jodlingen uppfanns.
Fågelkunnande? Inte en aning. Men om man kallar allt som flyger över vatten för vitfågel och dom andra för kajor, finkar och tättingar så klarar man sig rätt bra. Åtminstone på västkusten.
Ännu mer spritgelé, Skogsgurra? Den där marmeladen som jag fick av dig är jättekul: man blir alldeles lurig på morgonkvisten.
Det är nog mest psykiskt. Men intressant effekt, likväl. Här har vi bild på aktuellt sortiment: http://www.gke.org/pub/files/silvaner%20et%20cidre.jpg
Fruchtbrotaufstrich!
Tyskan är ett så elegant och charmigt språk.
Att så här zwischen Echte Traubenkirsche und Gemeiner Flieder, fundera på fåglar låter sig faktiskt göras. Under min skolgång på 40- och 50-talen, så drogs vi aldrig ut på någon fågelskådning in natura. Som tioåring fick jag i alla fall, tillsammans med klasskamrater på liten skolresa, studera hur det vävdes mycket stora mattor på Smålands Tabergs mattfabrik. Spännande var det med de stora vävmaskinerna.
Kanske besökte vi genom skolan någon gång Fågelmuseet som var beläget i Jönköpings stadspark. Det fanns också en hel del uppstoppade fåglar, djur och ett människoskelett i ett stort rum som var kopplat till biologisalen på den flickskola jag började efter fjärde klass. Men fåglar lärde jag mig nog främst av den stora plansch med Sveriges eller Nordens fåglar som satt på väggen i barnkammaren på landet. En hel del av dessa fåglar kunde vi beskåda utanför lanthuset, som för övrigt hade minst tjugo hussvalebon under takutsprången. Under tegelpannorna på undantagsstugan höll tornsvalor (tornseglare) till, uppe på logen i ladugården hade ladusvalorna sina bon på takbjälkar och någon kilometer därifrån, i ett sandtag, fanns gott om backsvalebon. Jag har inget som helst minne av att de vuxna försökte lära oss barn om fåglar, i alla fall inte på samma sätt som med örter, gräs, sädesslag och träd eller insekter och däggdjur och svampar, men den där fågelplanschen och det som sedan uppenbarade sig framför näsan gjorde att i alla fall jag blev rätt förtrogen med många av de bevingade. Jag tittar gärna på fåglar som kommer i min väg, men har aldrig sysslat med regelrätt fågelskådning.
Kommer ni ihåg de där dragkapsylerna på 70-talet, och inte de senare som man drog rakt över flaskhalsen utan de där som man drog runt och som ofta gick av? Min morfar brukade vika till storlommar av dem. Och så lärde han mig att när fiskgjusar, tornfalkar och måsar liksom står still i luften och spanar efter mat, kallas det för att de ryttlar.
Sen var det en söt tjej i Fältbiologerna som fick mig att cykla ut till fågelskyddsområdet där Svartån rinner ut i Roxen, där vi bland annat såg skrak, trädpiplärkor och spelande brushanar.
Jag har försökt föra vidare mina fågelkunskaper till mina barn (”vilken fågel är det som skrattar i skogen?”), men det har väl gått sådär.
Rivkapsyl, med packning av pressade korksmulor. Oj vad man kunde skära sig på dom. Sedan kom ”Drag rakt ut och upp över kapsylen.” Även dom kunde man skära sig. Den blev lite bättre när den utrustades med en dragring.
PK: Rivkapsylen! De flaskorna kunde man få att poppa! nästan att smälla!
Känner du att du haft någon större nytta av fågelskådandet? Jag kan hålla med om att alla borde vara ute någon gryning och se solen gå upp och andas den luften och allt det där… men studera fåglar? Njaaaaaa…. *gäsp* (får jag räkna mig som ungdom då med blotta 2 veckor till 30-årsdagen?)
Ja! Pressade korksmulor! Och en hel generation med skärsår på tummen. (Det är bara inte riktigt klokt vad man blir nostalgiska av struntsaker.)
Och visst borde ”Att så här zwischen Echte Traubenkirsche und Gemeiner Flieder … ” bli ett bevingat uttryck?
Visst borde det det, Lotten. Enligt Skogsgurra är ju tyskan är ett så elegant och charmigt språk, så jag kunde ju inte låta bli …
Hittade detta om min gamla gymnsasieskolas naturaliesamling och däribland finnes som synes många fåglar, men jag tror att skolan på min tid lade betydligt mindre vikt vid fåglarnas liv och leverne, än man gjort tidigare.
Agneta, jag förstår att du skojar. Är lite ironisk, alltså.
Det är när jag träffar på ord som Fruchbrotaufstrich, Schrumpfschlauch eller Spanferkelinnereienragout som jag tycker att tyskan varken är elegant eller charmig.
Jo, på tal om fåglar så minns jag nu att jag faktiskt med stor behållning läste Svenska fåglar av en kille som jag tror hette Folke Rösjö. Kanske att han stavade efternamnet med tre ”Ö” – eller något sådant, fyra var det inte. Den innehöll ett antal dramatiserade berättelser av olika fåglars tillvaro. Tyvärr fanns bilderna samlade i en separat del av boken, så den pedagogiska verkningsgraden förblev låg.