Författare: Lotten Bergman

Helrenovering … av mig själv, dårå. Tänk om jag bara kunde sprutlackera nudelfrisyren eller sätta på nya lister under ögonen och piffa upp med nya krukväxter runt halsen eller nåt sånt. Men nej, här tas det i med hårdhandskarna. Jag

• deltar i nåt som heter ”Joint Academy” som ska träna upp och fixa det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
• har en app som heter ”Curable” som ska få mig att koppla bort smärtan i det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
• får laserbehandling på den högra hälsenan som är svullen som en falukorv för att jag kompenserar för det trasiga vänsterknät (faan)
• fick idag första vaccinsprutan så att jag … hm, den har underligt nog inget att göra med det trasiga vänsterknät.

Kommer så här långt tänkte jag berätta kort om hur oerhört krångligt det var att få sprutan. Vad kan man jämföra med?

1. Att fixa pass och köpa en tågbiljett samt resecheckar 1978 var svårt, för det inbegrep passfoto inne på Domus, biljett på stationen och jättelång kö på banken.
2. Att köpa vin 1984 var också lite krångligt, för då stod man i kö och rabblade namnet på en flaska som nån annan hade rekommenderat [laaaan-gue-dock, laaaan-gue-dock].
3. Att beställa taxi var också krångligt eftersom telefonkön alltid var löjligt lång.
4. Att framkalla foton var ganska krångligt ända till 1999.

Men som att beställa tid för vaccin 2021 var det inte. Den 11 maj fick vi här i Sörmland beställa tid från kl 08:00 hos ett privat företag som hette Vaccina på Kungsgatan. Jag var ute i god tid och letade mig tokig efter en lämplig länk till en lämplig sida nånstans via 1177, vilket var helt fel. Med 25 öppna flikar på datorn lyckades jag till slut boka genom att googla ”vaccin kungsgatan” – redan klockan 07:45, fastän bokningen inte öppnade förrän kl 08. Well.

Sedan kraschade tidsbokningen så brutalhårt att region Sörmland avbröt allt samarbete med stackars Vaccina redan efter två timmar.

Vaccineringen skulle alltså ske av regionens läkare, inte av Vaccina på Kungsgatan. Det hindrade dock inte Vaccina från att igår påminna mig om att jag skulle göra något på Kungsgatan, oklart vad.

Fyra timmar senare (vilket tydligen är tidsmåttet för ”precis”) kom dementin. Med en fin ursäkt.

Okej. Men två timmar senare gick jag ut till den alltid så tomma postlådan. NÄMEN! Där låg två brev! Ett till mig, ett till min djefla man! För nu blev vi erbjudna vaccin även per frankerat brev!

Nu gör det här inte mig så mycket – jag är ju van vid teknikstrul OCH van vid analogstrul. Men tänk på alla stackare som inte förstår, som kanske inte är så bra på att läsa svenska, som kanske är oroliga själar som inte mår bra av motstridiga besked och förvirring.

Huga. Nu tänker vi en stund på dem.

Men hur var det då på Parken Zoo, där jag skulle vaccineras? Jo, först spelades det välkomnande musik.

Sedan möttes jag av en snäll vakt som hällde sprit i mina händer och serverade ett munskydd som vore det små snittar på ett mingelparty.

In i lokalen, hej och välkommen, gå dit, hejsan hejsan, varsågod, rakt fram till nummer tio, där, ja just det, Pfizer dos nummer ett, lycka till.

Det var så effektivt att jag inte riktigt fattade hur det gick till när jag hamnade på stolen och pratade med en dalmas till läkare som var så oerhört nöjd med livet.

– Välkommen! Vänster arm, varsågod och sitt!
– Men vill du ha vänstran även om jag är vänsterhänt?
– Näe … är du vänsterhänt?
– Nä. Eh. Det är jag ju inte.
– Hihi.
– Går ni ofta hi… Äh. Är det okej att jobba med det här?
– JA! Jag har så roligt! Det känns så bra! Det är så fantastiskt positivt att få möta alla människor som vill göra det här för allas bästa.

– Och … det här krånglet med Vaccina på Kungsgatan, hur upplevde ni det?
– Vi är jätteglada över att vi fick ta över. Vi har ju skaffat oss rutiner, allt går så smidigt och vi har så kul här.
– Är det besvärligt med munskyddet?
– Inte ett dugg! Jag har varit kirurg i 23 år, så det här stör mig inte det minsta. Kolla, jag har satt en tejpbit på näsan så att inte glasögonen ska imma igen.

Sedan var det dags för den kritiska kvarten när man ska sitta och känna efter hur man mår, eller förstås spela cello. Jag drack te.

Den dam som övervakade oss nyvaccinerade, berättade att allt hade gått bra. Ja, förutom ett fåtal som svimmade för att de hade fastat.

– FASTNAT? sa jag sådär brutalt och högt som det ibland blir när förvåningen slår till.
– Nej. Fastat.
– FASTAT? sa jag, faktiskt lika förvånad över detta ord.
– Ja, man ska ju inte komma hit på fastande mage, liksom, sa damen.
– MEN VEM TUSAN FASTAR STRAX FÖRE VACCINATIONEN? sa jag lite för högt igen.
– Hm … eh … jo, r.a.m.a.d.a.n… viskade damen, som minsann visste hur man är diskret.

Och härmed sluts cirkeln vad gäller denna helrenovering, för nu ska jag redigera en text som handlar om skönhetsoperationer.