Jaja, här sitter vi i godan ro i vår bh-lösa överkropp, iklädda resårfladdriga benkläder och knastriga Zoom-bakgrund i coronaevigheten amen. Jag tror att jag satte en kam i håret senast i oktober förra året, ser inte framtiden an med positivism på några punkter alls – och kan inte för mitt liv begripa hur majvädret kan spela oss detta grymma spratt med hagel, ruskvindar och sekundmeter.
Därför är det naturligtvis dags att uppdatera oss om hur damers etikett behandlades år 1840!
Märk väl att modet under 1830-talet var extremare än söndertrasade jeans, platåskor eller säkerhetsnål i mungipan. Man hade puffärmar som var så jädra breda att damerna – även om kjolen inte var krinolinstor – fick gå sidledes genom dörrar. Och så hade man korsetter igen, efter att någon hade eliminerat dem i början av 1800-talet när midjan flyttades upp strax under bysten. Så himla opraktiskt med korsett!
Men nu till den fantastiska guiden: ”Etikett för damer, eller sjuttiofyra reglor för klädsel, seder och lefnadsskick.”
Förordet är något i våra moderna tider helt unikt: en mening på 84 ord!
Vi börjar med håret. Nu var ju inte onduleringen uppfunnen än – men ändock krävdes skälmskt lagda lockar!
Så tar vi en liten paus från ”reglorna” och reser nästan 100 år framåt i tiden.
Det nya med lockarna på 1900-talet var att onduleringsmaskinerna lyckades få hela locken lockig. På 1800-talet var hårtopparna nämligen alldeles raka – korkskruvarna slutade alltså i en rak spets. Så förfärligt ostyrligt!
Såja. Tillbaka till reglorna! För nu ska vi lära oss hur man blir en dam och inte av misstag skär upp munnen ända till öronen som en Joker. Läs noggrant hela vägen ner till silvergafflarna via bönorna.
När det gäller den noggrannhet man eventuellt utstrålade i sällskap med andra, var det bäst att försöka dölja den. Annars kan ju polarna tro att du inte har mer klädesplagg än de puffärmspaltor som du går och står i!
Och hur är det nu? Ska man, eller ska man inte, ha en kökslåda full med braåha?
Den lilla skriften kostade 12 skilling banco år 1840, vilket kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 29 kr år 2021, mätt med konsumentprisindex. Vilket [tadaaa, konsten att knyta ihop en säck] är lika mycket som Aftonbladets lösnummerpris idag.
Fotnot:
”Bara jag slipper ondulera håret ska det nog kunna bli dam av mig också” är ett citat ur förra kommentatorsbåset.
Silvergafflar!
Permanten 1934 ser ut som en överdos covid-19 vacciner, fast då på fel ställe.
Åh, en bok med hela sjuttiofyra reglor för klädsel, seder och lefnadsskick– lycka!
Och här får jag äntligen veta varför vi har fiskknivar. För ”I bättre och förnämare hus börjar man nu till mera allmänt nyttja silfer-knivar till fisk.” Skälet är helt enkelt att ”ättika utgör en af beståndsdelarna i de flesta fisksåser; äter man då med en vanlig knif, så fräter syran på stålet och orsakar en oangenäm smak”.
LÄNK
Puffärmar och korsetter på 1930-talet? Det var en nyhet!
Och korkskruvslockar och mindre bahytt på 1940-talet?
Good catch, Niklas! (Har rättat!)
Idag skrev jag i en annan text att det just nu är år 2017. Det är faktiskt helt obegripligt fel!
Jaha. Då kanske man ska stänga av datorn och försöka lägga en eller annan sak på sitt rätta ställe. Eller möjligen sy i sina knappar; det finns säkert ett avsnitt om att sådant ska göras omedelbart också.
’Äta stufvade ärter och bönor med sked’ får oss genast att minnas Albert Engström-teckningen där en man serverar sej ärter med bara handen vid en professorsmiddag i Uppsala. Hans kolleger tittar förundrade på honom och då finner han sej föranlåten att förklara: ”Å förlåt, jag trodde det var bruna bönor.”
Och vi noterade roat att det är två män som är experter på kvinnors reglor och frisyrer.
Vi har 45 lådor i vårt kök. Självklart har alla saker sin egen plats även om alla inte är överens om var den platsen är. Ju längre in mot väggen och ju längre ner mot golvet lådorna är ju mer diversifierat är innehållet. Men lådan för knivar (vasselådan) och den proppfulla lådan med föremål som starkt påminner om knivar men saknar just knivfunktionen är alla överens om.
helt obegripligt att man ännu ej lyckats skära upp munnen till öronen! kan det vara för att man inte använder silverbestick, måhända?
Gitta, inte jag heller, men å andra sidan är jag ju inte något vackert fruntimmer, utan har ett högst ordinärt nylle. Hur är det med dig?
Det enda silverbestick jag har är spridda skurar av kaffeskedar som äldre släktingar gav i dopgåva. Jag har för all del inte försökt slitsa upp mungiporna med dem, men anar, rent instinktivt att det föreligger vissa svårigheter därvid.
Får kanske ta till det plebejiska nysilverbesticken, eller de där kolstålsbesticken som diskuterades i knivinlägget. Har redan glömt vad de hette.
Jag undrar vad kvinnor som jag gjorde på adertonhundratalet? Jag avskyr kläder som sitter åt, eller liksom slafsar runt, som fårbogsärmar och bahytter, för att inte tala om klänningar. Kläder ska omgjorda min lekamen på ett alldeles lagom sätt, framför allt bekvämt. Och gärna minimalt. Det nästan första jag gör när jag kommer hem är att avlägsna onödiga persedlar, och för all del en del nödvändiga också. Kalleankning är mitt vanligaste klädmod.
Här, Ninja, har jag hittat en teckning som sägs illustrera det inte lika strikta modet ute på gator och torg i mitten av 1800-talet! Se bild!
Ser ju lite bekvämare ut.
Det finns ju åtskilliga berättelser (varav somliga från tiden) om kvinnor som vantrivdes i sina snörliv och turnyrer. Men vanligare var nog att man helt enkelt konstaterade att så här är det, inget att göra åt.
Å andra sidan finns det också gott om vittnesmål om att ett välsittande snörliv (alltså inte ett sådant som avser att ge smalast möjliga midja till vilket pris som helst) är förvånansvärt bekvämt och stödjande.
I nutid, det vill säga i förrgår, gjorde jag misstaget att trä i nytt gummiband i en kjol när magen var ovanligt uppblåst. Måste nog pilla ut det igen och sy av det lite.
Silverbestick på er, grefvar och baroner! Jag har hittat en FANTASTISK bild från 1850! Kolla!
Det är systrarna Clark, och en avlägsen släkting har kolorerat bilden. Man kan nästan inte se sig mätt på den …
Originalet finns här: https://www.costumecocktail.com/2015/12/28/the-clark-sisters-ca-1850/
Ursäkta jag fattar inte riktigt. Vad säger att personen i permanentmaskinen är en man? Jag ser inte det, men jag ser att själva ansiktet ser en smula inklistrat ut på bilden. Inte helt olikt min mamma, men det är nog inte hon.
Men systrarna Clark – oooh, skarpa hår!
Magganini! Du är nåt på spåret! Bilden med onduleringmaskinen med sladdar i takkronan är ju jätteklumpigt redigerad! Jag hittade nog originalet med texten ”A 1923 permanent wave hair system patented by Swiss hairdresser Eugene Suter with twenty-two tubular heaters” – och där ser ansiktet helt annorlunda ut. Kanske ännu mer likt din mor?
(Se bilder.)
Men som jag förstår det hade di fina damerna ändå tillfällen när dom kunde pusta ut lite. Dom bytte kläder 4 – 5 gånger per dag och extra om det skulle vara nåt tjusigare galej på kvällen. Dom fick väl passa på att andas ut lite när den ena kreationen tagits av och innan nästa kom på. Ja, det var ett sjå.
Nä, mindre likt mamma. Men mer likt en man kanske, en ung en. I själva ansiktet dårå. Med klädseln är det tvärtom.
Men ÖR, inte kan de väl ha tagit av sig korsetten fyra gånger om dan, det var väl bara utanverket som böts?
Två av systrarna (de två längst till höger) har något arbetsredskap? Den ena hängande om halsen, den andra fäst vid klänningen Vad kan de ha använts till?
Ja, vad konstigt! Här finns en länk till originalbilden!
https://www.costumecocktail.com/2015/12/28/the-clark-sisters-ca-1850/
Kan det ha med handarbete att göra?
Ah, syrrornas redskap! Några små föremål som hänger i ändarna på snören. Är det inte såna där bolos som gauchos i Sydamerika använder för att snärja benen på lamor och andra husdjur? Fast mindre.
Ja, för dom ska nog fånga … undulater på rymmen!
Då jag kollade originalbilden lite förstorad, ser jag att även systern i mitten har något snörlikt hängande. Jag tror inte att de är till för undulatinfångning. – det skulle de där snörena och pinnarna inte klara av! Det har nog med någon sorts handarbete att göra, tror jag.
Boleadoras kallas de sydamerikanska redskapen. Ska det ha med handarbete att göra får man kalla in Ninja.
Aha! I ostaffärer har man såna där redskap att skära ost med: en metalltråd med en pinne i vardera änden.
Kanske är det någon typ av slända som tre av systrarna Clark har.
Lotten, du skrev i inledning om att Lars Johan Hierta hade tid att även förlägga.
Så här skriver NE om honom:
Hierta, Lars Johan, född 23 januari 1801, död 20 november 1872, tidningsman, bokförläggare, företagare och politiker, ledamot av Riddarhuset vid alla ståndsriksdagar från 1828, av andra kammaren 1866–72; jämför släktartikel Hierta. Lars Johan Hierta blev student i Uppsala redan 1814, fil.dr och jur.kand. 1821. Vid 1823 års riksdag var han kanslist i Riddarhuset.
Groomen funderar över om redskapet kan vara något att dra åt snörningen i klänningen med. Men varför skulle man bära det med sig? undrar jag. Dock är det inte mindre underligt om man bär med sig sysaker när man är uppklädd till tänderna för att fotograferas.
Vidare noterar groomen genast att systern längst till vänster verkar mindre finklädd än de andra (det ser inte ut att vara siden i hennes klänning) och att mittsysterns klänning inte sitter alldeles väl över bysten. Och vi noterar båda att de inte är helt unga. Nr 1 och 2 från vänster är yngst tror jag, och nr 3 och 4 äldst.
Nu hittade jag en länk med deras förnamn och åldrar, och jag hade fel! Fast bara delvis.
From the Left:
Harriet Elizabeth Clark Allen, 1818-1863
Ladonia Charlotte Clark Hoy, b. 1827
Joanette Clark Benjamin, c. 1814-1880
Juliaette Alcesta Clark Millard, b. 1820
Laura Miles Clark Palmer, b. 1822
Ja, jag misstänker att det där mystiska ”verktyget” som systrarna Clark bär med sig är en så stor del av deras liv eller personlighet att de vill visa upp det på fotot. Men fortfarande: vad ÄR det? Jobbade de verkligen i ostbutik och tänkte ost, sov ost och fotograferades ost?
Och så håller jag med Groomen – några av klänningarna är inte så välsydda i bysttrakten. Eller hade de upp-puffande korsetter när klänningarna utprovades, och valde sedan att let it all hang lose?
L.J. Hierta verkar ha varit nåt i hästväg akademiskt sett. Om årtalen som AuL citerar från NE stämmer, blev han student i Uppsala vid 13 års ålder och både fil.dr. och jur.kand som 20-åring. Där ligger man liksom i lä.
Syrrorna kanske drev ett ysteri; yrkeskvinnor.
Nu vill jag anknyta till onduleringen, första bilden. För att skydda denna frisyr medan man sover behövde man förstås en nattmössa, det förstår ju jag också. Men vilken funktion fyllde en boudoirmössa?
Alltså, det enda i handarbetsväg som de där sakerna runt halsarna påminner om är prylar som man använder vid engelskt broderi för att peta upp hål i tyget om man ska sy runda små hål, eller peta små flikar man klippt upp om hålet inte är runt eller om det är stort och runt. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför man ska ha dem runt halsen. I synnerhet som ingen av damerna har något engelskt broderi som syns.
Att de skulle hänga en ståltråd runt halsen av en finlek och styrka som kunde skära igenom stora, stöddiga osthjul tror jag inte ett ögonblick på.
Så jag vet inte alls vad det kan vara. Lornjetthållare?
Min första tanke var faktiskt att det kunde vara dekorativa tyngder i snöret som de snörde ihop framstycket, bröstplattan med där snörningen var utanpåliggande. då skulle tyngderna kunna förhindra att snöret fladdrade runt och fastnade i möblemang och käppkryckor och orsakade pinsamheter och dåndimpen?
Detta motsägs i någon mån av att damerna med snöre och pryl inte har synlig snörning. Men folk har väl i alla tider haft underligheter för sig i namn av modet? 1840-talets axelvaddar, liksom.
Angående det bristande innehållet i klänningarna, så kan det ju vara så att de kanske inte hade så mycket att fylla ut med? Det måste ju ha funnits två pressade lingon på en bräda även på 1840-talet?
Men ÖR, har du aldrig hört talas om kn*llrufs? En budoirmössa måste ju vara ett självklart skydd i finare kretsar.
Oh nooo, Niklas, nu får hon ju en klädsam rodnad IGEN, stackars Ökenråttan!
(Niklas och jag spelar som bekant Wordfeud, där vi ger varandra extrapoäng för snuskord. Man tappar snabbt de eventuella hämningar man till äventyrs hade.)
Varför nooo, om den är klädsam är det väl bara trevligt?
Råttan klär i allt. Det är känt sen gammalt.
Ja, jag tror då på ostskärverktygen, jag; stolta yrkeskvinnor med yrkesattribut. Och att det var det här fotot som senare inspirerade Irving Penn till hans kända fotoserie av yrkesmän med sina attribut/yrkesklädsel: sömmerska med måttband om halsen, städerskor med hinkar i hand, slaktare med såg och köttyxa, målare med färgburk och pensel, gatsopare med kvast, nakenmodell med – ingenting. Med flera.
Ja! Irving Penns ”Small Trades” från 1951!
Här kan man kolla!
Groomen kommenterar det där med mindre välsittande: klänningarna är säkert sydda för och inprovade på damerna ifråga, men det kan ju vara en del år sedan. Och möjligen kom idén till fotograferingen hastigt på, så det inte fanns tid att ändra finkläderna som önskvärt varit.
Min erfarenhet av att få kläder sydda till sej var att dom togs till med växmån …
Sällskapslivet under dagens promenad:
1. Ett litet, litet barn log mot mej.
2. En hund kom fram och puffade på mitt knä.
Dom sa på radion att Christie’s ska sälja en björnhuvudsteckning av Leonardo, och att den bara är sju kvadratcentimeter stor. Hm. Gogglade lite och alla svenska tidningar skrev likadant. Hm. Gick till Guardian, som de hänvisade till, och där stod det förstås 7×7 cm. Visste jag väl. Mvh surkärring.
Då kan jag ge mig på att Guardian skrev ’seven centimeters square’ för så brukar de uttrycka sig på engländarnas vilda tungomål.
Nä, ”7cm by 7cm” skrev de faktiskt, så det borde göra det lättare att göra rätt.
Brid, groomen är med bland Penns foton!
Hm, ÖR, han är olik sej.
Under tiden har jag kollat hur stort 7 kvadratcentimeter är. 7X7 cm inte är ju inte något monumentalt konstverk precis, men om det skulle vara 7 kvadratcentimeter blir sidan bara 2,64575133 cm, på ett ungefär.
Med ett förmodat inköpspris på mellan 8 och 12 miljoner pund, vid auktionen den 8 juli, skulle kvadratmeterpriset bli minst … nä, det får någon annan räkna ut.
Kvadratmeterpriset skulle bli minst £3,076 miljarder om ytan bara v ar 7 kvadratcentimeter.
Nu blir det bara minst £1,63 miljarder, vilket ju är ett mycket rimligare pris, i alla fall för gemene man.
Vilken förtjusande sifferexercis!
DN skriver korrekt storlek, men böjer färgen fel: ”Det 49 kvadratcentimeter stora verket föreställer ett björnhuvud och är målat på rosa-beigt papper.”
Aftonbladet envisas med pyttestorleken och undviker beige helt: ”Teckningen, som är utförd på svagt rosafärgat papper, är bara sju kvadratcentimeter stor.”
Leonardo gick med förkärlek omkring i rosa kläder. Beige däremot hörde man inget om när det gällde kläder. Lille M har nyss läst ut en diger biografi om Leonarda da V. och han är mycket för att läsa högt så jag har ju fått höra ett och annat.
Oj då, Leonarda där uppe var visst en freudian slip of the computer …
För ungdomar som inte känner till begreppet freudian slip lägger jag upp en förklarande bild.
Ökenråttan nämner rosa kläder – det är som Churchill som nästan bodde i en vinröd overall som han kallade sin ”siren suit”.
Imorrn tror jag att vi ska läsa om nåt ätbart här i bloggen!
Hej båset!
Jag tycker de ser ganska manhaftiga ut di där systrarna. Om snören med grunkor runt halsen har jag inte något förslag på.
Däremot sägs det att korsetter som är gjorda för ens egna mått kan vara väldigt bekväma och att konfektionskorsetter är måttligt bekväma.
En som kan en del om sånt är Abby Cox som gjort många videor på det. Korsetter håller till bysten underifrån och runtenom på ett annat sätt än bh:ar där bysten hänger på axlarna.
Jag har aldrig provat att ha korsett istället för bh, men det vore kul att prova på.