Asså va.
Här går man omkring och tror att februari är kall, hemsk och bister – och så kommer april varje år och för en dialog med sig själv i ingen ordning alls.
– Tittut, här kommer våren och värmebö…
– MOAHAHAHAHAAA, här kommer lite snö så att ni alla förstår att uppskatta dagarna med sol och femton plusgrader.
– Ja, värme!
– NÄFÖRRESTEN nu tar vi lite SNÖÖÖÖÖ!
– Oooh, visst är det skönt med fågelkvitter och solsken?
– Jo. Men LITE MERA SNÖÖÖÖÖ nuuu!
– Ooch så smälter vi bort allt för att nu kommer ju vårblomm…
– Ojojojoj vad varmt.
– Nä nu tar vi FEM DAGAR MED MINUSGRADER på det!
– SOL!
Och så kommer besked om att kompisen S har gått i konkurs och att kompisen T ligger för döden samt att N:s två kusiner på olika sidor har halkat omkull och brutit varsitt skenben och att avlägsna men ändock släktingen F har åkt i finkan samt att polaren A har gått in i väggen.
Men det är ju då man måste lägga all tankemöda på helt andra ting – plånböcker! Min radiokollega J dunkade nämligen plötsligt upp den här tingesten på bordet när hon tömde sina fickor för att leta efter ett äpple.
– Vad … vad … vad är det där? sa jag och pekade med ett av nostalgichock darrande finger på det röda monstret.
– Ja. Jag får många frågor om den. Plånboken.
– Men …?
– Ja.
Att ha en plånbok är faktiskt lika fint som att fortfarande ha en bänk i skolan. En sån där som har lock och hur mycket utrymme som helst för massa pryttlar och saker och bänkpapper med tvättbjörnar på, samt massa suddskröfs i ett hörn.
Ack.
För blott nio år sedan investerade jag i en dyr plånbok i Spanien. Den var i äkta skinn och hade enormt mycket plats för massa medlemskort, visitkort, betalkort och … eh. Kvitton. Kvitton, kvitton och kvitton.
Min kompis K. har en egenhändigt tillverkad plånboksficka som agerar mobilfodral samtidigt. Inte ett kvitto så långt ögat når!
Så … i jakten på dåtiden, en skolbänk med suddskröfs, sidenrosett i håret, snedslitna träskor, en spansk plånbok, ungdomens källa och friska knän fann jag (tadaaaa) nyss nämnda blåa, spanska plånbok! Orörd sedan ett decennium och dammig som en hundraårig vinflaska låg den plötsligt där i en bokhylla … som jag rotar i dagligen.
Bibliotek, museum, Stadium, glass, apotek och hamburgare var tydligen mitt fokus. Well. Inte mycket har förändrats. Men det allra finaste lilla tidsdokumentet låg i myntfacket. Lo and behold! Fri internetuppkoppling på SJ:s tåg!
Så. Den där skolbänken kan jag nog glömma – men plånboksgömman var faktiskt en nästan lika stor upplevelse. Hm. Bäst jag lägger tillbaka allt i bokhyllan. Uppdatering kommer nog om några år; jag misstänker att min förvånade förtjusning över ”internet ombord” kommer att vara lika stor då.
Fotnot:
Plånbok heter inte plånbok för att den hade ett plån att tända tändstickor på, utan för att man i plånboken hade en liten bok med inhäftade plån för anteckningar, som kunde utplånas. Coolt va?
Vafalls?
Klart man har plånka.
Men … var lägger du alla kviddevitton om du inte har en plånbok? Är det ingen som talat om för dig att kvittona är en av anledningarna att ha företag? Och att ett borttappat kvitto är värt ungefär dubbelt så mycket som står på det?
Ack, ni råa materialister. Penningförvara är allt ni tänker på. Här är det för närvarande fokus på två pampiga nötskrikor som är ute och rekar, dels i dom taniga lönnarna på vår gård, dels på brandstegar och -balkonger på grannhuset. Tänker dom sätta bo här månne? Har ingen varnat dom för att detta är dödens förgård? Hur ska det gå?
Jag har också en sån där(?) röd knubbig plånbok för kvitton och plastkort. Man kan ha sedlar och mynt också. Dessutom har jag för mig att det är där jag förvarar mina knappnålar i mässing.
Körkortet är också där, när det inte är i ridbyxorna.
Nu ska ni få ett helt orelaterat tips på förströelse!
1. Titta på Göran Everdahl när han i ”Gokväll” (efter 11.30) tipsar om en gammal film.
2. Läs inlägget från 2016 på ”En man med ett skägg” (Kalle Lind) om nyss nämnda film.
3. Se filmen: Miss och Mrs. Sweden (1969).
Replikerna är sanslösa, Jarl Kulle är fantastisk, alla tjejer är väldigt lite påklädda, Meg Westergrens utstrålning strålar och alla kläder är extremt nöjsamma att titta på. Ibland vill man spola fram lite för att lugna nerverna, men då missar man kanske hörvärda repliker!
(Svensk Filmdatabas har hela rollistan.)
Tack för filmtips! Man vill gärna ha ett säkert kort; det finns så mycken sk*t.
Ja, ÖR, det gör det. Vi kanske ska anta att det inte var den här filmen som gav Lars Forssell en plats i Akademien eller Göran Gentele chefsjobbet på Metropolitan …
Plånbok använder jag endast då jag reser utomlands, eftersom den gör det lättare att hålla reda på flera valutor. Härhemma använder jag en liten halvt genomskinlig börs från företaget ORDNING&REDA. Däri dväljs nödvändiga plastkort, några mynt och just nu ett par sedlar och så stoppar jag kvitton däri som jag sedan slänger – eftersom jag inte har något företag på gamla dar.
Nu ska jag kolla Lottens förströelsetips!
Jarl Kulle på diskotek är en syn som är mycket svår att få bort ur synapserna. Det kan tänkas att det krävs att man tvättar ögonen med klorin eller så.
Ökenråttan: nötskrikor är djäfvulens påfund. Skräm bort dem – annars sätter de bo på balkong eller markis. Läskiga, har personligen skrämt bort två år i rad, samma skrika, hemskt (mycket pga hin/han bara stirrade på mig, spöklikt arrogant).
Lotten:topptack för filmtips, prislöst som amrisarna säger
Nilklas :var på Etuna konsthall häromsistens, nån silvermänscha hade en ripoff på dina örhängen med en topp nertill och kallade dem tändstickor. Stäm! Eller ha överseende med en young one.
Re plånbok: korthållare mä plats för sedlar, såklart. Plånka tar för stor plats ju.
Ninja, försök med Gammel Dansk Bitter Dram, det hjälper mot det mesta. Funkar det inte som ögonbad så ta det invärtes den vanliga vägen. Förr eller senare blir det bättre ska du se.
En Tant, det är svårt att skydda enkla former och har vederbörande lagt tillett svavel får det nog vara bra utan bråk. Det har dessutom gjorts förr; jag såg det för 20 år sedan på Arbetets Museum i Norrköping.
Per Oscarssons ’Håll käften’ är ju på pricken hans replik i teveföreställningen av Shakespeares ’Trettondagsafton’! Tonfallet är exakt detsamma som när han spelade Andreas Blek af Nosen. Oförglömligt!
Per Oscarsson var i filmkretsar ökänd för att aldrig göra likadant två tagningar i rad. Han kom på nya sätt att röra sig eller säga repliker hela tiden och det gjorde att det ibland blev näst intill omöjligt att klippa ihop en scen med honom.
Jag jobbade med honom några få gånger och han var väldigt trevlig att ha att göra med.
Och så söt! Den intellektuella Gun-Britt Sundström föll för honom. I ungdomens dar liftade hon och en väninna av och an för att se Per O. när han spelade i Ionescos pjäs ”Fysikerna” runt om i landet. Deras plan var att han skulle upptäcka dom där nere i salongen: ”Men herregudrun, är dom HÄR också”. Turnén avbröts dock för Per O. fick för sej nåt … ’Sån är han, den herrn’, sa nån sur biljettförsäljare när flickorna kom förväntansfulla och ville se pjäsen. ’Jamen det är väl därför vi dyrkar honom’, tänkte flickorna. Citaten här är ungefärliga.
Jag tyckte filmen var ovanligt bra för att vara från -69. Och så många fina uttryck den gav!
’-Var är Magnus?
-På toaletten.
-NÄ NU JÄVLAR!!!!’
’Rena könsnjutningen’
’Äsch, det är ju bara farsans porrskiva!’
’Sitter du ensam och skiter som en borgarbracka!!’
Och diskoteket sen, där de körde med ojordade förlängningssladdar. Chauffören av limousinen som hade en minkstola över axlarna.
Varmt tack för lördagsunderhållningen, Lotten.
Vad glad jag blir, Ninja! (För det är verkligen inte lätt att njuta av gamla filmer.)
ökemråttan & niklasch: pukor och kuriosatrumpeter!
(Felåt, jag bränt hela jädra handflatan vid matlagningen och sedan druckit rötjut och skriver nu blott med ena handen medan den andra är inlindad i våta dukar och medikamenter samt en isklamp [se bild] så jag är inte riktigt tillräknelig.)
Tro det eller ej men jag har i min ägo ett par porrskivor jag ärvt av farsan:
Kalle sätter på
och
Vi kör med lösk*k (lesbisk kärlek)
Jag varnar för att klickande på ovanstående länk kan framkalla olika tillstånd men knappast upphetsning. Det är snarare ljudupptagningen än samlaget som är autentisk.
Haha, jösses, Niklas! Känsliga läsare/lyssnare/klickare/tittare/youtubare varnas!
Till den yngre generationen som inte ens har sett en minikjol: VARNING. Men som Niklas påpekar: det är knappast upphetsning som är risken.
(Asså vad ÄÄÄÄR vi för generation egentligen? Vi gick nakna och slogs på skolgården [om än inte samtidigt] och så trillade vi och spräckte ögonbrynen ideligen och drack saft vareviga dag. Förtappad är bara förnamnet på oss allihop.)
Jag kunna icke säga annat än att det låter mer som en kräftskiva än samlag.
Oberoende av hur Niklasses skiva låter tänker jag inte lyssna på den till arbetet.
Word erbjöd sej just att översätta min dokumentmall, som formellt är på engelska. I verkligheten består den av Lorem ipsum-text. Det fanns ingen ruta att klicka i för alternativet ”I det här förhållandet är det JAG som står för översättandet”.
Jag har en röd läderplånbok att ha betalkort, bibliotekskort (fem bibliotek hittills), körkort, kvitton, minneslappar med lång varaktighet och ibland kontanter i. I en annan plånbok, betydligt tunnare och av tyg, har jag listor på böcker jag tänker läsa. En lista för allmänna böcker och ett antal listor över böckerna i serier, där jag stryker så långt jag har läst, om jag kommer ihåg det.
Är det en plånbok eller en liten väska jag har? Plåbok med inbyggd väska? Svårt att säja, faktiskt. Ska jag visa den? Ja, det gör jag. Snart.
Här kommer Ökenråttans bild på den mest förtjusande plånkan EVÖR!
Helt fel! Det där var jag som kramade en isklamp när jag igår brände hela handflatan! HÄR kommer plånkan av märket ”Mywalit”.
Då blir man ju nyfiken på om 4515 är portkoden till Ökenråttas hus, eller om det är koden till kontokortet.
VAD har du gjort och hur mår handflatan idag, Lotten?
Japp. Denna lilla (20 x 13 cm, 4 cm tjock, helt fylld) väskplånbok rymmer allt. Allt det här:
Nedersta dragkedjefacket: 1 penna och hemnycklarna.
Nästa fack: Några savetter, några plåster, ett långt tuggummi och en mintkaramell.
Översta dragkedjefacket: Sedlar. Mynten kastar jag (i en liten korg i hallen).
Bakom dessa fack ligger en liten anteckningsbok, en kam, en näsduk och ett läppstift.
Kort-delen ser ni. Under den ligger ett personbevis (mitt leg har gått ut och jag vill inte dra iväg och köa för ett nytt) och ett urklipp som visar vilken frisyr jag vill ha när jag kan gå till frissan.
C’est tout!
Koden, Karin, den är för att förvilla tjuvarna. Dom provar den på olika sätt: som den står, sen bakifrån, sen 1545 och då far kortet in i happaraten och tjuvarna är BLÅSTA.
Här skulle man berätta att man är en sån som fortfarande bär omkring på en plånbok, som är full av plastkort, komihåglappar och framför allt kvitton. De senare vittnar om att nån gång har man haft pengar.
Men så kommer Niklas med sin länk, och då blir man som alldeles – ja, inte upphetsad som sagt, men ändå på nåt sätt upplivad. ”Autentisk”… eeh, jaha. Man blir också lite nyfiken när man ser den avbildade skivetiketten. Där står ”Kalle sätter på (Framsidan)”. Undrar vad han gör på andra sidan, och låter det annorlunda där? Är det baksmälla efter kräftskivan kanske?
Fiffigt kodtrick i den tjusiga plånkan, Ökenråttan!
Jag skulle preciiis skriva att det ju var ett ypperligt fiffigt kodlureri du hade i din tjusiga plånka, Ökenråttan!
(Måste säga att jag gläds åt er svagt spridda förtjusning över Niklasses länk, hörni.)
Magganini, på andra sidan står det ”Kalle sätter på (Baksidan). Eftersom det är en 45rpm EP tror jag även baksidan är med på Youtube. Jag har aldrig lyssnat så långt så jag vet inte vad som händer när man vänder.
Jag gjorde små nerslag här och där i videon och kan därför meddela en lätt äcklad allmänhet att den usla kvaliten och obefintliga manuset genomsyrade hela produktionen.
Se så, inget märkvärdigt att se här, det är helt naturligt, bara körtlar.
Det är nåt lurt med översättningen från isländska på RUVs sida med vulkanutbrottet.
ELLER så har islänningarna kommit på ett sätt att bli av med alla genuint korkade människor genom att ge dem ett litet tips i all välmening;
’Räddningsgrupper från Þorbjörn i Grindavík vill betona för människor att det inte är säkert att gå på ny eller ny lava. På deras Facebook-sida anges att det händer att människor använder nya lavatungor för att plocka upp stenar, förkorta sig eller ta en bild. De nya lavatungorna kan vara vilseledande eftersom de ofta verkar kalla och stelnade. Så är inte alls, med en värmekamera som vapen, räddade teamet upp till tvåhundra grader nära lavaytan, som vid första anblicken verkar säker och lätt att klättra. Därför uppmuntrar räddningsgruppen Þorbjörn människor att låta sig helt nedsänkas i nya lavatungor. Det betonas också för besökare att ta väl hand om utbrotten och visa hänsyn till varandra i alla avseenden. ’
Ja, särskilt när man vill förkorta sig torde det vara effektivt att ställa sig på nya lavatungor. Det tycks vara eftersträvansvärt eftersom vi uppmuntras till det. Det trodde jag inte.
Eller att man uppmuntras att helt nedsänka sig i nya lavatungor.
Isländska är ett märkligt språk, men fullt så där märkligt är det nog inte.
Jag hittar bara text på isländska på sidan, och litegrann på (god) engelska.
När vi nu är fast i hemtrakten väljer vi gärna mat som för oss till andra länder. I dag blev det raclette. Det åt vi första gången i alpen, en rustik anrättning av ost, potatis och pickles. Man vill gärna ha lite peppar på osten och utom pepparkvarnen hittade vi en burk med pepparmix, som det heter på svenska. DK/NO kallar det peberblanding. Och på finska knyter jag lite an till Niklases EP, faktiskt. På finska heter det pippurisekoitus! Redan ordets första led låter ju lite så en fin flicka får rodna – men slutet: den som läst latin får ju rodna igen. Ja, coitus är ju en sorts blandning … Om det nu är så våra finska vänner tänkte. Eller vad är etymologin här? Nån finsktalande i båset?
NÄMEN! Den rodnande Ökenråttan går från klarhet till klarhet! Pippurisekoitus är enligt alla mina finsklexikon precis som det låter: ”pepparblandning”. Men ”koitus” ensamt kan även betyda ”gryning”.
Men ojoojojjoj vad jag inte är bra på finska! Kalla hit massa finnar!
Jag hade en kort tid för mycket länge sedan en finsk flickvän. Hon bodde i Åbo och när vi skulle till att pepparmixa tvingades jag lära mig en mening på finska som hon inte vågade säga till den barska damen i kiosken: Paketti kondomia, kitos.
Men i Åbo är de väl tämligen svenskspråkiga, väl?