Idag klev jag med svårigheter på bussen med två par skidor, tillhörande stavar, pjäxor och en basketväska med sånt som man har när man åker iväg på tävling. Men inte alls basketskor, shorts, linne, bomullsstrumpor och pannband.
Jag stoppade istället ner underställ, tajts, yllestrumpor, mössa, vantar och andra underligheter … (Men jag stoppade för säkerhets skull ner ett matchställ ändå.)
STOPPA PRESSARNA! DET BRINNER I MORA!
Om jag i början av februari hade känt till att det skulle börja brinna i Mora dagen före min premiär i Stafettvasan, hade jag tackat försynen. Nu känner jag bara ”jag ska åka genom eld och snö – inget kan stoppa mig”!
Radiofolket kör radiobilen. Strax är vi till Sala komna.
Uppdatering
Vad kan man tro att bilden här föreställer?
1. Filminspelning av svenskt tv-drama. 2. Kyrkkaffe. 3. Stafettvasans deltagare.
Fikarna från vänster: Cilla Nilsson (friidrottare), Cillas pappa (vallatjifen), Dawod (datortekniker och syrier som bara har bott i Sverige i ett år), Christer Hermansson (Strängnäs kulturchef), servitör iklädd medeltida kläder. Och det är alltså Cilla, Dawod, Christer och jag som är 4/5 stafettåkare.
Karl XI:s tunna som tog honom ner till gruvan i Sala. (Den som bryter lite mot reglerna är inte jag.)Nu åker vi vidare mot Borlänge, där vi ska äta pasta inför morgondagens stordåd. (Pffffft, det är bara 14 kilometer!)
Uppdatering
Nu har vi ätit lunch på Kupolen i Borlänge.
Cilla (som ät tyngdlyftare numera) och jag (som bara äter och äter) åt varsin pytt med extra ägg.
Dawod beställde pizzan ”Dalkurd” eftersom han är en kurd som befinner sig i Dalarna. När han kom till kassan, rynkade kassören pannan och ögonbrynen samt överläppen och sa:
– Arab eller kurd?
– Kurd, svarade Dawod.
– Då blir det 15 % rabatt, sa kassören medan han lyste som en sol.
En liten stund senare skulle Dawod köpa en ”ormsalva” och vi andra okunniga spekulerade i om det handlade om något som skulle skrämma bort ormar eller om han kanske var ormägare. Vi såg på avstånd hur han i kassan diskuterade valet noggrant och hur kassörskan log brett.
– Jag fick 15 % rabatt av henne också!
– Va? Var hon också kurd?
– Nej! Alla bara ger mig rabatt!
Nu passerar vi Gagnef och börjar fundera på klädseln och sminket till det där kvällsminglet som vi är bjudna på av skidåkarinstruktören Mattias Svahn (populärt namn i skidåkarkretsar, om än felstavat).
Jag har ju bara med mig skidåkarkläder och kommer att skämma ut mig totalt.
Uppdatering
Sådärja. Lite öl och vin och apelsiner samt klistervalla så sover man gott dagen före loppet!
I förra avsnittet berättade jag om flyttbilsbestyren och hur sjuka och ämliga vi var. Men det tog liksom inte slut där. En liten snutt ur dagboken [med tillskrivna kommentarer inom hakparenteser]:
Juldagen 1998 De nya ägarna av vårt gamla hus ringde och berättade att kylskåpet var trasigt och att flyttstädningen måste ha utförts av en liten älva med kanske – på sin höjd – en dammvippa i pincettgrepp. Erik [6 år] och Oskar [1 år] har fortsatt att kräkas, Ida [4 år] drabbades av feberkramp inatt och fick lindas in i kalla lakan medan jag och min halsfluss-influensa ordinerades antibiotika [av den väldigt friske djefla mannen Olles båda föräldrar, som tack och lov var aktiva läkare med gult receptblock]. Olle sätter sig imorrn [i vår dåvarande sekruttbil] och kör upp till Mälardalen, samtidigt som jag och [de tre sjuka] barnen åker tåg.
Så långt dagboken, för sedan skrev jag inte på länge.
När vi närmade oss vårt nya hus, anade vi inte att flyttfirman på något mystiskt sätt hade lyckats forsla upp hela vårt bohag. Nästan hela. Och att det som hade kommit fram, kom fram till rätt stad och rätt hus! Både det som först rymdes i den ”stora” flyttbilen och det som i två portioner hade körts till Malmö; nästan allt fanns på plats i det ytterst kalla huset – värmen var ju inte på.
Vi började började packa upp och fann bl.a. att
skivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den ju hade forslats nerför en trappa i Väggarp och uppför en trappa i Eskilstuna, löst skramlande inuti en köksbuffé
hantlarna hade farit runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten och min parfym
alla fina filmplanscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
innehållet i kylen (det som jag inte hade hunnit plocka åt mig) hade dumpats huller om buller i en låda: den råa köttsaften rann över de torra pastasnäckorna
den enda garagenyckeln till det sålda huset i Skåne låg i en strumplåda
en naken, ensam, lös marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
en tavla låg tajt pressad ovanpå en cykelhjälm
det nya huset inte hade en enda garderob
alla lampor var på vift.
(De alldeles för små bilderna från 1999 har kompletterats med bilder från 2015.)
Vardagsrummet med blommigt plastgolv 1999. Stora middagsbjudningar för gäster i frack tänkte jag ha här.Samma vy 2015. En och annan pryl har vi fyllt på med.
Eftersom klockan närmade sig midnatt denna annandag jul, famlade vi oss alla fem fram till den stora dubbelsängen och lade oss i den med täcken och kuddar, men inga lakan eller örngott – hostande, febriga och frusna. Precis som i Frank McCourts ”Angela’s Ashes”. Nästa dag investerade vi i glödlampor (det var tider, det) samt stearinljus och började försöka inventera allt som var trasigt.
Köket på ovanvåningen 1999. Oj, vad vi bar matkassar.Köket på ovanvåningen är idag ett tonårsrum med köksskåpen som bokhyllor.Kakelugnen från 1700-talet, fast 1999. Här tänkte jag mig att jag skulle röka cigarr och dricka sherry hela kvällarna.Kakelugnshörnet 2015, som inte har sett skymten av varken cigarr eller sherry. (Foten där till vänster är jättestukad.)
Jag skrev sedan en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman, som utan att knota drog av 50 % på priset, medan vi fick priset på städningen sänkt med 60 %. Nytt kylskåp köptes till de nya ägarna och vår bankskuld blev ännu lite större eftersom det var så mycket som var fullständigt galet tokigt och ickefungerande i vårt nya, knäppa hus.
Arbetsrummet 1999. Den enorma whiteboardtavlan där fick vi liksom aldrig användning för, så den fick en snickare efter branden.Arbetsrummet förvandlades redan år 2000 till ett dubbelt så stort kök.
Och vips, gick 16 år medan två barn till föddes i familjen, vi köpte garderober och bytte sekruttbilen till en annan sekruttbil och ännu en annan – och barnen ett efter ett nu planerar att förlägga sina studieår tillLund. Knäppgökar!
Eftersom folk i vänkretsen och kommentatorsbåset är i flytt-tagen tänkte jag dela med mig av min dagbok från 1998. Bilderna är små pga. dåtidens begränsade digitalkamerafunktioner och min egen inkompetens.
Vi bodde i Väggarp, ute på en betåker mellan Lund och Eslöv och hade blott tre små barn (Erik 6, Ida 4 och Oskar 1 år). Huset vi hade köpt låg 60 mil bort i en okänd stad och min djefla man hade sagt upp sig från fast jobb på Gambro medan jag hade sagt upp mig från fast jobb på Nationalencyklopedin. Vi var totalt slut efter en jobbig höst med bland annat dumma mäklare, husförsäljning, missfall, dagissjukor, medarbetarsamtal om det olämpliga i att vara ”för hjälpsam” och konstiga grannar som ville dricka klockantrekaffe och inte heladagente.
– Galenpannor! sa alla.
– ESKILSTUNA? Fullt av ligister!
– Men tänk på barnen! Gnällbältet!
– Ni vet inte vad ni gör!
– Vansinne!
Alla var väldigt engagerade på ett inte helt positivt sätt, medan vi var hur glada som helst.
Tills flytten på riktigt satte igång …
Lördagen den 20 dec 1998
Sitter vi och knypplar? Myser framför en öppen spis? Laddar inför julen? Tittar på en trevlig film? Äter god mat? Njae …
Janne, Olle, Antti i vardagsrummet.Efter två timmar var flyttbilen halvfull.
När flyttgubbarna kom med med en förvånansvärt liten lastbil och såg vad vi hade i huset suckade den långe, som hette Antti, och sade något om att man kan ju köra i två omgångar och att det var ju bra att vi hade gjort oss av med en massa bokhyllor. Den kortare – Janne – har packat böcker i fyra timmar nu. Och de vill sova över i vår soffa. Brukar flyttgubbar sova över hos folk? Och brukar de trolla så att flyttbilar är större på in- än utsidan?
Äsch, de får ta våningssängen så får Erik och Ida sova inne hos oss.
Söndagen den 21 dec 1998 Flyttgubbarna vaknade i barnens rum, Olle och jag vaknade på en madrass på golvet, Ida och Erik i vår säng. Oskar vaknade glad som en lärka med kikhosta (eller liknande). En mycket sparsmakad frukost letades fram: fruset bröd och stenhårt, riktigt smör samt te som smakade damm. Antti och Janne packade och packade och suckade och suckade och vi insåg att detta med 50-kubikslastbil och minst sjuttio kubikmeter möbler och böcker och skor och gamla jeans och skolböcker inte skulle funka.
Den karl på flyttfirman som varit och inspekterat vårt hus hade räknat fel, sade han när vi sent omsider nådde honom. Smockan hänger i luften.
Vid halv två på söndag eftermiddag körde den extremt fullproppade flyttbilen iväg med endast delar av vårt bohag. Då fanns detta kvar i huset:
Två 120-sängar, sängkläder, planscher på väggarna, madrasser, extrakyl, extrafrys, tält, basketbollar, tvättkorgar, ren tvätt och smutsig tvätt, gardiner, bokskåp, lådor, lådor och lådor och en vagga.
Men det var inte slut där – en barnsäng, påsar med böcker, fyra bufféer, lampor, hyllor, en jordglob, LP-ölbackar, mattor, ännu fler hyllor och några gamla koffertar stod utspridda. Överallt.
Vidare fanns det här och där resväskor, strykbräda, barnstolar, barnvagnar, julprydnader, tygböjor en masse, en motionscykel, två ribbstolar, lådor, lådor och flera lådor och jättejättemånga ännu inte uppvikta kartonger.
Han som hade beräknat mängden av vårt skräp så tokigt, hade däremot lyckats med antalet kartonger. Alltid nåt!
Vi åkte i kvällningen till julkalas i hos Olles föräldrar i Viken. Eftersom flyttbilen kommer fram till Eskilstuna före oss, kommer Antti och Janne att packa ur den … men utan någon som helst inblandning av övervakande släktingar. Vi kommer att ha sängen i köket och cyklarna i biblioteket.
Måndagen den 21 dec 1998 På morgonen kom flyttbil nr 2. Denna gång en yttepyttepyttebil på endast 10 kubikmeter. En ung kille på 15 vårar och hans inte särskilt stora pappa lastade bilen full, körde till Malmö och lastade ur, körde tillbaka till Väggarp och lastade bilen full igen. Plötsligt var kylen och frysen tömda. Jag sprang efter en misstänkt låda som pappan bar på, och ser man på – där låg filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fläskfilé om vartannat.
Dessa flyttgubbar hade inga verktyg med sig, och våra åkte ju till Eskilstuna igår, så hyllor och krokar fick sitta kvar på väggarna.
Tisdagen den 22 dec 1998 Jag körde från Viken med svärfars bil klockan sju på morgonen och klockan halv nio kom jag till ett tömt, smutsigt, skräpigt och kallt Väggarpshus för att släppa in flyttstädarna. Men inga städare kom. Med tanke på hur allt annat fungerat, var jag inte särskilt förvånad, utan gick omkring och klappade på alla krokar och hyllor som fortfarande satt fast i väggarna. Ungefär 45 minuter försenade kom – de svischade in, granskade snabbt röran och sade glatt:
– Det här tar hela dan!
Jag åkte till NE:s gamla kontor på Klostergatan i Lund och lastade flyttkartonger även där inför flytten till Malmö. Olle ringde från Viken och berättade att han tappat bort sina husnycklar.
Onsdagen den 23 dec 1998 Ännu en tidig morgon med bilresa från Viken. Klockan tio träffade vi de nya ägarna av vårt hus. Olle var alldeles vindögd av trötthet eftersom han hade varit uppe hela natten med en kräkande Erik. Trots att nyckelknippan med den enda garagedörrsnyckeln var borta, ville de nya ägarna ändå köpa vårt hus, vilket vi är tacksamma för. När vi senare talade med dem och fick veta att städbolaget inte gjort sitt jobb utan lämnat kvar en massa smuts, blev vi inte det minsta förvånade utan började istället genast spekulera i vad som mer kunde bli fel. Vi anade inte vad det var som verkligen gick fel.
På väg från Lund till Viken där julafton ju ska firas, somnade jag bakom ratten och vaknade till på väg mot en stolpe i en mittrefug på en 70-väg. Jag styrde mot höger och stolpen skalade med ett skapell-liknande snitt av vänster backspegel. Mitt omdöme sade mig att jag var trött, men inte så trött att jag inte skulle kunna klara av att köra. Mitt omdöme var helt åt pepparn.
Julafton 1998 Jag har halsfluss och influensa, Erik och Oskar kräks som fontäner medan Ida har hög feber och min dyre make sitter bara och stirrar framför sig.
Men jag har hittat hans dörrnycklar! Köparna hurrar!
Den tidigast födda person som haft personnummer är Johanna Charlotta Johansson f. Lundkvist, som föddes 6 maj 1840 och dog 2 november 1947. När hela svenska befolkningen tilldelades personnummer 1 november 1946, inför införandet 1 januari 1947, fick hon personnumret 400506+140. Plustecknet visar att hon passerat 100 års ålder och att de två första siffrorna därmed avsåg 1840 och inte 1940.
Nu när spanjoren i huset har fått personnummer, finns det så mycket att roa sig med. Man kan
kontakta sjukvården angående sin skrällhosta
fixa internetbank
skaffa legitimation
glädjas åt att SJ plötsligt skickar ett prio-kort
utnyttja det faktum att man har gratis tandvård tills man fyller 21
påbörja sina körlektioner för att kunna låna Bergmans bil istället för tt bli körd överallt.
Men … det är inte alldeles lätt. Allt måste nämligen ske enligt ett schema som balanserar farligt nära moment 22-fällan – och Skatteverket och den lokala banken är inte riktigt samspelta. Detta har vi idag roat oss med!
Jag ringde till banken för att säkerställa att man inte måste boka tid för detta mickelmackel med internetbanksansökan. Nej, var svaret. Och man måste bara ha med sig ”giltig legitimation” (ergo pass och spanskt leg eftersom man inte kan få svenskt leg förrän man har personnummer).
– Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!
Vi åkte till banken.
– Hej! Ungdomsbankkortet ska bytas ut mot ett Master Card och internetbank ska ansökas om.
– Då måste han visa upp ett personbevis.
– Oh damn.
– Ja.
– Men Skatteverket ligger ju bara 100 meter härifrån. Vi går dit och fixar ett!
– Ja! sa spanjoren.
– Det är bara att komma tillbaka hit så hjälper vi er! sa banktjänstemannen.
Vi gick till Skatteverket.
– Hej! Vi vill ha ett personbevis för att kunna fixa internetbank nu när den här unge mannen har fått ett svenskt personnummer.
– Det går så bra så. Swiiiiisch, varsågod!
Vi gick tillbaka till banken. Väntetiden var ”bara” en halvtimme och när det var vår tur, skakade tjänstemannen på huvudet.
– Nej, vi behöver ett bevis på att spanjoren har bytt från samordningsnummer till personnummer.
– Men hon där borta sa att det var ett personbevis vi skulle fixa.
– Ja, fast utan ett bevis på att han har bytt från sitt samordningsnummer som kontot är registrerat på, kan vi inte göra något.
– Men kan man få det hos Skatteverket?
– Javisst! Ta mitt kort här och så ringer ni direkt till mig när ni kommer tillbaka så hjälper jag er! sa banktjänstemannen.
Vi gick då tillbaka till Skatteverket. Kön ringlade sig lång och personalen sprang omkring och ropade kösiffror och delade ut kölappar under stor förvirring. Vi fick 84.
– Åttitvå! Åttitvå?
– Åttitre! Åttitre! Åttitre! ÅTTITRE!
– Jag har åttio.
– Har du åttio? Du kan inte ha åttio. Jo det har du. Men varfö… okej, följ med här.
– Åttitre! Åttitre!
– JAG HAR ÅTTIFEM!
– Jahaja, kom med här.
– Hrrrm, harrrkel, vi har åttifyra … sa jag.
– Va? Jamen … åh. Ja, kom med här. Nej, åttifem får vänta kvar.
Så fick vi ett bevis med stämpel och allt: nu hade spanjoren svart på vitt att han hade bytt från det ena numret till det andra. Nu var det ont om tid eftersom vi skulle till optikern för att göra ett syntest inför körkortstillståndsförfarandet. Spanjoren fick snabbt syn-MVG (inga problem, 20/20 eller vad det heter).
Så då gick vi tillbaka till banken. Jag ringde till banktjänstemannen som avtalat, men hon var på lunch så jag talade in ett meddelande om att vi var tillbaka med spanjoren och väl inne på bankkontoret fick vi av personalen kaffe och en storbilds-tv för att kunna titta på skidstafetten. Och så fick vi förstås väääääänta. Även banktjänstemän måste få lunch, gubevars.
– Välkomna, kom så sätter vi oss här. Nu ska vi se. För att du ska få ett Master Card måste jag klippa ditt gamla ungdomskort. Vill du ha hjälp med att ta ut kontanter så att du överlever helgen?
– Nej, det går bra, jag ska inte köpa något, sa spanjoren utan att ana hur fel han hade.
– Bra. Klippetiklipp. Såja. Och du har svensk legitimation?
– Neeeej, jag har en spansk. Och ett pass.
– Jahaja. Då kan jag inte göra mer nu. Internetbank får du inte förrän du har svensk legitimation.
– Hur får jag det?
– Du ansöker hos Skatteverket. Foto ingår.
– Jaha. Då går vi dit igen?
– Ja just det. När du har fått legitimationen kommer du bara hit igen så hjälper vi dig!
Så då gick vi tillbaka till Skatteverket.
– Hej. Jag ska ansöka om svensk legitimation.
– Jahaja. Och du har betalt?
– Va?
– Du måste först betala in 400 kronor.
– Men banken har nyss klippt mitt kort för att jag ska få nytt …
– Ja, men då kan du betala via internetbanken.
– Men jag kan inte få internetbank förrän jag har svensk legitimation …?
– Ja just det. Här får du ett inbetalningskort som du kan använda på banken. När du har betalat det kommer du hit igen.
– Jag ska gå till banken igen?
– Ja.
Men vi gick inte till banken en gång till eftersom vissa av oss behövde äta mat och jobba, precis som vilken banktjänsteman som helst. Ungefär 35 minuter senare ringde banktjänstemannen.
– Hej. Du har ringt min telefonsvarare?
– Ja, men det var innan – när vi väntade på att du hade lunch. Nu har Skatteverket sagt att vi måste vi betala 400 kr till dig innan vi kan ansöka om svenskt id-kort …
– Ja just det. Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!
Alla som hade tränat basket samlade sig vid kvällsmaten denna måndag vid den spanska mat-timmen runt halv tio. Mat slafsades, tallrikar tjongade, besticken skramlade och hela tiden tänkte jag att någon nog var lite dålig i magen. Det luktade liksom mer prutt än lasagne.
När alla försvann upp till tandborstning och sovning, gick jag ner till källaren för att hänga mina rentvättade skidkläder. Men plötsligt kändes varken skidåkning eller hängning som något som borde prioriteras eftersom tvättmaskinen stod som i vattenbrynet och njöt av sjöns vågor.
Najs, brunt vatten vet man ju är en delikat anrättning.Tänk ändå, att jag prioriterade tvättmaskinens väl och ve framför att ta en bild på den ursprungliga förödelsen!
Om man spolar i toan, kommer mer klegg upp ur golvbrunnen, så det gör vi inte fler gånger. I ett annat källarrum stod några möbler illa till och en matta var mättad. Allt har vi pallat upp på små väggpanelbitar som jag inte riktigt begriper varför vi har redo.
Jag har för andra gången i mitt liv googlat vattenskada (första gången var i internets barndom när min djefla man hade bytt ett rör nånstans, men det har han inte fått göra fler gånger) och jag har anmält det skedda både till försäkringsbolaget och EEM, som sköter sånt här med energi och miljö hos oss. If meddelar:
”En villaförsäkring ersätter skador för översvämning i källare och garage om vattnet tränger in genom dörrar, fönster, ventiler och liknande.”
Och hur har ni det?
Uppdatering tisdag eftermiddag
Se så fint vattnet har runnit bort.
”Die dame mit der Schlange” kallar vi vår räddande slang-ängel som kom med en kubikmeter vatten som trycktes genom vårt rörsystem – som är av orange plast och inte alls antik porslin eller gammal keramik! Yes!
Genom denna slang – från rörmokarbilen – kom vattnet sprutande rakt ner i våra igengeggade rör.
Den stora boven i sammanhanget var det som vi kallar ”kalla lappar” – sådana där fuktiga servetter som man har till barnrumpor och som storskitarna i familjen njuter av. De får inte slängas i toan, men har förstås slängts i toan.
Här ligger några uppfiskade lappar i en plastpåse. Och, ser man på, ett batteri.Slangängeln sprutade vatten och styrde trycket med den här apparaturen som hängde i ett hölster på höften.
Samtidigt som avloppet rensades delade rörisen med sig av sina mest minnesvärda kloakhistorier medan jag och den djefla mannen gapade av förundran eftersom vi kunde se husets blodomlopp på en liten skärm.
”Det är svart och kladdigt för att vattnet har stått stilla här under en längre tid. Här ser man att plaströret tar slut och blir av annan typ … med sprickor. Låt oss hoppas att det här inte är på er tomt utan på kommunens mark. Hm. Nej, det här ser illa ut. Jag får spola lite mer.”
Vår hjälpande hjälte försvann till slut med sina slangar och tydliga instruktioner och vi var båda två lite förälskade i henne. Nu har alla i familjen fått hot om vite om en enda våtservett spolas ut. De där buskarna som hotar rören måste förstås bort (vilket vi konstaterade redan för många år sedan). Nu ska vi bara genomföra’t också.
Jag anser att stortån på höger fot är helt onödig.
Hollywood har köpt rättigheterna till storyn om mitt liv.
Se där tre komplett osannolika meningar. De kan helt inte komma från mitt tangentbord. De är lika osannolika som den här meningen var för en månad sedan:
Jag är just nu på ett fyra dagar långt skidläger.
Och ändå är detta helt sant. Jag har två par (lånade) skidor, tre par stavar, två par skidpjäxor och underställ och yllesockor (hej Cecilia N.) och åker flera mil om dagen. Här kommer ännu en helt osannolik mening som icke desto mindre är helt sann:
– Lotten flög ju fram i spåret! sa Strängnäs’ kulturchef Christer Hermansson nyss till vår tränare Inge Blomberg.
Om detta osannolika verkligen händer, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till så oerhört löjligt jätteliten att jag inte begriper hur Stafettvasaloppet ska genomföras med mig som deltagare.
Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar, sa Tage Danielsson om Harrisburg – och jag säger likadant om detta stolleprov. Snön är ljuvligt vit, skidspåren är (enligt kännarna) fantastiska och solen lyser så snällt på oss medan takdroppet droppar som om det inte funnes en morgondag eller skidåkare som vill ha minusgrader.
Inge och Christer har gemensam klädkod.
– Böj på benen! Ta i! Stavarna längre fram! Stavarna längre bak! Bra!
– Öööööh.
– Diagonalåk nu! vrålade Inge till mig där han for fram bredvid mig ute i spåret.
Hmm. ”Åka på diagonalen.” Nu? Var? Snett över spåret eller vad menar karln?
– När du blir trött i armarna byter du till stakning.
– Vad tusan säger du – skulle det var lättare?
– Omväxling förnöjer, vet du.
– Vaff…?
– Sedan kan du byta till stakning med frånskjut.
– Du kan vara stakning med frånskjut!
Inge är med andra ord inte riktigt klok.
Typisk skidlägermiljö, va?Mystiska lådan. Kan liknas vid dopning i kombination med handbollsklister.
Men lyssna nu, alla belackare – det här ska jag klara av. Jag har en överjordisk träningsvärk i stakningsarmarna och en fullständigt bedrövlig koordinationsförmåga. Men trött är jag inte. Utom kanske ibland.
Nehej, nu ska ni inte alls få en redogörelse för mina tre blånaglar, knävlarna, den trassliga axeln eller det förvirrade minnet! (Fast nu fick ni visst det ändå.)
Det är nämligen så att jag har ramlat över information om vad som händer i SAOL:s nya (den 14:e) upplaga som kommer om ungefär två månader.
(Läsekretsen reser sig upp från sin krumma position, slänger hatten och datorn i vädret och utbrister i ett tjoho och som på en given signal applåderar alla långsamt och sedan unisont, precis som i amerikanska filmer.)
Varför? Jo för alla är ni så nyfikna på vad som händer! Här kommer första scoopet! Några ord som åker ut är:
alltbehärskande
alu-jobb
amalekit
bandstation
bastionssystem
bejakning
dispaschkostnad
inmalningstvång
lagutskott
muskötkula
planminister
själsart
tingsfrid
Och kan ni tänka er – även ålderdomsskröplighet försvinner ur listan!
Om ändå själva skröpligheten också kunde försvinna. Till upplaga 12 försvann förbrytarfysionomi, vilket måste vara ett av de allra bästa orden någonsin. Om själva fysionomin 1998 inte längre var så utpräglad att den kunde påtalas, eller om det kanske inte är sådant som man ska kalla vid ord, kan man ju diskutera. Till upplaga 13 ströks boudoirstämning, vilket kanske kan sägas vara forna tiders fredagsmys?
Typiskt exempel på förbrytarfysionomi.
Till upplaga 13 (alltså den som kom 2006) raderades 5 000 ord och 10 000 nya stoppades in. De raderade är förstås inte förbjudna att användas. Till den här upplagan kommer 9 000 att ”utmönstras” (tas bort) medan 13 000 stoppas in. Kanske några av de här?
app
barista
burkini
chicklit
flyttstajla
snosa
stalka
wiki
bloggosfär
budgetstup
e-cigarett
förstelärare
förtidsrösta
kollektomat
landsbygdsminister
myrsteg
regnbågsfamilj
rutavdrag
selfie
skajpa
solsäker
twittra
vobba
överklassafari
hen
Flera av dessa vet jag med säkerhet kommer med. Vissa chansar jag på. (Klicka på pdf-länken till höger på den här sidan om ni vill kolla in fler tänkbara nyinstoppningsord.)
Tror ni (liksom jag) att de tre alternativen av det engelska ”e-mail” kommer att reduceras till två?
e-brev
e-post
mejl
Några lite obehagliga ord får stå kvar, men med tillägget ”starkt nedsättande”. De var säkerligen nedsättande även förut, men nu finns det bevis på att så är fallet.
hagga
oäkting
svartskalle
Ååååh, vad detta är roligt!
Nu, för säkerhets skull och eftersom jag vet att det ju är förvirrande för många, ska jag länka till mina husgudar:
SAOL – Svenska Akademiens ordlista som kommer ut med ojämna mellanrum sedan 1874
SAOB – Svenska Akademiens ordbok, som sedan 1893 utkommer i begränsade bokstavsintervall och som just nu är på bokstaven V
Denna bild sägs föreställa alla hittills utkomna upplagor av SAOL – men den som i så fall är från 1986 (tredje från höger) förbryllar stort. Så ser min inte ut!
Om semlor kan man skriva mycket. Vilket jag verkligen har gjort under åren. Mitt favoritminne är när den nuvarande Femtonåringen som sexåring på fettisdagen med grädde på näsan plötsligt utbrast:
– Men var är marmeladen? Va?
Vi andra runt bordet stirrade på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Nu? Här? Va?
Men förklaringen var enkel. Den besvikna sexåringen hade naturligtvis förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.
Annars är det mest Skogaholms sirapslimpa som får mig att tänka på semlor. Detta för att jag under januari, februari och mars i tvåan på gymnasiet (1983) varje måndag mellan 20 och 23 skyfflade semmelbullar i en brödfabrik i Kristineberg i Stockholm. Skogaholms gav mig senare samma år fem veckors skiftarbete i brödsorteringen, vilket höll på att ta knäcken på mig fullständigt varför jag tog alla mina intjänade pengar och köpte en restresa till Rivieran och kom hem med 0 kr på fickan.
Traditionell fettisdagsmat hemma hos Bergmans.
Men de här tre månaderna med semmelskyffling ligger och skaver i minnet. Jag skötte mina gymnasiestudier någorlunda och spelade basket nästan varje dag, men av någon mystisk anledning låter mina föräldrar mig komma hem efter midnatt varje måndag? (Ingen av dem minns detta.) Nu kollar jag om jag kanske har överdrivit uppgiften och dito -offringen.
Eniro säger att denna sträcka med bil tar 18 minuter. Jamen det hade ju varit helt okej – om jag 1983 hade haft 1) bil 2) körkort.
Kommunikationerna är förstås bättre nu, men ändå … om jag hade haft samma jobb idag, hade jag ändå kommit hem … nästan halv ett!
Nä huuu, vad jag curlar mina barn. Nu ska de ut och jobba! Saltgruvor och brödfabriker, öppna era portar!
Sedan 1978 har jag kuskat runt på helgerna och spelat basketmatcher i Kiruna, Överkalix, Tärendö, Kristianstad, Norrköping, Helsingbo… Ja, listan kan fortsätta i all evighet. Det underligaste är kanske med tanke på detta att jag inte spelar bättre basket än jag gör?
Nej, här fick jag inte foul.
Igår åkte åtta glada tjejer födda från 1964 (jag) till 2000 (Femtonåringen) i minibuss till Arvika, som ligger drygt tre timmar inåt landet. Matsäck åts inne i bilen, någon somnade, radion funkar som vanligt bara då och då (skrap och brus) och när vi väl hittade musik, var det den här låten som spelades.
Åtta gånger hörde vi den …
I Arvika spelade vi i en fantastiskt fin, gammal sporthall som var otroligt välhållen sedan glansdagarna runt 1990 när det spelades helt annan basket än den som vi presterade igår.
Vår spelare som sitter ner har här blivit mosad vid ett poängförsök, men inte heller där blev det foul.
Efter att ha konstaterat att vi för första gången den här säsongen förlorade, satte vi iväg hemåt. Strax utanför Karlskoga tog det tvärstopp pga. en bilolycka. Vi satt sedan i vår fina minibuss i två timmar och drack kaffe, te, läsk och vatten tills kroppen sa nej och några av oss helt enkelt fick erfara hur det känns att sätta sig mitt på motorvägen och kissa. När vi satt där och skvalade, såg vi fem toaletter på andra sidan vägen. Men mellan oss och dem var det en motorväg och två diken.
Toaletterna. Så lång borta och ändå så nära.
Ur bilen framför oss stack ett huvud upp ur takluckan. Det såg roligt ut, så jag tog en bild.
Tittut!
En liten stund senare tog damen i bilen en bild tillbaka på oss. Och så klev hon ur sin bil!
– Hjäälp! Hon kommer hit!
– Har hon pistol?
– Det här är som i en amerikansk skräckfilm!
– Varför? JAG VILL INTE DÖ!
Men hon var bara på väg till toaletterna på andra sidan motorvägen. Med stor möda klättrade hon över mitträcket och tog sig över till de två dikena. Och där försvann hon ner i meterdjup, skitig, isig och otrevlig snö!
– Hon försvann!
– Var är hon?
– Ska vi hjälpa henne?
– BILARNA RÖR SIG!
För detta skedde i ett sådant där ögonblick när den stillastående bilkaravanen plötsligt och obegripligt rör sig tio meter framåt. Men bara för att stanna igen. Vissa bilister blir då hagalna och ger sig iväg i vänsterfilen i tron att avspärrningarna är borta, alla som har gett sig iväg för att gå till olycksplatsen (jodå) börjar jogga tillbaka till sin bil och kvinnor som har sjunkit ner i ett snöigt dike börjar skrika på sin andra hälft som sitter kvar bakom ratten.
Men allt gick bra. Alla överlevde, alla fick till slut kissa på toa och alla slickar vi nu våra sår för att ikväll åka till Västerås och spela en helt annan match.
Skidåkningen? Well, ptja, den ligger på is just nu, om man så säger.
För en knapp månad sedan berättade jag om trasslet med att få ett personnummer trots att det handlar om inflytt från ett EU-land, samboskap, förlovning, försörjning, garanter och det fullständigt obegripliga i att man kan köpa sig ett personnummer för 150 000 kr.
Sedan gick veckorna. Vi gjorde ännu ett besök på Skatteverkets kontor, skaffade ett nytt intyg på jobbet som vikarie på Engelska skolan, betalade ännu lite mer skatt och jag började åka skidor. Förmodligen var det det sistnämnda som gjorde susen, för något annat kan det inte vara: inget annat har nämligen förändrats.
Vi vill förstås inte överklaga beslutet (vilket man kan, man får till och med ett informationsblad om detta i brevet med det nya personnumret), men vi har fortfarande inte 150 000 kr på banken …
Nu blir det personförsäkring och körkort! Vi är så glada och spralliga och livet ter sig plötsligt så ljust och underbart. Jag måste förstås för att inte jinxa detta förmodligen åka skidor resten av livet, men det är smällar man får ta.
Eskilstuna Baskets herrlag förbereder sig för strikt foto och är under tiden inte särskilt strikta. Personnummerinnehavaren sitter längst till vänster.
För 
