I förra avsnittet berättade jag om flyttbilsbestyren och hur sjuka och ämliga vi var. Men det tog liksom inte slut där. En liten snutt ur dagboken [med tillskrivna kommentarer inom hakparenteser]:
Juldagen 1998
De nya ägarna av vårt gamla hus ringde och berättade att kylskåpet var trasigt och att flyttstädningen måste ha utförts av en liten älva med kanske – på sin höjd – en dammvippa i pincettgrepp. Erik [6 år] och Oskar [1 år] har fortsatt att kräkas, Ida [4 år] drabbades av feberkramp inatt och fick lindas in i kalla lakan medan jag och min halsfluss-influensa ordinerades antibiotika [av den väldigt friske djefla mannen Olles båda föräldrar, som tack och lov var aktiva läkare med gult receptblock]. Olle sätter sig imorrn [i vår dåvarande sekruttbil] och kör upp till Mälardalen, samtidigt som jag och [de tre sjuka] barnen åker tåg.
Så långt dagboken, för sedan skrev jag inte på länge.
När vi närmade oss vårt nya hus, anade vi inte att flyttfirman på något mystiskt sätt hade lyckats forsla upp hela vårt bohag. Nästan hela. Och att det som hade kommit fram, kom fram till rätt stad och rätt hus! Både det som först rymdes i den ”stora” flyttbilen och det som i två portioner hade körts till Malmö; nästan allt fanns på plats i det ytterst kalla huset – värmen var ju inte på.
Vi började började packa upp och fann bl.a. att
- skivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den ju hade forslats nerför en trappa i Väggarp och uppför en trappa i Eskilstuna, löst skramlande inuti en köksbuffé
- hantlarna hade farit runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten och min parfym
- alla fina filmplanscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
- innehållet i kylen (det som jag inte hade hunnit plocka åt mig) hade dumpats huller om buller i en låda: den råa köttsaften rann över de torra pastasnäckorna
- den enda garagenyckeln till det sålda huset i Skåne låg i en strumplåda
- en naken, ensam, lös marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
- en tavla låg tajt pressad ovanpå en cykelhjälm
- det nya huset inte hade en enda garderob
- alla lampor var på vift.
(De alldeles för små bilderna från 1999 har kompletterats med bilder från 2015.)
Eftersom klockan närmade sig midnatt denna annandag jul, famlade vi oss alla fem fram till den stora dubbelsängen och lade oss i den med täcken och kuddar, men inga lakan eller örngott – hostande, febriga och frusna. Precis som i Frank McCourts ”Angela’s Ashes”. Nästa dag investerade vi i glödlampor (det var tider, det) samt stearinljus och började försöka inventera allt som var trasigt.
Jag skrev sedan en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman, som utan att knota drog av 50 % på priset, medan vi fick priset på städningen sänkt med 60 %. Nytt kylskåp köptes till de nya ägarna och vår bankskuld blev ännu lite större eftersom det var så mycket som var fullständigt galet tokigt och ickefungerande i vårt nya, knäppa hus.
Och vips, gick 16 år medan två barn till föddes i familjen, vi köpte garderober och bytte sekruttbilen till en annan sekruttbil och ännu en annan – och barnen ett efter ett nu planerar att förlägga sina studieår tillLund. Knäppgökar!
Det var välförtjänta sänkningar (fast det låter snarare som om städfirman skulle ha sänkt med 100 % — är det inte rent, måste man städa om, så är det ju inte städat!).
(Har även läst om branden. Uschiamej, det där är jag såååå rädd för! Vilken tur att det inte var jag, och vilken tur att det inte gick värre.)
Man får se det från den ljusa sidan, Lotten fick ju i alla fall
träffa ett gäng stora starka brandmän. 😉
Julen 1998 bodde vi i vår lilla trea på 79 kvm med tre barn som delade det ena sovrummet (en loftsäng och en våningssäng, PK och jag delade sovrum med arbetsplatsen och alla skor (utom ett par var) stod i källarförrådet.)
1998 var året jag började på civilingenjörsutbildningen i Uppsala, PK var nyexad och hade börjat jobba i Stockholm. Jädrar vilket tufft år hösten 1998 till sommaren 1999 var! Jag körde in i väggen och strök under 2:a året en kurs per studieperiod. Fick hosta som varade i två månader, influensa och lunginflammation på det. Det slutade på akuten med dropp. ”Ganska vanligt efter en sådan påfrestning” tyckte dom på sjukan. Kom sedan sakta igång igen och sedan dess klarar vi allt! Hurra! Motgångar ska besegras, eller?
Se där, nu kom ”efter”-bilderna också. Det är alltid lika roligt att jämföra; vi har ett och annat foto av interiörer från de första åren vi bodde här och oj vad det har förändrats!
Får man komma med en språkfråga?
(nu har jag väntat ett antal minuter och eftersom inga protester hörs så kommer frågan)
Om man per bil tagit en ovarsam genväg genom skogen och skadat en arm så svårt att man fortfarande, sju veckor efter händelsen, har så ont att man tvingas sitta i en fåtölj nätterna igenom och konsumera teveprogram, kan man då säga att man lästat sin lem?
Frågan aktualiserades idag när kallelse till årsstämma, som hålls i morgon, dök upp i brevlådan och orsaken till förseningen uppgavs vara nämnda lemlästning.
Jag tycker att den lästade lemmen var en utmärkt ursäkt, perfekt på alla de sätt och vis!
Själv sitter jag gärna och konsumerar sena TV-program. De är de intressantaste och mest aparta. Lemlästning är dock nog jag inget tar till för att hålla mig vaken. Lästning, säger ne.se, är för övrigt något helt annat:
SUBST.: lästande, lästning
• (ofta med partikel) göra (sko) rymligare genom att sätta i läst: ~ ut skon
KONSTR.: ~ (ut) (ngt)
HIST.: sedan 1908
Johanna Ojala kommer med lite fler tips till Vasaloppsåkarna.
Lotten, du har väl följt hennes instruktioner? 😉
Jorå, LW. Vi vränger ord ibland. Mest för nöjes skull. Du vet vad man säger om skomakaren – dels att hans barn har taskiga dojor och dels att han ska bli vid sin läst.
Om bagarn säger man andra saker. Bland annat att man inte ska ge barna bröder. Och dels att brända bröder skyr elden.
Allt som har med bandy, vinprovning och andra vintersporter intresserar mig. Jag kollade därför LL:s länk. Där lär jag mig till stor förvåning att Vasaloppet körs på rundbana!?
”Johanna Ojala avslöjar några av tipsen för att ta sig runt den nio mil långa banan från Sälen till Mora”
Jag har nu kommit så långt i min Vasaloppsträning att jag bara fnyser när folk pratar om balans, kosthållning och valla:
– Pfffft! Det är ju bara 14 km. Klarar jag lätt på en timme eller så, bara folk inte står i vägen.
Bränt barn luktar illa?
Rundbana?
Det är nog fan dags för disciplinstraff för alla slarviga skribenter.
Aj.
…inte känner jag för att lästa med lemmen heller 😉
[radering av detta kommer inte att överklagas]
Oj, vad jag inte raderar lem- eller pittkommentarer.
Intressant läsning Lotten, både flyttdrama och flyttrauma. Med lite otur hade ni kunnat bli både lemlösa hemlästade.
Apropå före och efter — ibland är det enkelt!
Vad upplyftande, Annika!
Här kommer en inspirerande länk, där jag lärde mig att det är ett par ”nooks” jag vill ha här och där.
(Nu ska jag försöka bli hemlästad. Så att jag kan förverkliga nookarna.)
… där är inte här där här är, det är där där där är …
Men någon länk ser jag varken här eller där, för närvarande.
Hästlemmad?
Med kraftfulla, slanka ben alltså.
Lästhämmad. Inga skor passar.
Hästlämnad – avkastad.
Lästhämnad — skurken fick en sko i skallen.
Oj, det blev en osynlig länk, Annika. Men jag har värmt texten med ett strykjärn, och NU syns länken!
Om jag hade någonstans att lägga en rund matta, så skulle jag verkligen kunna tänka mig den där. Och bygga ett bokbord, hmm …
Inspirerande var ordet!
Får jag ställa en språkfråga nu?
…
humdidum, jag hör ingen protest så jag kör:
Varför stör jag mej på när svenskar på engelska petar in prepositioner där jag inte tycker att dom behövs? Typ: ”…answering to emails..” (Jag kommer i skrivande stund inte på några fler exempel, men vet att jag stöter på dem titt som tätt.)
Är det så att
1) svenskar strösslar med prepositioner,
2) tyskar använder väldigt få,
3) jag är dålig på engelska? Detta är lika okej som att säga att man ”tävlar ut” priser!
Det beror bara på att vi är så kassa på att tala ett språk renodlat när vi blir påverkade av andra hela tiden. I svenskan har det dykt upp massa skräp som inte behövs för att man säger så på engelska.
Nu inväntar vi den stora kinesiska språkinvasionen! Tjing tjong!
Ja, då kanske mina barnbarn kommer heta Andersson eller Melander i förnamn, tempus i språket försvinna och prepositionerna löpa amok!
Det var bättre förr när alla pratade samma, homogena svenska överallt. Nu är språket förflackat.
Förbrytarfysionomi och kaffesurr på er alla; det var bättre förr!
Förresten packar jag ner skidkläder just nu. Kollar skidorna och vallar pjäxorna och smörjer armhålorna och sånt. Imorrn klockan tio bär det iväg till Mora och en natts orolig sömn och sedan tjosan, off we go!
Jag ska åka näst sista sträckan och startar alltså bortåt 14–15-tiden på fredag. Höger axel och vänster knä är kassa, men det känns ju i alla fall som väl avvägda placeringar på skadorna.
I fara i Mora, och allt det där. Jag såg i ena ögonvrån (ty tre fjärdedelar av synfältet var upptaget av annat även om jag hade teven framför mig) hur de skyfflar omkring snö (varav en del konst-, tyckte jag det lät som) för att få spåren hållbara.
Höger axel och vänster knä … du skulle ha bara en skida, och en enda lång stav, och påla dig framåt som en gondoljär!
Mitt passfoto är alltså ett fint exempel på förbrytarfysionomi. Skulle Lotten någon gång vilja lägga upp ett galleri fysionomier skulle jag känna mig hedrad över att få bidra.
Vi håller annars knäskålarna för Lotten på fredag.
Åh, så hedrande! Ni håller knäskålarna!
Jag ska de facto bara åka 14 kilometer, vilket ju är en fis i Nilen. Av specialister har jag dock fått mitt trillande förklarat: jag är ju så svag i vänsterbenet och då kan man helt enkelt inte hålla sig på benen. Om jag hade åkt som en gondoljär hade jag klarat mig så himla mycket bättre.
Och plötsligt fick jag se en enbent breakdansare. Jag vet inte ens om det är uppmuntrande (allt går!) eller lite jobbigt (men herregud vem kan leva upp till det där?), så jag överlåter åt närvarande att begrunda. Och beundra!
Så varmt som det ser ut att bli så kan nog gondoljärer få mer att göra än de föreställt sig.
Ja, det är tydligen klistervalla och kortärmat som gäller på fredag!
Men … jag kanske ska åka i basketkläder?
En chic liten badring?
Cyklop och snorkel vore fint.
Brukar det inte vara en del maskeradkostymer under just stafettvasan, förresten? Jo, det brukar det. Jamen då då, då tar du verkligen en enda lång stav och klär ut dig så här så blir det …
Lyssna inte på mig. Vad heter detta i läsform förresten? Läsna inte på mig.
Då då, då … ”då så, då” avsåg jag nog att skriva. Jaha, ja då då.
Världens ”första” människa har hittats.
Eller snarare den människans käkbensfossil.
Käkbenet är c;a 2,8 miljoner år gammalt.
http://m.bbc.com/news/science-environment-31718336
Men det viktigaste måste ju vara att den lästade lemmen gjort att årsmötet inte utlysts i vederbörlig ordning. Och när det blir så … så blir det inte något årsmöte väl?
Jag vet inte riktigt vad som brukar hända såna gånger för de brukar ju vara ordentligt utlysta.
nook-länken:
Bilden vid punkt 11: så konstig soffan ser ut. Plymåerna ligger i nån sorts trappstegshöjningar. Och ryamattan är olika tjock på olika ytor.
Konstigt att den där pojkhyllan benämns som nook.
Lådan under sängen vid punkt 20 verkar vara bredare än sängen.
[…] anlitat en billig flyttfirma […]
[…] Fortsättning följer faktiskt, för flytthistorien tog inte slut här. […]
Återbesök i bloggen och båset., 81/2 år senare Nostalgi-etiketten funkade riktigt bra att följa. Ujuj, så nostalgisk jag blev.
Härligt, Pysse!
(Om jag bara får ordning på idioterna som kräver pengar av mig för bilder som inte får användas men som är borttagna sedan länge, kommer jag att orka skriva såhär ofta igen.)