Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Kvällsfika?

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juli 2015 23:29

Det händer förvisso mer spännande ting än att jag ibland äter en skål fil efter basketträningen. Man håller t.ex. precis exakt nu på att tolka signalerna från Pluto-resan och Nasa delar med sig av allt och forskarna grälar fortfarande om Plutos status som planet eller inte planet. Och i SvD har jag hittat en skribent som läser skönlitteratur som fan och jag själv gör det: med oerhört skeptisk lupp. Dessutom kan man i de s.k. kvällstidningarna läsa så mycket dumheter (en familj hittade tydligen ett klotrunt ägg i en äggkartong och det är minsann jättechockerande) att man nästan glömmer bort att kvällsfika.

Och där är vi tillbaka till startpunkten: kvällsfika.

– Oh, nej, jag äter inte efter klockan 18.
– Neeeej, det får man inte, för då blir man TJOCK.
– Kvällsfika? Vaddå? Macka? Kolhydrater, äru inte klok?

När jag var liten åt vi alltid kvällsfika. Om vi inte kokade te och drog fram mackor, smör, ost, sladdriga salladsblad, paprika och gurka vid 21-tiden på kvällen, var vi förmodligen inte hemma. Eller döda. Inget – inget – kunde hindra oss från att kvällsfika.

Den där tekannan längst till höger hade vi.

macka_paprika — Precis sådana här mackor åt vi.

Vi sparkade av oss träskorna, samlades i köket, någon läste högt ur Röster i radio/TV och så satte vi oss att titta på något alldeles jättespännande på tv.

(Och på sommaren lyste solen hela tiden och mitt minne är alltid till 100 % korrekt.)

Men hur är det med mina stackars barn? Får de något att äta strax innan de går och lägger sig? Näe. Och känner jag månne att jag behöver äta något ett par timmar efter kvällsmaten? Näe … Jag är för tusan mätt.

Det här är ju jättetrist. Nya forskarrön påpekar dessutom att det inte alls är döden i grytan och en förbannelse, utan att det faktiskt kan vara snudd på sunt att inte gå och lägga sig på tom mage.

Är kvällsfikat på utdöende eller är det bara jag som har tappat fikagnistan? Äter vi sådan ohemult stora portioner till kvällsmat att det inte känns befogat att fylla på lite? Jag saknar kvällsfikat …

36 kommentarer

Osannolika sammanträffanden

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2015 23:05

… och då, kan du tänka dig, mötte jag min gamla mattelärare!

… och utan att jag fattade hur det gick till, lyckades jag välja precis exakt den film som han hade valt!

… och fastän ingen av oss hade bestämt det i förväg, hade vi på oss likadana skor!

Mjaeeh. Jag tror ju inte på en högre makt och finner det heller inte så konstigt att sammanträffanden sker.

Skärmavbild 2015-07-12 kl. 22.44.38 Vi letar efter mönster och när vi finner dem är det ju oftast positivt: man blir glad över det konstiga som egentligen inte borde kunna ske och skrattar och pratar om det en stund. ”Det var ödet!” säger någon och så trampar man vidare i livet – kanske i likadana skor. De med varandra gifta kommentatörerna Pysseliten och PK har osannolikt nog hittat varandra på en bild som togs innan de träffades och Ninja förföljs av sin barndomsadress. (Det mesta kan dock förklaras med att ”Det var ödet!”.)

Men ibland är det verkligen underligt. I torsdags skulle jag ju på Paul McCartney-konserten. Det skulle även lillasyster Orangeluvan och hennes man (om de hade varit gifta), som vi kan kalla Svågern. Orangeluvan och Svågern, som träffades i en sovaöver-biljettkö på 1980-talet har varit på så många konserter att de numera beställer biljetter med ryggmärgen. Själv sitter jag med klickångest och väljer fel och ibland för dyrt, men oftast för billigt eftersom jag från gång till gång inte kommer ihåg hur roligt det är att sitta nära och hur lite man ser av en artist på en scen från 200 meters håll.

– Var ska du sitta? sa Orangeluvan i torsdags när vi gjorde oss iordning.
– Öh, längst bak i ena hörnet. Och ni?
– Vet inte, på parkett tror jag. Svågern har fixat.
– Oj. Ni kommer att kunna se Pauls näshår.
– Byt genast dina biljetter!
– Va? Kan man det?
– Javisst! Man betalar en mellanskillnad, men det ska du. Kolla här …

Sa Orangeluvan och knappade och klickade och fann att det fanns några parkettbiljetter kvar – enstaka här och där. Eftersom det inte var jag som hade köpt biljetten, blev jag tvungen att leta reda på min djefla man som satt i ett jobbmöte och inte alls hade tid att lyssna på mig.

enzo_ozil

– Bokningsnumret är 12345678900 och jag har plats 98-78-6534 och du ska ringa till 08-987654321 och du måste göra det nuuuuu innan biljetterna försvinner och jag får inte göra det eftersom det står ditt namn på beställningen och ditt betalko…

Sa jag till den inte alls biljettfokuserade djefla mannen. Tio minuter senare var det fixat: rad 25, plats 31. Yes!

Så åkte vi till Globenområdet. Tunnelbanetågen var alla sådär fullproppade att ingen ens var irriterad: alla bara fnissade av ett paraply i ögat eller en känga på pumpsen eller glassklet i örat.

mordtbana — Eller ett mord. (Skoja ba. Det är en utspilld smothie, som syntes först när alla gick av vid Globen.)

Vi pratade om hur trångt det var och jag berättade en lustiger historia om barnens kusin Johan som bor i Uppsala och som jag var dagmamma till runt 1987 men som jag numera inte träffar mer än en gång på sommaren när släktens Farmor har kalas och … och … och …

Orangeluvan tittade på mig eftersom jag tydligen hade hakat upp mig på ett och, och inte verkade kunna hitta rätt igen.

– Och …? sa hon.
– Och han står ju där! JOHAN!!!

Där, i tunnebanetåget, fem meter ifrån mig stod denne Johan som jag aldrig förut hade talat med Orangeluvan om. Att han gillade Paul McCartney hade jag ingen aning om – men visst hade jag spelat Beatles för honom 1987, jo, det hade jag ju.

Efter kramar och glada skratt och det obligatoriska ”Det var ödet!”, skildes vi åt och ägnade den närmaste halvtimmen till att försöka hitta Svågern och ta oss in på arenan. Och se på fan:

– Jag sitter på rad 25, plats 31. Och ni? sa jag.
– Eh. Va? Näe. Hur …? Vi sitter också på rad 25 – plats 27 och 28!

Vi enades om att ”Det var ödet!” and the rest is history. Att kommentatorn Magnus A. råkade se de två av regnet dränkta systrarna på väg hem från konserten är däremot inte så konstigt.

orangeluvan_lotten — Vi syntes nämligen väldigt tydligt där vi stod i 20 minuter och försökte se ut som människor trots hackande tänder och plaskblöta kläder.

63 kommentarer

Paul McCartney får betyget 🐞🐞🐞🐞🐞 (som är fler än fyra Beatlar)

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2015 16:00

Jag har i min ägo Beatles samlade produktion i mono (en gåva som jag är enormt tacksam för), för det är i mono man ska lyssna på Beatles.

Om man inte lyssnar på Beatles live på konsert, förstås. Och då måste jag säga att i brist på de andra, räcker det med 1/4 – Paul McCartney. Nu är det ju så att jag inte är en van konsertbesökare – vilket jag har nämnt förut – men så lycklig som jag ser ut att vara i klippet här nedan är jag vanligtvis bara i basketsammanhang eller när jag föder barn. (Den som inte tycker riktigt likadant alldeles i slutet här, är min svåger.)

Paul McCartney inleder naturligtvis med att säga ”Hur är läget?”.

Konserten ägde rum i den nyaste av Stockholms megalomaniska arenor. Den heter inte Tre-, Telenor- eller Telia-arenan utan ”Tele2 Arena”.

arenaomrdadet — Tele2-arenan (usch, vad jag inte gillar det namnet) har plats för 40 000 människor; Globen rymmer 16 000 medan Friendsarenan (inge vidare namn det heller) kan klämma in hisnande 65 000.

Som vanligt är sådana här arrangemang svåra att hantera för omkringliggande restauranger, bussar, tunnelbanor och korvgubbar: det kommer ju en sån helsickes massa människor. De 37 000 som kom igår, fick dra in magen, hålla sig i okända människor, säga förlåt och ursäkta och på det hela taget faktiskt ha tålamod.

tunnelbananfull — ”Nästan som Tokyo” sa vi gång på gång.

vip_line — ”Ja, jag är VIP”, sa alla och ställde sig här.

Väl inkommen fick jag dock bannor för min stora kamera och fick gå ut igen, trampa ner allmänheten på min väg till Globen, lämna in kameran där och för denna ynnest betala 50 kr i förvaringsavgift. På väg in igen (samma VIP-ingång), höll vi alla på att halka omkull eftersom avrinningen i duggregnet inte alls funkade:

Och hur var nu konserten? undrar ni som alls inte bryr er om blöt betong eller effektförvaring eller för den skull antal besökare.

Svar: alldeles, alldeles underbar. Och den blir bara bättre ju mer jag tänker på gårdagskvällen.

Den började stillsamt med ”Eight Days a Week”, fortsatte med än det ena, än det andra och en helt galen, olyssnad gammal syntlåt från 1980: ”Temporary Secretary”.

”Det är första gången jag sjunger den här låten i Sverige.”

Ja, Paul McCartney pratade svenska – ”Tjena Sverige” – och berättade anekdoter ur livet, tillägnade fruarna Linda och Nancy (inte Heather) och de gamla Beatlespolarna varsin låt och tackade oss i varje paus. (Visserligen hade vi betalat en massa pengar för upplevelsen, men varje gång han sa ”tack” ropade vi ”thank you!”.) Historien om Jimi Hendrix får ni här:

”Can you tune my guitar?”

Jag läser nu en recension i SvD, där Dan Backman tycker lite annorlunda, nämligen att ”ljudbilden är fläskrockig där den borde vara popspinkig”. Han saknar också ”[McCartneys] samarbeten med världskända namn, det var ju inte länge sedan han fick rubriker för en låt med Rihanna och Kanye West” – men hur skulle han kunna spela den, där han ju faktiskt inte sjunger utan bara var med och skrev och lirade?
Och klagomålet ”Paul McCartneys avantgardistiska och experimentella sida får vi tyvärr inte höra något av” blir rent löjligt om man lyssnar på den där ”Temporary Secretary” igen (originalinspelningen här).

(Aftonbladets recensent är mer överens med mig.)

rusty-paul_ — Bild från ett soundcheck före en annan konsert: gitarristen Rusty och Paul samt gitarristen Brian.

Paul McCartneys övriga bandmedlemmar är enligt Backman ”svårartat anonyma”, vilket inte gör det minsta lilla. Gitarristen Rusty Anderson (56 år) ser ut som pappan i ”Modern Family” och gitarristen Brian Ray (60 år) ser ut som en blond Steven Tyler och alla på scenen vet precis vad de gör. Tydligt är att rock håller en ung. (Eller om det kanske är botox, operationer, hårpluggar och dito färg samt en och annan öl.)

paulspiano — Paul hade ett jättefint piano.

”Live and Let Die” förärades eldsprutor och smällar så att Paul när låten var färdigspelad sa ”ouch” och stoppade fingrarna i öronen. Hans röst håller inte för de allra skrikigaste och vråligaste partierna i de allra rockigaste låtarna och han skuttar inte längre fram på scenen, men han är en ödmjuk, pigg 73-åring som verkar kunna lira brallorna av månget annat ungt band.

När konserten var ”slut”, klappade vi in honom två gånger och fick tio extralåtar, där den näst sista förvånade mig storligen: ”Helter Skelter” måste vara jättejobbig efter nästan tre timmars spelning (40 låtar).

paulsgitarr — Paul hade dessutom en väldigt färgglad gitarr.

Avslutningsvis vill ni förstås höra lite av Paul McCartneys variant på Jimi Hendrix-schwung?

43 kommentarer

Även små kök har grytlock

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2015 13:31

Det är så mycket man måste tänka på. Skavsår, internetaccess, rabattkuponger och gardinstänger. Men vi glömmer ju bort de små locken! Och de stora! Locken måste har droppstoppskant och inte knoppskruvar som kan rosta på insidan samt ett greppvänligt handtag som inte leder värme, men detta tänker man sällan på vid inköpen – och sällan får man då prova värmeledningsförmågan.

Igår i kommentatorsbåset undrade Ökenråttan lite försiktigt:

– Hur förvarar ni era kastrull- och stekpannelock?

Jag tog mig åt hjärtat, där det dåliga samvetet för världens barn och flyktingläger sitter, och tänkte:

– Ack! Locken! Någon måste ta hand om och ordna upp locken! Jag tillsätter härmed en lockutredningskommitté.

I vårt kök är det nämligen så att locken har hamnat på undantag. De ligger huller om buller utspridda på tre ställen – bl.a. i hörnskåpet – bara för att de inte ska känna sig så ensamma utan sina kompisar.

PK och Pysseliten har ordning på nästan allt, har vi förstått. Så även locken i köket, vilket jag nu vet eftersom de på uppmaning skickade in bildbevis:

pkpysselock — En grytlåda. Himla tur att vi inte har en sådan – på all den där tomma ytan hade jag säkerligen placerat galoscher eller plåster.

Man kan ju vara fiffig och sätta upp locken på insidan av en skåpsdörr med hjälp av en lockhållare också. Men när jag hade det en gång i ungdomen, föll locken ur varje gång jag med emfas öppnade skåpen. Så här kan man också göra med dessa hållare:

pyssepk2 — Pysseliten och PK:s lektyrtoalett.

Ordning och reda är det punktvis hemma hos Skogsgurra och Hyttfogden, som har en jähättemegaenorm spiskåpa med fris:

fris_skogsg_hyttf — Lägg gärna märke till Trabanten.

LarsW skickade en synnerligen intressant bild på sitt favoritlock (?) – ett konstverk som han kallar …

Att bilden är intressant beror på att vi i familjen Stenson (när jag var liten) gjorde den magiska köttfärssåsen som är godare än alla andra köttfärssåser i en traktörpanna med ett handtag som hela tiden lossnade – och som hade ett rött lock. Lillasyster Orangeluvan gav mig på julafton för ett par år sedan en exakt kopia av detta lock, vilket beror på att vi är ena blödiga suckers for allt som är som det var när vi var små. Och hur ser detta lock ut?

Hur som helst är locktrubblet i världen stort och stökigt – och jag måste faktiskt ta mig i kragen och göra något åt saken på min lilla nivå. Men vad?

Uppdatering!
Jag har varit på vift (rapport kommer) medan ytterligare två lockrop inkom i mejlen.

hyttfogdenslockh — En fullständigt förtjusande, gröntintad 40-talslockhållare ur Hyttfogdens och Skogsgurras sekrutthussamlingar!

lockhallare — Men Skogsgurras syster Karin har också ett bidrag! (Det var så här jag hade mina lock när de for all världens väg och rullade omkring som mynt ur en uppånervänd börs.)

Men frågan kvarstår faktiskt: jag kan inte sätta upp lockhållare på vägg och skåp, för det finns varken väggar eller skåp kvar att sätta upp saker på eftersom köket är så belamrat med foton, kokböcker, Tardis och piano. Kan man kanske be om ett uppblåsbart lock som passar till alla storlekar?

87 kommentarer

Dag 6 i Belgien: Bryssel, städning, socker, hus och ett er*tikmuseum

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juli 2015 00:55

Ja, känsliga tittare varnas, det finns en bild från er*tikmuseet längst ner i inlägget. (Det är inte jag som är pryd, det är spamrobotarna som går i spinn så fort jag skriver [o]lämpliga ord.)

Städningen?
Japp, nu vet vi hur städningen går till i Bryssel, men godkänner den inte.

cleaning — Det är nämligen välstädat i ungefär 30 minuter runt tiosnåret på förmiddagen, sedan dumpas det sopsäckar överallt så det står härliga till igen – till nästa dag runt tiosnåret.

Utom på helgerna, för då städas det inte eftersom … eftersom … öh … (nej, jag kom inte på något svar där) … så t.ex. grovsoporna som inte får plats i tunnorna ligger så här och ligger till sig lite.

Choklad och annat sött?
Vi fick under dessa sex dagar i Belgien faktiskt bara i oss tre ynka små chokladbitar. De smakade förvisso alldeles utmärkt, men njutningen var så mycket större när vi bälgade i oss en liter vatten i den 40-gradiga värmen. Jag fönstershoppade så att ögonen höll på att rulla iväg på gatustenen framför mina fötter …

chokladverktyg — Man kan köpa gamla verktyg …

gottchoklad — … men det var det ju inte! Det var ju choklad!

waffles — Belgiska våfflor i långa rader – men de är lackerade så att de ska hålla där de ligger som grovsopor på display. (Golfbollen föreställer vit choklad.)

Budgetvarianten av chokladdoppade jordgubbar som kostar 45 kr styck: jordgubbar med chokladsås och nötströssel. Jag åt upp allt i ett nafs och dog sedan en hemsk törstdöd.

Arkitekturen i Bryssel?
Jag föreställde mig att hela Bryssel skulle se ut som på bilderna i anslutning till EU-arbetet. Modernt, inglasat, blankt och fyrkantigt. Men det ser ut som alla andra stora europeiska städer som bombades under andra världskriget (eller som inte bombades utan revs av 1960-talspolitiker) och som sedan lappades ihop så att modernt möter gammalt.

gammaltnytt — … och gammalt mellan nytt.

finabrysselhus — Se så fint husen står på rad i svängen. Vackra, om än lite avgasmörka kanske. Påminner om ett fint pussel jag hade som liten.

fulahus — Men det ser också ut så här. Irk!

tomthus_bryssel — Eller så här: Bryssels centrum är fullt av nedgångna, förfallna, vackra och helt obebodda hus med trasiga fönster och igenbommade dörrar. Vill man inte bo här? Finns det någon mysko regel som gör att husägarna inte vill renovera och ha hyresgäster?

Nej, nu vänder vi tillbaka till vackrare ting!

storatorgetbryssel — På Bryssels stora torg står hus från 1600-talet kvar och ser ut som spetsbroderier. Hur de tyska bombplanen kunde missa dem är en gåta, men tack, tack. (I det inringade huset bodde en gång Victor Hugo.)

headless poser1 — En närbild av ena husets fasadstatyer visar att Dr Who nog var här och poserade med en lap top i vänsterhanden. Eller att Sleepy Hollow har en ännu inte känd förlaga.

Men vänta. Den där statyn påminner ju om något.

skyltdockor — Aaaaahaaaa. (Jag fotograferade dem av en helt annan anledning – tyckte att det här såg ut lite som makarna Bergman runt 1988.)

Användarvänligheten i Bryssel?
Jomenvisst, den var okej. Lite som Sverige med maskiner och apparater med olika displayer som gärna är svarta när solen lyser på dem, men förbluffande ofta med kortbetalning ”som inte funkar just nu”. Kontant betalning är mycket, mycket vanligare i Belgien än i Sverige.

hissknappar — Hissknappsdesign med klisterlappen om alarm (noodoproep) som sitter så fint preciiis vid knappen som man ska trycka på om man vill åka upp. Eller ner. (Om man vill åka till höger eller vänster tycker man ju på mittenknappen.)

hissknapp2 — Och här ska man inte trycka på ”knappen”, för den är ingen knapp. Man ska trycka på den runda knappen, för den är en knapp. (Granska gärna bilden. Ni ser att det inte är mycket som skiljer ”åkknappen” från ”dörrknappen”.)

Ännu ett museum?
Det sista vi gjorde i Bryssel var att leta upp ett spännande litet museum som hette MEM:

mem_museum — Det är pyttelitet, men väldigt intressant. Vi antog det akademiska angreppssättet och försökte analysera svängningar i mode och öppenhet och se när man egentligen började avbilda kvinnor korrekt. Och fann att vi nog måste skriva en avhandling i ämnet.

mem_doorhandle — Det här dörrtrycket tyckte jag var roligast.

Så åkte vi slutligen ut till flygplatsen och … vad hittade vi väl där?

headless woman — En pendang till statyn och skyltdockorna!

50 kommentarer

Dag 5 i Belgien: Bryssel – och en massa frågor

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2015 00:01

Svettresan som slår all världens svettiga resor fortsätter med en tågresa till det fransktalande Bryssel, otrevliga servitriser, två museer, massa franska ord, ett kraftigt väderomslag, regn och ynka 25 °C.

stangt_bryssel — Bryssels centralstation var väldigt söndagsstängd.

Men vi börjar med det mest akuta. Nu måste vi (och med ”vi” menar jag liksom jag, ingen annan verkar särskilt bekymrad) på något sätt få fram information om hur det kommer sig att man i en stor, västerländsk stad med Europaparlamentets allra smartaste på plats inte kan komma på hur man tar han om soporna. NATO:s högkvarter ligger också här, men det verkar inte heller bidra till ordningen.

samlingskrap_bryssel — Rena medeltiden! Precis överallt!

Vi känner ingen i Bryssel och har inte vågat fråga mannen på gatan. Dessutom låter det ju lite otrevligt:

– Hejsan hoppsan tjenamoss, vi kommer från Sverige där vi inte har skräp på gatorna och ett års betald föräldraledighet. Ni kan ju inte ta hand om era sopor på ett vettigt sätt, så nu måste jag fråga hur det kommer sig. Det luktar ju kloak över hela stan!

Näe.

Apropå gatan, så sitter tiggarna överallt här, vilket de inte gjorde i Leuven eller Geel. Det här har vi faktiskt vågat fråga våra vänner om, men ingen vet hur det kommer sig. Det obehagliga är att här i Bryssel är det tillåtet att ha barnen med sig … och de är så underligt … medvetslösa. De sover som vore det mitt i natten bredvid sina tiggande mammor som i hettan var insvepta i huckle, sjalar, tjocka strumpor och jag vet inte allt. Det spelar ingen roll om man ser dem kl 14 eller kl 18; det är samma barn, samma mamma, samma ställning. Jag vet ju att det går rykten om att barnen drogas, och … det verkar tyvärr stämma, om jag får säga det. Några tiggare spottar på förbipasserande, andra attackerar flanörer och tar tag i turisternas kläder och ger sig inte förrän de får något – eller när turisterna börjar skrika. (Jag såg en väldigt arg amerikan vråla med filmtrailer-basröst.) Det är en lite för hotfull stämning här – eller så är vi bara mesiga svenskar som gillar älgar mer än storstadens sus och dus.

Jag har flera frågor! På det stora torget – världsarvet Grand-Place – spelades under eftermiddagen en sport som jag inte har kunnat hitta via simpel googling. På mannens rygg här nedan står det ”info@davyvanaken.be”, men det är nog bara en sponsor.

konstigidrott_bryssel — Vaaad är detta för idrott? Man slår till den lilla, lilla bollen jättehårt med en handskbeklädd hand och ingen i publiken verkar vara det minsta lilla rädd.

jattespannandeverkligen — Så här ser spelaren som står längst bort från mitten ut.

Jag frågade lite försiktigt några av de fokuserade åskådarna, men ur dem strömmade bara franska ord där jag inte kunde urskilja ens mellanslagen. Uppdatering! Det är frisisk handboll! Varje år spelar de fyra bästa lagen i en turnering på Grand-Place – det är liksom SM-final fast med fyra lag … och i Belgien dårå … Slut på uppdatering.

Under vår promenad genom Bryssel hann vi även besöka ett museum för krinoliner (återkommer till detta en annan dag eftersom det var alldeles förtjusande) och ett Fin de siècle-museum där jag fick en ny idol: möbeldesignern Louis Majorelle.

hiss-soffa — Och museet hade tidernas största hiss – med två soffor och massa benutrymme!

Efter att ha varit där inne bland all fantastisk skönhet var det … intressant att komma ut till verkligheten igen. Och nu talar jag inte om sophögarna.

lustigerman_bryssel — Propert klädd belgare?

Eftersom vi har sparat en sån rysansvärd massa pengar på att inte sova skönt med svalkande luftkondition och inte äta oxfilé, tillät vi oss idag att njuta av den kanske dyraste upplevelsen – om man räknar njutningsprocent per tidsenhet delat med vikt:

waffel_bryssel — En liten belgisk våffla med vispgrädde för 35 kr.

Och nu till dagens sista fråga: hur i hela friden kommer det sig att Gävle och Bryssel har samma sätt att se på den konst som pryder stadens gator, torg och fontäner? Minns ni Fnasket i Plasket?

fnasketplasket_bryssel — Zut alors, hon ligger ju även här och plaskar!

85 kommentarer

Dag 4 i Belgien: Geel & Mol samt en nakenbild

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2015 01:31

Se så tokigt man numrerar husen i Geel.

forvirrandenummer — Gatugatan 67, fast 42. Tror vi. Om man går in genom porten kommer man naturligtvis till Gatugatan 53 och 54.

Allmänheten vill veta vad jag handlar här i Belgien. Det är ack så mycket lättare att tala om vad jag inte har köpt (som t.ex. shortsen häromdagen). Jag har heller inte köpt choklad till samma kilopris som saffran, kondomer (jag vet inte varför jag lade märke till det, men de är svindyra … eller så är det jag som av naturliga skäl inte har hängt med i utvecklingen), champagne eller Birkenstocksandaler.

randigklanning — Den här klänningen med blixtlås från axel till fotknyla har jag inte heller köpt, trots att den bara kostade 25 €.

Men jag har faktiskt köpt en annan klänning. Det kan faktiskt vara den allra finaste klänningen i hela världen. Den hade kostat 45 € och var nedsatt till 4 €. Det skulle kunna betyda att den är ful och att jag har helt fel smak eller att den är felsydd och endast passar på en elefant.

bullsklanning — Men nu är den min! En Bulls, förlåt Dolls-klänning! Jag är så snygg i den!

brandpost_igen — Och titta: en vattenpost som ju ser ut precis som jag med glosögon, utstående tänder och röd klänning!

Som jag berättade igår, är staden full av ”tokar”, som de med kärlek i rösten säger här. De är inneboende hos någon, följer varje dag samma mönster, sköter sig själva fast med mycket hjälp och är … ja, de är som de är helt enkelt. Och javisst kan man skilja dem från mängden – de har ljud för sig, de rör sig annorlunda och pratar ibland nästan lika mycket som den djefla mannen.

Igår när vi satt på restaurang och jag drack världens godaste Irish coffee (tricket är att ha skållhett kaffe), kom en kvinna gående med en liten låtsashund på hjul. Hon gullade och pratade med den medan hon på vingliga ben vaggade över torget tillsammans med sina två ”ledsagare” (skriver jag i brist på bättre ord).

Det var bara det att jag liksom såg vad jag trodde att jag såg. När de kom närmare, såg jag att det var en helt ”normal” liten hund som trippade för egen maskin och som sa iff-iff-iff som de små liven plägar göra. Och att matte bara var lite rund under fötterna. Frågan om vem som egentligen är ”normal” diskuterades sedan i en halvtimme …

Värmen här fortfarande tryckande, och vi har tagit svettbilder på varandra för att kunna bevisa hur det känns med 38 °C i sovrummet eller 52 °C i en tågkupé. Dessa bilder är dock så zombie-fula att vi bara inte vågar lägga ut dem.

michael-jordan — Men ungefär så här såg jag ut i biljettkön på tågstationen.

train_closed — För biljettkontoret – ja, hela jävla stationen – var så här stängd.

Vi blev bjudna till Mol en mil från Geel, och till en studentfest med en herrans massa svenskar som jobbar i Belgien eller är barn till sina jobbande föräldrar. Barnen byter lätt och glatt och helt utan problem mellan holländska, engelska, svenska och känner sig hemma i alla läger och har dessutom förmågan att ta seden dit de kommer. Grannarna som bara kunde prata nederländska kom med hembryggt öl i literflaskor och en procent närmare tio än fem.

grannens_beer — Här dräller och spiller vår värd med grannens hemjästa guldgruva.

Westvleteren_XII_900 Psssst, finns det förresten några ölkännare i läsekretsen? (PK?) I så fall kan jag meddela att jag som pris i en tipsrunda fick en Westvleteren-flaska med mörkbrunt innehåll som jag förmodligen inte kommer att kunna uppskatta som jag bör eftersom jag nästan bara gillar lager. Synd, va? Men om jag lägger några isbitar i och dricker vatten mellan varje klunk kanske hela flaskan går ner?

Tydligen är Europa fullt av utvandrade, svenska lärare som vill vara lärare (och inte t.ex. kurator, flyttgubbe och psykolog) och som finner lyckan och paradiset vid internationellt präglade skolor. Jag vet inte riktigt hur man ska ”laga” läraryrket och låta lärarna få undervisa mer, men oj vad jag skulle vilja hjälpa till. Heja alla fröknar och magistrar: upp till kamp! Ge barnen grammatik och årtal att hänga upp resten på! Tjohej!

För att avslutningsvis återvända till vårt lidande i hettan, ska jag bara visa er hur jag låg och inte kunde sova inatt. (Det är nu det kommer nakenbild!) Vårt lilla kyffe i Geel är utspritt på två våningar, och det var helt omöjligt att komma till ro i stekhettan på ovanvåningen. Så jag tog av mig varenda litet svettigt plagg och gick ner och lade mig på soffan i vardagsrummet.

35 kommentarer

Dag 3 i Belgien: Geel – tokarnas stad

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2015 23:55

Geel (på svenska alldeles för ofta stavat Gheel, vilket jag inte alls finner förnuftigt, men som i sammanhanget kanske är passande eftersom vi inte ska vara förnuftiga just här) är känd som ”de galnas stad”. Följaktligen skrev Strindberg (som även skaldade ”jag är en djefla man som kan många konster”) till Ola Hansson:

”Vi kommer alla att mötas i Geel.”

För vi är tokiga, hela bunten. Om inte annat så blir vi det vid livets skymning.

torgetigeel — Se, så tokigt; min djefla man sitter på torget i Gheel.

St_Dymphna Det hela kommer sig av kungadottern Dymphna – en martyr som sägs ha levt på 600-talet. Förutom att hon hade ett konstigt namn, var även allt annat med henne rätt skumt: hennes mamma dog när hon bara var ett litet barn, men eftersom hon var lik sin mamma blev pappan i brist på hustru förälskad i Dymphna. Hon flydde till Geel, jagad av sin pappa kungen. Det var en lyckad jakt, för efter att prinsessan hade infångats, dödades hon av sin pappa.

Precis när Dymphnas kvarlevor skulle flyttas från sin grav under 1200-talet (MEN VARFÖR?), råkade jättemånga epileptiker och sinnessjuka i området plötsligt botas – vilket ju helt enkelt måste bero på Dymphnas magiska krafter. Och sedan dess har Geel varit känt för att ta emot och vårda psykiskt sjuka, som helt fantastiskt får bo med ”vanligt” folk i staden.

– Vi borde också öppna vårt hem … till exempel för Eskilstunas alla epileptiker och OCD-tokar! sa jag.
– Har vi inte tillräckligt många epileptiker och OCD:are i huset, tycker du? svarade min djefla man med sällan skådad klarsyn.

Men jag går ju händelserna i förväg.

Dagens största och mest fantastiska upplevelse var ju tåglufferiet: vi åkte precis som för 30 år sedan i 40-gradig värme på skumptåg i ett land utan internetbiljetter, utan skyltar på engelska och helt utan möjlighet att betala med kort.

korccroissant — Fast för 30 år sedan åt vi inte korvcroissant.

Jag talar alltså om Belgien. Belgien. Fatta att man inte i Belgien kan betala med kort, att man inte kan ha biljetten i mobilen och att man inte kan hitta Wifi gratis nånstans utom på McDonald’s. Där de förresten inte pratar engelska.

traintuff — Galonsäten, små fönster, stillastående tåg och 40-gradig värme. Najs! (Blott resväskan är fel: vem tågluffar väl med en sådan?)

Och nu till klimax: toaletten på tåget. Det var fult och slitet, det var skumpigt och bedrövligt och det var på det hela taget precis som 1985. Jag svettades och skrattade och fnissade och svettades lite till.

Nu, hörni ungdomar, ska ni få se på fan och att jag inte har hittat på att man förut kissade – och för den delen bajsade – rakt ner på spåret!

Skräckfilmernas skräckfilm!

Men nu är det sent, så nu måste vi alla gå och lägga oss. Godnatt!

kallatacken — Vi ska bara plocka ut sängkläderna ut kylskåpet först.

22 kommentarer

Dag 2 i Belgien: en hippie, två bränder, ett par shorts & en liten moraklocka

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2015 23:29

Leuven är ett ljuvligt ställe som påminner om Lund: det finns kläder på statyerna, studenter överallt, små gator i kringelikrokar och en leende Lotten.

(Förklarande parentes: när jag håller en basketboll i handen ler jag, när jag känner värkar inför en förlossning ler jag, när jag går i Lund ler jag. När U21-grabbarna spelar final i fotbolls-EM och tv-bilden ideligen stannar i ett pixelbrus, ler jag inte.)

belgisk hippie — Hade jag pratat fler språk än jag gör, hade jag attackerat denne belgiske hippie och ställt intressanta frågor om lifvet.

Belgien har som land bestämt sig för att värna den äldre arkitekturen. Kanske blir det så när man har massakrerats under två världskrig; man ser det sköna i dåtiden på ett annat sätt. I Sverige skövlades under 1960-talet de vackra, men nedgångna Klarakvarteren – man gör tvärtom i Leuven och river nedgångna hus utan att förstöra fasaden.

rivningbelgien — Allt bakom den gamla fasaden från 1922 (tack, Belgien: alla byggnadsår står på husen) rivs. Balkongen hänger där så vackert och väntar på en ny huskropp.

papperskorg_leuven — Men samtidigt hanteras vissa andra kommunalt skötta ting på ett bedrööövligt sätt. Att slänga Michael Jordan-skolådor på det här sättet är ju en ren skandal!

Stans fantastiska, underjordiska cykelgarage har alla finesser man kan tänka sig: reparationer och service in absurdum. Att det stänger kl 23 och inte öppnar förrän kl 08 är ett faktum som gör att …

belgiskacyklar — … alla skiter i garaget med finesserna och istället lägger cyklarna som plockepinn eller vindfälle.

Vi som är lite småförtjusta i gammaldags kondomautomater och varmkorvditon, njuter förstås storligen av denna anakronism: automatmat insprängd mellan fullständigt ljuvliga restauranger och krogar.

varmautomatmat — Där i luckorna ligger varmhållna korvar, pizzor, mackor och köttbullar. Allt ser jättesvettigt ut och är helt omöjligt att fotografera pga. imman.

Jag och min djefla man turistade idag genom att klättra upp i tornet i Universitetsbiblioteket, som jag verkligen inte borde avfärda i en parentes. Det forna biblioteket var från 1425, men 1914 (!) brändes det ner av invaderande, tyska trupper, som verkligen inte alls hade någon som helst anledning att göra så.

Die alte Bibliothek_1914 — Ungefär 300 000 volymer brann opp, vilket är precis så sorgligt som ni alla just nu tycker, där ni tar er åt hjärtat och suckar lite.

Detta var så förskräckligt att världen också tog sig åt hjärtat och samman för att bygga ett nytt biblo. Häpp, så stod det 1928 ett nytt och fräscht bibliotek redo att tyst och lugnt studera i eftersom en herrans massa amerikaner slängde sina pengar över Leuven.

Well. Det var ju synd eftersom biblioteket brändes ner igen 1940. Man vet inte om det var av tyskarna eller om det var av elaka belgare som ville att man skulle tro att det var tyskar. Denna gång brann 900 000 volymer upp, vilket får oss alla att än en gång ta oss åt hjärtat och tänka på förgängligheten och eländes elände. Samt skänka en tacksamhetens tanke åt stolliga amerikaner med pengar, som än en gång slog sig samman i en Facebookgrupp (eller liknande) och samlade ihop pengar till ännu ett nytt bibliotek som stod färdigt 19 … hm. Nittonhundranånting. (Jag googlar mig blå, men hittar inget årtal.)

ddm_moraklocka — På vägen upp i tornet hittade vi en nätt, liten moraklocka.

leuven_lasesal — Läsesalen i universitetsbiblioteket i Leuven är ett under av skönhet och tystnad. Om det bara inte vore för …

lysror_leuven — … de ytterst underliga och väldigt lysande lysrörslamporna som inte var mysiga över huvud taget. Och …

lotten_biblo_leuven — … den där svenska tanten som smög omkring i solklänning och trodde att det enorma KNARRET och KNIRKANDET samt faktiskt SQUIIIKET av jympadojjorna inte hördes alls.

Allmänheten undrar tydligen hur det går med shoppandet som man ju ska ägna sig åt på sådana här resor. Well. Resekassan äts upp snabbare än jag kan svepa en öl, så här köps inget.

desigualshorts — Dessa finfina shorts som bara kostade 800 kronor (gulp) köpte jag t.ex. inte idag. ”Men såna där kan du ju lappa och kreera själv”, sa min djefla man så klokt. Och trist.

I morgon fredag: Geel.

36 kommentarer

Dag 1 i Belgien: Leuven i bilder

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2015 17:25

I förmiddags landade vi i ett bastuvarmt Bryssel, ungefär samtidigt som även Sverige fick värme och U21-pojkarna som igår vann EM vaknade med förmodade känningar i ljumskarna.

trasselikabinen — Flygresan inleddes med ett oerhört bänglande och gnällande mellan personer som 1) ville ha en miljard väskor inne i kabinen 2) krävde att ingen annan skulle få ha med sig sina saker i kabinen. ”AKTA MIN DATOR!” skrek en man förtvivlat i falsett när en man med Karl-Alfred armar lade sin rullväska ovanpå hans ryggsäck.

personalenflyg — Ombordpersonalen verkade märkbart lättad över att flygningen inte misslyckades – såpass att de fotograferade varandra framför det tappra flygplanet.

scarry_flygplanfullt — Relaterad bild, bara.

Vi är i Belgien för att den djefla mannen ska börja arbeta internationellt och för att jag ska få dricka vin och leva lyxliv. (På vandrarhem och med en diet som inte inbegriper restaurangbesök, men i alla fall utomlands.)

belgiskreklam — Skyltdockorna är lite annorlunda i Belgien.

vattenred_ — En vattenpost som påminde om en av mina lärare på mellanstadiet.

Leuven, där vi är ska vara i två dagar är en förtjusande liten stad på … googla, googla … JÖSSES 98 000 invånare! Med tanke på den pittoreska stadskärnan tänkte jag … 20 000 … på sin höjd!

baguetter — Och så här går man på dessa breddgrader förstås omkring hela dagarna, vet ni.

Stadshuset i Leuven började byggas på 1300-talet och är som ett gotiskt underverk med statyetter på fasaden som paljetter på en cirkusklänning.

sovande_kommunhuset — Närstudie av en uttråkad politiker.

Universitetshuset stod öppet och välkomnande, på ett i Sverige sällan skådat slag. Vi bara vandrade rakt in, upp i aulan och runt i festlokalerna och oooade och aahaade oss till syrebrist. Allt var i marmor, allt var blankt och snirkligt, men …