Jag har i min Àgo Beatles samlade produktion i mono (en gÄva som jag Àr enormt tacksam för), för det Àr i mono man ska lyssna pÄ Beatles.
Om man inte lyssnar pĂ„ Beatles live pĂ„ konsert, förstĂ„s. Och dĂ„ mĂ„ste jag sĂ€ga att i brist pĂ„ de andra, rĂ€cker det med 1/4 â Paul McCartney. Nu Ă€r det ju sĂ„ att jag inte Ă€r en van konsertbesökare â vilket jag har nĂ€mnt förut â men sĂ„ lycklig som jag ser ut att vara i klippet hĂ€r nedan Ă€r jag vanligtvis bara i basketsammanhang eller nĂ€r jag föder barn. (Den som inte tycker riktigt likadant alldeles i slutet hĂ€r, Ă€r min svĂ„ger.)
Paul McCartney inleder naturligtvis med att sĂ€ga âHur Ă€r lĂ€get?â.
Konserten Ă€gde rum i den nyaste av Stockholms megalomaniska arenor. Den heter inte Tre-, Telenor- eller Telia-arenan utan âTele2 Arenaâ.
Som vanligt Àr sÄdana hÀr arrangemang svÄra att hantera för omkringliggande restauranger, bussar, tunnelbanor och korvgubbar: det kommer ju en sÄn helsickes massa mÀnniskor. De 37 000 som kom igÄr, fick dra in magen, hÄlla sig i okÀnda mÀnniskor, sÀga förlÄt och ursÀkta och pÄ det hela taget faktiskt ha tÄlamod.
VÀl inkommen fick jag dock bannor för min stora kamera och fick gÄ ut igen, trampa ner allmÀnheten pÄ min vÀg till Globen, lÀmna in kameran dÀr och för denna ynnest betala 50 kr i förvaringsavgift. PÄ vÀg in igen (samma VIP-ingÄng), höll vi alla pÄ att halka omkull eftersom avrinningen i duggregnet inte alls funkade:
Och hur var nu konserten? undrar ni som alls inte bryr er om blöt betong eller effektförvaring eller för den skull antal besökare.
Svar: alldeles, alldeles underbar. Och den blir bara bÀttre ju mer jag tÀnker pÄ gÄrdagskvÀllen.
Den började stillsamt med âEight Days a Weekâ, fortsatte med Ă€n det ena, Ă€n det andra och en helt galen, olyssnad gammal syntlĂ„t frĂ„n 1980: âTemporary Secretaryâ.
âDet Ă€r första gĂ„ngen jag sjunger den hĂ€r lĂ„ten i Sverige.â
Ja, Paul McCartney pratade svenska â âTjena Sverigeâ â och berĂ€ttade anekdoter ur livet, tillĂ€gnade fruarna Linda och Nancy (inte Heather) och de gamla Beatlespolarna varsin lĂ„t och tackade oss i varje paus. (Visserligen hade vi betalat en massa pengar för upplevelsen, men varje gĂ„ng han sa âtackâ ropade vi âthank you!â.) Historien om Jimi Hendrix fĂ„r ni hĂ€r:
âCan you tune my guitar?â
Jag lĂ€ser nu en recension i SvD, dĂ€r Dan Backman tycker lite annorlunda, nĂ€mligen att âljudbilden Ă€r flĂ€skrockig dĂ€r den borde vara popspinkigâ. Han saknar ocksĂ„ â[McCartneys] samarbeten med vĂ€rldskĂ€nda namn, det var ju inte lĂ€nge sedan han fick rubriker för en lĂ„t med Rihanna och Kanye Westâ â men hur skulle han kunna spela den, dĂ€r han ju faktiskt inte sjunger utan bara var med och skrev och lirade?
Och klagomĂ„let âPaul McCartneys avantgardistiska och experimentella sida fĂ„r vi tyvĂ€rr inte höra nĂ„got avâ blir rent löjligt om man lyssnar pĂ„ den dĂ€r âTemporary Secretaryâ igen (originalinspelningen hĂ€r).
(Aftonbladets recensent Àr mer överens med mig.)
Paul McCartneys övriga bandmedlemmar Ă€r enligt Backman âsvĂ„rartat anonymaâ, vilket inte gör det minsta lilla. Gitarristen Rusty Anderson (56 Ă„r) ser ut som pappan i âModern Familyâ och gitarristen Brian Ray (60 Ă„r) ser ut som en blond Steven Tyler och alla pĂ„ scenen vet precis vad de gör. Tydligt Ă€r att rock hĂ„ller en ung. (Eller om det kanske Ă€r botox, operationer, hĂ„rpluggar och dito fĂ€rg samt en och annan öl.)
âLive and Let Dieâ förĂ€rades eldsprutor och smĂ€llar sĂ„ att Paul nĂ€r lĂ„ten var fĂ€rdigspelad sa âouchâ och stoppade fingrarna i öronen. Hans röst hĂ„ller inte för de allra skrikigaste och vrĂ„ligaste partierna i de allra rockigaste lĂ„tarna och han skuttar inte lĂ€ngre fram pĂ„ scenen, men han Àr en ödmjuk, pigg 73-Ă„ring som verkar kunna lira brallorna av mĂ„nget annat ungt band.
NĂ€r konserten var âslutâ, klappade vi in honom tvĂ„ gĂ„nger och fick tio extralĂ„tar, dĂ€r den nĂ€st sista förvĂ„nade mig storligen: âHelter Skelterâ mĂ„ste vara jĂ€ttejobbig efter nĂ€stan tre timmars spelning (40 lĂ„tar).
Avslutningsvis vill ni förstÄs höra lite av Paul McCartneys variant pÄ Jimi Hendrix-schwung?
Jag sĂ„g en gĂ„ng nĂ„gra Beatlesskivor i ett skyltfönster flaggas som ”Paul McCartney’s old band”. Givetvis var det pĂ„ kul, men Ă€ndĂ„ ganska talande.
Jag lĂ€ste — i början av veckan mĂ„ste det vĂ€l ha varit — AB:s recension av maccans (ja, vi sĂ€ger sĂ„, lite slĂ€ngigt, vi som kĂ€nner honom vĂ€l âŠ) show i Roskilde*, som var lika entusiastisk som den de tryckte i dag om showen i gĂ„r. Och tĂ€nkte helt enkelt oooooooh!
Jag fĂ„r trycka ner **plats! strypgrepp!** avunden och gratulera till att du var dĂ€r! Och i all stillsamhet försöka rĂ€kna ut vilken passage jag för min del skulle ha fallit i flest korinter av. (Live and let die med explosioner? The long and winding road som jag rĂ€tt och slĂ€tt Ă€lskar? Eleanor Rigby, dito? Being for the benefit of Mr Kite, dito? Ăh, nu stirrar jag pĂ„ lĂ„tlistan och vill höra allihop!)
* Jösses vad gammal jag kÀnner mig nÀr jag tÀnker pÄ Roskilde-festivalen, ty dÀr var jag och simmade i lera senast 1981.
Maxwells silver hammer?
Lotten. Du lever ett liv i lyx!
Sedan sÄ tÀnkte jag ju inte meandra ivÀg sÄ hÀr fort. Men eftersom jag redan vet att Omar Sharif har gÄtt ur tiden sÄ tittade jag förut pÄ en av filmhistoriens vackraste scener, den dÀr han kommer ridande som en fata morgana i Lawrence of Arabia. (I just det hÀr klippet fÄr man inte ens se honom i nÀrbild i, men ⊠klicka upp till helskÀrm ty detta Àr filmkonst!)
NÄ hur som helst, anledningen till att jag inte kan hÄlla mig, Àr att jag kollade BBC:s lilla film om Sharifs karriÀr, och de har en fin kort film med mÄnga intressanta insikter ocksÄ.
LĂ€gg mĂ€rke till biten dĂ€r vi fĂ„r veta att ”snön” i Doktor Zjivago inte var snö utan nermald marmor! Ja, jag har dĂ„ aldrig …
Jag fÄr nog spela lite Beatles i morgon. Det Àr ju trots allt ruskigt bra musik.
Och man mĂ„ste nog titta pĂ„ Lawrence av Arabien igen. Det Ă€r vĂ€l inte sĂ„ lĂ€nge sedan Peter O’Tool gick ur tiden och nu Omar Sharif.
Ah, bra Annika, lĂ„tlistan! (AlltsĂ„ ”the official setlist”, som funkar ungefĂ€r som laguppstĂ€llningen inför landskamper: man fĂ„r i förvĂ€g veta vilka lĂ„tar som kan spelas, men vissa Ă€ndringar kan göras i sista stund. Och framför allt kan ju AllbĂ€ck bytas in nĂ€r det Ă€r fem minuter kvar.)
Eight Days a Week
Save Us (ny lÄt: 2013)
Got To Get You Into My Life
One After 909
Temporary Secretary (den syntiga)
Let Me Roll It (1993) / Foxy Lady (Hendrix)
Paperback Writer
My Valentine (video med Portman & Depp)
Nineteen Hundred and Eighty-Five (Wings 1973)
The Long and Winding Road
Maybe I’m Amazed (Wings 1970, lite för svĂ„r för den gamle Paul)
I’ve Just Seen a Face
We Can Work It Out
Another Day
Hope for the Future
And I Love Her
Blackbird
Here Today
Queenie Eye (ny: 2013)
Lady Madonna
All Together Now
Lovely Rita
Eleanor Rigby
Being for the Benefit of Mr Kite
Something
Ob-La-Di Ob-La-Da
Band on the Run
Back in the U.S.S.R.
Let It Be
Live and Let Die
Hey Jude
Encore:
Another Girl
Birthday
Can’t Buy Me Love
Yesterday
Helter Skelter
Golden Slumbers / Carry That Weight / The End.
(Snedstrecken betyder att lÄtarna glider över och in i varandra.)
Annika: Ja, den dĂ€r scenen Ă€r ju vĂ€rd mer Ă€n hela filmen. En blonderad Peter O’T som gĂ„r omkring med sin hopbitna min. MĂ€rk vĂ€l att jag gillar Peter O, men den dĂ€r filmen – nej, nej.
Fast jag kunde inte öppna din lÀnk, Annika!
ĂkenrĂ„ttan — ack, gah, jag klickade nu sjĂ€lv pĂ„ min ovanstĂ„ende lĂ€nk, och ser att jag har ⊠tja ⊠slarvat sönder den.
FÄ se om jag kan göra om den: dallrande öken med ryttare!
Ă kej …
Nu finns lÀnken. Och filmen Àr sÄ vacker, sÄ vacker.
Och Peter O’Toole Ă€r sĂ„ vacker, sĂ„ vacker.
Jo, jag gillar den filmen (möjligen gillar jag den Ànnu mer Àn den förtjÀnar för att den första gÄngen jag sÄg den var under roliga omstÀndigheter, som skulle ta lÄng tid att berÀtta om).
Inga problem, Annika – vi har natten pĂ„ oss…
Denna, och tusen till. Om vi nu ska hÄlla oss i Arabien.
Peter O’Toole-citat via Stephen Fry.
(Bloggen Àr tröööööög. Undrar vad Loopia har för sig nu.)
NÀstan sÄ var det pÄ arenan (dit jag hade hastat frÄn NÀshulta)!
Före âQueenie Eyeâ spelade han ocksĂ„ âNewâ, titellĂ„t pĂ„ senaste CD-n (det var den med lysrören).
Och âMaybe Iâm Amazedâ Ă€r förstĂ„s inte ursprungligen en Wings-lĂ„t â Wings fanns inte förrĂ€n sisĂ„dĂ€r i augusti 1971, och den utmĂ€rkta sololĂ„ten âMaybe Iâm Amazedâ Ă€r inspelad den 22 februari 1970, med Paul McCartney sjĂ€lv spelande vartenda instrument (gitarrer, bas, piano, orgel, trummor; det kan hĂ€nda att Linda sjunger litet i bakgrunden ocksĂ„), och med pĂ„ hans första solo-LP McCartney som kom ut den 17 april 1970. (Till skillnad frĂ„n de flesta spĂ„ren pĂ„ LP-n Ă€r âMaybe Iâm Amazedâ och âEvery Nightâ, som ocksĂ„ Ă€r mycket bra, inspelade i studion pĂ„ Abbey Road, och inte hemma i Pauls vardagsrum.)
Men nĂ€r Wings vĂ€l fanns gav de â eller McCartney; det Ă€r nog Ă€ndĂ„ egentligen samma sak â ut âMaybe Iâm Amazedâ i en mycket bra live-version frĂ„n 1976 pĂ„ trippel-LP-n Wings over America.
Det finns en filmversion med Wings ocksÄ, frÄn Seattle 1976, ur filmen Rockshow. (LÄten pÄ live-LP-n Àr nog inspelad i Kalifornien.)
Bra, Magnus A.! (Det dÀr med Wings och 1971 skvalpade i bakhuvudet, men jag litade pÄ fel kÀlla.)
Annika: Ja, Peter O’ var verkligen vacker. SĂ„ hĂ€r sa NoĂ«l Coward till honom: ”Om du bara vore LITE vackrare skulle det bli Florence of Arabia.” Men det blonderade hĂ„ret i Lawrencefilmen: ”Turkish hooker blonde”, som Billy Connolly (stavning?) kallar den. GrĂ€slig.
NU ska jag njuta av lÀnken.
För att ÄtergÄ till Beatles: Jag sÄg tyvÀrr inte konserten, men Àsch, den dÀr sura Backman tycker jag man kan strunta i! Jag hörde Mikael Timm pÄ radion, och han var lyrisk och sa att Paul McCartney helt enkelt inte KAN förnya sina gamla lÄtar, eftersom de redan Àr perfekta! So there. Jag Àr inte heller speciellt förtjust i nÀr Dylan och andra poppar upp sina gamla hits. De blir inte bÀttre av nya tonslingor och annat tempo och andra betoningar! TvÀrtom!
Peter O’Toole: Vacker sĂ„ dĂ€r arketypisk som ung, sĂ„g ut som en dekadent bonvivant som gammal. Omar Sharif – minns ni Funny girl, dĂ€r han hade ihop det med Barbra Streisand, till den muslimska vĂ€rldens i alla fall delvisa förfĂ€ran?
”KAIRO var i uppror? Ni skulle ha hört min faster!” svarade Streisand pĂ„ det.
Soldaller med kamelryttare Àr en klassisk scen!
och: Mikael Timm. Gammal elevrÄdskollega frÄn Högre AllmÀnna LÀroverket, nu St Eskils Skola, Eskilstuna.
Den MT har jag alltid lyssnat till med stor tillfredsstĂ€llelse. MĂ„ste ha varit med början för ca trettio Ă„r sedan. HĂ€lsa honom nĂ€r ni ses, Ărjan.
Ja, gör det! HÀlsa MT!
Det dĂ€r ’lĂ€get?’ skulle vara en perfekt sms-signal.
Jag sÀger bara Omar och Jonas!
OMAR för doktor Zjivago
OCH
för att han var en av VĂRLDENs skickligaste Bridgespelare!
JONAS för bl.a Don José
http://www.altrodime.it/quel-fascino-sottile/
och Nessun dorma…
https://www.youtube.com/watch?v=Hjx-lNw8UJw
Flyttning pÄgÄr. à ttonde skottkÀrran med böcker och dokumentation som hamnar pÄ soptippen. Nu Àr det bara femton kÀrror kvar att göra sig av med.
Att slÀnga böcker har jag alltid haft svÄrt för. För nÄgra Är sen lÀste jag om ett antal gamla godingar inför kassering, men det satt för hÄrt Ät. Jag kunde inte fortsÀtta. Nu travas det i mÄnga hörn och mina pocketböcker (SF) stÄr i dubbla led.
Heja-heja, Skogsgurra och Hyttfogden!
Det enda sĂ€ttet att för mig göra slĂ€ngandet över huvud taget möjligt, Ă€r att jag först fĂ„r fotografera och klappa prylarna en stund. (Jag Ă€r hopplös. Man kan inte lĂ€ngre be mig om flytthjĂ€lp för plötsligt sitter jag dĂ€r med en gammal sko och sĂ€ger âDEN HĂR KAN NI PĂ INGA VILLKOR SLĂNGA!”)
AngÄende det jag nÀmnde i ett föregÄende bÄs om floder.
http://www.digitaljournal.com/science/review-bbc-s-human-universe-asks-the-question-why-are-we-here/article/409201
”The program touches upon some of the wonders of the universe
that still baffle scientists and ordinary folk alike.
Take a river, any river, and notice it meanders in a seemingly
random way, just look at any river and you’ll
see it twists and turns to go around some rock formation
or ravine. But, as Prof Cox suggests, this is not random at all”
”If you take the length of a meandering section of any river and then
measure its width the ratio will be 11:1 that is the length of the river
from the start of its meandering to the end is 11 times longer than
its width”
Jag sÀger bara blomkÄl. Eller skÀrgÄrd, kustlinje, vattenpöl i grusplan. NÄgon skulle kanske vilja lÀgga till Buffons nÄlexperiment. Eller Mandelbrots fraktaler.
Vissa saker ser ut pÄ ett visst sÀtt. Av alldeles naturliga orsaker. Jag tror inte att sÄ mÄnga Àr bafflade av det. Det Àr bara nÀr det framstÀlls som bafflande som nÄgra bafflar.
Databöcker och pĂ€rmar börjar ta slut. Medan jag kastade dem kunde jag iaktta att de bildade en hög med en viss toppvinkel som verkade vara ganska konstant. Men dĂ€r finns ju redan begreppet rasvinkel – sĂ„ det Ă€r det inte sĂ„ bafflande som det skulle kunna vara om rasvinkel inte hade varit ett kĂ€nt och vedertaget begrepp.
Jag Àr inte bafflad alls av meandermatematiken. Meandrar gör ett vattendrag nÀr det flyter fram över lösa avlagringar. Meandrarna flyttar sig över tid och ibland snörs de av och blir korvsjöar. men det som Àr en ytterkurva idag, med erosion blir en innerkurva med deposition i morgon. Det Àr rent fysikaliska principer involverade.
Fascinerande, tankevÀckande javisst, men bafflande? NehejdÄ, inte alls.
Bafflandet som principip hÀnger samman med ett visst mÄtt av okunskap. Linné trodde svalor övervintrade pÄ sjöbotten, och inte vet jag om han eller nÄn annan inte blev bafflad över detta, men nÄn var det som tog reda pÄ hur det förhöll sig.
Eller vad himlakropp som befinner sig i universums centrum. Eller varför vissa Àrtblommor blev röda och andra vita. Eller varför bakterierna dog runt svampinfestationen.
Man bör sakna ett rejÀlare mÄtt av nyfikenhet för att bli bafflad.
Det hÀr bafflade iaf mig. Fascinerande lÀsning.
DĂ€r finns det verkligen anledning att hĂ€pna! Visserligen har principen med ”planet sling-shots” varit kĂ€nd och diskuterats lĂ€nge. Asimov tror jag var inne pĂ„ det för mer Ă€n femtio Ă„r sedan.
Men att hitta en sekvens som gör det möjligt i sĂ„ stor omfattning och dessutom genomföra det utan en enda miss – det bafflar. Verkligen.
DÄ ska jag idag skriva ett inlÀgg om nÄt bafflande. Kanske konstiga sammantrÀffanden?
Fast det dÀr med Pluto var vÀldigt mycket mer bafflande Àn det jag kan tÀnkas ha upplevt.
Gick inte och sÄg Paul nÀr han var hÀr för nÄgra mÄnader sedan. SÄ himla dyrt sÄ det gÄr inte ens att tÀnka. Och inte heller Art Garfunkel eller Barbara Streisand. (Hennes var ca 4000 sek!) (Och nÀstan lika dyrt kommer Joe Bonamassa att vara i höst. Jag grÄter!)
DÀremot gav barnen maken biljett till Dire Straits Experience. Och en biljett till mig med, fast jag inte fyller Är pÄ ett halvÄr. De ville vÀl att jag skulle hÄlla reda pÄ honom.
Och dottern mÄste ocksÄ klappa och plÄta innan hon slÀnger nÄgot. Och gÀrna plÄta frÄn olika vinklar. Och prova. Och plÄta det hon provar. I olika vinklar.
Har jag lĂ€rt mej ett nytt ord idag? Ja, jag tror det! Bafflande, apropĂ„ blomkĂ„l …. (del ett av flera, alla lika coola!)
MÄste gjort nÄgot fel, lÀnken fungerar ju inte. HÀr, en ny: http://youtu.be/ahXIMUkSXX0
Pysse: Taaack. Helt fascinerad av alla 3 filmerna.
Pysse: undrar om det finns likartad matematik om placering av fjÀll/pansarsköldar pÄ fiskar, reptiler och bÀltdjur?
Ja, tack Pysseliten! (Först tittade jag med rynkad panna och ”huh?” i hjĂ€rnan. Sedan loooog jag. Och tittade och tittade. Ska genast tipsa mattetokan i huset.)
Tack Pysse! JÀttekul för oss mattenördar.
[…] enades om att âDet var ödet!â and the rest is history. Att kommentatorn Magnus A. rĂ„kade se de tvĂ„ av regnet drĂ€nkta systrarna pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n […]
Skogsgurra! Neeej!
SĂ„ tack gode gud att jag fick en Filmjournalen 1921 av dig innan den kanske riskerade soptunnan… Den ledde till Ă€ndring av enrty in imdb och allting!
[…] enades om att âDet var ödet!â and the rest is history. Att kommentatorn Magnus A. rĂ„kade se de tvĂ„ av regnet drĂ€nkta systrarna pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n […]