Jomen håll med: förutom att jag fyller år, är ju februari årets tristaste och mest utdragna månad – även de år som det är inte är skottår.
Men helskotta, det är ju skottår i år! (Plötslig insikt: det är inte 21 dagar kvar utan 22.)
Eftersom jag ju har bott överallt i hela Sverige – Luleå, Täby, Stockholm, Eskilstuna, Eslöv, Lund – så vet jag precis hur vädret är i februari och att det faktiskt bara är en enda lång transportsträcka.
Luleå: fortsatt snövinter, ba.
Mälardalen: ostadigt väder med antingen snö eller is eller (Stockholm dårå) barmark.
Skåne: fortsatt höstväder, ba.
Därför måste vi hitta på nåt kul att göra resten av månaden. Vi kan ju googla webbkameror i olika delar av landet och se om det är snö eller ej!
Luleå har en lite dimmig vy från Stadshuset ner mot Storgatan. Snö i Stadsparken och ingen asfalt i sikte.Eskilstunas webbkamera bor i en kartong som vetter mot det uppsnofsade, men snöfria Fristadstorget och helt fel datering i nederkanten.Lund har ingen vettig kamera i stadskärnan, så vi får nöja oss med att titta på skateboardparken som håller på att byggas. Men är det snö vi ser?
Sedan kan man ju ägna sig åt att laga mat som man inte har gjort förut. Tydligen är pasta med citron och chiliflingor något alldeles i hästväg.
Alla är alldeles till sig i trasorna och säger att det inte finns något godare!
Någon som heter Melissa Clark har gjort N.Y. Times populäraste recept, och antingen klickar ni på länken ovan … eller så gör ni så här:
Ta fram citroner, pasta, olivolja, salt, socker, smör, chiliflingor, parmesanost, svartpeppar och kanske lite persilja.
Riv citronskalet på två citroner. Skala och ansa och pilla iordning de andra två så att det liksom bara är citron kvar av dem.
Koka ”citronköttet” i saltat vatten i två minuter. Plocka upp och låt det torka.
Lägg pastan i citronens gamla vatten och koka. (Spara lite av vattnet när pastan är färdig.)
Stek under tiden det stackars ”citronköttet” i olivolja och krydda med både salt och socker (som inte tar ut varandra) i 3–5 minuter; det ska liksom se lite karamelliserat ut. Ta upp och lägg på tallrik.
Blanda smör i citronens gamla olja och stek chiliflingorna och citronrivet. Häll i lite av pastavattnet, pastan, juicen från en citron, parmesanost, peppar och salt. Häll i det stekta citronköttet och den evetuella persiljan.
Servera, kanske med lite mer ost, lite mer olja, lite med av allt annat? Själv tycker jag att det låter som om rätten saknar både vitlök och krämfräs, men vad vet jag?
Så. Nu har vi roat oss med webbkameror och matlagning. Vad kan man mer göra? Inte åka Vasaloppet, inte resa till Thailand och inte skaffa nya löständer – sådant behöver man ju liksom inte uppmanas att göra. Ah, nu vet jag!
Ät lunch utomhus minst tio gånger!
Liksom … varför inte?
Alternativet är förstås att gå i ide och invänta mars … men är den månaden så himla mycket bättre?
Jeanne Margaine-Lacroix (1868–1930) var en fransk kläddesigner, och sådana kommer det ju tretton på dussinet. Jättetrist, verkligen.
Men det här är en som vi faktiskt borde kunna namnet på – ungefär som vi kan rabbla de andra design-tjommarna. (Och nu googlar jag de andra som jag borde kunna rabbla. Och fastnar på en fransk ingenjör som uppf… nej, det var inte honom vi skulle prata om nu.)
Genom tiderna har vi människor spökat ut oss i buktande blygdkapslar, silkiga strumpor, pudrade peruker, krångliga korsetter och prasslande pipkragar.
Den pipkrage som kallades kvarnhjul.
I modern tid har vi på 100 år gått från att till vardags inte visa ett enda dugg av kvinnokroppen till att gå på galafest i kortkort med magen bar. Eller så här avklätt, fast med tyg:
Jennifer Lopez 2000.Béyonce 2015.
En av framtidstänkarna runt förra sekelskiftet var nyss nämnda Jeanne Margaine-Lacroix, som hade tröttnat på (eller kanske bara hade fått en rolig idé?) de tunga, stora, långa, pyntade schabraken till klänningar som särskilt de övre klasserna klädde sig i. Så här såg man ut på gatan 1906 i …
… Storbritannien …… och Frankrike.
Men designern Jeanne Margaine-Lacroix hade börjat experimentera med tunnare och mer elastiska tyger och korsetter som inte var så bängliga. Den 15 maj 1908 anlitade hon tre mannekänger, som fick uppdraget att gå på promenad i de nydesignade underverken.
– Men dom är ju halvnakna! Och visar nästan brösten! Monstruöst är vad det är! sa tydligen människorna runt de tre kvinnorna. (Skrev i alla fall tidningarna, som naturligtvis rapporterade om skandalen.)
Klänningarna ovan, som var blåa, vita och bruna, skapade kaos på Longchamps kapplöpningsbana där kvinnorna promenerade fram och tillbaka under flera timmar.
Men … hade jag sett bilden utan att veta vad det handlade om, hade jag faktiskt inte sett något annorlunda med mitt relativt otränade modeöga. Vad det förvånade folket i Paris såg denna vårdag, var att det ju inte fanns plats till underkläder! I alla fall inte underkläder som de var vana vid: bastant korsett, underkjol och särk (nästan som ett nattlinne). I ett huj satte alla kläddesignerna i Paris igång att skapa det ena moderna plagget efter det andra. Kvinnorna blev överlyckliga och sades ha längtat efter ett nytt mode i flera årtionden.
Senare under 1908, men på samma kapplöpningsbana: brallor! På kvinnor! (Man vet dock inte vem som har designat dem.)Margaine-Lacroix-modeller i Parc de Vincennes (mars 1910), iklädda ”jupe-culotte” – alltså nästan långbyxor.
En brittisk klädhistoriker vid namn Susie Ralph har gett sig sjutton på att Jeanne Margaine-Lacroix ska få beröm och ära för det hon lyckades med – att få bort det viktorianska tramset och komma fram till det finfina flappermodet på 1920-talet.
Jeanne Margaine-Lacroix i Sydfrankrike med sina två barnbarn 1924.
Nu har jag läst på lite eftersom jag ju tycker att det ser ut att sitta en timglasformande korsett under de där revolutionerande klänningarna från 1908 – och jodå, något slags hopdragande funktion hade de. Men de var mycket, mycket mindre åtsittande än de tidigare korsetterna, som förutom revben, tarmar och lungor även klämde in massa underkläder. Poängen med de ”nya” klänningarna var att de skulle
vara bekvämare
inte markera midjan lika mycket
låta höfter och rumpa puta mindre
vara hypersexiga.
Ni som är intresserade av fler bilder, kan googla på Susie Ralph och Jeanne Margaine-Lacroix. Äh, jag gör det åt er: klicka!
När jag jobbade på Nationalencyklopedin hade vi under en tid inte bestämda arbetsplatser, så jag bar omkring på mina papper i en liten låda – och så jagade vi skrivbord som i den där förfärliga musikleken där det finns en stol för lite och den som inte hittar en sittplats åker ut medan ännu en stol tas bort. (Jag lärde mina barn att det var helt okej att inte vara med, när den leken under 20 år kördes på varenda barnkalas. Den nuvarande Tjugoettåringen var den enda som inte höll med, eftersom hon brukade vinna …)
Jag har hittat bilder på olika konstnärliga arbetsplatser, och finner dem oerhört fascinerande. Egentligen är jag nog avundsjuk, där jag ju sitter i en banal säng och skriver. Min dåliga arbetsplats är naturligtvis orsaken till att jag fortfarande varken har fått sommarprata eller ta emot Nobelpris. Så har vi bestämt det.
Men sepåfan … tydligen krävs varken bekvämlighet eller den modernaste dator för att skapa storverk.
Jane Austens skrivplats. Jag hade vält omkull det där bordet redan innan ens titelbladet var färdigt.Charlotte Brontës bord var lite mer svårvält.Precis sådär såg mitt bord på NE ut: som Susan Sontags. Cigg rökte jag dock aldrig.Hm. Detta ser lite konstruerat ut. Tulpaner på golvet? Nigella Lawson sitter alltså och skriver bland boktravar. Dem hade jag garanterat snubblat på och sparkat omkull vid första bästa tepaus.Här har jag ju varit på riktigt; det är Virgina Woolfs arbetsplats! Den absolut omysigaste världen kanske har skådat.Men se – Roald Dahl visste att boa in sig! Med en jättestor skrivplatta och öronlappsf… och en jättestor askkopp! Men Roald!Här står Klimt och målar på Damen med solfjädern. Är det en säng eller soffa i bakgrunden?Men snälla herr Munch, ni ser så bister ut med hela kroppen sådär i kors!– Välkommen till mitt enkla tjäll och ursäkta röran! måste Francis Bacon ha sagt …Dalí använde sig tydligen av en naken dam när han målade hästar?Ah, jo, där finns ju en naken dam också förstås …
Så nu är frågan hur ”man” bäst blir kreativ och inte prokrastinerar eller slöar till! Mår de flesta (som jag tror) bra av att jobba ostört eller är de bara lite onödigt kinkiga när de kräver rum med dörr som går att stänga?
Mitt önskearbetsrum ska ha en basketplan utanför fönstret, en säng, ett bord, en jättestor datorskärm och ett ännu större, proppfullt, kylskåp. Tror jag.
Det gäller att dra ut på den här dagen så mycket som det någonsin är möjligt. Klockan är nu 01:20, och jag tänker hålla mig vaken en stund till. Har ju fotograferat mig och allt:
Framför en bokhylla, precis som nobelpristagarna.
Förmodligen kommer jag att väckas vid halvsextiden på morgonen av familjen, även om min dyre make och husbonde samt djefla man har fått påminnas om att det är dags att köpa ett eller två presenter, gärna inslagna. Jag brukar ofta få rutiga skjortor eftersom Dressmans rea i början av februari är särdeles välkomnande. Fast egentligen önskar jag mig förstås bara fred på jorden och ett par nya knän samt en vänsterhäl med intakt fettkudde, men annars går det även bra med ett Wii2. (Ungefär lika ouppnåeligt som fred på jorden.)
Hela förmiddagen ska jag uppfinna nya stuprör och dammsuga bokhyllor, leta reda på en ruttnande mus i källaren (till och med CSI hade rynkat på näsan vid det här laget), komma på hur man byter lampa i källarkylskåpet (rapport kommer), limlaga en läckande stövel, öva på att stå på huvudet och sedan är klockan säkert halv åtta eller nåt. Då ska jag korra en årsredovisning där ordern lyder ”men det är bra ju färre fel du hittar”.
Sedan ska jag nog äta palt och semla till lunch. Därefter är det dags att åka till radion för att räkna lite fel som domare i ”Vi i femman”. (Jag har än så länge bara räknat lite halvfel utan konsekvenser.)
Sedan vill jag ha champagne!
Förhoppningsvis får jag något att äta till champagnen – chips är ju gott. Eller ännu en palt, kanske. Sedan borde vi ju sätta oss att titta på Groundhog Day! Om och om igen!
Och vips, är det den 3 februari och någon annans födelsedag.
För en tid sedan hade jag anledning att bli riktigt jävla skitförbannad. På en vuxen människa som jag bara har ytlig kontakt med, men som jag står i beroendeställning till. Männschan har betett sig som ett vansinnigt, mosat surkart och agerat bakom min rygg och jag kan inte ens med haddockska invektiv beskriva idiotin. Men jag vet att sansa mig, så jag blir liksom bara så här bister som Beckham:
Jahaja. Ja just det. Hm. (CC BY-SA 4.0)
Ibland, men inte särskilt ofta, blir jag rosenrasande. Tjugotreåringen brukar i sammanhanget berätta en förfärlig historia om när han som tioåring sattes att – utomhus – vakta den sovande, nyfödda lillebrorsan. När han tröttnade på vaktandet och den där lilla, jättetrista ungen bara sov och sov, gick han helt sonika in i huset och gjorde något annat.
För att han helt enkelt glömde bort att han hade fått ansvar för något.
Jag for omkring med amningsstinna bröst och städade och fejade och tvättade och sorterade och hade mig, när jag plötsligt såg den alltid lika glade tioåringen. Inomhus. Och då blev jag arg.
Tydligen skällde jag, vilket inte händer ofta. Tydligen var jag vansinnigt upprörd, vilket för tioåringen var helt ologiskt: den nyfödde sov ju fortfarande och hade inte blivit kidnappad. Tydligen – för själv minns jag inte alls detta.
Jag har försökt distrahera mig från ilskan häromdagen med roliga nyheter och kloka formuleringar. Det här, t.ex. var väl både kul och underligt?
Men vad, förutom glass, choklad, vin, öl och Bellmanhistorier hjälper mot vansinnesilska?
Smärta – vricka foten. Vips, är du mer arg på din egen klantighet än på det som gjorde dig arg.
Dålig kondition – spring upp och ner i en trappa tills mjölksyran bränner hål i låren och andhämtningen påminner om en sekruttbil. Den känslan är starkare än ilskan.
Angela’s Ashes eller dylik bok – läs! Man blir mindre arg på trivialiteter om man kommer på att barnen i Irland under en period sov på golvet och åt kol.
Big Bang Theory – titta på något roligt och skratta. Endorfinerna, serotoninet och testosteronet krockar med adrenaliet som blandas med dopaminet så att glukagon frigörs med noradrenalin i kombination med det fantastiska oxytocinet som krullar ihop östrogenet i öronsnäckan. (Japp. Vetenskapligt bevisat.)
Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har kommit ut på andra sidan om ilskan och då funnit att jag har blivit en bättre människa.
Jag vaknade efter blott sex timmars sömn, men av mig själv och utan mobilväckning. Eller … det trodde jag tills jag slog upp ögonen och hittade en knäpptyst Trettonåring sittande bredvid mig.
– Uuuuuh! Oj, vad du skrämde mig!
– Mina jeans är för små.
– Okej, ta fram alla byxor som du hittar i din garderob och släng dom här på sängen så kollar vi vad det finns.
Eftersom Trettonåringen är yngst, hamnar de andra barnens urvuxna kläder i hans garderob [gabberåb], så han kom med en försvarlig hög till mig, där i sängen.
– För små. Är alla andra uppe?
– Mhm. Femtonåringen tog bussen nyss, Artonåringen tar ur diskmaskinen och mamma dom här är ju faktiskt för stora.
– Nämen! Dom är ju mina! Åh, vad bra! Och pappa?
– Han sjunger i köket. Dom här brallorna är ju bajsbruna …
– Ja, dom var inte fina. Men kanske praktiska. Dom här då?
– Dom blir bra. Jag tar den här hoodien också.
– Bra, den har kapuschong.
– Luva heter det, mamma.
– Kapuschong heter det, käre son.
De bruna (som egentligen är beigefärgade) på toppen.
Pang, bom, skrammel och trallalaaa-sång hördes från nedervåningen. Jag låg kvar i sängen och funderade över lifvet och knäna samt Tjejvasan som jag inte kommer att kunna åka.
Ack.
Då ringde telefonen. Okänt nummer. Med min allra finaste och seriösaste företagarröst svarade jag, där jag halvlåg i sängen – iklädd t-shirt från 1982 och stora basketshorts:
– Hm, Lotten Bergman.
– Hej bla bla bla … komma på möte … diskutera … bla bla … onsdag klockan tio … föreläsning … bla … möte med oss?
– Vi skulle inte möjligtvis kunna fatta beslut redan nu?
– Javisst! Jag föredrar snabba beslut och tycker att möten egentligen bara är slöseri med tid. Fast man brukar ju få gofika.
Åh, en själsfrände. Vi fattade beslut om en tretimmarsföreläsning i mars och under telefonsamtalets gång mejlade vi offert och bekräftelser till varandra och häpp, så var det färdigt.
Jag hasade mig upp och gick ner till köket, där den sjungande djefla mannen hade gjort en kanna te, men även druckit upp allt. Pang, så hörde jag en musfälla slå igen under diskbänken.
– Hallå, hallå, lilla musen? sa jag och försökte att andas lugnt medan jag halvkisande tog mig fram till fällan.
Som var tom. Ingen mus, ingen leverpastej.
Resten av denna måndag ska jag gå en onlinekurs som jag fick i julklapp samtidigt som jag sorterar jeans, korrar en årsredovisning, dammsuger ovanvåningen och svarar på sju skrivregelsfrågemejl (bl.a. ”vad är det för skillnad på ’sätt’ och ’sett’ och varför stavas orden olika?”).
Men ooooo nej, vad hör jag?
– LOTTEN! Kan vi ha planeringsmöte?
– Oh noooo. Om vad?
– Framtiden!
– Du, hur gick den där låten som du sjöng i morse?
– Den här?
Och vips, har min djefla man glömt bort framtidsmötet.
Eftersom jag vill hålla mig väl med läsekretsen, lyder jag blint (nästan, eftersom jag inte har nått fram till Ninjas önskan om ”skillnaden mellan proletärt och monopolkapitalistiskt bajs”) läsekretsens önskemål om bloggämnen. Nyss skrev PK:
”Lotten, kan du inte skriva ett inlägg om din relation till senap, både idag och genom ditt liv?”
Självklart!
• Föddes.
• Åt ärtpuré.
• Fick korv på senap (min upplevelse av situationen). Tyckte om det.
• Köpte massa senap överallt.
• Fann att korv utan senap är som palt utan … palt.
• Fick fem barn, varav ett ibland hittas inne i kylen med munnen full av senap.
• Tog igår en bild på det samlade förrådet av senaper.
Vårt samlade bestånd av senap, fast med en slamkrypare.
Det här måste ju (jag är starkt påverkad av Belgradsresan) vara ett uttryck av vårt liv i överflöd? Eller orsaken till att vi inte har råd att köpa nya bilar och åka till Thailand som ”alla andra”?
(När jag var 12 år fick ”alla andra i klassen” 50 kr i månadspeng medan jag fick 25. [Ser man på, det motsvarar ungefär 250 respektive 125 kr.] När jag var 20 år kom ”alla andra” in på Scenskolan, men inte jag. När jag var … ja, ni förstår.)
Oh och ack, det är inte första gången! Vi är ena marodörer!
Tandkräm en masse 2006.No sweat 2006.Skafferiöverflöd 2007.
Till mitt försvar ska sägas att … eh … hm. Nej. I rest my case – vi måste nog rensa upp i senapsträsket.
Redan 2012 skrev jag att Nikola Tesla hade börjat bli allmänt känd, vilket han inte alls var bland gemene svenske man tidigare. (Nej, så kan man faktiskt inte skriva egentligen. Man trallala, si nu gjorde jag det ändå.) Dock ser jag att jag i det gamla inlägget skrev att det finns ”ett museum i huset där han bodde”. Det stämmer inte alls, vet jag nu.
I USA håller man på att fixa till ett finfint Tesla-museum efter att halva världen och Elon Musk (samt Olle & Lotten Bergman) har bidragit med pengar till projektet som heter ”Let’s Build a Goddamn Tesla Museum”. Det kommer att heta Tesla Science Center at Wardenclyffe och verkar bli något alldeles i hästväg.
Men tills vidare får man besöka huset som Tesla aldrig bodde i, men där det finns ett museum. Serberna som vi pratade med fnös lite:
– Tssssst, Tesla var bara här en gång, och då bodde han faktiskt på Hotel Moskva.
(Där även Olle & Lotten Bergman ju har bott.)
Museihuset ser så här pampigt ut i reklambroschyrer.Men det såg jag inte alls när jag kröp ihop i minusgraderna och den infernaliska vinden Košava kröp in under skinnet och jag dessutom var superduperfokuserad på Teslas duvor som visade mig vägen.
Vi gick på en guidad visning tillsammans med 14 nederländska funktionärer till vattenpolo-EM som just nu pågår i Belgrad. Eftersom DDM var lika orangeklädd som de, fattade de tycke för varandra och kunde inte sluta le i samförstånd.
”You may take photos, but videos are not allowed … Actually, I don’t care if you do videos, but if you put them on Youtube I will have to hunt you down and kill you”, sa guiden precis när jag filmade en liten snutt. Därför kan ni bara se den lilla videosnutten genom att ladda ner den häääär: ”Videos are not allowed …” (Jag stängde av inspelningen pronto.)
”System of generation, transmission and distribution of electricity.” (Hjälp mig gärna med de korrekta, svenska orden!)Teslas egen modell av en ”induction motor with short circuit rotor”.Detaljbild av Teslas fjärrstyrda båt, som han ”lekte med” i en jättestor vattentank i Madison Square Garden. (Då var den inte av av plexiglas.)”Magi!”, sa alla som tittade på hur båten styrdes fram och tillbaka.
Teslamuseet i Belgrad är verkligen inte stort. Det är sju små rum och inte särskilt många apparater. Men det är verkligen på riktigt. Allt pangade, surrade, dångade och blixtrade. Guiden delade ut lysrör till besökare som fick stå stilla och vänta medan han satte på the Tesla Coil – en högfrekvensoscillator som alstrade 500 kV – och vips, lyste lysrören. Så här har någon annan filmat det och lagt ut på Youtube, och följaktligen väl dödats av den unge guiden:
I museet finns även Teslas kassaskåp, som stod i det rum på Hotel New Yorker som han bodde i under sina tio sista år. Det var, trodde jag, på sin tid fullt av pengar eftersom Tesla var så rik att guiden hade lite svårt att beskriva förmögenheten. (I Wikipedia-artikeln står det att han dog utfattig, men enligt guiden stämmer det inte alls.) Men inte var det pengar i kassaskåpet: det var förstås fullt av ritningar och uträkningar, men allt försvann spårlöst och mystiskt när Tesla dog 1943. Man säger att han hade uppfunnit en ”dödsstråle” som inte skulle komma i orätta händer, så FBI agerade snabbt och analyserade ritningarna med hjälp av en ingenjör vid namn John G. Trump (Donalds farbror). Men sedan ”försvann” allt.
Jag satte mig att klämma och känna och peta på kassaskåpet och vrida på mekanismen, och har alltså varit så nära Teslas egna händer man idag kan vara.
Ni har säkert också hört om Teslas fäbless för duvor och hur han idag skulle ha fått en helt normal OCD-diagnos eftersom han gjorde allt i tretal, varken åt mat eller sov som man bör och alltid bar handskar av rädsla för smuts och bakteriehärdar.
Två dagar innan han hittades död på hotellrummet, hade han hängt en ”stör ej”-skylt på handtaget …
Tesla kremerades (mot sina och släktingarnas instruktioner) och gravsattes, men grävdes upp igen för att faktiskt placeras i museet i Belgrad, som öppnades 1957.
Nu ligger hans aska i den här urna. Inne på museet.
Även om han var knepig och underlig och oftast hellre ville vara ensam och jobba än att umgås, hade han många vänner och beundrare. Uppåt 2 000 personer kom på begravningen, och kistan bars av Nobelpristagare.
På söndagsmorgonen dök en serbisk, ung molekylärbiolog upp vid vår lägenhet för att äta frukost med oss. Vi skulle bara gå till ett café och snacka lite. Tre timmar senare ramlade jag och Olle ner i våra sängar, fullständigt slut i huvudet och nedkylda till minsta lilla cellmembran.
– Här får ni rökt bacon från mina föräldrars gård. Smakar bättre än någon annanstans i världen! sa Aleksej stolt.
Först tog unge Aleksej oss till ett helt vanligt, modernt café där vi – som på alla andra ställen – fick dagens första dos av passiv rökning. Vi bestämde oss för att gå vidare till ett annat, mera genuint frukostplejs, så vi drack bara lite te. Sedan tog vi oss till en av stadens söndagsmarknader för mat och prylar. Det skulle bara bli ett kort besök, för vi skulle ju äta frukost strax och var alldeles för dåligt klädda för att vara utomhus.
Entrén till marknaden … där vi ju bara skulle vara en liten, liten stund.Men tyvärr hamnade vi i himmelriket. Det var helt omöjligt att gå härifrån.
Serber från landsbygden åker in till marknaden vid sjusnåret alla söndagar året runt. Belgradborna tar sig också till marknaden och handlar allt de behöver för den närmaste veckan – och jag kunde inte sluta oooa och aaaahaaaa. Aleksej visade oss vad som var prisvärt och vi bara skakade på huvudet, för vi kan ju inte släpa med oss massa mat hem. Samtidigt som vi njöt, frös vi. Satan i helvetes gåshud vad kallt det var. Jag må vara en lulebo som har frusit en och annan gång i mitt liv, men minus 2 °C och en pinande fuktkall vind i kombination med för tunna kläder i för få lager och varken mössa eller vantar (vi skulle ju bara äta frukost på café!) höll på att göra mig helt från vettet.
– Vi bor fan i DDR såsom vår mat ser ut! sa jag med hackande tänder.
– ”Heaps of tomatoes, lashings of bread” eller hur Blyton nu skrev, sa Olle och försökte hitta blodcirkulationen i näsan.
– Dansk, förbannad fläskfilé med antibiotika och vatteninjicerade kycklingfiléer! fnös jag och öppnade kappan för att kolla om det fanns någon värme i armhålorna.
– ”Jag tumlar omkring i mina paprikor som en delfin i havet”, som Joakim von Anka sa … mumlade Olle och ställde sig att göra tåhävningar.
Tomatkross och inlagda (syrade) chilifrukter såldes på detta sätt vid alla bord.Här prutar Aleksej lite på priset till en flaska blåbärsvin, som han tyckte borde passa oss svenskar i Vasaloppstider. (Den köpte vi.)Paprikor i små prydliga paket – vissa starka, andra söta. (En bunt för 130 RSD motsvarar ungefär 10 kr. Den köpte vi.)Kokt kålhuvud med chiliflingor åt vi på restaurang i fredags – överjordiskt gott!En tandlös gumma som närmar sig 90. Hon bor på landet utanför Belgrad och har under hela livet åkt in till stan för att sälja sina grödor.
Säg att man föddes i kungariket Jugoslavien 1930. Då har man varit med om
andra världskriget och invasionen av Tyskland 1941 med tillhörande inbördeskrig mellan partisaner och tjetniker
Titos uppbyggnad av en socialistisk stat som fungerade förhållandevis väl med goda relationer med stora delar av världen
Titos död 1980 och sönderfallet av Jugoslavien
de jugoslaviska krigen 1991–99 med Natos avslutande jättbombning
tiden därefter, som till största delen är en kamp för överlevnad med 50-procentig arbetslöshet bland unga.
Om man föddes i Sverige 1930 har man bl.a. varit med om ransoneringskort och mörkläggning, välfärdssamhällets uppbyggnad, Borg & Stenmark, yuppieåren, politiker som ljuger (om t.ex. Toblerone), diskussioner om giftig båtbottenfärg och det faktum att vi äter semlor allt tidigare på året. (Man får raljera, det får man.)
När vi efter ett par timmar förstod hur de tyska soldaterna kände sig i den ryska snön (nåja) och när de utan mat var instängda i Stalingrad 1942 (nåja), drog vi oss bort från marknaden för att hitta frukost och värme. Men ute på gatan fastnade vi hos en skärp- och portmonnäförsäljare.
Aleksej frågade damen som sålde läderprylar vad ett par handskar kostade. Sedan kom vi nästan inte vidare.
– Vad kostar handskarna?
– 1 200
– Okej, tack.
– 600!
– Nej tack.
– 300!
– Nej, snälla damen, jag vill inte köpa.
– Köp!
– Nejnej, jag vill in…
– Köp! KÖP!
– NEJ!
Min stelfrusna och omatade hjärna hängde inte med i svängarna … och jag förstod ju inte då vad som sades utan kunde bara se att Aleksej och damen var oense om något. Men jag skulle ju förstås ha köpt något av henne! (Det handlade alltså om 300 RSD, som är ett par tior.)
När vi till slut kom in i värmen på ett café, fick vi där tillåtelse att äta vår medhavda och på marknaden inköpta burek – en brödig fettbomb med ost, som tillsammans med turkiskt kaffe (som man måste tugga) värmde upp oss till oigenkännlighet. Jag kunde efter 20 minuter till och med uttala ventriloquist. Och så fick vi i oss dagens andra portion cigarettrök.
Lurade av cafévärmen begav vi oss än en gång ut på Belgrads gator och torg, bara för att snabbt bli lika frusna igen. Aleksej berättade affekterat om sina kompisar som inte har råd att utbilda sig (det kan kosta uppåt 10–20 000 kr per år) och hur de hankar sig fram och tar vilka jobb som än erbjuds dem. Hans bästa kompis jobbar med att lasta av lastbilar tio timmar per dag och sju dagar i veckan för 1 500 kr i månaden. Alla hus förfaller, korruptionen dödar alla försök till småföretagande, skolorna funkar bedrövligt och alla begär mutor vid alla tillfällen.
– Jag blev stoppad för fortkörning häromdagen när jag körde 68 km/h där det var 60-gräns. Polisen sa ”du körde 8 km/h för fort, men du behöver inte betala böterna om du istället ger mig [motsvarande] 300 kr”. Så då gjorde jag det.
– Se, så husen förfaller! sa Aleksej uppbragt. Vi tar hand om våra fina byggnader precis som vi tar hand om våra barn – de föds perfekta och så tar vi inte hand om dem utan låter dem bara förfalla!
Jag fick i kommentatorsbåset frågan om det är smutsigt i Belgrad, och det tycker jag nog inte. Det är trasigt och ovårdat och man snubblar hela tiden ner i djupa hål i gator och på trottoarer. Men nej, jag kan inte säga att det är smutsigt. Dock var alla som vi pratade med väldigt, väldigt kritiska till hur deras faktiskt älskade land vanvårdas. Alla är överens om att korruptionen måste lagstiftas bort och att utbildning är framtiden. De som tar sig hela vägen genom universitetsstudierna tar en examen som är högt respekterad i hela världen; serberna vet hur man studerar under press, har inte fått något gratis och är beredda att hugga i på ett sätt som man inte ser hos studenter från vissa ”mer välskötta länder”.
(Visst längtar man innerligt efter en snilleblixt som löser alla problem i hela världen? Tänk ändå om kokt kålhuvud med chili skulle kunna vara lösningen … Så enkelt, så gott.)
Det sista som hände innan vi tog oss hem till värmen igen, var att jag tog fram min mobil för att fotografera mig själv; jag ville dokumentera hur jag frös. De frusna fingrarna lydde inte, och jag lät telefonen åka i gatan med en himla smäll.
Men vad tusan gör det att min mobil gick i bitar? Allt annat är ju faktiskt bra …
Jag har ett hål i hjärnan där ordet ”Belgrad” egentligen ska sitta. Varje gång jag ska säga eller skriva ”Belgrad”, måste jag först tänka: ”Det är inte Belgien, men nästan, alltså Belg…rad!” Vi får se hur det går om jag någonsin åker till Bolgorod.
Det forna Jugoslavien är komplicerat att beskriva vad gäller precis allt. Språk, kynne, religiositet, konst, litteratur, historia – och alla som vi har träffat tycker jättemycket om att prata om det. De är alla otroligt pålästa när det gäller Norden och vi kan nästan inte bidra med något nytt! De vet att Karin Larsson var konstnär, att August Strindberg och Carl Larsson var kompisar, men blev ovänner och att Ingmar Bergman ofta var dålig i magen. När våra kompisar idag började prata om vad Herman Lindqvist hade sagt i ett tv-program på History Channel, blev vi inte ens förvånade.
Titta nu på den här oerhört irriterande skylten som sitter på ett av alla intressanta hus här.
MEN VAD STÅR DET? Är det en balettakademi? Har en stor konstnär fötts inne på gården? Eller EP (45-varvare) år 1951 spelats i en Porsche?
Jag finner det ofantligt dumt att jag inte behärskar det kyrilliska alfabetet och kan inte acceptera att all den information som man dräller omkring sig i Belgrad inte kan kliva in i mitt förstånd. Jag har ju till exempel massa plats där ordet ”Belgrad” borde sitta.
Vad står det på skylten bland allt kött på restaurangen? ”Korvkaka”?
Under den senaste middagen (vi äter bara på restaurang här) satt jag nära, nära ett serbiskt par och försökte klämma dem på allt om de två alfabetena som används. Jag hade nämligen läst på Wikipedia:
”Det kyrilliska alfabetet anses vara mer traditionellt och har officiell status i Serbien som enligt konstitutionen 2006 är den ’officiella skriften’, till skillnad från det latinska alfabetet, vilket anses vara en ’skrift i officiellt bruk’. […] Det kyrilliska alfabetet är vanligast i offentliga sammanhang medan det latinska är vanligare i vardagsbruk.”
Här kommer nu det serbiska alfabetets versaler i två versioner:
kyrilliska:
А
Б
В
Г
Д
Ђ
Е
Ж
З
И
Ј
К
Л
Љ
М
Н
Њ
О
П
Р
С
Т
Ћ
У
Ф
Х
Ц
Ч
Џ
Ш
latinska:
A
B
V
G
D
Đ
E
Ž
Z
I
J
K
L
LJ
M
N
NJ
O
P
R
S
T
Ć
U
F
H
C
Č
DŽ
Š
Den här bilden tog jag egentligen bara för att AC:n verkligen inte smälter in mellan statyerna – men nu ser jag att det förmodligen står något i stil med ”detta stekhus monterades med keruber här och där” strax under apparaten.
Skolbarnen lär sig först det kyrilliska alfabetet, och från ungefär tredje årskurs fyller man på med det latinska alfabetet. Men barnen får på inga villkor glömma det kyrilliska, för slutexamen i det som motsvarar gymnasiet måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Andjela (som skrivs Anđela eller Анђела) i vårt sällskap blev underkänd på sitt slutprov trots att hon hade svarat rätt på alla frågor eftersom hon halvvägs in i provet gled över till latinska bosktäver utan att tänka på det …
Graffitin klottras tll exempel väldigt sällan med kyrilliska bokstäver.
Alla officiella dokument måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Alla lagtexter, rättegångsdokument, kontrakt – allt. Om man är 65 år, skriver man med kyrilliska eftersom det ”känns rätt”, medan man som 21-åring inte skulle komma på tanken att använda något annat än latinska bokstäver. Tidningar kommer ut i båda varianterna, bussar skyltas ibland latinska och ibland kyrilliska bokstäver och ingen vill släppa de kyrilliska trots att alla ändå anser att de latinska är mycket mer praktiska.
Fast ibland är skyltarna inte bara begripliga utan faktiskt … på svenska?
När det igår regnade som värst, skulle jag köpa en mugg te på den stora gågatan. Jag valde och valde och tog en bild på en dunkappa som skulle illustrera hur inte-varmt vi har, när jag plötsligt något bekant i ögonvrån.
En kanelbullekiosk i Belgrad!
Det var då för väl att kanelbullen skrevs med latinska bokstäver, för hade det stått канeлбуллe istället, hade jag tolkat det som kahejvirre och bestämt mig för att det nog var ett slags whisky.
