Hoppa till innehåll

Matmarknad i ett svinkallt Belgrad

På söndagsmorgonen dök en serbisk, ung molekylärbiolog upp vid vår lägenhet för att äta frukost med oss. Vi skulle bara gå till ett café och snacka lite. Tre timmar senare ramlade jag och Olle ner i våra sängar, fullständigt slut i huvudet och nedkylda till minsta lilla cellmembran.

smokedbacon
– Här får ni rökt bacon från mina föräldrars gård. Smakar bättre än någon annanstans i världen! sa Aleksej stolt.

Först tog unge Aleksej oss till ett helt vanligt, modernt café där vi – som på alla andra ställen – fick dagens första dos av passiv rökning. Vi bestämde oss för att gå vidare till ett annat, mera genuint frukostplejs, så vi drack bara lite te. Sedan tog vi oss till en av stadens söndagsmarknader för mat och prylar. Det skulle bara bli ett kort besök, för vi skulle ju äta frukost strax och var alldeles för dåligt klädda för att vara utomhus.

marknadentre
Entrén till marknaden … där vi ju bara skulle vara en liten, liten stund.
banangubbe2
Men tyvärr hamnade vi i himmelriket. Det var helt omöjligt att gå härifrån.

Serber från landsbygden åker in till marknaden vid sjusnåret alla söndagar året runt. Belgradborna tar sig också till marknaden och handlar allt de behöver för den närmaste veckan – och jag kunde inte sluta oooa och aaaahaaaa. Aleksej visade oss vad som var prisvärt och vi bara skakade på huvudet, för vi kan ju inte släpa med oss massa mat hem. Samtidigt som vi njöt, frös vi. Satan i helvetes gåshud vad kallt det var. Jag må vara en lulebo som har frusit en och annan gång i mitt liv, men minus 2 °C och en pinande fuktkall vind i kombination med för tunna kläder i för få lager och varken mössa eller vantar (vi skulle ju bara äta frukost på café!) höll på att göra mig helt från vettet.

– Vi bor fan i DDR såsom vår mat ser ut! sa jag med hackande tänder.
– ”Heaps of tomatoes, lashings of bread” eller hur Blyton nu skrev, sa Olle och försökte hitta blodcirkulationen i näsan.
– Dansk, förbannad fläskfilé med antibiotika och vatteninjicerade kycklingfiléer! fnös jag och öppnade kappan för att kolla om det fanns någon värme i armhålorna.
– ”Jag tumlar omkring i mina paprikor som en delfin i havet”, som Joakim von Anka sa … mumlade Olle och ställde sig att göra tåhävningar.

tomatkross
Tomatkross och inlagda (syrade) chilifrukter såldes på detta sätt vid alla bord.
bluberrywine
Här prutar Aleksej lite på priset till en flaska blåbärsvin, som han tyckte borde passa oss svenskar i Vasaloppstider. (Den köpte vi.)
paprika
Paprikor i små prydliga paket – vissa starka, andra söta. (En bunt för 130 RSD motsvarar ungefär 10 kr. Den köpte vi.)
chilikal
Kokt kålhuvud med chiliflingor åt vi på restaurang i fredags – överjordiskt gott!
gamlatanten
En tandlös gumma som närmar sig 90. Hon bor på landet utanför Belgrad och har under hela livet åkt in till stan för att sälja sina grödor.

Säg att man föddes i kungariket Jugoslavien 1930. Då har man varit med om

  • andra världskriget och invasionen av Tyskland 1941 med tillhörande inbördeskrig mellan partisaner och tjetniker
  • Titos uppbyggnad av en socialistisk stat som fungerade förhållandevis väl med goda relationer med stora delar av världen
  • Titos död 1980 och sönderfallet av Jugoslavien
  • de jugoslaviska krigen 1991–99 med Natos avslutande jättbombning
  • tiden därefter, som till största delen är en kamp för överlevnad med 50-procentig arbetslöshet bland unga.

Om man föddes i Sverige 1930 har man bl.a. varit med om ransoneringskort och mörkläggning, välfärdssamhällets uppbyggnad, Borg & Stenmark, yuppieåren, politiker som ljuger (om t.ex. Toblerone), diskussioner om giftig båtbottenfärg och det faktum att vi äter semlor allt tidigare på året. (Man får raljera, det får man.)

När vi efter ett par timmar förstod hur de tyska soldaterna kände sig i den ryska snön (nåja) och när de utan mat var instängda i Stalingrad 1942 (nåja), drog vi oss bort från marknaden för att hitta frukost och värme. Men ute på gatan fastnade vi hos en skärp- och portmonnäförsäljare.

aleksejintebuy
Aleksej frågade damen som sålde läderprylar vad ett par handskar kostade. Sedan kom vi nästan inte vidare.

– Vad kostar handskarna?
– 1 200
– Okej, tack.
– 600!
– Nej tack.
– 300!
– Nej, snälla damen, jag vill inte köpa.
– Köp!
– Nejnej, jag vill in…
– Köp! KÖP!
– NEJ!

Min stelfrusna och omatade hjärna hängde inte med i svängarna … och jag förstod ju inte då vad som sades utan kunde bara se att Aleksej och damen var oense om något. Men jag skulle ju förstås ha köpt något av henne! (Det handlade alltså om 300 RSD, som är ett par tior.)

När vi till slut kom in i värmen på ett café, fick vi där tillåtelse att äta vår medhavda och på marknaden inköpta burek – en brödig fettbomb med ost, som tillsammans med turkiskt kaffe (som man måste tugga) värmde upp oss till oigenkännlighet. Jag kunde efter 20 minuter till och med uttala ventriloquist. Och så fick vi i oss dagens andra portion cigarettrök.

frukostburek
Vår flottiga frukost vid lunchtid: burek!

Lurade av cafévärmen begav vi oss än en gång ut på Belgrads gator och torg, bara för att snabbt bli lika frusna igen. Aleksej berättade affekterat om sina kompisar som inte har råd att utbilda sig (det kan kosta uppåt 10–20 000 kr per år) och hur de hankar sig fram och tar vilka jobb som än erbjuds dem. Hans bästa kompis jobbar med att lasta av lastbilar tio timmar per dag och sju dagar i veckan för 1 500 kr i månaden. Alla hus förfaller, korruptionen dödar alla försök till småföretagande, skolorna funkar bedrövligt och alla begär mutor vid alla tillfällen.

– Jag blev stoppad för fortkörning häromdagen när jag körde 68 km/h där det var 60-gräns. Polisen sa ”du körde 8 km/h för fort, men du behöver inte betala böterna om du istället ger mig [motsvarande] 300 kr”. Så då gjorde jag det.

trasigthus
– Se, så husen förfaller! sa Aleksej uppbragt. Vi tar hand om våra fina byggnader precis som vi tar hand om våra barn – de föds perfekta och så tar vi inte hand om dem utan låter dem bara förfalla!

Jag fick i kommentatorsbåset frågan om det är smutsigt i Belgrad, och det tycker jag nog inte. Det är trasigt och ovårdat och man snubblar hela tiden ner i djupa hål i gator och på trottoarer. Men nej, jag kan inte säga att det är smutsigt. Dock var alla som vi pratade med väldigt, väldigt kritiska till hur deras faktiskt älskade land vanvårdas. Alla är överens om att korruptionen måste lagstiftas bort och att utbildning är framtiden. De som tar sig hela vägen genom universitetsstudierna tar en examen som är högt respekterad i hela världen; serberna vet hur man studerar under press, har inte fått något gratis och är beredda att hugga i på ett sätt som man inte ser hos studenter från vissa ”mer välskötta länder”.

(Visst längtar man innerligt efter en snilleblixt som löser alla problem i hela världen? Tänk ändå om kokt kålhuvud med chili skulle kunna vara lösningen … Så enkelt, så gott.)

Det sista som hände innan vi tog oss hem till värmen igen, var att jag tog fram min mobil för att fotografera mig själv; jag ville dokumentera hur jag frös. De frusna fingrarna lydde inte, och jag lät telefonen åka i gatan med en himla smäll.

trasigiphone
Men vad tusan gör det att min mobil gick i bitar? Allt annat är ju faktiskt bra …
Share
Publicerat iBloggen

54 kommentarer

  1. Jag ser inte banangubben, stackars mig!

    Kokt kål med chilipulver låter verkligen inte så … men om du säger att det är gott så måste jag tro dig.

    För övrigt: brrrrrr! Kylan gick liksom igenom ända hit. Hamnade ni ofta i det där hoppande-knäskålar-tillståndet som är så svårt att behärska?

    (Här är det bara -10 °, det var inte värst, jämfört med vad det har brukat vara på nätterna på sistone. Men här har jag ju lämpliga kläder om jag går utomhus.)

  2. Schäkta, men du som har en historiker med dig kan väl be honom förklara för mig hur den hungriga och frusna tyska armén lyckades slå sig ut från Stalingrad. Det har jag alltid undrat.

  3. PK

    Niklas, dom tog pendeltåget. Tågen gick alltid i tid på vintern förr i tiden på den gamla goda tiden som var förr.

  4. Du menar innan rälsen sprack när det blev minusgrader? På den tiden då järn var järn och ingenting annat? Jag förstår. Tack!

  5. Ökenråttan

    Skärptantens kappa var ju läcker, med dom där passpoalerna i avvikande färg. Hur mycket ville hon ha för den, tror du?

  6. Jag tror inte att någon sansad och vettig människa hade tagit av sig ett enda ytterplagg ens under pistolhot i den vidriga kylan, så … ptja, kanske en sisådär 50 kronor hade hon nog velat ha för kappan …

  7. Niklas, jag är inte historiker utan bara en googliker som blev nyfiken på din fråga (plus att PK’s svar verkar suspekt). Jag hittade följande text om slaget vid Stalingrad 1943:
    “Den 2 februari 1943 upphörde det sista tyska motståndet. Hitler var rasande och anklagade von Paulus och Göring för de oerhörda förlusterna, istället för att rannsaka sig själv. Tyskarna förlorade nästan 250,000 man och ytterligare 91,000 tillfångatogs av ryssarna. Av dessa skulle endast cirka 6,000 återse Tyskland nästan 10 år efter krigsslutet.”

    Ja, dom blev alltså kvar …

  8. Fast det här var kanske det intressanta stycket: “När alla försök att rädda den inneslutna armén misslyckats, var deras enda chans att överleva vintern på de ransoner som de tyska transportplanen lyckades flyga in, vilket var alldeles för lite. Tiotusentals tyskar dog av sjukdomar och svält medan fickan krympte. Den 10 december anfölls den tyska utsvultna armén av sovjetiska styrkor. I mitten av januari 1943 förlorades de två sista flygfälten som fanns tillgängliga i fickan, vilket innebar att inga mer förnödenheter kunde flyga in.”

  9. Ibland är man verkligen populärkulturskadad. Jag känner förstås till en del om Stalingrad under andra världskriget, men det allra första som dyker upp i huvudet vid omnämnandet är inte faktisk historia utan Jude Law med prickskyttegevär, i filmen Enemy at the gates. Som jag inte ens tycker är världens bästa film även om den är ganska sevärd.

  10. Nå och väl, nu ser jag i alla fall farbrorn och bananerna!

  11. Tack ÖR!

  12. PK

    Annika! Ut ur mitt huvud, NU!

  13. Är jag kvar än?

    Heheee …

  14. Räknar man tyska förluster, så var nog Stalingrad Hitlers största misstag. Annars var hans inställning under hela kriget att förbanden skulle strida till sista man hellre än att retirera, vilket många gånger hade varit klokare.

  15. Ni är ju inte kloka nånstans!

  16. PK

    Har dom lågenergiPitlampor i Belgrad?

  17. Pysseliten: det finns två fantastiska romaner som beskriver Stalingrad-eländet på ett sätt som är både spännande och förklarande, och samtidigt så gripande att du förmodligen aldrig glömmer dem.

    Sök på Bokborsen efter följande titlar:
    • Gerlach, Heinrich: Dödsdömd armé
    • Plievier, Theodor: Stalingrad

    Här ett intressant föremål som du ska titta på nästa gång ni passerar Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin (inte långt från KDW!):
    https://en.wikipedia.org/wiki/Stalingrad_Madonna

    Gudskelov för omvärlden (men knappast för de tyska soldaterna) att Hitler la sig i krigandet! Om hans generaler hade fått utöva sin kompetens ostörda vete fasen hur det kunde ha gått! (Klart att USA med sin industriella kapacitet hade segrat till slut, men förstörelsen och dödandet hade blivit ännu mer omfattande!). Hitler fick öknamnet GröFaz – “Größter Feldherr aller Zeiten”.

    Öster om Berlin är alla betydande städer präglade av huruvida Hitler ville ha dem försvarade eller inte. Sålunda blev t.ex. Königsberg och Breslau till grus. medan t.ex. Vilnius och Kraków fick stå kvar.

  18. mikaels

    “Titos uppbyggnad av en socialistisk stat som fungerade förhållandevis väl”
    Nåja, det beror väl lite på vilken definition av ‘väl’ man använder 😉
    Här är en hint om hur Tito höll landet lugnt: “SFRJ (Socialistiska federativa republiken Jugoslavien) hade under sin storhetstid (1960–1989) Europas tredje starkaste armé, JNA även kallad “folkets armé”. Armén var den största utgiften för landet”
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslavien#Federationen_Jugoslavien_.281945.E2.80.931992.29

    Och ändå lyckades staten inte hindra Ustasja från att först skjuta den jugoslaviske ambassadören i Stockholm, och sedan iscensätta en flygkapning för att frita mördarna, under 1971-72.

    Men, med socialistiska mått mätt är det kanske hyfsat väl, ändå 😉

  19. Ökenråttan

    Lille Maken var i Belgrad för nåt år sen. Det var svenska Vitterhetsakademien som bjudits in till den serbiska motsvarigheten och där satt dom och var vittra i en byggnad som inte alls vittrade.

    I hans frånvaro uppfann jag min fantastiska metod för att gå ned i vikt. Jag döpte den till belgradmetoden.

  20. Helt riktigt, Mikaels – ”fungerade förhållandevis väl” är inte mina ord utan våra serbiska vänners. Ojojoj, vilka historier de kunde berätta …

  21. Låt höra, Ökenråttan: vi kanske kan göra dig rik på kuppen!

    (För övrigt är ”bantningsfanatismen” ett hån mot alla som vänder på slantarna i Serbien och liknande kulturer.)

  22. Ja, det var sannerligen ett intressant föremål! Den tavlan vill jag se nästa gång jag besöker Berlin.

  23. Det finns uppgifter om att den Brittiska underrättelsetjänsten avstyrde mord på Hitler eftersom han var en så exceptionellt dålig fältherre, och då på sitt sätt hjälpte de allierade. Dessa har aldrig kunnat bekräftas och är sannolikt myter. Hade han mördats under kriget så hade sannolikt kompetenta befälhavare tagit över och det hela hade tagit än längre tid. Ingen besegrar Industriell Övermakt, som Olle var inne på.

    En tredje skildring om slaget om Stalingrad jag kan rekommendera är Antony Beevors bok om slaget. Han köper inte uppgifterna om de duellerande krypskyttarna.

  24. Ökenråttan

    I met Lassie. Jag har hört Martin L. K. live. På kårhuset i Stockholm.

  25. Jag måste säga att det här har blivit ett … **söker ord** … ovanligt fint bås, på ett lite oväntat sätt. Seriösa historiediskussioner, ett fantastiskt konstverk jag inte minns mig ha sett förut, och på samma gång bananer. (Och kål, men jag är synnerligen misstänksam mot kålen.) Och Eddie Izzard, förstås, men det har väl aldrig funnits ett bås i blogghistorien där inte Eddie Izzard passar.

    (Jag äter alltså en banan om dagen i min frukostyoghurt, utom ändarna ty dem kräver resident screecher, jag menar kakaduan, och utan dem blir han helt otröstlig.)

    Nu tänker jag plötsligt på katedralerna i Coventry, på grund av vad jag läste om den där Madonna-tavlan som DDM (jag menar Olle Bergman, behöver jag kanske förklara för nytillkomna tittare) länkade till. Jag som är alldeles ateistisk måste säga att den nya katedralen i Coventry tillsammans med den gamla katedralen i Coventry, hör till mitt livs absolut starkaste upplevelser av det man kallar “historiens vingslag”. Här är en enkel översikt över katedralsituationen.

    När vi (mamman och jag, så länge sedan som 1978) först hade njutit av den nya katedralen med alla dess intressanta hälsningar från hela världen, gick vi in i resterna av den sönderbombade gamla, och … tappade andan. Ett stort kors sammanfogat av nästan sönderbrända bjälkar, rest och anslaget med texten “God, forgive us” anordnat och betalat av unga tyska studenter som efter kriget var med och röjde upp (berättelsen påstår att just de två bjälkarna påträffades just i korsform …), det var så starkt att jag sällan har varit med om maken. Och det glömmer jag ju tydligen aldrig, eftersom det är 38 år sedan.

    Jag vet inte hur man beskriver en sådan känsla. ***whhhoooossshhhh i magen, och var fanken la jag pappersnäsdukarna?***

  26. … och ursäkta ett plötsligt litet känsloanfall.

    MLK-day hade jag ju alldeles glömt. I have a dream, men när blir den realiserad?

  27. Åh, Ökenråttan, när?

  28. Ninja i Kolakaramellrike

    Starke Mannen är en utomordentligt kunnig amatörhistoriker med WW II som specialitet.

  29. Jag känner mig lite anniksk. När ÖR säger “Jag har hört Martin L. K. live. På kårhuset i Stockholm” uppstår någon form av motmening: “Jag har sett Martin L. K. dead. På bårhuset i Stockholm”

  30. Nu hittar jag inte länken, men det var inte Hitlers beslut att sluta bomba de brittiska flygfälten i september 1940. Det var hans generaler som inte hade insett hur illa åtgånget det brittiska luftförsvaret ejengkligen var. Två veckor till och det hade varit kört. Bägge sidor övergick i stället till att terrorbomba civila, något som bara cementerade motståndsviljan på bägge sidor.

  31. **fnissar överraskande våldsamt åt SG; behöver snyta sig**

  32. Ökenråttan

    Nää SG, dö va han inte. Han rörde på sej.

  33. Nämen Skogsgurra. Nu fick jag ju te uppåt näsan igen. Frust!

  34. PK

    Ett litet personligt ljus i mörkret efter Bowies bortgång är att jag har fått tummen ur och lyssnat på för mej okända plattor ut hans rika produktion. Och hittat pärlor som är nya för mej. En av låtarna som jag fastnat för, är från skivan Station to Station från 1976. Det är en cover som han arrangerat på ett stämningsfullt sätt och han sjunger med en innerlighet och känsla som ger mej lite gåshud.
    Wild is the wind; https://youtu.be/VbpMpRq6DV4

  35. Örjan

    Kokta kålhuvudet- tydligen gott.
    Men vad tillagade man av resten på kålhuvudet?
    Någon form av välsmakande soppa? Eller användes det för tillverkning/-lagning av surkål?
    Livet är fyllt av gåtor.

  36. LupusLupus99

    Dödsfallen avlöser varandra då Glenn Frey har avlidit.
    Han blev 67 år gammal.

  37. Men alltså …

    Jag trodde att det var jag som var i PK:s huvud (jajamensan, det är ju så fiiiint där!), men nu är han inne i mitt också.

    Så vackert.

  38. LupusLupus99

    jadu, Annika. Dale var lika gammal som Glenn dessutom…

  39. Och nu passar det ju ovanligt bra med All the Young Dudes, som Bowie skrev åt Mott, och i just denna video ser vi tydligt Dale Griffin vid trumsetet.

    Suck.

  40. Standin’ on a corner. Winslow, Arizona.

    Just det har jag gjort. Var väl ingen särskilt fine sight to see. Men då kom en kille och frågade varför jag stod där. Tom Osborne. Mannen bakom HP-kalkylatorerna. Så kan det vara i nördarnas värld.

  41. HK

    Nu har jag läst hela vägen hit och tagit del av konst, historia, musik och mycket annat; men saknar förklaring till att Båsmor inte köpte ett par värmande och billiga handskar där av gumman …

  42. Nämen asså liksom, vi skulle bara gå ett par meter ner på gatan och värma oss i ett café … och jag var lite trögtänkt. Och gumman var verkligen helt galen. Och Aleksej sa att vi skulle skynda oss bort till caféet. (Massa ursäkter, bara. Självklart skulle jag ha handlat av skärpdamen.)

  43. PK

    Nu får man ju lite minnesvibbar till Eldorado i p3 på söndagarna för länge sedan.

  44. Ninja i Kolakaramellrike

    Jag har sjucdboxen med Hemna Hos. Ring och dum med önskebrunnens outsinligt kristallklara källa riktad mot Sölvesborg.
    Ska köpa en bukett sladderfyfania på vägen hem, som minne.

  45. “ELDORADO – söndag i sammet!”
    Åh, vilken nostalgi! Jag delar länken igen.

  46. Dina

    En annisk SG! En bra avslutning på dagen.

    Min knepigaste association till f d Jugoslavien var när jag i mitten på 90-talet jobbade med import och export. Ringde fraktmäklaren (eller vad det nu heter på svenska. De som tar hand om tull etc.) för att fråga om en viss stads och flygplats någonstans där mitt i, land tillhörighet. “Vadå krig?” fick jag som svar. Men det hade ju bara hållit på i ca 2 år så kartorna kanske inte var uppdaterade.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.