När jag jobbade på Nationalencyklopedin hade vi under en tid inte bestämda arbetsplatser, så jag bar omkring på mina papper i en liten låda – och så jagade vi skrivbord som i den där förfärliga musikleken där det finns en stol för lite och den som inte hittar en sittplats åker ut medan ännu en stol tas bort. (Jag lärde mina barn att det var helt okej att inte vara med, när den leken under 20 år kördes på varenda barnkalas. Den nuvarande Tjugoettåringen var den enda som inte höll med, eftersom hon brukade vinna …)
Jag har hittat bilder på olika konstnärliga arbetsplatser, och finner dem oerhört fascinerande. Egentligen är jag nog avundsjuk, där jag ju sitter i en banal säng och skriver. Min dåliga arbetsplats är naturligtvis orsaken till att jag fortfarande varken har fått sommarprata eller ta emot Nobelpris. Så har vi bestämt det.
Men sepåfan … tydligen krävs varken bekvämlighet eller den modernaste dator för att skapa storverk.
Så nu är frågan hur ”man” bäst blir kreativ och inte prokrastinerar eller slöar till! Mår de flesta (som jag tror) bra av att jobba ostört eller är de bara lite onödigt kinkiga när de kräver rum med dörr som går att stänga?
Mitt önskearbetsrum ska ha en basketplan utanför fönstret, en säng, ett bord, en jättestor datorskärm och ett ännu större, proppfullt, kylskåp. Tror jag.
Nigellas arbetsplats verkar ytterst affekterad. Så där ser det inte ut när man har halva bohaget på golvet. Det blir dammigt och skitigt och tämligen rejält äckligt. Som Francis Bacon verkar ha haft det.
Fjompiga Nigella!
Problemet med många arbetsplatser är att det inte finns utrymme för att ta hänsyn till olika personer trivs med olika typer av arbetsplats. En del behöver lugnet i ett eget rum, en del trivs i landskap, en del gillar att byta plasts och leka hela havet stormar och en del trivs med att dela rum med några få andra. Men tyvärr ska alla till varje pris ha samma typ av arbetsplats och gärna den typ som verkar billigast på kort sikt. Allt är ekonomernas fel.
Vilket trevligt blogginlägg! Funderar på Jane, kanske hade hon en klänning som stöttade upp det aningen rangliga bordet? De största tygkrävande klänningarna var nog över på hennes tid, men det var fortfarande en del stadiga tyger kvar, i synnerhet på vintern.
Framgångsrika och kreativa människors arbetsplatser har en tendens att bli lite röriga. När Bob Pease körde ihjäl sig i sin gamla VW 1200 (på väg hem från Jim Williams begravning) beslöts att plasta in hans ”cubicle” och flytta den i orört skick till the Smithsonian Institute.
http://www.eetimes.com/author.asp?section_id=28&doc_id=1285208
Jane Austen levde under empireperioden. Lätta klänningar med högt skuren midja och lång, lös kjol. Rokokoklänningarna var borta och krinolinerna ett par decennier bort.
Hennes hjältinnor är kvinnor som rör sig ledigt.
Ninja, jo precis, men vintertid fanns det ett och annat i ylle, det var sådana jag hoppades stötta upp hennes spännande bord. För det såg onekligen inte helt stabilt ut 🙂
Tänk om de plastar in min säng och flyttar den till Nobelmuseet.
Men har du sett sitsen då? Två dar så hade rumpan brakat igenom.
Oj, jag tänkte inte ens på sitsen! Man får sitta som ett försiktigt tänt ljus vid den platsen!
Jag fastnade helt i Roald Dahls bord till vänster i bild. Stenar, koraller, ägg? Kuriosa. Oooh, det gillar jag, det ska man ha!
Jag instämmer helt med PK, vilken miljö som är mest arbets- och kreativitetsbefrämjande beror helt på enskild person. Jag själv, partiellt introvert, skulle bli fullkomligt galen i stort öppet kontorslandskap! Fyyyyyy. En plats som är min och bara min, och där jag kan stänga dörren om mig när det behövs, är absolut nödvändigt för mig.
Ordning är det inte så noga med, för när det är min egen plats vet jag preciiiis var allting ligger även om ingen annan skulle hitta någonting.
(Jag har ett foto av mitt skrivbord på biblioteket, taget sisådär 1993. Det fanns de som hade långt stökigare, men det kanske inte ordningsamma personer riktigt tror när de ser den bilden.)
Och lite OT (utom kanske för att här har talats om kläder) bara för att jag måste få avreagera mig lite.
Ny vanvettig dårfinkig modeidé. För den som inte orkar klicka: Man ska ha håret under kragen, och helst binda fast det mot halsen med olika grejer. Åh fy så vidrigt, hår som kittlas och kliar och blääääää! Brrrr. Jag sitter här och är alldeles knottrig av motvilja!
”Tie your hair to your neck”, ny modenyck – bah. Vi långhåriga har väl i alla tider stoppat håret i polokragen eller låtit vara innanför scarf eller halsduk, eller lagt innanför kappkragen. Både värmer och klär. Oslagbart när det blåser, man slipper få hårslingorna tvärs över fejan och skymma sikten eller – hemska tanke – fås i munnen, bläh. För övrigt varken kittlas det eller kliar, Annika!
Mode och mode. Håller man ut tillräckligt länge med sina paltor (eller accessoarer, gudbevars) eller frisyr blir man förr eller senare modern igen. Nu kan jag kännamig riktigt uptodate.
(När jag skrev ”kappkrage” ville det bli ”lappmarken” i stället. Intressant. )
Jag hör verkligen inte till dem som kan skryta med långt hår. Eller har problem med sådant. Men kan inte låta bli att tänka på den där personen (tror att det var en hen) som hade eld i håret. ”Det både värmer och klär” tyckte den glada fyren.
Det kliar och irriterar, Zozzo!
Åtminstone för oss som har hästtagelkvalitet på stråna.
*gnolar på Neil Innes ’ How sweet to be an idiot ’*.
”De både värmer och klär” har jag hört var det som gumman sa om löständerna.
Jag började själv tappa håret när jag lumpade 1972-73. Då blev det till att hålla det kort, av medicinska skäl. Kamraterna på luckan, alla långhåriga, var faktiskt lite avundsjuka och en och annan hade själv velat kortklippa sig, men det gick ju inte som den tidens ideal var.
Nu häpnar jag över dessa hipsterskägg. Saknar ”karlar” allt självförtroende?
Zozzo, lilla gnolet därovan är förstås med tanke på modet, inte din åsikt!
Jag har alltid haft röriga arbetsbord och arbetsrum. (Om jag inte tar helt fel finns det bildbevis.) Det händer att jag städar och efter det hittar jag ingenting längre.
Ni anar inte hur fruktansvärt rörigt man måste röra till det för att ett rum ska se rörigt ut på film/bild. En vanlig normalröra ser närmast pittoresk ut på bild.
Min skrivplats.
Mest lik Nigella Lawson. Dock ej lika månget i bokhyllor. Mer på diverse bord.
”En vanlig normalröra ser närmast pittoresk ut på bild.”
Det var dagens bästa tröst!
Jag ska försöka hitta några bilder på skrivborden på NE och uppdatera lite med: de var proppfulla av papper och uppslagna böcker.
(Har varit norr om Uppsala idag, kört lite vilse i 30 mil och faktiskt tagit mig hem igen. Via Ikea.)
Apropå inget särskilt finns en brutal släkting till språkpolisen: grammatiksheriffen!
Har en kollega som kör lite Nigella-taktik på möblemanget. Pärmar stående på golvet. Pärmar och ritningar travade på hög på skrivbordet. Att han är närmare 2 meter lång (men inte basketspelare!) och gärna har bordet i ståhöjd, gör att jag (knappa 1,70) helst vill sätta på mig bygghjälmen innan jag kliver in.
Pärmen med mina NE-foton måste ha hamnat ”på ett bra ställe”. Jag letar vidare imorrn!
Nå, vad har vi sagt om folk som är långa och inte lirar basket? Långa i onödan är de! Och de borde dela med sig till oss här nere!
Grammatiksheriffen har väl en tematisk seriff-stjärna, Christer?
Här har ni (helt OT) en nostalgisk väderprognoslänk.
Trettio granar har Nils-Lennart,
tant Jill, Judit och herr Semper.
fru Sara har tjugoåtta i allén
Alla de övriga har en en.
… men varifrån har jag lärt mig den? Och ska det verkligen vara ”fru Sara”?
Så många frågor.
(detta i association efter Lottens långtidsprognoslänk)
Det var lite svårt att ta sig från Youtube efter långtidsprognoslänken eftersm det dök upp allehanda andra nostalgiska klipp …
Då är man snart i Eskilstuna då.
Gryning. Nu börjar man kunna se världen utanför fönstren. Vackert gryningsljus åt en hållet och trädens siluetter åt det andra. Strax Eskilstuna.
Hej Eskilstuna. Vitt och fint i morgonljuset.
Hej då Eskilstuna.
Nämen! Om du var på stationen, var du där samtidigt som Artonåringen. Och här låg jag och trynade!
Projekt hårkamning misslyckas och dammråttorna dansar på skrivbordet (bakom datorn). Jag går ut istället.
Visst var jag på stationen. Fast inte utanför tåget. Nu är jag i Hallsberg.
Samma här, Brid.
Gôtt vär å gå ut i. Fast en aning kallt. Minus 8,5 C.
Men varför lägger min ande sig i?
PKs ande ska vara glad att han inte fastnade i spamfängelset, där han ju brukar bo!
PKs ande ska hålla sig i den varma källaren där han hör hemma.
Ett annat slags kontor.
Håll tummarna nu – det är dags att åka till radion och dagens Vi i femman-sändning kl 17 …
Vad säger ni om det här:
”13 Ways Scandinavia Does Food Better Than The Rest Of Us”
Angående det som hände i VIF I tisdags:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3033&grupp=4497&artikel=6359732
Angående arbete, bäst verkar att inte ha någon arbetsplats …
Efter två dagar ned feber i sängen är jag redan vcekovill och har helt tappat greppet om vilken tid det är på dygnet. Om inte arbete gör mig gott, så gör åtminstone rutinerna som kommer med det det. Och då tillhör jag ändå dom som inte respekterar arbetstider speciellt mycket.
Jobbigt, LupusLupus99, nu fick du mig att kolla 14 minuter landning!
Bara ett tips, Lotten. Gammalt är äldst.
Nä, jag har inget särskilt att tillägga.
Men nu har jag lärt mig något om hakor. Eller snarare, inte lärt mig något om hakornas mening eftersom människan är det absolut enda djuret som har haka, och ingen vet vad den är till för. Den bara är där och putar ut!
Tja, det tyckte i alla fall jag var intressant.
Jösses, va kul med hakan! Tack, Annika!
Nu har jag inte heller lärt mej något om hakor.
Och att om man uppfinner bästa musfällan kan man bli största arbetsgivaren i stada.
Och NU klev hakke in genom dörren till det Gula Fula Huset!
Får han tårta, om det finns kvar? (Tre dagar gammal tårta är inte nödvändigtvis det sämsta; det beror på vad det är för sorts tårta och hur den har förvarats.)
;
Intressant resonemang PK, jag håller helt med. 😉
Grattis på dagen PK
Nämen är det inte imorrn?
Du har rätt Lotten; jag bara hakade på.
Det är väl jättebra att vi övar lite; i morgon kan det vara för sent.
**mycket nöjd — sitter faktiskt och päser!**
Åh vad bra, vad bra, att alla ser vad jag gjorde. Nu funderar jag bara på vad för slags bakverk det egentligen ska vara till semikolontårta. Internätet (i varje fall just mitt internät) är för osorterat för att ge något vettigt svar. Eller man kanske helt enkelt ska spritsa smält choklad på ett bakplåtspapper i formen ; (alltså ett , och en . — och oj vad jag har trasslat in mig i tecken för att få det här att synas … de är feta, märks det?). Sedan kan man lägga dem på vad som helst, inklusive en ostmacka. Eller bläh.
Nåväl. Under tiden får vi försöka lösa alla världsproblem. Som ju är såååå enkla. Fråga Hugh Laurie redan för länge sedan. Hmnng nnn hmum …
(Ursäkta, men vi har haft en Fry & Laurie-stund här.)
Hörru Annika, dina hakor fick min dator att kapsejsa! Jag öppnade länken och bums hade jag den lilla badbollen snurrande över skärmen. Ingenting funkade! Hakor är livsfarliga, åtminstone för datorer, tror jag.
Nämen ÖR, how very very … det är ju BBC, som aldrig brukar konstra!
Jag har ingen aning om vad felet kan vara.
Fattaru väl att en haka får datorn att haka upp sig!
Kan PK vara ute i förväg, så kan jag. För vilket år i ordningen vet jag inte; Kanske Lotten ids gräva om hon inte är upptagen med att rekonstruera den fina gamla musfällan.