För en vecka sedan gick jag på fullkomligt plant underlag och funderade på tre föreläsningsdagar, en resa till Dalarna och ett tungt skåp som jag ska flytta. Jag kom också på att jag måste skr…huff.
– AJ!
Jag gjorde verkligen inte några hastiga rörelser. Jag väjde inte för en älg och gjorde inte hoppsasteg nerför en skogsslänt. Högerknät körde omkull och gick in i en osynlig vägg. Menisken rymde till Mallorca och benbitar flög in i benmärgen i min sargade knäskål.
Tror jag.
Några timmar tidigare satt jag med barnbarnet M strax bredvid platsen för den annalkande, mystiska olyckan. Här kan man se hur oskadad jag är: båda benen har fungerande gångjärn som tillåter böjning.
Helgen gick, men det gjorde inte jag. På kryckor lyckades jag ta mig till olika ställen i huset, men det var med ett himla huffande och puffande. På söndagskvällen planerade jag mina två heldagsföreläsningar i Stockholm, och kontaktade dessutom ”vården”. Via chatt ska det nämligen gå jättebra vilken tid på dygnet som helst. Men vården ville bara avsluta chatten! Här kommer två exempel:
Här kan man ana att jag har klickat på ett färdigskrivet svar: slutpunkten saknas ju.
Kommunikationen flög hej vilt på vårdvågorna, där jag skrev att jag hade ont, och vården bad mig återkomma om det fortfarande gör ont. Hela tiden fick jag vänliga tillsägelser via både mejl och sms om att vården hade svarat på mina meddelanden.
Har du fortfarande ont? Ja, jag har fortfarande ont.
När jag kom till stationen i Eskilstuna på måndagsmorgonen stod min radiokollega Jonas där och intervjuade människor om ”hur svårt det ju är att kommunicera med vården”. Han såg kryckorna, kastade fram micken, och så fick jag säga vad jag tyckte i etern.
”Det är ett så kallat UX-problem där användarna inte förstår vad kreatörerna vill att vi ska göra med de digitala lösningarna”, sa jag.
De två föreläsningsdagarna om AI for fram i raketfart och jag fick hjälp med att bära kaffe, macka, fika och jag vet inte allt. Så fort jag gjorde minsta lilla oförsiktiga rörelse, högg någon in en kniv i knät.
Eftersom även mitt högra knä är trassligt, förstår ni att den här posen inte är alldeles enkel.
Jag fortsatte att kommunicera med ”vården”, som påstod att den var en riktig människa, men som bara ville avsluta hela tiden. Naturligtvis klämde jag sedan in ännu ett Dramaten-besök (Gertrude Stein med Johan Rabeus) – där biljettkontrollanterna tog hand om mig bättre än någonsin.
– Eh, förlåt, jag visste inte att jag skulle gå på kryckor när jag köpte biljetten …
– Men inte ska du sitta där upp med dina kryckor! Kom här nu och sätt dig på parkett. ALLRA längst fram!
– Är det sant? Vilken lycka! Johan Rabeus kommer att kunna spotta på mig!
– Ja, visst är det underbart?
Jag satt en meter från sufflösen, som inte längre sitter i en lucka längst fram på scenen, och som heller inte ropar replikerna. Så har det säkert varit i många år, men först nu såg jag hur det funkar.
Där i det mörka hörnet till vänster kröp sufflösen in. Hon tog på sig headset, och när en replik missades, sade hon den med låg röst så att den hamnade i en snäcka i Johan Rabeus’ öra. (Dramatenväggen ser lite sliten ut.)
Igår morse vaknade jag så i min säng, och kastade mig på mobilen örli in de mårning så att jag skulle komma långt fram i vårdcentralens telefonkö. När jag till slut fick tala med en vårdperson, hade denna ingen aning om all min kommunikation med chatten.
– Men här har jag en tid till en läkare kl 11.30! Välkommen!
Några minuter senare kom ännu ett plingeliplong i mobilen och mejlen om att jag hade fått ett svar i chatten: en läkartid kl 13!
Så här såg denna (anonymiserade) kommunikation ut:
Nu skulle ju slutklämmen på denna rekapitulation av det senaste knätrasslet kunna vara ”operation pronto” eller ”röntgen på måndag” eller varför inte ”här, bada i kortison så blir det bra”.
Men det hade väl varit trist och fantasilöst. Istället sa läkaren:
– Med tanke på smärtan borde dina knän vara dåligare. Du har finfina korsband och bra muskler och inte någon inflammation. Fortsätt med smärtlindring på maxdos och hör av dig nästa vecka om det blir sämre.
Jahaja. Då trampar jag väl vidare i ullstrumporna.
Igår kväll var jag utelåst i mörkret utanför baskethallen. Jag skickade den här bilden till jourvaktmästaren, så att han skulle förstå hur synd det var om mig. (Det löste sig.)
Nu vankas på kryckor på
långhelgen med svampplockning i Dalarna
en föreläsningstur till pensionärer i Gnesta
tio dagars vinresa till Alsace.
(Fotnot: Enligt språkvården accepteras dåligare i vardagligt språk, särskilt när det handlar om hälsotillstånd.)
När jag häromdagen rafsade genom mina mynthögar (och fascinerades över tioöringens pyttelitenhet), hittade jag några sorterade högar med sedlar. En polsk hög med złoty, en serbisk hög med dinarer och en hög med osorterade förmögenheter i pappersform.
– Heureka! sa jag och sprang till det gula växlingskontoret som jag senast besökte för kanske tio år sedan.
Om ändå sedlar kunde tala.
Den person som tog emot mina pengar bläddrade genom förmögenheten som en croupier – snabbt och effektivt och utan tvekan. Hon mumlade:
– Gammal. Gammal. Jättegammal. Mhm, bra, bra, gammal, ojojoj, åh, hm, bra.
– Vabaha, ser du så snabbt att sedlarna är giltiga eller ej? utbrast jag. Jag kan ju inte ens se vilket land de kommer från!
– Det här är mitt yrke. Nu ska vi se.
Här klämde hon lite extra på en sedel, gnuggade lite med tummen som vore jag Gösta Ekman-Sickan som hade en lysande plan.
– Det blev 1 546 kronor.
Eftersom jag var alldeles stirrig av upphetsning över både hennes professionalism och min egen förhoppning om guld och gröna skogar, fick jag impulsen att betala 1 546 kronor. Men sansade mig. Hon bläddrade fram färska, svenska sedlar som fortfarande är mig obekanta.
– Herredumilde. Det är ju jättemycket! Det är ju sanslöst! Jag är 1 500 kronor rikare än när jag kom hit!
– Nja, strikt talat har du ju varit lika rik hela tiden. Om du vill sätta in pengarna finns det en automat dä…
– Pfft. Sedlarna ska in i plånb… ner i fickan. Jag ska som Pojken med guldbyxorna rafsa fram sedlar!
På lätta fjät flög jag fram på gator och torg – utan att hitta nån butik som ville ha mina sedlar. Kontantfri butik, kontantfri butik. Men kontantvälkomnande? Hm. Systembolaget och Ica.
Äsch. Om ryssen kommer, har jag mitt på det torra och kan säkert för mina prassliga sedlar köpa brännvin och sockertopp som vore det 1942 eller nåt.
(Hit kommen letade jag i säkert en timme efter en handskriven handlingslista från förr. Hopplöst! Närmare såhär kom jag inte – en köpelapp med kryddor.)
Regnet öste ner igår eftermiddag, och jag svettades floder i ett växthus som stavas MÄLARTÅG. Dessutom var växthuset en myrstack av drypande sura människor som letade efter sittplats, samt fritidsgård som fritidsgårdar var 1978 – tonårsbröl, tonårsfnitter och smärtsamma testosteronsnärtar med vilket vapen som helst. (Keps, väska, hand.)
– TJOFF! HÖHÖ!
– VAFAAAN!
– SNÄÄHÄRT! HÖHÖ!
– DU ÄR DÖÖÖD!
– PÅ DIN MAMMA!
– KLATJOFS! HÖHÖ!
Eller vad det nu är de vrålar. Artikulationen var sisådär och mina trumhinnor känner sig lite slitna.
Småfuktigt.
Stationshusen längs vägen var fulla av blött folk, Pressbyråer var fulla, alla småtak vid entréer och cykelparkeringar utnyttjades till max under muttrande, stånk och suck – medan jag satt i mitt regnställ och var glad för att jag var på väg till Stockholm med tre mål, nämligen att
överlämna ett gäng 50-öringar, enkronor och femkronor till silversmeden Niklas
se Juloratoriet på Dramaten
slafsa fram i regnkostym och stövlar som vore Hamngatan en djup skog i Dalarna.
Ja, silversmeden vill ha nya slantar som inte innehåller silver. Mystiskt va?Kolla vad valsen gör slantarna långa! (Foto: Niklas Ejve.)
Förra veckan såg jag på Dramaten enaktaren [BLANK], som skrivs precis sådär med hakar och versaler.
Tyvärr hade ingen i produktionen pluggat svenska skrivregler, och de visste därför inte att det är jätte-jätte-opraktiskt att ha en titel som kräver specialtecken eller t.ex. plötsliga versaler av ingen anledning. Alltså ska man som t.ex. journalist som recenserar skriva pjästiteln Blank på samma sätt som man ska skriva varumärket Iphone eller butiken Ikea och försäkringen Villaxtra.
Om man alltså vill följa reglerna, vilket man naturligtvis vill.
Kortrecension: Blank var nästintill outhärdligt babblig, bråkig, bullrig samt banal – och överallt var det blod. Blodiga klänningar, blodiga händer, blodiga kinder och blodiga bylten. (Jag hade helt klart fel i denna min åsikt, för resten av publiken gav ensemblen stående ovationer.)
Och nu till rubrikens operett, som är grunden till min teaterförtjusning: Riksteaterns No, no, Nanette, som jag såg i Malmö 1972. Lilla åttaåriga Lotten hade stickiga kalasbyxor, obekväma skor och kringlor med sidenrosetter – och blev trots detta helt frälst. Det som skedde på scenen var det vackraste, bästa, mest fantastiska jag någonsin hade varit med om, så jag bestämde mig för att bli skådespelerska. (Den drömmen höll jag fast vid tills jag började jobba på Nationalencyklopedin 1988.)
Tydligen är just detta kulturverk harmlöst på gränsen till debilt, men två låtar utvecklades ändå till populära örhängen: Tea for Two & I Want to Be Happy. Och anledningen till att jag envisas med att se på teater än idag.
På väg till Dramaten sprang jag på kommentatösen Karin, och vi enades på gamla människors vis om att teatern var bättre förr och att vi helt enkelt bara borde ge upp om teaterinstitutionerna inte skärper sig. (För säkerhets skull: vi fnittrade oss genom hela detta resonemang.)
Trots det absurda regnet och stormvindarna var det tack och lov varmt ute. Jag mötte några paraplylösa grabbar i shorts och t-shirt, några inte så propra män i jeans och kavajer (som inte kommer att vara sig lika imorrn) – och otalet paraplykämpande kvinnor.
Förtvivlat kämpade paraplyet för att inte spolas bort av regnmassorna.Han har sköna skor och har köpt en plastpåsejacka. Hon har klackar, snygg frisyr och ett paraply som är lika robust som en minikjol.
Juloratoriet på Dramaten var utmärkt! Jag höll mig vaken i tre timmar och blev till och med uppgraderad från andra raden till allra bästa platsen på parkett, medan mina ytterkläder hängde på tork i garderoben.
Vid 22.35 på torsdagskvällen sågs denna kvinna i blommiga stövlar, regnbrallor, fodrad regnkappa OCH paraply släntra mot Centralen. Jag var torr som fnöske när jag kom hem, men de tre skymtande surdegsbröden från NK (finskareva) var blöta som delikata disktrasor.
Det här är en tradition som har stött på hinder på vägen, som har haft trista uppehåll pga. orsaker och anledningar samt så dåliga resultat att kvalet i massa år har resulterat i 0,0 EM och VM. Men nu när USA/Mexiko arrangerar VM 2026 ska vi (tydligen) vara med och agera som bronssommaren 1994.
Vi ska helt enkelt gräva guld i Amerikorna. Så nu tänker jag rapportera från matchen Slovenien–Sverige och citera både kommentatorer och spelare. Jag förväntar mig:
– Vad krävs för att vinna?
– Vi vill förstås vinna. Vi är ett bra lag.
– Vad säger du om lottningen?
– Vi kommer att möta bra lag, men definitivt vinna mot Sveitsch.
– Hur bra är de andra lagen?
– Vi har jättestor chans att vinna mot dem.
– Våra stjärnor är ju skadade eller strejkar, hur ser du på det?
– Dejan Kulusevski är skadad, men andra länder har ju också skadade spelare. Och dom som strejkar har ju slutat strejka nu.
Detta säger jag nu, en dryg halvtimme före matchstart. Klockan 20.45 är det avspark och då kommer jag att ge alla er som inte har betalat ENORMA SUMMOR för att se matchen denna gratisrapport så att ni hänger med i diskussionerna i kafferummet på måndag.
Här kommer en AI-skapad bild av svenska fotbollslandslaget.
Finn ungefär 317 fel.
De som spelar kommer här! (Jag minns när jag runt 2013 kallade nya och obekanta lirare som t.ex. Emil Forsberg för dagisligan eftersom de var så förbaskat unga. Nu skakar jag bara på huvudet och säger ”va” eftersom jag inte ens vet om spelarna är unga.)
Målisen Robin Olsen, som har varit förstemålvakt sedan Eldkvarn brann.
Backarna Hjalmar Ekdal (som har en fotbollsbror och en journalistpappa), Isak Hien, Gabriel Gudmundsson (VAAA?).
Mittfältet som alltid kommer i kläm: Alexander Bernhardsson (va, vem?), Anton Salétros (huh?), Hugo Larsson (som dissades av vår danske förbundskapten för nåt år sedan, men nu har han tydligen blivit bättre?), Daniel Svensson (vem?).
Målspottarna Yasin Ayari (nämen va), Anthony Elanga, Viktor Gyökeres.
Jahaja. Kolla vilka jädra knapptryckningar jag måste genomlida för att skriva dessa namn!
Jädra slovener!
’1
Matchen är igång!
’3
Inget har hänt!
’4
Tihi, journalistsonen Ekdal sparkar omkull en sloven och INGEN klagar på något sätt över huvud taget. Inget domslut, inga huvudskakningar, inget höttande med nävar! Och DÄR står målet helt öppet, vårt mål är vidöppet som ett fönster och ingen sloven gör mål! PUH!
På kaffepausen på måndag kan ni säga med kännarmin:
– Ptja, matchen hade ju kunnat punkteras av Slovenien redan i fjärde minuten. Öppet mål. Liksom.
’9
Men vad konstigt. Sverige spelar i blå-rosa-röda dräkter. Inte en gul strimma så långt ögat når. Jo, siffrorna festås.
Jo, siffrorna festås.
’15
Tydligen kan vi ta oss till VM även om vi förlorar en himla massa matcher nu i sep-okt-nov. Fast tydligen är det bättre att vinna matcherna. (Kommentatorerna filosoferar.)
’18
Herrejävlar, Sverige gör mål! ”Det är ELANGA” skriker alla kommentatorer medan Viasat visar bilder på publiken, domaren, slovenske coachen och massa slovener som ser jätteledsna ut. Jag sitter och försöker ta en bild på våra glada svenska fopollsgrabbar, men det är bara korvgubbar, fopollsskor och securitasvakter på skärmen.
Bollen är i målet, men vad resten i denna suddiga gröt är, vet jag inte.
’20 Jag måste ha haft lite feeling under nationalsången, för den ende jag tog bild på var faktiskt Elanga, så nu kan jag stoltsera med målgöraren här!’24
Om man får kalla spelare för t.ex. ”Granen”, borde jag väl få kalla Gyökeres för ”Göken”, om inte annat för att det sparar en eller två sekunder av min tid? (Han är en superkompetent målspottare.)
’28
Nummer 21 på bilden där i minut 9 ovan (som kanske heter Bernhardsson) blir nedsparkad av en gulkorts-sloven. ”Äsch, det är bara ett skrapsår” säger kommentatorerna igenkännande.
’38
Felåt, tio minuter gick när jag bara kollade och inte rapporterade. Det var massa bra bollsparkande och tacklingar och chanser och hörnor och ”han är ett fysiskt praktexemplar” (om Göken), så jag tappade fokus.
’40
Nu får Slovenien en hörna. Då blir kommentatorerna galna av upphetsning. Men det är bara en gång av liksom trettiosju som hörnor resulterar i mål. Nä, nu bidde det inget mål alls.
’42
NUUUUU värmer den dyraste spelaren i världens övergångshistoria upp: vår alldeles egen Alexander Isak. Han har köpts av Liverpool efter att ha strejkat, och nu är alla så glada så. Det handlar om sådana fantasisummor att jag inte ens vet hur många nollor det är. Men ni säger bara på kaffepausen: ”Äsch, det blir nog bra det där.”
’45
I fotboll spelar man 45 minuter x två halvlekar, rinnande tid. Men domaren kan bestämma att det blir mer tid om domaren känner att det behövs. Nu satte domaren upp pekfingret i luften och beslutade att TVÅ MINUTER är lagom mycket extratid. (Fullkomlig absurt.) Domaren är med andra ord fotbollstidsguden.
’44
Och när det har gått tre extraminuter (TRE), blåser domaren av första halvlek. HALLÅ, alla fopollspelare! Ska det verkligen vara på det här viset? Tid är väl ändå tid, en minut är en minut? Och två minuter är för bövelen inte tre?
Men kolla vad glada många svenska är. Eller: Kolla vad många glada svenskar!
’46
Fredde Ljungberg (känd kalsongreklamare) och Jonas Olsson (som enligt mig på planen såg ut som Shaggy i Scooby-Doo) berättar om hur de som spelare uppskattade blöta planer mer än torra eftersom man ”glider skönt på blött gräs”.
Jonas Shaggy Olsson. [CC]Alltså påverkar regnet i Slovenien inte Sverige negativt. (Att slovenerna kanske också föredrar blötan nämns inte.)
’47
Sorry, glömde att nämna att matchen är igång igen. Och att vår målis Robin Olsen TAPPAR bollen i mål. Nu står det 1-1.
’49
Gudmundsson tjoffar omkull en sloven och domaren blåser. Gudmundsson (som är lite lik Duracellkaninen Johan Elmander) blir tokig och visar att han inte har gjort nåt. Han drar i sin tröja, slår sig för pannan, slår ut med armarna och är nästintill svinförbannad på fotbollsspelares vis. Domaren pekar på honom och skakar på huvudet och säger:
– Lugn. jag blåste till din fördel.
– MEN JAG GJORDE INGET!
– Nej, därför har du frispark.
– JAG RÖRD… vabaha?
– Seså, lägg nu frisparken.
– Jaså, jahaja. Eh, hoppsan.
’55
Här ser ni hur Olsen räddar ett stenhårt slovenskt skott. Jag har fått tillgång till ett transkriberat manus direkt ur Olsens hjärna strax innan detta hände.
Olsen ba:
”Men satana perkele. Släppa in en sån lätt boll. Jag hatar fotboll. Jag ska lägga ner. Efter matchen går jag in på presskonferensen och säger att detta var min sista match. Jag ska gå hem och dricka fem öl och tre läskeblask. Förbannade jävla armhävningar som jag gjorde helt i onödan igår. Vilken miss. Skit och pannkaka. Nu kommer de satans slovenerna igen. Hjjäääälp. vänster eller höger eller mitten? Fågel, fisk eller mittemellan? HJÄLP! Ååååh helvete, jag tog den. Jag är bäst. Imorron är en annan dag. Fan, jag är sugen på pyttipanna.”
’63
Kommentatorerna säger släpigt och utan åthävor att ”Nygren och Eliasson kommer in”. De hade kunnat säga ”Stenmark och Borg kommer in” med samma tonläge och jag hade inte blivit mer förvånad. Vilka är då dessa Nygren och Eliasson? Svar: Jag har inte den blekaste aning!
Kommentatorerna säger vidare att det är ”ett mycket underligt byte”. Well, jag kunde inte hålla med mer, vad kan Stenmark och Borg göra här?
’70
Nu är det sandlådefopoll. Jag är förstås inte fotbollsspelare, men vi basketspelare kallar detta ”hawaiispel” – det är liksom bara tjafs, trill, snubbel förhastade infall och klantiga missar. Som om det vore en teaterpjäs på Dramaten där sufflören måste ingripa varannan minut.
’74
Nyss nämnde Nygren passar Göken, som passar någon annan i Sverige, och denne någon gör MÅL! Vi leder med ett mål och livet leker! Heter han verkligen Jari, han som gjorde mål?
– JARI!
– Målet gjordes av Jari!
Jaha, han heter tydligen Jari. Känns lite som Åshöjdens BK.
Ja det vette fan vad som hände här. Men mål blev det.
’75
Aha. Han heter Ayari. Och Robin Olsen ba:
”Med skivade rödbetor och HP-sås. Fasicken vad detta suger hästballe. Här står jag med skammen och bara för att mina handskar är lite sladdriga. Skulle ha dopat dem med lite gelatin. MEN VA FAN, nu gjorde nån mål! Vi leder! Heja fopoll!”
’81
Slovenerna verkar ha ungefär lika ont i knävlarna som jag!!!
’Men har de syltlock på bandagen?
’85
Eliasson, som är misstänkt lik Harry Belafonte, tar en ”bra foul” som det heter i basket när man offrar sig för laget. I fotboll betyder det att man stoppar en målfarlig spelare med en brutaltackling för att det verkar vara mål i faggorna. I basket räcker det förstås att vi höjer på ögonbrynen, så får vi foul. (Bitter? Vem? Jag? Bara för att jag alltid blir utfoulad? Pah.)
’90
Ni vet att jag här ovan nämnde att en fotbollsmatch är 90 minuter lång. Men att domarna har en egen tidräkning så att egentligen är det 1973 eller 2052 just nu?
Just det. Och därför gör Slovenien mål fastän en sloven med boll nästan drar tröjan av lille Ekdal innan han gör det.
– Det är en SKITTID! säger kommentatorn beskt.
Jag håller med. Det ska tydligen spelas i tre minuter till.
’92
Gudmundsson sliter som ett djur, Nygren har chans att avgöra men skjuter över, gräsmattan ser ut som min här hemma (den fläckiga ryamatta-stilen) och slutsignalen går. Pfuittt, oavgjort 2-2.
Men på måndag är det match igen! (Då har jag dock basketträning, så det blir ingen rapport om jag inte råkar bryta benen eller blir snorförkyld.)
Pssst.
I eftersnacket sa Fredrik Ljungberg ”Svejts.” Heureka!
Å Olsen ba inne i duschen:
”Stekta ägg. Massa stekta ägg.”
Jag har rotat bland gamla blogginlägg från anno dazumal eftersom Typepad lägger ner den 30 september. Så här ser inventarielistan ut när jag nu har röjt i två dagar.
På Typepad ligger även den ursprungliga Julkalendersajten från 2005, vilket är ett härke att flytta. Men jag har fått hjälp av Ninja-Malins son!
(Förklaring! Det är som om blogginlägg var stora flyttkartonger som jag har placerat i ett Typepad-magasin. Där står lådorna i säkerhet och varken möglar eller råkar ut för källaröversvämningar och jag är så nöjd så, även om jag inte har kollat på lådorna sedan 2010 ungefär. Men Typepad-magasinet tänker om en månad elda upp alla sina magasin, fast de har vänligheten att tala om det en månad i förväg så att jag och alla andra nostalgiska tokar ska hinna ta hem alla lådor som vi tydligen ändå har kunnat leva utan sedan mer än ett decennium.)
Det är under denna flytt av ettor och nollor som jag har läst och läst och förstått att jag idag visst kan skriva och lägga ut blogginlägg som varken har mål eller mening eller ens en slutpoäng – de bara ÄR! För så gjorde jag ju redan 1997.
Dagens bagatell!
Igår hittade jag fyra bananer som hade förklätt sig till Men in Black efter sju dagar i en ryggsäck.
– Bananpannkakor! tjoade jag till barnbarnet M, 3 år.
Nyheten togs emot med komplett lugn och alls inte pukor och trumpeter eftersom en Brio-trätax vid namn Frans ju hade bajsat.
– Äggen är slut! ropade jag till en äggkartong med ett sorgligt, ensamt ägg i.
Inga upprörda röster hördes.
– Tjugoåttaåringen! Kasta dig på cykeln och hämta ägg i Trettioettåringens hus, annars blir det inga bananpannkakor!
– Eh, jag gillar inte bananpannkakor … sa Tjugoåttaåringen samtidigt som han tog på sig cykelhjälmen.
– Jag är inte hungrig. Men. De ligger i kylskåpet, sa Trettioettåringen hjälpsamt.
Med andra ord kunde jag här ha sagt ”äsch, vi slänger de hemska bananerna” eftersom ingen ville äta några bananpannkakor. Men jag tror att min bananpannkakeiver övertygade alla närvarande om att pannkakor minsann skulle tillverkas, kosta vad det kosta ville.
(Till saken hör att jag inte nånsin har stekt pannkakor till mina barn. Jag har heller inte bakat kanelbullar till dem, men på något sätt överlevde de ändå.)
Medan cyklisten hämtade äggen, började jag lasta fram byttor och mjöl, salt, vaniljsocker och …
– TUSAN! Det är slut på mjölk! Man måste ha mjölk till pannkakor!
– Vi klarar oss nog. Men vi har mjölk bredvid äggen i vårt kylskåp, sa Trettioettåringen så där hjälpsamt.
– Åk inte hem än! tjoade jag i mobilen till Tjugoåttaåringen. Vi måste ha mjölk!
– Eh … sa Tjugoåttaåringen där han stod med mobilen i handen i hallen. Jag är redan hemma med äggen.
– Packa ur äggen och hämta mjölken, sa jag milt och så log jag mitt vänaste mammaleende.
Han gav sig iväg igen. Och kom pronto tillbaka med mjölken – sträckan är blott 700 meter lång. Precis när han hade tagit av sig hjälm och skor, började jag knäcka äggen. Men det gick inte. Något var fel. Äggen var oknäckbara.
– Men tusan hakar! sa jag. Äggen är ju kokta!
– Ojoj, sa den inte alls hungriga Trettioettåringen. Men vi har okokta ägg i kylen hemma …
– Ohoj, ta på dig hjälm och dojor igen. Vi måste ju ha ägg för att göra bananpannkakor.
– Men måste vi egentligen ha bananpannkakor? sa både Tjugoåttaåringen och Trettioettåringen.
– Frans har bajsat färdigt, så vi kan baka nu, sa det lyckliga barnbarnet M. Marmor, jag kan baka nu!
(Fotnot: Jag heter Marmor [en blandning av mormor och farmor], även om barnbarnen har stenkoll på att jag är en mormor respektive farmor.)
Efter ätteläggens tredje cykeltur 700 meter bort, kunde vi göra bananpannkakor, som – visade det sig – ju inte alls behöver mjölk för att tillverkas. Pannkakorna blev lite brända och degiga, men smakade ändå förträffligt eftersom jag tog lite för mycket vaniljsocker i smeten.
Och sedan blev jag målad av M, för att ”det ska kännas bra att vara lite grön”.
I morse när jag vaknade, var det blott 10 °C ute – och jag sover med vidöppet fönster eftersom det är nyttigt/skönt/nåt annat som folk påstår. Det var verkligen inte skönt, så jag drog upp täcket till nästippen och sa till mig själv att somna om.
Eftersom jag nästan inte vanligtvis ens kan somna, var det inte snack om att ”somna om”, så jag gick upp – och ner till min blöta källare. För att den fortfarande är full med blöta saker.
Den här modulsoffan (från Systembolaget runt 1995) ställdes ut på min busshållplats och gavs bort på blott några minuter.
Det går framåt med röjningen, men nu ska det inte handla om det, utan om en liten tripp till Stockholm.
När folk flyttar och bygger om eller river väggar, står jag och ryser av behag – jag vill ju vara med och hjälpa till. Men nu handlade hjälpatillet bara om att jag skulle infinna mig på en viss plats ett visst klockslag och hämta några nycklar till det unga parets hyreslägenhet. Själva kunde de inte anlända förrän några dagar senare, och flyttlasset skulle dröja ytterligare en dag. Jag såg min chans att få öka hjälpatillet!
– Men ska jag inte ta med mig madrasser, lakan och täcken så att ni har nånstans att sova första natten?
– Jamen ja! Det var en bra idé!
– Jag kan handla massa mat också – ni kommer ju att komma fram trötta och slitna utan ork att …
– Oh, tack så jättemycket.
– Men hörni, ska jag inte ta en sväng in på Ikea när jag ändå är i krokarna?
Eller kanske inte. Jag var alldeles till mig av förtjusning och iver, men sansade mig och tog inte ens med mig borr när jag väl satte igång. Nycklarna hämtades hos en man som hette Filip och som jag ville kalla vaktis, men si han hade en helt annan titel. (Förvaltare?) Jag blåste upp massa färgglada ballonger som välkomstöverraskning och så inspekterade jag allt i lägenheten. Moderna bostäder har verkligen eluttag på bra mycket bättre – och fler – ställen än hur jag är van vid att ha det. För att inte tala om snygga blandare och blänkande trycken. Men så sög det alldeles förskräckligt i hjälpatilltarmen, så jag satte mig i bilen och körde till Ikea utan egentligt uppdrag.
Och där ramlade jag rakt in i detta randiga hörn. Jag säger ”ramlade”, för det var så förtjusande fint att jag stod på öronen.
Marimekko-kopior, jahadå. Men jösses så himla snyggt!
Om ni nu tittar till höger längst ner i bilden så ser ni randiga morgontofflor. Sådana hade jag råd med! Och ser ni till vänster längst ner i bilden – det är där alla tofflor ligger. Så där lade jag mig på knä för att bläddra bland storlekarna. (Som visade sig vara två: S/M och M/L.)
Jag återkommer till denna bild om en stund.
Efter besöket på Ikea, åkte jag till en stor mataffär och köpte massa mat, tvål, diskmedel, allmänna förnödenheter som toapapper, toaborste och soppåsar. Hjälpatillservicen visste inga gränser och allt var så tillfredsställande! Visslande till bilradions skrälliga (dåliga högtalare) sommardängor kom jag tillbaka till lägenheten för att packa upp.
Och hittade inte dörrnyckeln.
Jag letade i hela bilen, tömde alla fickor och väskor, sökte på alla upptänkliga ställen inklusive under bilen. Till slut ringde jag till Filip och hasplade ur mig en miljon ursäkter för att han skulle förstå att jag egentligen inte är van vid att tappa nycklar (men glömma t.ex. väskor är jag som bekant proffs på).
Filip kom, släppte in mig i lägenheten, såg med stora ögon hur jag HUMPADE in alla saker i kyl och frys, hur jag placerade toaborsten i handfatet och lade tvålen i en kastrull samtidigt som jag maniskt upprepade att jag inte kunde begripa var nyckeln hade tagit vägen. Och då sa han:
– Det ordnar sig säkert.
Jag satte mig sedan utpumpad i bilen och funderade på hur denna dag skulle fortsätta. Vågade jag ens tala om för de unga tu att nyckeln som jag ju hämtade för ett par timmar sedan nu var puts väck? Var den under bilen kanske? (Jahadå, jag kollade en gång till.) I stora mataffären? Eller på det ännu större Ikea? Jag tog fram datorn ur ”handväskan” och kopplade upp mig. Jag mumlade medan jag knattrade på tangenterna:
– Kära lilla dator. Ge mig en lösning. Det ordnar sig säkert, sa Filip. Bah. Pah. Vad vet han om min otur. Oskicklighet. Är jag den enda som har tappat grejer på Ikea, va? Nämen det kan jag ju bara inte vara. Nappar, gosedjur, mobiler och nycklar måste ju ha tapp… AHA!!!
Plötsligt satt jag och stirrade rakt in i Ikeas upphittat-låda. Allra först i en lång, lång lista på upphittade saker stor de magiska två orden:
SILVERFÄRGAD NYCKEL
Jag klicketiklickade och ”claimade” nyckeln, körde snabbt i tio meter och hamnade sedan i en bilkö och satt sedan i denna förnicklade bilkö i en dryg timme innan jag kom fram till världens finaste och trevligaste människa i kundtjänsten.
– Tack tack tack tack tack, sa jag och pussade nyckeln – sådär som man plägar göra i dylika sammanhang. Var låg den?
– Låt mig se här … på badrumsavdelningen. På golvet vid de randiga handdukarna, du vet.
Det är nu ni skrollar upp till bilden med de randiga handdukarna och de randiga tofflorna och så tänker ni ”ja ja just det, där låg hon ju på knä och bläddrade bland alla ränder”.
Sedan åkte jag med Orangeluvan och såg på Robbie Williams på Stadion. Här står vi före konserten:
Konserten var jättejättekul och bra och alla människor var på hur bra humör som helst och ingen knorrade trots köer, köer, köer och köer.
Här är köandet ut ur Stadionområdet – inte förrän långt nere i Humlegården lättade det på lite.
Nu är sommaren och mina sammanfattningar slut. Hösten bjuder på massa föreläsningar, en svampresa till Dalarna, en konstig resa till Alsace, en kusinresa till England och vips, är det december. Och jag ska blogga så ofta jag har något att berätta!
Det började (som bekant) att regna häromveckan. Just då var äldste sonen Erik – som har hår som Plupp – hemma på ”semester”. Som han tyvärr fick tillbringa i min tyvärr översvämmade källare. Som han dessutom fick den stora äran att upptäcka.
– VATTEN! skrev han i ett sms, där jag gick på en blöt promenad i skogen.
– ELD! JORD! LUFT! kunde jag förstås ha svarat, och i förlängningen berättat lite om Earth, Wind & Fire.
Men jag förstod att det var något som inte stod rätt till, så jag tog som en helt vuxen människa tag i saken. Detta innebar att jag blev tvungen att packa ihop och slänga
högklackade pumps
reservmadrasser
barnteckningar
en miljard fina, profilerade golvlister och hålkälar
fyra ärvda minkpälsar
massa stringhylleplan (jag har kvar gavlarna)
20 hyllplan i furu (bra å ha, liksom)
utklädningskläder som det visade sig att husets möss hade bott i
blöt bokföring från 2010
en låda med axelvaddar.
För listerna och stringhyllorna kan jag få lite plåster på såret från mitt försäkringsbolag. Men den största trösten är nog att källaren dels kommer att städas, dels utredas för dräneringsbehov.
Skönt att bli av med!Traumatiskt att bli av med!Men jösses. Några av skorna saknade till och med sin maka.Hejdå, lille String.
Mycket av det som åkte på tippen var av typen ”VAD är detta?” eller ”kan denna ha lämnats av förre ägaren?”. Men många av sakerna hade mitt yngre jag varit extremt tydlig med – till exempel denna sänggavel som var en handdukshylla ända till 2022. Men vad hände på landets fängelser 2004?
”F.d. säng som blev hyllplan 24/8 2004. (OS i Aten, tjuvar rymde en masse, skitdåligt sommarväder.) /Lotten”Hejdå alla blöta vinterkläder och så en rostig lie, ett element, några badmintonracketar samt två lådmöbler som har sett bättre dagar.Hejdå, mitt musätna linne från 1970-talet!Något barn har någon gång känt ett behov av att tala om att det har skett en smetätning. Att jag inte lärde barnen att åka skridskor berodde i alla fall inte på att resurser saknades.
Nu kommer ett tips till alla som liksom jag lider helvetes alla kval av att slänga onödiga saker. Ta på er en strumpa med skavsårsfunktion, så fokuserar hjärnan på den verkliga smärtan istället för på slängsorgen.
Inte ens en fakir hade tyckt att denna strumpa var okej. Oh, the irony: nu är detta tortyrinstrument slängt på tippen!
Nu ska vi tillbaka till de vattenskadade och synnerligen profilerade listerna samt äldste sonen med det blåa håret. För han har ärvt både sin faders förmåga att sjunga och att se det roliga i alla sammanhang:
Och nu går jag ner i min källare. Igen.
Pssst.
Ja. Tjuvar smet och ett barn åt smet. I ett och samma blogginlägg!
Ibland finns inte tiden för att ens blogga ”översvämning i källaren” eller ”träningsvärk i ryggen” eller ”jag måste faktiskt ha hjälp med kakelugnen”.
Men plötsligt blev det den 6 augusti, och det är väl en lagom bra dag att hoppa på blogghästen igen. Jag tar det i kronologisk ordning …
1. Väl hemkommen från Skottland hade jag tusen miljoner barn och barnbarn i huset – full fart och jättekul, så då blev jag förstås sjuk. Eller … vi blev sjuka allihop. Kräket stod som spön i backen och precis som det alltid blir när sjukan sätter klorna i oss (exakt samma förlopp som i våras), försökte vi hitta anledningar och lösningar samt utföra smittspårning i jakt på patient noll. Resultat: noll. Det fanns ingen rimlig anledning att någon blev sjuk.
Barnbarnen M & F var de enda som inte blev sjuka. Förmodligen för att de båda två lekte läkare på studsmattan hela dagarna.Trettioettåringen och spanjoren fyllde trots alla sjukor 31, och fick 31 ljus på tårtan.Hallen var så härligt full av skor och barnvagnar.
2. Jag beställde tid för ben-massage i förhoppning om att få bättre rörlighet i knävlarna. ”Kommer inte på fråga”, sa massören, kiropraktorn, naprapaten, osteopaten eller fysioterapeuten (han hade många titlar) och beordrade mig att styrketräna. Inne i gymmet fick jag (som vanligt) massa beröm för att jag är så stark överallt – utom just i lårmusklerna.
Förutom särskrivningen är detta helt okej träning. Men var är alla övningar som görs med en basketboll?
3. Jag fick massa gamla impregnerade plank och betongklumpar gratis, som jag ska göra nåt vettigt av. Lekstuga? Staket? Ramp till barnvagnar?
Eller – ve o fasa – borde jag kanske istället fokusera på att måla fasaden? Och se till att växtligheten inte ligger mot husgrunden? (Ja.)
4. Jag fick följa med Trettioåringen, spanjoren och barnbarn M. till Arkitekt-Dejvids hus Svarte, som ligger vid havet strax öster om Ystad. Just då beslutade sig vädret för att vara medelhavsvarmt så att vi blev alldeles yra av sommarlycka i en hel vecka.
Frukost efter morgondopp – vilken otrolig lyx!M var så nöjd med att få njuta av att låtsasäta låtsasglass, att hon helt glömde bort att be om riktig glass.
5. För fyra år sedan berättade jag om hur Orangeluvan och jag hade planer på att vår pappa skulle få delta i pingis-SM. Trots alzheimerdiagnosen tränade han nämligen en eller två gånger i veckan – men av detta blev tyvärr intet. Sedan drygt ett år är han på ett boende ganska nära mig i Eskilstuna, och av SM-satsningen blev inte ens en tummetott.
Ni som har upplevt en nära anhörigs resa in i alzheimerdimman vet hur vidrigt det är. Men. Pappa har det jättebra. Han läser DN i flera timmar varje dag, lyssnar på Beatles, spelar Wordfeud med oss – och när vi kommer på besök blir han lika överväldigad och sprittande glad varenda gång. Allt från före ungefär 1980 mins han glasklart och sin doktorsavhandling från 1971 kan han fortfarande föreläsa om utan avbrott i säkert en timme.
Han pratar glatt med barnbarnsbarnen och bjuder alltid på glass.
6. Att Olle stupade för drygt ett och ett halvt år sedan tynger mig fortfarande. Inget är normalt, allt är konstigt och besvärligt. Att inte få berätta för honom om den döda kakelugnen och den krånglande bilen samt massa tekniska bekymmer inte bara sorgligt utan jävligt irriterande. Men minnena är ju förstås fantastiska.
För tolv år sedan: Olle och den dåvarande Elvaåringen hänger tvätt.
7. Och väldigt ofta händer nåt kul, och då känns det bättre en stund.
Sista heldagen i Skottland vaknade vi utsövda och glada i läkarens & professorns lägenhet. Skotten var snorig, hostig och hes, men bestämde sig för att på skottars vis att tatuera sig, träffa sina polare på puben, träffa sina föräldrar på puben och köpa massa whisky – för så tar man naturligtvis död på en förkylning.
Kicki och jag drog oss mot centrum och hoppade på hop-on-hop-off-bussen som ju stod till vårt förfogande i 48 timmar – och det är verkligen (jag upprepar mig nu) ett fantastiskt bra sätt att se en sådan stor, gammal stad som Edinburgh.
Kolla, gardinerna på utsidan! Vilken piffig idé! (Det är förstås en affär för skotskrutiga tyger.)
Vi åkte och åkte och fattade plötsligt beslutet att kliva av i Dean Village, som skulle vara vackert. Och ja, jösses. Det var kullerstensgator, massa grön växtlighet, och arkitektur som andades ”förr i tiden”. (Jag har alls inte glömt det jag lärde mig när jag läste en arkitekturkurs, men jag är bra mycket bättre på att datera 1800- och 1900-talshus.)
Genom hela stadsdelen flyter Water of Leith, som förr drev byns alla mjölkvarnar.
Vi gick först nerför en brant väg, där jag hittade en fiffigt konstruerad bänk! (Det syns inte, men det är jättebrant neråt här.)
Det är nästan som en synvilla: den hitersta bänkens nedersta sittbräda övergår till att vara den bortre bänkens nedersta ryggstödsbräda!De verkar ha kul i Dean Village.
Vad vi inte alls hade förstått var att det här förr var ett stort industriområde, som förföll när majoriteten av industrierna gick i konkurs runt år 1900: kvarnar, garverier och väverier försvann på löpande band. De boende i området blev oerhört fattiga och det var nedgånget och skräpigt överallt.
På flera olika sajter som handlar om misären i Dean Village (ca 1900–1965) hittade jag denna bild:
”Här ser det inte så förfallet ut”, tänkte jag – men gillade tvätthängningen. [CC]Hmmmm, sa jag sedan med den gamla bilden framför mig. Motivet kändes bekant. Och så kollade genom mina foton – för jag tog ju faktiskt en bild på upphängd tvätt någonstans i det numera oerhört uppsnofsade området.
Och se på tusan!
Det är ju samma innergård! Med tvätt! (Jag kunde inte gå in även om jag ville – det är privata bostäder och tillträde förbjudet.)
Därefter åkte vi lite mer, och sedan klev jag av långtbortitok för att uppfylla några kompisars önskemål: kolla på Britannia och gå på destillerivisning.
Området heter Leith, och är ett hamnområde med urban känsla – tvära kast alltså!
Eftersom frukosten på ett mystiskt sätt brann inne, gick jag till ett café och beställde en enkel panini och en kopp kaffe.
”Enkel panini? Nähedå! DU SKA HA POMMES!”
Britannia är en yacht som användes av Queen Elizabeth 1954–97, men som efter pensionen har blivit ett oerhört intressant museum. Tiden har stått stilla sedan 1997, men viss inredning och maskiner är orörda sedan 1950-talet.
Alla besökare går omkring med varsin ganska klumpig, telefonliknande mojäng som agerar guide. Därför är det väldigt tyst inne i skeppet; alla är koncentrerade på vad som sägs i luren.
Här stod de kungliga och vinkade åt sina undersåtar. Någon gång på 1970-talet byggdes det svängda furustaketet lite längre in på däck eftersom den lilla drottningen flera gånger höll på att blåsa omkull.
Jag rekommenderar verkligen alla Skottlandsturister ett besök så att ni får se hur relativt enkla de kungligas arbets- och sovrum samt sällskapsrum såg ut – eftersom jag själv mest fotograferade apparater, grejer och mojänger.
Åh, den som ändå fick använda denna!Eller den här! Taktil teknik med knaster, klick, knarr och krask!
Plötsligt stod det på en skylt att jag befann mig i Brianniat tea room, men inte som i ett museum, utan som i verkligheten! Kom och köp! Sitt ner och vila fötterna!
– Te och scones! sa min inte alls hungriga pommes frites-hjärna.
– Champagne och glass! sa min mun till servitrisen.
Klockan var inte ens tre på eftermiddagen, och här satt jag och lekte lyxliv!
I terummet var jag och uteslutande amerikanska turister. Blålila hår (fortfarande!), keps som bara är skärm & ett pannband liksom, shorts och lite för hög ljudvolym.
Ett gäng yngre amerikaner beställde drinkar och vin, och servitrisen bad därför om legitimation. Amerikanerna knorrade och propsade på att de faktiskt visst var 21 år och fick köpa alkohol.
– Very well, sa servitrisen, but I need to see if you are 18.
– I’m not 18, I’m 21!
– Still need to see ID.
Japp, legitimationerna halades fram och de inledningsvis slokörade ungdomarna var helt klart 19 och 20 år. De blev strax förundrade av Skottlands generösa lagar som tillåter alkoholintag för så unga människor som 18-åringar.
Detta bord rymmer 35 personer och tar tre timmar att duka med hjälp av linjal. Menyerna fick alla gäster ta med sig hem som minne.
Jag konstaterade att jag hade dragit benen efter mig eftersom klockan var strax efter tre, samtidigt som guiden i örat förklarade att alla klockor sedan 1997 stod stilla på 15.01, för det var det klockan var sista gången som drottningen klev iland från Britannia.
Det konstiga var att just då VAR klockan verkligen 15.01.Här är en helt annan klocka – men tiden står som sagt still både vad gäller klockor och datorer.Här är slafarna från 1950-talet fortfarande kvar. Just här sov båtbandet – alltså musikerna som trumpetade och marscherade och hade sig.
När jag närmade mig slutet på denna trevliga båtvandring, började jag leta efter ett destilleri som skulle finnas i krokarna. Aha!
Kolla! Destilleriet på krypavstånd från Britannia!
Det där krypavståndet visade sig i verkligen vara nästan 1,5 km eftersom kajen höll på att byggas om, så jag halvsprang i en vid båge för att hinna fram till rundvandringen kl 16. Jag kom fram till översta våningen kl 15.55, frågade om jag skulle hinna springa på toa, fick beskedet att ja, det är bara att gå ner i trappan bakom den däääär dörren. Jag småsprang till dörren, och sprang ner. Ingen toa. Sprang ännu längre ner. Kom fram till bottenvåningen. Sprang upp sex trappor igen, och kom fram för sent för att hinna gå på visningen!
– I couldn’t … find … the … toilets, flåsade jag och fladdrade lite med ögonfransarna för att blidka den stenhårda destilleripersonalen.
– It’s just upstairs! sa den stenhårda och vände sig till nästa kund i kön.
Då köpte jag lite pryttlar (”merch”) och tre avsmakningsflaskor, gick på toa, gick ner en trappa och tog en särkert jätteförbjuden destilleribild, gick ut och 1,5 km i en vid båge igen – och satte mig sedan på bussen mot centrala Edinburgh.
Förmodligen förbjudet foto.
Jag skulle sammanstråla med Kicki och Skotten, men vi hade trassel med wi-fi och roaming, så vi gick förbi varandra ett tag. Då gick jag in i en butik som hade trevliga, kritstrecksrandiga sladderbrallor och tog tag i ett par för att prova.
PLINGELING! ”Är på Marks & Spencer, här finns wi-fi” skrev Kicki. Då blev jag alldeles till mig och gick raka vägen ut ur kritstrecksbutiken så att larmet tjöt över nejden eftersom jag fortfarande bar på brallorna.
– TUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUTUT!
– Oh, I’m soooo sorry, sa jag, sprang in, betalade utan att prova, och blev stoppad i entrén.
– RECEIPT!!! röt en dörrvakt.
Sedan kontrollerade vakten kvittot, skrev upp mitt namn, klockslag, nationalitet och brallornas pris. Han rynkade pannan och bad mig förklara, vilket jag gjorde samtidigt som jag svettades som en tok och jag förmodligen var knallröd om öronen.
Allt ordnade sig och korven den har två. Vi hittade varandra på M&S och kunde som små trallande jäntor vandra hemåt och fotografera ännu fler färgglada dörrar.
Man vill ju bara äta upp denna port!I en liten butik köpte vi en flaska vin, och konstaterade att vi blev övervakade i en ovanligt smickrande liten tv-bild.
Edinburgh är ett ypperligt resmål och hela Skottland är ljuvligt och fotogeniskt. Men om sanningen ska fram såg vi ju även helt normala stadsmiljöer.
En normal gata med en helt normal DeLorean, om än iögonenfallande gul.
Sista motivet får bli ännu en fin historisk gest – lite som att man renoverade Dean Village och såg till att forna tiders Edinburgh får stå kvar.
En bild från 1920, när Edinburgh Meat Market sedan 1883 hade dominerat i just denna stadsdel.
Köttmarknaden avvecklades, och blev på 1960-talet en nattklubb (en annan köttmarknad?) och senare en restaurang. År 2007 revs hela klabbet utom just den stora entrén, som sparades för säkerhets skull.
Och 2009 fick någon snilleblixten att renovera porten och ställa upp den där den en gång stod!
Det var det hele! Här kommer länkar till alla elva dagsrapporterna!
Nu skulle ju slutklämmen på denna rekapitulation av det senaste knätrasslet kunna vara ”operation pronto” eller ”röntgen på måndag” eller varför inte ”här, bada i kortison så blir det bra”.
