Idag har vi varit på den där berömda Titanicutställningen som far land och rike samt världsdelar runt som vore den ett val-lik vid namn Jonas. Det är en utställning som jag har spanat in i flera år och varit beredd att göra långa omvägar för att få uppleva. Titta bara på den här reklamsnutten!
Blir man inte alldeles knollrig av längtan?
Så idag åkte vi fulla bilen till Uppsala. (Tågbiljetter hade kostar mer än en resa till N.Y., tyvärr.) Efter rundvandringen med guide i öronen under nästan en och en halv timme, samlades vi för att lufta våra intryck.
Vad var bäst?
– Barnskorna!
– Tallriken som italienaren hade hittat och tog hand om i 20 år!
– Ringen som tanten tappade i livbåten strax innan hon drunknade.
– Breven!
– Isen!
Vad kunde ha varit bättre?
– Den dåliga svenskan. Särskrivningar och språkfel på informationslapparna.
– Audioguiden. Han pratade ju JÄTTEKONSTIGT.
– Ja! Och en gång sa han ”bilden uppe till höger” när bilden var till vänster.
– Att det var för trångt. Folk stod ju framför bilderna för att kunna se i montrarna.
– Och framför montrarna för att kunna se bilderna.
– Att inte alla brev var renskrivna så att vi kunde läsa. Det som stod i brevet från Olga, var ju jätteintressant, men det var ju så mörkt så jag kunde inte läsa.
– Att man inte fick ta bilder. Är inte det lite omodernt?
– Och den där pyjamasen. Som dom trodde var en smoking. Pffft.
– Den där kupén med våningssängar som hade en skylt som sa att det var andra klass, och en annan där det stod tredje klass. DÅ ville jag hitta en guide och fråga!
Den allra största invändningen jag har, är att det inte var tydligt vilka saker som verkligen kom från Titanic, och vilka som var artefakter eller ting från Titanics systerfartyg. Den där tantens ring såg ju inte alls ut att vara i guld. En gigantisk silverservis stod i en monter i ett av de skumma rummen (det var verkligen inte ljust) och såg så vansinnigt imponerande ut. Men med läsglasögonen på och näsan mot monterglaset såg vissa av ”silverbyttorna” ut att vara gjorda av plast, medan andra helt klart hade patina och såg äkta ut.
Eftersom alla gick omkring med audioguiden i öronen, var det inte läge att avbryta promenaden för att leta upp en människo-guide och ställa äkthetsfrågor.
Men kan någon förklara vad som ligger bakom dessa barns ansiktsuttryck? Jag kan inte riktigt se mig mätt på bilden.
Vi enades om att utställningen var okej, men faktiskt inte värd en omväg. Eller som vi sa när vi hötte med näven mot Fyrishov:
– OCH VAR VAR SJÄLVA BÅTEN, VA?
23 kommentarer