Nu ska ni få höra om en trevlig tradition: arbetslägret i Horndal. Om detta har jag berättat förut, men kanske inte så utförligt. Detta är det fina arbetslägerhuset i fråga!
Förr om åren har massa andra båsister samt mina barn närvarat under arbetslägret, men pga. anledningar och orsaker samt den allerstädes närvarande Ändringskommittén, blev det i år blott Karin The Husägare och jag. Som den ordningsmänniska hon är, hade hon gjort en fin lista på vad som skulle åtgärdas och jag fick ansvaret för att bocka av utförda uppgifter allt eftersom. Då råkade jag även fylla på med några till, och dessutom lämna kvar nypåhittade som vi inte på några som helst villkor skulle kunna hinna med.
Men först åkte jag tåg till Horndals Bruk – en sån där resa som SJ påstår inte går att boka eftersom alla biljetter är ”slut”. Jag vet sedan Örebroresan häromdagen att det är något man bara kan fnysa åt, så det gjorde jag.
– Pffffft, slutsålt my ass. Jag köper bara biljett till en senare avgång, så det så.
Det gick utmärkt och tåget var verkligen inte alls fullt. Förklara det, den som kan.
Det fanns faktiskt en gångbro över till andra sidan spåren, men si den var kamouflerad. Titta med lupp här ovan så kanske ni ser ett smalt, grönt streck till höger – som är en gång- och cykelbro.
Väl framme i Horndals Bruk, kan man inte annat än sörja rivningshysterin. Så här såg stationshuset ut anno dazumal.
Då fanns det enligt Karin biljettexpedition och en godsexpedition där man polletterade väskor och cyklar och hämtade paket, samt postkontor, perronger och tio anställda som for omkring och var till tjänst. Det revs 1972 för att det ”var i dåligt skick”. (Läs här om stationsföreståndarna och annat.)
Men nu till våra stordåd!
När vi röjde på verandan, dök en förvånad brevlåda upp. Den hade för länge sedan lagt sig till ro och inte gjort mycket väsen av sig. Vi väckte den ur slummern, korsfäste den och hackade sedan sönder ett par m² i jakten på stenfri mark. Och lyckades!
När dagen led mot sitt slut tvättade vi våra valkiga händer och letade reda på borttappade telefoner, handväskor och husnycklar, varefter vi satte oss på elcyklarna som framförs i minst 30 km/h – och hoppade i plurret.
Dag två under arbetslägret inleddes med kroppsarbetarens favoritfrukost: knaperstekt bacon med perfekt äggröra samt rostebröd med massa smör. Sedan sattes Det Stora Lampflytteriet igång. Ibland var det enkelt.
Ibland var det svårare. Vilka lampor skulle vara var? Fanns det månne bortglömda lampor på den underbara vinden? Vi inventerade, fnissade, ooooade och ahaaade och häpnade över flydda tider.
Vi letade upp lampor på vinden, hittade en läkarväska och tavlor, en hylsnyckelsats samt några käppar. Vi skruvade fast lampor, vi tog ner lampor och vi bytte sedan plats på lampor.
Nu skrev jag ”pipstället” ovan som den mest naturliga sak. Men så är det ju inte. Vem kan väl som Karin gå ut till boden på markerna och plocka fram ett pipställ? Som dessutom har pappas anteckning på baksidan!
Karin berättar att fadern skrev soldatnamnet RUS med versaler eftersom det roade honom storligen, helnykterist som han var. Men vad är ”Krotjin”? Karin och hennes släktforskande kusin har en teori:
”Vi TROR att det där ’krotjin’ är en fonetisk transkribering av ordet ’kroken’, så det uttalas så i de här trakterna. Alltså i Rus-krokarna, eller trakten där Rus-släkten bor. Alternativt skulle det kunna vara en faktisk krök där de bodde (eller där något anmärkningsvärt inträffade, analogt med Kungens kurva). Eller som en skarp vägkrök här i närheten som länge fick heta ’Skänksvängen’ eftersom någon tappade en skänk där en gång, från ett flyttlass.Vi VET att min farmors farfar var soldat och skrevs som Ruus Anders Andersson i kyrkböckerna.”
Karin och jag prisade varandra för alla insatser och var mycket nöjda med allt. Men allt blev kanske inte jättebra – trots goda intentioner. Kolla här på en tyg-rullgardin som bara behövde lite kärlek och textillim:
Andra små uppgifter till år 2020:s arbetsläger!
Så var det dags att åka hem. Jag satte mig först och bockade för de utförda sysslorna på listan, som ju bara blev längre och längre.
När jag sedan skulle köpa tågbiljett hem, var alla sådana naturligtvis slutsålda. Igen. Jag pfffftade lite, köpte förstaklassbiljetter till en annan dag, och konstaterade sedan dystert att tågen inte stannar i Horndals Bruk på söndagseftermiddagar – så Karin fick köra mig till Avesta Krylbo. Sedan tog (det inte alls fulla) tåget mig till Sala, där ersättningsbuss av oklar anledning skulle ta vid.
En timmes väntan senare kom bussen, som tog mig ända till Västerås, där jag precis hade missat anslutningen mot Eskilstuna. Drygt en timmes väntan i Västerås visade sig bli riktigt intressant eftersom en helt vanlig medelålders kvinna blev rosenrasande på en annan helt vanlig medelålders kvinna. Ett tag såg det ut som om de skulle börja fäktas med sina paraplyer.
Vid biljettkontrollen på tåget:
– Hej. Här är min biljett. Men det är till ett helt annat tåg imorrn.
– Jaså du, sa konduktören trött.
– Vill du veta varför? Det är en intressant historia.
– Näedu. Jag har hört så många historier idag att mina öron inte orkar fler. Du har betalat, det är gott nog.
Men kan någon med försänkningar inom SJ:s mystiska värld förklara varför tågbiljetterna sägs vara slutsålda när de bevisligen inte alls är det?
27 kommentarer