Jag gillar som bekant att skratta, fnissa, fnittra och gapflabba. Därför har jag (när schemat så tillåter) besökt Humorfestivalen i Lund så ofta som möjligt de senaste tio åren. I år har jag dessutom lyckats plutta in alla föreställningar med plingeliplongpåminnelser så att det till exempel ser ut så här i mobilen idag, lördag:
Så vad gör jag när jag inte flänger omkring och skrattar på dessa lattjolajbantillställningar? Jo, jag
- stämmer möten med kompisar och äter upp till tre frukostar per dag
- ser på trista pod-inspelningar (försöker lära mig hantverket) där det visar sig att en professor är bra mycket roligare än en ståuppare
- cyklar på en lite för liten cykel
- sover i David Sims vackra lakan.
Med kommentatösen Agneta uti Lund gick jag på en inte särskilt spirituell diskussion om det digitaliserade samhället, framtiden och ålderdomen. Bara titeln, asså: ”Hjälp, min hemhjälp är en robot” … gah. Men Susanne Iwarsson (professor i gerontologi) var rolig!
Ett spirituellt samtal mellan tre vita män i 44–45-årsåldern, lett av Johan Wester – kan det vara nåt? Jaaa. För om Johan Glans är på scenen, då blir det roligt. Det hela var till synes knappt repeterat, men naturligtvis hade de, proffs som de är, tänkt ut några poänger i förväg. I skrift blir sådana här samtal inte roliga, men när de pratade lite om ”dagens i-landsproblem” sa Johan Glans:
– För mycket mjöl i kroppkakorna är i alla fall ett Ölandsproblem.
När Johan Wester förolämpade Johan Glans och istället för Kvarteret Skatan sa något i stil med ”Området Skatan, felåt, vahettere …”, kontrade Glans med:
– KVARTERET SKATAN! Å du då, men din lilla hip-hop-show.
Hipp-hipp, alltså. Men som sagt: pratskämt gör sig sällan bra i skrift. När de diskuterade huruvida de kissar i poolen sa Johan Glans:
– Javisst, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag bryr mig inte om att gå ner i vattnet, nej jag ställer mig bara på poolkanten och kissar ner i vattnet.
Stan är proppfull av studenter i färgglada LTH-overaller. Det är musik i varenda hörn och ölen flödar. Jag träffar gamla kompisar och kolleger och känner mig som en cooling till celebritet när artisterna hälsar på mig. Allt är ljuvligt. Och så älskar jag Lund pga. en massa andra detaljer.
Till exempel den här till synes permanenta steninskriptionen som (väl) strax ska tas bort när konstverket kommer på plats igen.
Hur i hela friden ska jag orka vara lärarvikarie igen på måndag? Bäst jag börjar ladda redan nu genom att bära på massa papper och pärmar och ha en stor nyckelknippa runt halsen samt tuschpennor i bakfickan och hyssja på folk som jag möter.
26 kommentarer