Efter tre nätter i en polsk konstnärs studiolägenhet som hade kostat tiotusen per natt i N.Y. men blott 250 kr per natt här, har jag lärt mig att
- beställa Übertaxi utan efterföljande ågren
- åka spårvagn
- inte gå mot rött
- ignorera sura affärsbiträden
- uttala ”kärlek” på polska [miwåschtsj]
- inte falla i gråt vid åsynen av gamla vackra hus som är obebodda och bara förfaller.
– AHA! Czesław Miłosz!
Men nej, inte alls. Nej, kärlek stavas miłość och uttalas med dubbelt sj-ljud, medan Miłosz har ett enkelt. Det dubbla ljudet är lite som att säga ”dusch-tjosan”men hoppa över du och osan.
Hoppsan. Nu sa det bzzzzzzz på dörren.
Vi öppnade lite oroligt för vi ska ju inte checka ut förrän senare idag. Där stod en arg kvinna och gestikulerade och vrålade på polska. Mycket underligt.
Jag snabböversätter nu eftersom jag är en jävel på polska efter dessa tre dagar:
– VAD GÖR NI HÄÄÄÄR? Herrejösses vilka idioter ni är. Jag måste få (här fortsatte hon att skälla på oss) …
– Sorry, we don’t speak Poli…
– Kolla nu här när jag visar er hur dörren går att öppna och hur ni kan gå ut genom den utan problem. Jag kan hjälpa er! (Och så fortsatte hon att skälla på oss.)
– What? We don’t…
– Idioter! Jag har varit med om det är en, två, tre, fyra gånger och detta är droppen! (Skällsvadan fortsatte.)
– Sorry, we don’t understand.
Vi ringde snabbt till en polsk kompis för att be om översättning. Han heter Grzegorz och ser ut som Robban Broberg.
