Hoppa till innehåll

Dag: 21 november, 2017

Knävelrapport #437

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

– AJ!

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

Share
16 kommentarer