Łódź är nog den stad i världen som har störst andel bokstäver med diakritiska tecken (75 %). Råå ligger inte långt efter, förstås (66 %).
Dessutom uttalas det inte som vi svenskar gärna tror [lådds] utan – och nu måste ni alla fokusera ordentligt och ljuda – som ett yxhugg i en stubbe: w-o-dsch. Eller som vi fonetiktokar vill ha det: [ˈwutɕ].
Här är vi sedan igår, den djefla mannen och jag. Han ska föreläsa om informationsteknik för en brokig samling internationella forskare och studenter medan jag ska gå på filmfestival. Och halta omkring på stan och oooooa över
- enorma, fantastiska, konstnärliga graffittifyllda husväggar
- sekelskifteshus som är ihopklistrade med brutalsovjetiska betongschabrak
- sopskyffeltanter som väntar på att en cigarettfimp ska falla till marken
- glittriga kläder
- vattenrör och elledningar utanpå husen
- proppfulla tåg.
Igår när vi åkte från Warszawa (som förr faktiskt stavades Varsjava på svenska!) klev vi med två nyköpta muggar te på tåget, förvissade om att vi i lugn och ro skulle sitta och se det oerhört gråa landskapet passera. Sitta? Lugn och ro? Ehum.
Att köpa tågbiljetten var en snabb tidsresa till Östtyskland eftersom det fanns fyra luckor med fyra oerhört otrevliga damer som alla skällde på de kunder som behagade komma fram och köpa biljetter. Om de hade kunder, vill säga …
Men när vår biljett kom fram ur skrivaren blev hon dessutom tvungen att slå upp något i en handskriven anteckningsbok för att priset skulle bli rätt.
Vi frågade en polack som tog hand om oss igår om detta underliga biljetteri, och han förklarade att ”det ska vara så”. Att de är vana vid att det är så det är. Och att den där streckkoden på biljetten är det enda nya nu när datorerna används: alla biljetter har tydligen sett ut så här sedan tidernas begynnelse. Fast allt skrevs för hand förr.
