Hoppa till innehåll

Etikett: helvetes jävlar

Knävelrapport #437

Bekymrade båskommentatorer frågar mig understundom hur det står till med knäna.

Då tar jag på mig tvångströja, munkavle och knäskydd samt våtvärmande omslag och försöker att inte lägga ut texten eftersom den är så jädra trist sedan den där dagen 2012 när jag trillade omkull och pajade menisken på scenen i Folkets hus i Umeå.

– AJ!

Men nu skådar jag en morgondag. Efter operationen den 17 augusti 2017 blev allt bra i ett par veckor, sedan gick allt åt helvete eftersom den bortopererade menisken (till synes) uppstod från de döda. Jag haltade och led. Men … det är inte meniskont egentligen – det är bara en jättestor muskelfästesinflammation som omfamnar en sena på insidan av benet, strax under knät!

Heureka! Hurra! Skål! Pukor och trumpeter! Aj!

Nu går jag hos inte mindre än två olika sjukgymnaster som får rapporter om varandras råd och aktiviteter.

• En är gratis (det är gratis med landstingsanslutna sjukgymnaster och fysioterapeuter i Sörmland), och han rynkar pannan, talar allvar med mig, masserar låret så att jag blir gul och blå, ger mig massa muskelövningar och blir inte alls imponerad när jag gör precis som han säger.
• Den andra behandlar mig med laser som ska ta bort svullnaden och stötvåg som ska minska inflammationen. Hon kostar skjortan, lyssnar tålmodigt på mitt babbel och är glad och nöjd med nästan allt jag gör.

Och så har hon ju den där underbara kinokinetistosiska tejpen som heter nåt helt annat.

Men vad har jag på låret där på bilden ovan? Det ser ju ut som en elchocksapparat! (Allmänheten blir bekymrad och undrar vad det är för stollerier som ska komplettera toklasern och galenskapsstötvågen.)

Det är elektroder som går till en apparat som heter Compex och som till min enorma förvåning används av all världens idrottsatletsproffs. Och mig, dårå.

– Bzzzzzzzz! säger apparaten och ger order till musklerna att spänna sig.
– Ajajajajajajajaj! skriker alla mina smärtreceptorer eftersom de inte alls gillar känslan.
– Moahahahahaaaaaaa, säger jag som skiter fullständigt i all smärta som inte sitter i knäregionen.

Anledningen till att muskelfästes-sens-inflammationen slog till är nämligen att min lårmuskel strax ovanför det onda knät är helt förtvinad; på fem år har jag inte använt den normalt. Vid alla basketövingar, alla promenader och alla dansskuttstillfällen har jag kompenserat med andra benet såpass att det onda benets muskler bara har lagt av. När jag plötsligt efter operationen kunde börja gå normalt igen, sa benet:

– WTF! Vabaha? Sluta! Det här känner jag inte igen! Stå still! Halta som förut! Stopp, annars inflammerar jag dig i ett fäste!

QED.

Share
16 kommentarer

Adjö, Biologiska museet!

Mången gång har jag skrattat åt djuren på Biologiska museet på Djurgårn – men oftast har jag bara gått förbi och tänkt “huset ser ju ut som en armadillo”.

Ja, det heter bälta på svenska, men armadillo är ett så roligt ord.

Eftersom museet på grund av anledningar och orsaker nu stänger, skickades Tjugotreåringen dit för att dokumentera – och uppleva.

”Öppet alla dagar från 11 f.m. till mörkrets inbrott. Entrée 50 öre. Barn 25 öre.”

Det där med ”mörkrets inbrott kanske ska förklaras: det finns inga lampor. Eller värme. Det enda ljus som finns, är dagsljuset som kommer in genom takfönstret. Under vinterhalvåret stängde museet alltså ibland så tidigt som kl 14:30.

Vi var där med alla barnen för kanske tolv år sedan för att jag ville visa dem BJÖRNEN. Den var ju så ohyggligt imponerande dammig, nämligen.

Men numera står björnen som en lattemamma med sina ungar inklämd i en telefonkioskliknande bur!

Björnarna sköts runt 1908 i Ryska Karelen av generalkonsuln Emil Heilborn, vars hela familj tydligen var begiven på björnskjutningar. Ingen vet tyvärr hur eller varför björnarna hamnade på museum – men själv är jag mer besviken på att jag inte har kunnat hitta mer information om själva skytten än att han föddes 1857, att han 1919 var inblandad i en mystisk rubelaffär med gräl och hot om polisanmälan, att han intervjuades med stor artikel när han fyllde 80 år samt att dödsboet 1940 sattes i konkurs. (SvD:s arkiv för den som kommer in bakom betalväggen.)

Biologiska museet invigdes 1893, och stängs nu på obestämd framtid för att huset är i sånt dåligt skick att det bara inte går att använda längre.

(Plats för ett litet primalskrik.)

Ursäkta, men hur blir ett hus i ”dåligt skick”? Stiftelsen Skansen som har ägt huset sedan 1970 måste faktiskt har försummat huset med flit.

Ni som inte har varit där: det är ett helt galet museum med nordiska djur – men utan interaktiva skärmar, miljötänk eller hundraprocentig handikappanpassning. De uppstoppade djuren är solblekta, dammiga, trasiga, omkullvälta och placerade i underliga ställningar.

Liten fotosafari från Biologiska museet 31/8 2017

En ljusgrå bäver. (Den var brun senast nån gång på 1920-talet.)
En relativt ful lo, kanske lite släkt med lejonet på Gripsholm.

”Djuren äro framställda så som de lefva i naturen, i karakteristiska ställningar och naturtrogna omgifningar, ofta med ungar eller med bon och ägg.”

En fladdermusfågel?
Fotspår från människa.
Ta fast tjuvarna! Alla fjärilar eller kanske skalbaggar eller kanske ömtåliga strandmusslor eller kanske hemska ormar är borta!
Älskade skvader!

Speciella priser:

”Arbetareförening eller arbetare vid en verkstad då de komma i trupp på särskildt medgifven tid, 25 öre per person.

Elever vid elementarskola eller dermed likstäldt läroverk, då de komma i klass åtföljda af lärare, 15 öre per person.

Elever vid folkskola eller dermed likstäld skola , då de komma i klass åtföljda af lärare, 5 öre person [sic].

Årskort för kalenderår, för äldre 3 kronor, för elev eller barn kr. 1,50, för familj af högst 5 personer kr. 6.”

Så vad är det som har stängt egentligen? Jo: det närmaste man kan komma en tidsresa.


Uppdatering!

Här kommer Tjugotreåringen Idas reflektioner:

Det absolut bästa med museet är att det definitivt luktar 1800-tal och att hela byggnaden känns som en tidskapsel. Och björnarna så klart. 

Det är väldigt dammigt – vilket är ett direkt citat från mannen i kassan. Apropå mannen i kassan: enligt honom stängs museet just den 1 september 2017 för att det är dagen när han ska gå i pension. Hans VD tyckte inte att det var lönt att hitta en ny kassaanställd, så då bestämde de sig för att helt enkelt stänga museet. Att någon (som det stod i en tidningsartikel) skulle öppna en restaurang i byggnaden stämmer inte.

– De ska ”catera” en helg varannan månad bara, sa mannen i kassan. 

Byggnaden kommer att vara fortsatt öppen för grupper (exempelvis skolungdomar), men stängs alltså för allmänheten. I entrén finns en trevlig gästbok som var fylld med protester mot stängningen.

Jag tjuvlyssnade (så klart) på vad andra besökare sa. Det finns nämligen ingen information om djuren, bortsett från tummade A4-häften med namn på djuren som lånades ut i receptionen (men som tog slut fort), så det gällde att ta vara på andra besökares kunskap om man ville veta vad de olika arterna hette.

En yngling pekade på lodjuret och sa:

– Vad är det där för djur?

En fullt befogad frågeställning om du frågar mig – lodjuret ser nämligen inte ut som ett lodjur. [se bild ovan]

En man sa till sitt sällskap:

– Det är sensationellt många på plats! Jag brukar alltid vara ensam här!

Det insmugna ”alltid” fascinerade mig. Biologiska museet är liksom inte en plats som man naturligt besöker varannan månad för att man inte hann se hela utställningen förra gången. Dessutom har ju allt sett likadant ut i över 100 år. 

En tanke som slog mig var att en himla massa djur fått sätta livet till för att utställningen ska se ut som den gör. Jag ser ingen poäng i att stoppa upp 50 likadana fåglar, men jag kanske är för ung och modern. 

En gång brast jag ut i skratt. Det stod nämligen att den uppstoppade björnmamman inte var naturligt placerad: ”Så här har ingen björnmamma någonsin poserat i naturen.” Det var gulligt. 

Museet är faktiskt inte tråkigt. Det naturliga ljusinsläppet från de stora fönstren är fantastiskt, och gör att det skogsliknande landskapet faktiskt ter sig väldigt naturligt. Väggarna som målades av Bruno Liljefors är välgjorda, och när man har tröttnat på de dammiga djuren kan man granska dessa istället. Att det finns två trappor som båda leder upp till andra våningen är både vackert och innovativt (men helt meningslöst).

Men att kalla det ett museum är kanske att ta i; jag gick ut lika olärd som jag kom in …
//Ida Bergman

Share
60 kommentarer

Sekruttvåren 2017!

Man vaknar. Man ser att det ju är ljust ute fastän det är så tidigt att det kan kallas ”i ottan”. Man blir nöjd. Man vill som Rönnerdahl skutta ur sängen.

– AAAAARRRRGHHHIOOOO för faeeen! vrålar man i nästa sekund när fötterna nuddar golvet som är så isande kallt som det någonsin har varit.

Ronja Rövardotter hade säkert på något sätt kunnat kalla det där morrtjutet ett väldigt positivt vårskrik, men si på det humöret är jag nu inte. Det positiva alltså. Liksom:

– Jajaja. Mina fötter ser pyttesmå ut, men det är bara en synvilla.

Såsom britterna diskuterar vädret, gör även jag det i dessa snövädersdagar. På samma sätt som jag tjoar av snöglädje i december, fnyser, suckar och stånkar jag av snöaversion i april. Jag hötter med näven åt kylan och tassar ut barbent till brevlådan (där det ju inte ligger nåt nuförtiden) som för att lura någon.

Snacka om lock på korgen.

– Far och flyg, förbannade april! säger jag i detta nu … och andas sedan i lönndom på utetermometern eftersom det liksom verkar vara den som styr mitt humör.

Fotnot
Ordet sekrutt har snart tio år på nacken. Just sayin’.

Share
22 kommentarer

Tio kilometer är väl ingenting

Det hör alls inte hit, men vilket coolt sätt att lämna notan på, va?

Jag sitter ute i hotellträdgården och tittar på Tant Brun, förklädd till palm. I hennes hår sitter en fullständigt rabiat duva och hoar.

– Hoho. Hohooooo! Ho [hulk] hooo! Hohooo!

Nej, inte rabiat. Desperat, menar jag. (Jag har på fyra dagar utomlands börjat prata som Anita, Dolph och Britt.) Duvan ropar på hjälp nästan dygnet runt, och ger sig inte ens när den får svar från trädgården intill. Det där hulkande mitt i hohoandet hittar jag inte på – duvans röst bryts som hos en målbrottspojke som gråter. Förtvivlat.

(Faktakontroll är förstås på sin plats. Det är inte ofta man hör målbrottspojkar gråta desperat. Mina erfarenheter kommer från basketturneringar. Ack.)

Jag ska bara berätta att jag nu har gift mig med en helt främmande grekservitör och ska tävla i ett 10 km-lopp i morgon. Greken tror visserligen att jag är 28 år och har sju barn (språksvårigheter), men när det gäller det där med en mils löpning finns det inga missförstånd. Jag har betalat startavgiften. Jag ska verkligen delta. Springa. Starta och gå i mål. Jag har nummerlappen här: 48. Det måste betyda succé eftersom det numret finns minst två gånger i mitt telefonnummer hemma. Och jag fyller det 2012 och 1979 lätt sprang en mil på 48 minuter.

Så: giv mig nu råd och anvisningar. Hur lägger jag upp loppet bäst? När ska jag stretcha? Äta? Bryta?

Tant Brun bakom två linnen som matchar alla dörrar, hav och himlar här nere.
Share
23 kommentarer