Etikett: Paul McCartney

Vad har hänt i Storbritannien sen sist?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 februari 2023 00:47

Min kusin bor sedan 1984 i Ditchling, England, Storbritannien – och under åren har jag åkt hit så ofta som möjligt. Men så kom ju corona, och på det Brexit och ekonomiska trassligheter samt väder, vind och annat.

Men nu är jag här! Precis som förr sörplar jag mer te än mina släktingar, njuter av brittisk tv-reklam mer än jag borde och kan inte sluta fascineras av pubarna och de smala gränderna samt kyrkogårdarna.

Kyrkogård som är så gammal att stenarna nästan inte orkar hålla sig upprätt.

– Men hörru Lotten, hur är det egentligen med Brexit … Är inte allt förändrat nu? The former Great Britain är väl inte mer än en liten tummetott?

(Det är alltså ni som komna så här långt i detta inlägg undrar just detta.)

Nej! Allt är som vanligt! Här är mjölken vid tomtgränsen!

Eller. Nja. Hm, kanske är allt inte likadant. För det är avgrundsdjupa sprickor mellan kompisar och bekanta på varsin sida om Brexitgränsen – precis som mellan demokrater och republikaner i USA. De polariserade polarna diskuterar:

– Det är hopplöst att skicka paket till Sverige för det kostar ohemult mycket och vi måste deklarera exakt vad vi har packat in!
– Men så är det i många delar av världen.
– Va? Och det gör det rättvist, eller vaddå?

– När mina svenska vänner (av misstag) råkar köpa nåt från Storbritannien kostar det 179 kr extra för att det köpta ska komma in i Sverige – oavsett om produkten kanske bara kostade 19 kr att köpa!
– Men det är väl rimligt?
– Va? Rimligt? Dra åt skogen!

– Före Brexit var hyllorna i affärerna aldrig tomma. Nu ser det ju ut som i Östtyskland här!
– Där har du fel. Att hyllorna är tomma är inget ovanligt. Så var det även före Brexit.
– Va? Är du helt galen?

Här är tre bilder från dagens besök på Tesco.

Avokador och andra grönsaker låg glest, mycket glest.

Tomat-tomt. (De få tomater som vi faktiskt hittade på en annan hylla var omogna, stenhårda och svindyra.)

Inte ens ett litet ruttet ägg fanns kvar i hela affären. Och det är en jädrigt stor affär, så man borde kunna hitta i alla fall ett. (Ni kan ana att den tomma äggavdelningen är jättestor med tanke på alla tomma plastbackar och kartonger på hyllorna.)

Men tack och lov ekade inte hela affären tomt; det fanns ju jordnötssmör, buljong, barnkläder, chips och vin! Och så den delikata, engelska färdigmaten!

Fläsk, ost och lök i ett degknyte med lite mer ost.

Kryddat korv-kött med en kärna av äggmajonnäs, rullat i ströbröd … tror jag.

Fläsk, kryddat med ättiksgurka … och väl rullat i ströbröd? Färdiga att äta är de i alla fall.

Inne i pajdegen hittar vi mör biff i en mustig sås. (Eller är det månne dadlar?)

Näää, min kusin Ann är ju svensk, så vi köpte inte fläskpaj. Vi äter t.ex. lax och rotgrönsaker med hennes brittiske make Mike framför tv:n, hinkar vin och tittar på roliga tv-program som ”QI”, ”Would I Lie to You” och mystiska deckarserier med kramsande grus.

Varje gång jag kommer hit, kör min kusin ut mig till olika ställen i närheten. I Eastbourne (där jag var på språkresa 1979) finns Beachy Head, som är en klippformation som varenda dag bevakas av diskreta poliser pga. de många självmorden som begås just här.

Platsen är jähätteläskig.

Och det här var ju bara lite intressant historia ur Nordisk familjebok (1904). Förtjusande språk.

Men NUUU fattar ni. Inga staket, nej. (Bilden kommer från Turistbyrån i Eastbourne.)

När jag idag skulle fotografera klipporna och fyren, kröp jag på alla fyra redan fem meter från klippans kant eftersom det det kändes som om vinden skulle putta omkull mig. Sedan lade jag mig platt på mage och höll med möda upp kameran för att kunna ta denna bild. Därefter kröp jag baklänges och reste mig långsamt upp medan jag tittade på den hemska avgrunden som på något sätt försökte göra mig yr och svag.

Beachy Heads fyr – som ser ut som en liten legopinne där nere. (Foto: Jamen det är ju Lotten Bergman.)

Väl hemma igen drack vi och pratade om flydda tider och hur alla somrar på 1970-talet var varma och soliga samt hur till och med plåstren på knäna var bättre förr. Och så beundrade jag som vanligt Paul McCartneys glasögon, som han glömde hemma hos Mike en dag runt 1966.

15 kommentarer

Osannolika sammanträffanden

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2015 23:05

… och då, kan du tänka dig, mötte jag min gamla mattelärare!

… och utan att jag fattade hur det gick till, lyckades jag välja precis exakt den film som han hade valt!

… och fastän ingen av oss hade bestämt det i förväg, hade vi på oss likadana skor!

Mjaeeh. Jag tror ju inte på en högre makt och finner det heller inte så konstigt att sammanträffanden sker.

Skärmavbild 2015-07-12 kl. 22.44.38 Vi letar efter mönster och när vi finner dem är det ju oftast positivt: man blir glad över det konstiga som egentligen inte borde kunna ske och skrattar och pratar om det en stund. ”Det var ödet!” säger någon och så trampar man vidare i livet – kanske i likadana skor. De med varandra gifta kommentatörerna Pysseliten och PK har osannolikt nog hittat varandra på en bild som togs innan de träffades och Ninja förföljs av sin barndomsadress. (Det mesta kan dock förklaras med att ”Det var ödet!”.)

Men ibland är det verkligen underligt. I torsdags skulle jag ju på Paul McCartney-konserten. Det skulle även lillasyster Orangeluvan och hennes man (om de hade varit gifta), som vi kan kalla Svågern. Orangeluvan och Svågern, som träffades i en sovaöver-biljettkö på 1980-talet har varit på så många konserter att de numera beställer biljetter med ryggmärgen. Själv sitter jag med klickångest och väljer fel och ibland för dyrt, men oftast för billigt eftersom jag från gång till gång inte kommer ihåg hur roligt det är att sitta nära och hur lite man ser av en artist på en scen från 200 meters håll.

– Var ska du sitta? sa Orangeluvan i torsdags när vi gjorde oss iordning.
– Öh, längst bak i ena hörnet. Och ni?
– Vet inte, på parkett tror jag. Svågern har fixat.
– Oj. Ni kommer att kunna se Pauls näshår.
– Byt genast dina biljetter!
– Va? Kan man det?
– Javisst! Man betalar en mellanskillnad, men det ska du. Kolla här …

Sa Orangeluvan och knappade och klickade och fann att det fanns några parkettbiljetter kvar – enstaka här och där. Eftersom det inte var jag som hade köpt biljetten, blev jag tvungen att leta reda på min djefla man som satt i ett jobbmöte och inte alls hade tid att lyssna på mig.

enzo_ozil

– Bokningsnumret är 12345678900 och jag har plats 98-78-6534 och du ska ringa till 08-987654321 och du måste göra det nuuuuu innan biljetterna försvinner och jag får inte göra det eftersom det står ditt namn på beställningen och ditt betalko…

Sa jag till den inte alls biljettfokuserade djefla mannen. Tio minuter senare var det fixat: rad 25, plats 31. Yes!

Så åkte vi till Globenområdet. Tunnelbanetågen var alla sådär fullproppade att ingen ens var irriterad: alla bara fnissade av ett paraply i ögat eller en känga på pumpsen eller glassklet i örat.

mordtbana — Eller ett mord. (Skoja ba. Det är en utspilld smothie, som syntes först när alla gick av vid Globen.)

Vi pratade om hur trångt det var och jag berättade en lustiger historia om barnens kusin Johan som bor i Uppsala och som jag var dagmamma till runt 1987 men som jag numera inte träffar mer än en gång på sommaren när släktens Farmor har kalas och … och … och …

Orangeluvan tittade på mig eftersom jag tydligen hade hakat upp mig på ett och, och inte verkade kunna hitta rätt igen.

– Och …? sa hon.
– Och han står ju där! JOHAN!!!

Där, i tunnebanetåget, fem meter ifrån mig stod denne Johan som jag aldrig förut hade talat med Orangeluvan om. Att han gillade Paul McCartney hade jag ingen aning om – men visst hade jag spelat Beatles för honom 1987, jo, det hade jag ju.

Efter kramar och glada skratt och det obligatoriska ”Det var ödet!”, skildes vi åt och ägnade den närmaste halvtimmen till att försöka hitta Svågern och ta oss in på arenan. Och se på fan:

– Jag sitter på rad 25, plats 31. Och ni? sa jag.
– Eh. Va? Näe. Hur …? Vi sitter också på rad 25 – plats 27 och 28!

Vi enades om att ”Det var ödet!” and the rest is history. Att kommentatorn Magnus A. råkade se de två av regnet dränkta systrarna på väg hem från konserten är däremot inte så konstigt.

orangeluvan_lotten — Vi syntes nämligen väldigt tydligt där vi stod i 20 minuter och försökte se ut som människor trots hackande tänder och plaskblöta kläder.

63 kommentarer

Paul McCartney får betyget 🐞🐞🐞🐞🐞 (som är fler än fyra Beatlar)

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2015 16:00

Jag har i min ägo Beatles samlade produktion i mono (en gåva som jag är enormt tacksam för), för det är i mono man ska lyssna på Beatles.

Om man inte lyssnar på Beatles live på konsert, förstås. Och då måste jag säga att i brist på de andra, räcker det med 1/4 – Paul McCartney. Nu är det ju så att jag inte är en van konsertbesökare – vilket jag har nämnt förut – men så lycklig som jag ser ut att vara i klippet här nedan är jag vanligtvis bara i basketsammanhang eller när jag föder barn. (Den som inte tycker riktigt likadant alldeles i slutet här, är min svåger.)

Paul McCartney inleder naturligtvis med att säga ”Hur är läget?”.

Konserten ägde rum i den nyaste av Stockholms megalomaniska arenor. Den heter inte Tre-, Telenor- eller Telia-arenan utan ”Tele2 Arena”.

arenaomrdadet — Tele2-arenan (usch, vad jag inte gillar det namnet) har plats för 40 000 människor; Globen rymmer 16 000 medan Friendsarenan (inge vidare namn det heller) kan klämma in hisnande 65 000.

Som vanligt är sådana här arrangemang svåra att hantera för omkringliggande restauranger, bussar, tunnelbanor och korvgubbar: det kommer ju en sån helsickes massa människor. De 37 000 som kom igår, fick dra in magen, hålla sig i okända människor, säga förlåt och ursäkta och på det hela taget faktiskt ha tålamod.

tunnelbananfull — ”Nästan som Tokyo” sa vi gång på gång.

vip_line — ”Ja, jag är VIP”, sa alla och ställde sig här.

Väl inkommen fick jag dock bannor för min stora kamera och fick gå ut igen, trampa ner allmänheten på min väg till Globen, lämna in kameran där och för denna ynnest betala 50 kr i förvaringsavgift. På väg in igen (samma VIP-ingång), höll vi alla på att halka omkull eftersom avrinningen i duggregnet inte alls funkade:

Och hur var nu konserten? undrar ni som alls inte bryr er om blöt betong eller effektförvaring eller för den skull antal besökare.

Svar: alldeles, alldeles underbar. Och den blir bara bättre ju mer jag tänker på gårdagskvällen.

Den började stillsamt med ”Eight Days a Week”, fortsatte med än det ena, än det andra och en helt galen, olyssnad gammal syntlåt från 1980: ”Temporary Secretary”.

”Det är första gången jag sjunger den här låten i Sverige.”

Ja, Paul McCartney pratade svenska – ”Tjena Sverige” – och berättade anekdoter ur livet, tillägnade fruarna Linda och Nancy (inte Heather) och de gamla Beatlespolarna varsin låt och tackade oss i varje paus. (Visserligen hade vi betalat en massa pengar för upplevelsen, men varje gång han sa ”tack” ropade vi ”thank you!”.) Historien om Jimi Hendrix får ni här:

”Can you tune my guitar?”

Jag läser nu en recension i SvD, där Dan Backman tycker lite annorlunda, nämligen att ”ljudbilden är fläskrockig där den borde vara popspinkig”. Han saknar också ”[McCartneys] samarbeten med världskända namn, det var ju inte länge sedan han fick rubriker för en låt med Rihanna och Kanye West” – men hur skulle han kunna spela den, där han ju faktiskt inte sjunger utan bara var med och skrev och lirade?
Och klagomålet ”Paul McCartneys avantgardistiska och experimentella sida får vi tyvärr inte höra något av” blir rent löjligt om man lyssnar på den där ”Temporary Secretary” igen (originalinspelningen här).

(Aftonbladets recensent är mer överens med mig.)

rusty-paul_ — Bild från ett soundcheck före en annan konsert: gitarristen Rusty och Paul samt gitarristen Brian.

Paul McCartneys övriga bandmedlemmar är enligt Backman ”svårartat anonyma”, vilket inte gör det minsta lilla. Gitarristen Rusty Anderson (56 år) ser ut som pappan i ”Modern Family” och gitarristen Brian Ray (60 år) ser ut som en blond Steven Tyler och alla på scenen vet precis vad de gör. Tydligt är att rock håller en ung. (Eller om det kanske är botox, operationer, hårpluggar och dito färg samt en och annan öl.)

paulspiano — Paul hade ett jättefint piano.

”Live and Let Die” förärades eldsprutor och smällar så att Paul när låten var färdigspelad sa ”ouch” och stoppade fingrarna i öronen. Hans röst håller inte för de allra skrikigaste och vråligaste partierna i de allra rockigaste låtarna och han skuttar inte längre fram på scenen, men han är en ödmjuk, pigg 73-åring som verkar kunna lira brallorna av månget annat ungt band.

När konserten var ”slut”, klappade vi in honom två gånger och fick tio extralåtar, där den näst sista förvånade mig storligen: ”Helter Skelter” måste vara jättejobbig efter nästan tre timmars spelning (40 låtar).

paulsgitarr — Paul hade dessutom en väldigt färgglad gitarr.

Avslutningsvis vill ni förstås höra lite av Paul McCartneys variant på Jimi Hendrix-schwung?

43 kommentarer

Vad man gör på den engelska landsbygden

Publicerat av Lotten Bergman den 26 oktober 2012 23:59

Plötsligt kom min kusin på att vi skulle se på Oliver Twist. Minns ni?

Så vi åkte hit och dit i vår jakt på dåtiden.

Vi gick in i konstiga affärer där det fanns allt från tomtar i naturlig storlek till soppslevar och kaninöron, till stormarknader med allt från skiftnycklar till skoputs och till en kyrka med genomskinliga fönster samt en och annan pub.

Kolla, inga blyinfattade fönster! — Kolla, inga blyinfattade fönster i Berwick!

Plötsligt blev vi liksom Stålmannen intresserade av en mystisk artefakt. Tioåringen klev in …

… och skrek ”It's a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.) — … och skrek ”It’s a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.)

Ingen, säger ingen, har varit i denna telefonkiosk sedan åtminstone … 2011.

Vi gav slutligen upp jakten på filmen och åkte hem för att beställa den på internet. Klockan 18:37 gick beställningen igenom, och Oliver Twist kommer att levereras vid dörren i morgon kl 11 – för här har får man post även på lördagar. Jag som numera knappt får post ens på vardagar blev förstås intill döden imponerad.

På tv pratade man ungefär samtidigt om Beatles-prylar som säljs till fantasipriser – idag handlade det om en LP med alla fyra beatlarnas autografer på. Utropspriset är 200 000 kr.

– Jahaja, sa kusin Ann. Då kanske Paul McCartneys glasögon är nåt att ha?

Och så gick hon och hämtade dem.

– Ja, han glömde dem hemma hos Mike en gång, och … ptja, här är de.

pauls_brillor — Ni ser fingeravtrycken? Som är fulla av DNA!

Ja just det, jag glömde:

Ungefär tio minuter hemifrån såg kusin Ann ett barn med en stor väska och en kvinna med krycka på den smala trottoaren som går längs de slingriga vägarna som förbinder byarna med varandra. Hon tvärnitade med bilen och kastade sig ut och ropade något ohörbart. Kvinnan skakade på huvudet och barnet nickade. Kvinnan skakade på huvudet igen och barnet nickade igen. Så hoppade barnet in i bilen, medan kvinnan stod kvar på trottoaren. För mig var det en glasklar situation: kusin Ann ville ge dem skjuts hem eftersom hon kände igen dem och visste var de bodde. Kvinnan ville ha motion och gå hem, medan barnet ville åka med den tunga väskan. Men för Tioåringen var detta helt obegripligt. Han sa – ganska tyst – med bekymran i rösten (fortfarande på engelska):

– But this feels … strange. Mom … Is this a kidnapping?

79 kommentarer