Hoppa till innehåll

Etikett: konsert

bob hund har inga versaler

Sent igår kväll när vi med de små gästande kusinerna tittade på en alldeles utmärkt film, kom ett meddelande till familjens kommunikationsgrupp.

Jag tog mig åt hjärtat av lycka eftersom den unga Tjugotreåringen helt felaktigt stoppade in korrekta versaler i bandnamnet, och lutade mig tillbaka för att invänta reaktionen från min make och husbonde. (Ett JA-vrål.)

Min djefla man var en inbiten LP-bläddrare i stundentåren med Bowie, The Cure och Echo & the Bunnymen som musikaliska referenser. Han, som med Broder Jakob var på bob hund-konsert på Mejeriet i Lund en gång, har även ett förflutet som envis stage-dajvare (stejdsch-dajvare?) – även om han är den mest skötsamma punkarfan världen någonsin skådat och numera beter sig så här:

– Ska vi …? sa jag.
– JAAA! Som 1996 all over again – de gjorde som Vivaldi och Nirvana och varvade mezzopiano och fortissimo under versen och hade totalt kaos i moshpiten under refrängen!
– Ehum.

Så tittade jag ner på mitt meniskopererade knä och pratade förnuft med det en stund.

– Du är inte snygg och den där plastfilmen håller ju på att lossna. Du värker och du ser ärligt talat lite svullen ut. Suddig i konturerna. Pallar du ett konsertbesök?

Knät mumlade till svar nåt om hur en konsert ju ändå är en konsert.

En dryg timme senare stod vi utomhus på Strömsholmen i Eskilstuna, där det alls inte var lika packat som när Kent brukar spela där. Vi placerade oss tre meter från kravallstaketet och såg hur bandet stämde gitarrer, provslog trummor, hoooade i mickarna, drog upp brallorna, masserade sina gråa tinningars charm och drack öl.

– Varför är det bara Kent som håller starttiderna på konserter?
– Grrrrrrrr, fick jag till svar. (Min djefla man hatar att få vänta på musiker.)
– Okej. Och varför har bob hund liksom e.e. cummings och k.d. lang valt att skippa versalerna? Jag gillar versaler. Om än inte mitt i GöteborgsOperan och VillaXtra.

PANG! så satte konserten igång och de där versalerna fick finnas eller inte finnas så mycket de ville. Det staplades högtalare, det klättrades ut i publiken, det svänges med pärlhalsband och det hoppades, skuttades och sjöngs så att jag ibland slapp ur mig ett litet NÄH! av rädsla för att sångaren skulle falla och slå ihjäl sig, strypas, bryta nacken eller bara få en fläskläpp.

Som vore han på en maskeradbal, stod Thomas Öberg där i mask och vita långhandskar.

Mellansnacket var så ljuvligt att det faktiskt inte går att återge. Men det han inte sade var t.ex. ”har ni det braaa?” eller ”wohooo”. (Tack. Tack. Tack.)

Det ryktas att sångaren Thomas Öberg liksom min djefla man hade Helmer Lång som lärare, och att det har färgat låttexterna:

”Sanning som smör smälter i rumstemperatur.”

Nu har jag ju inte varit på jättemånga konserter i mitt liv, men fatta: när spelningen var slut, hade jag fått ont i käkarna av att stå och le så länge.

(Och nej. Det här klippet gör ju inte bob hund rättvisa alls. Det låter som ljudgröt.)

Och knät går bra? Jodå, men snyggt är det inte.

Fotnot:
Om man googlar orsaken till att bob hunds sångare har mask på sig, får man lära sig väldigt mycket om hur man bäst avmaskar sin hund.

Share
25 kommentarer

På konsert: Robbie Williams

Lillasyster Orangeluvan har den ohyggligt goda smaken att till mig ge presenter som går att använda. Inte kristallskålar, bilar eller oljefärger. Nej, jag får dyra frisörer och konsertbesök samt teaterbiljetter! Utan henne hade jag helt enkelt var ful i håret och kulturellt obevandrad.

Lite Fight Club-feeling?

Igår var det så dags för vår andra Robbie Williamskonsert tillsammans. (Hon har gått på några utan mig också.) Förband var Erasure.

– Erasure? säger de lite till åldern komna i kommentatorsbåset.
– Eraser? svarar de som tänker på kautschuk, som jag numera nästan inte ens vet hur man stavar.
Eraserhead? säger då de filmintresserade nördarna.

Nej – de här två grabbarna:

Förlåt. Gubbarna. De är i min ålder, och jag är nog också något av en gubbe när jag tänker efter. Nu låter jag Orangeluvan berätta om vår upplevelse:

”Erasures halvtimme var suverän. Sångaren Andy Bell förklarade att han hade ’a little bit of a cold’ och jämförde det med när man ligger i badkaret och sjunger precis vid ytan samt att hans röst därför låg lite för lågt. Jag tyckte dock att hans röst var perfekt, precis så härligt smörig som jag minns den, och med falsett på rätta ställena (det är ALDRIG fel med lite falsett).”

Ursäkta. Vi är inte riktigt överens här, söstra mi och jag. Det är nämligen ALLTID fel med  falsett. Men fortsätt nu, Orangeluvan:

”Andy hade på sig ett par glittriga tights som avslöjade ALLA nödvändiga konturer (snygga ben, får man säga det?). Och så en oglamorös tisha size XXXL på det, tja, varför inte.”

I beg to differ – tröjan var ju för liten! (Ni känner väl att det är jag – som bara avbryter – som är storasyster?)

Glittertajtsen och så tröjan som Andy hela tiden drog neråt när den gled upp och visade en liten kagge.

Tajtsen var otroligt läckra – bara man fokuserade på de snygga musklerna och inte på det lika tydliga konturerna i skrevregionen. Orangeluvan:

”Och lila gympadojor. Och mycket blå ögonskugga. Andy svassade runt till musiken på ett alldeles lysande sätt. Och de två kördamerna med fantastiskt lila hår bidrog bra. En enkel uppsättning där musiken stod i fokus. Bra!

Jag hade gärna sett mer av Erasure, för Andys röstkvalitet och stabilitet hade räckt till betydligt mer.”

Helt riktigt – det kändes som om de ynka fyra låtarna som de rev av var alldeles för få. Särskilt eftersom vi efter att de hade gått av scenen inte hade något annat att roa oss med än att titta på folk, stå på ett ben, knäa lite, vifta på tårna och fundera på matlistan hemma i köket samt fantisera om lottovinster. Orangeluvan fortsätter:

”Efter Erasures inledning fick vi i publiken ha tråkigt i 40 minuter medan Robbie gjorde det nu Robbie behöver göra innan han kan gå på scen. All energi som vi känt under Erasures framträdande förbrukades rätt snabbt. Syrran med trasig menisk övade sig tappert på att stå på ett ben.

Vi blev dock glada och fnissiga när inledande omgjorda ’God Save the Queen’ (med textning så att vi kunde följa med) kördes på skärm och högtalare (utan Robbie). Det centrala budskapet: Robbie är bäst och störst (utom i USA), han kommer att dubbas till riddare, har visserligen varit på rehab men gav faktiskt ut en skiva till och med då (min favorit Rudebox), ingen kan konkurrera med honom, han är störst, amen.

När Robbie kom på scenen till ’The Heavy Entertainment Show’ i svart linne och kilt (som han drog upp för att visa kallingarna några gånger, vilket var hyggligt och faktiskt en balans till de väldigt avklädda danserskorna som flankerade honom på scenen), blev jag faktiskt lite fundersam. Rösten höll inte, han sjöng inte all text, verkade lite darrig och svullen i ansiktet, droger nu igen?”

Jag visste inte att vi stod och tänkte likadant, syrran och jag. Jag blev riktigt orolig:

  • Varför ser han plufsig men vältränad ut på en gång?
  • Varför håller inte rösten i de svåra partierna?
  • Varför kom han av sig nyss? Eller var det kanske bandet som spelade fel?
  • Guuuud vad snygga de är, danserskorna!

I mitt nästa liv ska jag vara dansare i en Robbie Williams-show. Orangeluvan igen:

”Och visserligen fick vi fyrverkerier, sprutande eld, livemusik med blåssektion, två backupsångerskor och de där avklädda men otroligt sportiga och skickliga danserskorna, en gigantisk boxarhandske på kran som skickade ut Robbie ovanför publiken, flera konfettiexplosioner; allt var som upplagt för en heavy entertainment show.”

”Men Robbie själv menade att han var tjock, mindre attraktiv än tidigare och verkade mest trivas när han fick mysa omkring och köra allsång med topplistelåtar från 90-talet med oss i publiken (och det var verkligen kul, vid något tillfälle tror jag att hans band höll koll på tiden och avbröt en allsångssession med nästa låt). Bara gitarrist och basist fick introduktion –  han kommenterade att hans danserskor var sexiga och det var tur att han var gift (snark) – men trummis, blåssektion, danserskor, körtjejer fick förbli anonyma. Det var liksom inte hans gäng. Det var vi och han som utgjorde samspelet och elektriciteten, och det där andra runtomkring passade inte riktigt in i vad han ville förmedla och framföra. En kille i bekväm kilt och linne som snackar minnen, tar upp sin pappa för en duett på scenen, väljer själv vilka bitar han vill köra och kollar om publiken hakar på – det var det centrala.”

Robbie och hans pappa! Inget sliskigt smet och dumma kärleksrepliker – bara ”det här är min pappa”, nu ska han sjunga med mig”.

”Robbies röst och form blev bättre under konserten, men klang, djup, tonsäkerhet är långt ifrån vad jag har hört förut. Det var inte tråkigt en sekund, det var skönt att slippa låtsaspauser där man ska klappa in för ett, två, tre extranummer; han var kvar på scenen i princip till sista låten, och då var det färdigt, punkt slut. Bästa låten: Rock DJ. Nästan funkig!

Det var roligt att han verkade tycka det var kul på scenen, och att han till och med signalerade gåshud på armarna på slutet, när hela arenan körde igång med en fotbolls-chant i väntan på nästa nummer.”

Tack, Orangeluvan! Perfekt sammanfattning!

Robbie Williams på den stora bildskärmen – som pajade så att den övre delen visade Robbies kilt och den undre hans överkropp. Precis som i tv-apparaterna 1972.

Och någonstans i den här svängen var konserten slut. Robbie gick nog in bakom kulisserna och gurglade honungs- och citronvatten eller vad man nu gör när man är en lite trött superstjärna på turné. Bland det sista han gjorde var att än en gång dra några Allsång-på-Skansen-varianter där alla vi truttifjutton tusen människorna inne på arenan sjöng så vi trodde att vi skulle spricka.

– I’m enjoying growing old with you, Sweden.

Sa Robbie … och jag tänkte att jag borde få vara hans manager. Japp. Jag hade gett honom en talkshow. En krogshow. Ett filmteam. Något i mindre format. Och så skulle han få prata och vara sådär rolig som han ju är.

Men fjupp, så var han borta. Folk strömmade ut i den milda sommarluften. Men så började högtalarna spela något bekant … aaah. Något som publiken gillade, sjöng med i och tog en svängom till, nämligen:

”She’s the One” är förresten en cover:

Robbie berättade att han föll för låten när han var inlagd på rehab och höll på att dö runt 1997, och att låtskaparen Karl Wallinger ”fucking hates me” – I love him, but he hates me”. Tydligen sjunger Robbie ”fel text”, vilket Karl inte alls gillar …

Nu måste jag komma på något riktigt bra att ge Orangeluvan i födelsedagspresent!

Share
69 kommentarer

Ryggskottet from heaven

Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.

Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?

Till mig och min djefla man!

Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)

Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!

Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …

hair1
… det inte var Guldlock som var i rummet senast. Exhibit 1.
hair2
Exhibit 2.

Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.

– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!

bed1
Några minuter senare lämnade vi vårt första rum så här …
bed2
… och flyttade in i vårt nya rum, som såg ut så här.

Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.

vilsepizza
Timrås pizzabil hade kört lite vilse.
arki1
Stadshuset drunknade i modern arkitektur.
arki2
Klara kyrka försvann bakom modern arkitektur. (Also known as ”S:ta Clara kyrka”.)

När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.

14408833_10153728117596644_1831665772_n
Köööööööööööööööööööööö. (Vi satt bredvid och vilade. Köer behöver man ju inte stå i om man inte måste.)

Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur misstänksamma misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.

grop
Där! Grop! Se upp! (Ja, jag har jympadojor till klänning. So sue me.)

Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.

inga nummer
– Rad 26? Var är rad 26? Var är radnummermarkeringarna?
radnummer2
– Hallå, ursäkta, vilken rad sitter ni på och hur vet ni att ni gör det?
radnummerx
– Förlåt, va, ska jag titta ner? Var ner? Komma närmare? Ännu närmare? Jaha, men va… Ahaaa. Så … eh … diskret …

Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)

Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.

– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!

mugg_kopp
Hm. Temugg till vänster. Kaffekopp till höger.
temugg
Lösningen heter “fil- och yoghurtskålsavdelningen”. Se! En tefilskål!

Tack, oooooh tack, Skogsgurra och Hyttfogden!

Share
51 kommentarer

Paul McCartney får betyget 🐞🐞🐞🐞🐞 (som är fler än fyra Beatlar)

Jag har i min ägo Beatles samlade produktion i mono (en gåva som jag är enormt tacksam för), för det är i mono man ska lyssna på Beatles.

Om man inte lyssnar på Beatles live på konsert, förstås. Och då måste jag säga att i brist på de andra, räcker det med 1/4 – Paul McCartney. Nu är det ju så att jag inte är en van konsertbesökare – vilket jag har nämnt förut – men så lycklig som jag ser ut att vara i klippet här nedan är jag vanligtvis bara i basketsammanhang eller när jag föder barn. (Den som inte tycker riktigt likadant alldeles i slutet här, är min svåger.)


Paul McCartney inleder naturligtvis med att säga ”Hur är läget?”.

Konserten ägde rum i den nyaste av Stockholms megalomaniska arenor. Den heter inte Tre-, Telenor- eller Telia-arenan utan ”Tele2 Arena”.

arenaomrdadet
Tele2-arenan (usch, vad jag inte gillar det namnet) har plats för 40 000 människor; Globen rymmer 16 000 medan Friendsarenan (inge vidare namn det heller) kan klämma in hisnande 65 000.

Som vanligt är sådana här arrangemang svåra att hantera för omkringliggande restauranger, bussar, tunnelbanor och korvgubbar: det kommer ju en sån helsickes massa människor. De 37 000 som kom igår, fick dra in magen, hålla sig i okända människor, säga förlåt och ursäkta och på det hela taget faktiskt ha tålamod.

tunnelbananfull
”Nästan som Tokyo” sa vi gång på gång.
vip_line
”Ja, jag är VIP”, sa alla och ställde sig här.

Väl inkommen fick jag dock bannor för min stora kamera och fick gå ut igen, trampa ner allmänheten på min väg till Globen, lämna in kameran där och för denna ynnest betala 50 kr i förvaringsavgift. På väg in igen (samma VIP-ingång), höll vi alla på att halka omkull eftersom avrinningen i duggregnet inte alls funkade:

wetwetwet
Tele2-plaskeliplask.

Och hur var nu konserten? undrar ni som alls inte bryr er om blöt betong eller effektförvaring eller för den skull antal besökare.

Svar: alldeles, alldeles underbar. Och den blir bara bättre ju mer jag tänker på gårdagskvällen.

Den började stillsamt med ”Eight Days a Week”, fortsatte med än det ena, än det andra och en helt galen, olyssnad gammal syntlåt från 1980: ”Temporary Secretary”.


”Det är första gången jag sjunger den här låten i Sverige.”

Ja, Paul McCartney pratade svenska – ”Tjena Sverige” – och berättade anekdoter ur livet, tillägnade fruarna Linda och Nancy (inte Heather) och de gamla Beatlespolarna varsin låt och tackade oss i varje paus. (Visserligen hade vi betalat en massa pengar för upplevelsen, men varje gång han sa ”tack” ropade vi ”thank you!”.) Historien om Jimi Hendrix får ni här:

”Can you tune my guitar?”

Jag läser nu en recension i SvD, där Dan Backman tycker lite annorlunda, nämligen att ”ljudbilden är fläskrockig där den borde vara popspinkig”. Han saknar också ”[McCartneys] samarbeten med världskända namn, det var ju inte länge sedan han fick rubriker för en låt med Rihanna och Kanye West – men hur skulle han kunna spela den, där han ju faktiskt inte sjunger utan bara var med och skrev och lirade?
Och klagomålet ”Paul McCartneys avantgardistiska och experimentella sida får vi tyvärr inte höra något av” blir rent löjligt om man lyssnar på den där ”Temporary Secretary” igen (originalinspelningen här).

(Aftonbladets recensent är mer överens med mig.)

rusty-paul_
Bild från ett soundcheck före en annan konsert: gitarristen Rusty och Paul samt gitarristen Brian.

Paul McCartneys övriga bandmedlemmar är enligt Backman ”svårartat anonyma”, vilket inte gör det minsta lilla. Gitarristen Rusty Anderson (56 år) ser ut som pappan i ”Modern Family” och gitarristen Brian Ray (60 år) ser ut som en blond Steven Tyler och alla på scenen vet precis vad de gör. Tydligt är att rock håller en ung. (Eller om det kanske är botox, operationer, hårpluggar och dito färg samt en och annan öl.)

paulspiano
Paul hade ett jättefint piano.

Live and Let Die” förärades eldsprutor och smällar så att Paul när låten var färdigspelad sa ”ouch” och stoppade fingrarna i öronen. Hans röst håller inte för de allra skrikigaste och vråligaste partierna i de allra rockigaste låtarna och han skuttar inte längre fram på scenen, men han är en ödmjuk, pigg 73-åring som verkar kunna lira brallorna av månget annat ungt band.

När konserten var ”slut”, klappade vi in honom två gånger och fick tio extralåtar, där den näst sista förvånade mig storligen: ”Helter Skelter” måste vara jättejobbig efter nästan tre timmars spelning (40 låtar).

paulsgitarr
Paul hade dessutom en väldigt färgglad gitarr.

Avslutningsvis vill ni förstås höra lite av Paul McCartneys variant på Jimi Hendrix-schwung?

Share
43 kommentarer

Att reklama eller inte reklama, det var frågan

Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.

För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.

Ett par dagar senare fick jag ett mejl:

”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”

Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:

”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”

Eller om detta erbjudande dyker upp:

”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”

Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:

”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”

Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:

”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”

Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.

Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.

Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.
Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)
Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.

Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.

På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.

Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)

Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.

Share
30 kommentarer

Jag är aldrig så cool som när jag går på konsert: Coldplay!

Vad gör jag när jag har gått in på konsertområdet, besökt en bajamaja, spruttat handsprit överallt, (svininfluensan skapar högtryck för många produkter), köpt en t-shirt och tryckt in proppar i öronen?

Svar: köper en 3,5-öl. (Traditionell konsertbild.)

 

Hur många levde månne i nuet just nu och här? (Analysera bilden nedan.)

”Jag måste messa en snutt till mamma.”
”Jag måste spela in för att visa barnbarnen.”

”Jag måste dokumentera för min blogg.”

Att gå på konsert, har jag ju berättat tidigare, är jag inte särskilt van vid. Därför är varje tillfälle storslaget, egendomligt, fantastiskt och sådär pirrande som när man träffar Johnny Depp. (Inbillar jag mig. Jag har ju aldrig träffat Johnny Depp. Vilken synnerligen dum jämförelse.)

Arenan igår var Stockholms stadion. (Stockholm Stadion? Stockholmsstadion? Stadion i Stockholm?) Den byggdes till vårt enda sommar-OS för 97 år sedan (aha, den heter egentligen Stockholms Olympiastadion) och har lite av en borggårdskänsla. En av tjejerna i vårt sällskap hade sprungit 400 m i SM här en gång, och visste att berätta allt om löparbanorna på Stadion. Men av dem ser man förstås intet – innerplan och banorna är klädda med balkongplastpussel.

Bandet var Coldplay. Låt mig nu och här slå fast att storkonserter är fantastiska. Men: man ser ju ingenting av de fysiska scenpersonerna på de här tillställningarna. Chris Martin trollade så vackert med tangenterna där framme på scenen och alla femtusen som stod framför mig var två och en halv meter långa utom de som fuskade med högklackat. Diskriminering är vad det är.

Men hur dum och ovan jag än är, går jag ju inte på konsert i obekväma skor. Så himla imponernande stamina – sisu – hos denna tjej. Blåa tår, någon?

När man inte kan se scenen, får man titta på tv-skärmarna vid sidan av scenen. Det funkar helt ok, men är ändå inte på riktigt, tycker jag – som vill sitta i knät på sångaren och sedan killa trummisen bakom örat.

Men går man alltså på konsert för att titta på tv? Ja – musiken går genom märg och ben. Och det är alldeles fantastiskt. (Förutom när baskaggen gick i otakt med mina hjärtslag och jag fick för mig att jag var nära en hjärtattack.) Men det där med att den vänstra skärmen visar allt spegelvänt är förvirrande.

– Hjälp! Jag har inte bara en hjärtattack – mina hjärnhalvor håller på med en rockad! Ring efter ambulans! Nej vänta. Jag är nog ok. Det är bara bakvänd bild där borta.

Publiken dansade ytterst sparsamt, men sjöng med en röst med i alla versrader. När Chris Martin stod där på scenen och gav oss beröm, blev vi som små tacksamma barn och trodde att vi var speciella samt att ingen annan publik någonsin tidigare hade gett grabbarna den respons som vi gav dem just då. Halleluja! (Och jag tänker inte påstå att det är osant, för det är ju liksom inte lika kul då.)

Men sedan tog ju konserten slut, och vi lomade hemåt … vadande genom det som vi människor tydligen kräfver på dylika tillställningar.

 

Så här, packade som sillar, stod vi i en dryg halvtimme efter konserten eftersom man tydligen skulle få en nyinspelad platta vid utgången. Jag sa med hög röst, inklämd bland okända människor, något om svininfluensan. Det roade några, dock inte alla.

Jag tror att jag nu med mina ivriga konsertupplevelser suktar efter att få vara med om något historiskt. Jag vill vara som dessa:

– Nämen jag var ju alltså i Eskilstunas Sporthall och såg Beatles. Alltså 1963. Det var sådär.
– Jag såg Springsteen på Strøget. Lattjo kille, den där.
– Alltså jag visste att Madonna skulle bli något redan när jag såg henne i N.Y. 1982.
– Lars Gyllensten? Ja, honom peppade jag att skriva mer, jag tror det var 1943.

Fast jag var ju faktiskt på plats när Thomas Di Leva slängde av sig locken 1986. Jättestort, verkligen historiskt.

Apropå skodon, så såg jag dessa klackar i Gamla Stan i eftermiddags. På kullersten och likande underlag. Så himla imponerande! (Men bara historiskt vad gäller miljön, inte klacksituationen.)

Historisk premiär: min egen, känslofyllda videosnutt från konserten.

Er tur: när var ni med om något historiskt?

Share
25 kommentarer