Det är (för mig i alla fall) fortfarande spännande att höra Paul McCartney och Ringo Starr berätta om Beatlestiden. Paul brukar fnysa ”bollocks” om den annars väl ansedda Revolution in the Head, vilket gör mig så nöjd så eftersom jag i min upplaga på 1990-talet korrade det som jag ansåg var fel. (Utan att ha torrt på fötterna.)
Ni som inte är Beatlesintresserade kan ändå ha nöje av det som jag ska visa er nu.Hårsprejen, talken eller parfymen är förstås också fantastiska, men detta handlar om de fullständigt barrockt galna videorna, som spelades in torsdagen den 25 november 1965. Gänget lyckades ha tålamod till tio videor, men alla går inte att få tag i idag. (Tre av ”We Can Work It Out”, tre stycken ”Day Tripper”, en ”Help”, en ”Ticket to Ride” och två olika ”I Feel Fine”.)
Konstigt? säger ni och undrar vad jag menar. Jo, Ringo har sällan tillgång till sitt trumset, John glömmer texten hela tiden, Paul är sprittande glad och fnittrig medan George tittar rakt på oss när han inte sjunger in i en boxboll.
Här är en video, där grabbarna samtidigt äter fish ’n chips på ett charmigt, brittiskt sätt som inte alls gick hem hos producenterna.
Ticket to Ride:
Kolla, redan efter 20 sekunder bryter Paul och John den seriösa blicken. Vid 1:40 märker Paul att Ringo har slutat låtsas och istället hanterar trumpinnarna som salladsbestick.
I Feel Fine:
Ringo kommer in lite för sent för han var på toa, George skiter fullständigt i texten och bildproducenten är djupt förälskad i cykeltramporna. Kan det bli bättre?
Help!
Istället för trummor och cykel får Ringo här roa sig med ett paraply medan de allihop gungar på en sågbock tills låten tar slut, och drivor av låtsassnö förstör frisyrerna.
När producenterna var nöjda, såg de till att skicka ut filmerna till de tv-bolag som hade haft Beatlarna på besök – bara för att de skulle få massa uppmärksamhet utan att för den skull behöva uppträda. Hela projektet kostade då vad som idag motsvarar 100 000 kronor, vilket ansågs hutlöst dyrt.
”Beatles hade inte heller så roligt.”
Men den här videon är i alla fall bra!
(Om ni vill ha mer Beatlesinfo, kan jag rekommendera denna läsning.)
Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.
Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.
Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.
”Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …
Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!
Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)
När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.
Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)
För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.
Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.
Jag räknade då till elva på det här sättet:
one
two
three
four
five
six
tin
ton
aj
dont
no
De här raderna i From Me to You översatte jag också:
I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”
Det funkade jättebra. Tills jag kom till
I’ve got lips that long to kiss you …
Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.
Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.
George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.
Jag har i min ägo Beatles samlade produktion i mono (en gåva som jag är enormt tacksam för), för det är i mono man ska lyssna på Beatles.
Om man inte lyssnar på Beatles live på konsert, förstås. Och då måste jag säga att i brist på de andra, räcker det med 1/4 – Paul McCartney. Nu är det ju så att jag inte är en van konsertbesökare – vilket jag har nämnt förut – men så lycklig som jag ser ut att vara i klippet här nedan är jag vanligtvis bara i basketsammanhang eller när jag föder barn. (Den som inte tycker riktigt likadant alldeles i slutet här, är min svåger.)
Paul McCartney inleder naturligtvis med att säga ”Hur är läget?”.
Konserten ägde rum i den nyaste av Stockholms megalomaniska arenor. Den heter inte Tre-, Telenor- eller Telia-arenan utan ”Tele2 Arena”.
Tele2-arenan (usch, vad jag inte gillar det namnet) har plats för 40 000 människor; Globen rymmer 16 000 medan Friendsarenan (inge vidare namn det heller) kan klämma in hisnande 65 000.
Som vanligt är sådana här arrangemang svåra att hantera för omkringliggande restauranger, bussar, tunnelbanor och korvgubbar: det kommer ju en sån helsickes massa människor. De 37 000 som kom igår, fick dra in magen, hålla sig i okända människor, säga förlåt och ursäkta och på det hela taget faktiskt ha tålamod.
”Nästan som Tokyo” sa vi gång på gång.”Ja, jag är VIP”, sa alla och ställde sig här.
Väl inkommen fick jag dock bannor för min stora kamera och fick gå ut igen, trampa ner allmänheten på min väg till Globen, lämna in kameran där och för denna ynnest betala 50 kr i förvaringsavgift. På väg in igen (samma VIP-ingång), höll vi alla på att halka omkull eftersom avrinningen i duggregnet inte alls funkade:
Tele2-plaskeliplask.
Och hur var nu konserten? undrar ni som alls inte bryr er om blöt betong eller effektförvaring eller för den skull antal besökare.
Svar: alldeles, alldeles underbar. Och den blir bara bättre ju mer jag tänker på gårdagskvällen.
Den började stillsamt med ”Eight Days a Week”, fortsatte med än det ena, än det andra och en helt galen, olyssnad gammal syntlåt från 1980: ”Temporary Secretary”.
”Det är första gången jag sjunger den här låten i Sverige.”
Ja, Paul McCartney pratade svenska – ”Tjena Sverige” – och berättade anekdoter ur livet, tillägnade fruarna Linda och Nancy (inte Heather) och de gamla Beatlespolarna varsin låt och tackade oss i varje paus. (Visserligen hade vi betalat en massa pengar för upplevelsen, men varje gång han sa ”tack” ropade vi ”thank you!”.) Historien om Jimi Hendrix får ni här:
”Can you tune my guitar?”
Jag läser nu en recension i SvD, där Dan Backman tycker lite annorlunda, nämligen att ”ljudbilden är fläskrockig där den borde vara popspinkig”. Han saknar också ”[McCartneys] samarbeten med världskända namn, det var ju inte länge sedan han fick rubriker för en låt med Rihanna och Kanye West” – men hur skulle han kunna spela den, där han ju faktiskt inte sjunger utan bara var med och skrev och lirade?
Och klagomålet ”Paul McCartneys avantgardistiska och experimentella sida får vi tyvärr inte höra något av” blir rent löjligt om man lyssnar på den där ”Temporary Secretary” igen (originalinspelningen här).
Bild från ett soundcheck före en annan konsert: gitarristen Rusty och Paul samt gitarristen Brian.
Paul McCartneys övriga bandmedlemmar är enligt Backman ”svårartat anonyma”, vilket inte gör det minsta lilla. Gitarristen Rusty Anderson (56 år) ser ut som pappan i ”Modern Family” och gitarristen Brian Ray (60 år) ser ut som en blond Steven Tyler och alla på scenen vet precis vad de gör. Tydligt är att rock håller en ung. (Eller om det kanske är botox, operationer, hårpluggar och dito färg samt en och annan öl.)
Paul hade ett jättefint piano.
”Live and Let Die” förärades eldsprutor och smällar så att Paul när låten var färdigspelad sa ”ouch” och stoppade fingrarna i öronen. Hans röst håller inte för de allra skrikigaste och vråligaste partierna i de allra rockigaste låtarna och han skuttar inte längre fram på scenen, men han är en ödmjuk, pigg 73-åring som verkar kunna lira brallorna av månget annat ungt band.
När konserten var ”slut”, klappade vi in honom två gånger och fick tio extralåtar, där den näst sista förvånade mig storligen: ”Helter Skelter” måste vara jättejobbig efter nästan tre timmars spelning (40 låtar).
Paul hade dessutom en väldigt färgglad gitarr.
Avslutningsvis vill ni förstås höra lite av Paul McCartneys variant på Jimi Hendrix-schwung?
När Beatles första singeletta ”From Me To You” slog rekord i Storbritannien våren 1963, kontaktade George Martin genast några skivbolag i USA. Gäsp, sa de och fokuserade på andra ting. Likadant efter andra listettan (”She Loves You”, hösten 1963) – George ringde, och alla amerikanska skivbolag sa määäääh. Efter tredje listettan (”I Want To Hold Your Hand”) gav ett litet amerikanskt skivbolag ut en Beatlesplatta, varpå ett stooort skivbolag (Capitol) hakade på och gav ut Beatles de också. Så kan man ju inte göra, så det blev stämningar och rättegångar och annat tjafs i en halv evighet.
Men nu var Capitol i alla fall på banan. Fast inte kan man i USA ge ut plattor på samma sätt som i tönt-Europa, inte. Sa amerikanska musikjätten och tog några låtar här, några låtar där och rörde om och gav ut. Eftersom Beatleskillarna fortfarande var gröna och glada för all uppmärksamhet, protesterade de inte – även om de var mycket, mycket irriterade.
År 1966 började grabbarna helt tvärtom tröttna på uppmärksamheten och alla skrikande tjejer (”dolls”) och fotograferingar. En av fotograferna som följde deras minsta steg var Robert Whitaker, och han kom med en idé under en fotosession: låtom oss göra något annorlunda!
Symboliken här är: Ringo är inte speciell – han är bara en av alla andra två miljarder människor i världen.Symboliken är lite svår här, fotografen förklarar: ”I wanted to demonstrate that the Beatles were not an illusion, not something to be worshipped, but people as real and substantial as a piece of wood.”
– Men låtom oss göra något riktigt makabert nu! sa Robert.
– Ja!
– Vi behöver något mer! Kött! fortsatte Robert.
– Ja! sa Beatleskillarna.
–Dolls! I småbitar! tjoade Robert.
– Ja, sa killarna, och lydde Robert till punkt och pricka och hängde rått kött över sina vita kavajer, strösslade löständer och brutaltrasiga dockor över sig.
– Le ironiskt! Avmätt! Håll i dockan, ta av huvudet!
På underliga vägar kom sedan just den bilden som då togs att hamna på skivomslaget till Capitols utgåva med listettan ”I Want To Hold Your Hand”, som i Europa såg ut så här:
Men sånt här kommer man ju inte undan med i USA. Folk blev aaaaaaarga.
Fortsättningen på sidan 6 innehåller även en liten blänkare om Stones:
När klagomålen började ramla in på detta vis, fick skivbolaget kalla fötter och tryckte upp en ny framsida, som började spridas. Den här intressanta:
Alla köttiga skivfodral skulle ha förstörts och makulerats, men eftersom det handlade om enorma summor, bestämde Capitol att det vore en bra idé att ta skivorna och klistra på det mindre äckliga omslaget.
Nu är förstås de här klistriga plattorna värda massa, massa pengar. Någon lyckades sälja sitt ouppackade exemplar för fyra miljoner kronor. Dumbom, säger jag om den numera rika människan: man ska ju lyssna på Beatles.
”Being for the Benefit of Mr. Kite”, till exempel, inspirerad av detta:
Hårsprejen, talken eller parfymen är förstås också fantastiska, men detta handlar om de fullständigt barrockt galna videorna, som spelades in torsdagen den 25 november 1965. Gänget lyckades ha tålamod till tio videor, men alla går inte att få tag i idag. (Tre av ”We Can Work It Out”, tre stycken ”Day Tripper”, en ”Help”, en ”Ticket to Ride” och två olika ”I Feel Fine”.)
