Hoppa till innehåll

Etikett: bröllop

På resa: Mätaregränden i Lund

Vi bor förvisso i det vackraste av landskap (Sörmland) i det mest absurt fantastiska gamla hus man kan tänka sig – men ack, Lund är ändå ett hyvens plejs. Och två av barnen bor ju där.

Imorrn gifter sig äldste sonen Erik i en lundensisk scoutstuga. Förutom att skriva våra egna tal och vika sångblad, har vi under våren bara hejat på de unga tu på 60 mils avstånd. De har planerat och fixat allt på egen hand – vi har inte ens behövt komma med goda råd om bekväma skor eller läppstiftsnyans.

Hela släkten är här och alla har de tagit in på hotell lite här och där i Lund. Vi har installerat oss på ett Airbnb 500 meter från brudparets lägenhet på gatan där jag bodde som liten!

Mätaregränden 8 är mitt barndomshem. Mätaregränden 1 är vårt sovplejs just nu.
Jag gick en vända i mina gamla hoods sent igår kväll och hittade en finfin basketkorg. Här skulle man ju kunna bo.

Jag pekade på husen och berättade för min djefla man att i ettan bodde professor Wickberg, och där bodde min kompis Anna Svenstam, och där bodde han som var så himla busig, och familjen Larsson som hade en boxer och mamman hette Elsa. Och där är Martin Davidsons hus och Stålhandskes hus glömde jag ju, och där borta på Bygglovsgränd bodde min bästis Lisa och dom hade hängt upp köksverktygen i köksfönstret och det var hennes pappa Yngve som var arkitekt till alla de här husen. Ullis Wilke bodde på Ritaregränden 8 och där var jag jätteofta och Blombergs hus mittemot är dääär och Hägerdals där borta var våra grannar och vi tre hade en gemensam skottkärra som hette Blomhästen för att Blomberg-gerdal-Stenson, fattaru?

Hysteriskt nostalgisk, vem? Jag?

Nu är ju frågan om jag ska drista mig till att på känt manér plinga på i mitt gamla hus och tjoa:

– Och här hade vi en blå plastmatta!
– Men har ni tagit bort bardisken!
– Vad var det för fel på den gamla ytterdörren?

Share
11 kommentarer

När jag träffade basgången i Walk on the Wild Side

Jag är nu i södra England på mitt andra brittiska bröllop – förra året gifte sig årets brudgums syster. Kusin Ann (hon som äger Paul McCartneys glasögon) har nu bara ett ogift barn kvar, så jag har sagt att vi väl tar det bröllopet nästa år.

Som jag berättade förra året, är ”signeringen” det näst efter ”I do” viktigaste momentet i vigseln. Årets brudpar tar inte så seriöst på gamla traditioner och är befriande opretentiösa vad gäller allt.

signering
Mitt kusinbarn John Hinton och hans numera fru Jo Eagle.

John och Jo håller på att ladda för en landsomfattande turné med en pjäs om Marie och Pierre Curie. (Där John är Marie och Jo är Pierre.) De gifte sig på dagen 130 år efter paret Curie och enligt inbjudan skulle vi gäster lyda denna dress code:

”In your element, or as an element.”

Alltså kom några i gympadojor eller högklackat, några som silver eller neon. Och en som Freddie Mercury.

Regnet fullkomligen öste ner hela dagen, varför alla mumlade ”lite regn i brudslöjan betyder tur” som ett mantra. Anns brittiske make Mike (som i sin ungdom var ihop med en tjej som var syster till Paul McCartneys dåvarande flickvän Jane Asher) översatte detta snabbt till ”Wet Wife, Happy Life”.

annparaply
Kusin Ann, iklädd i folkdräkt från Dalarna, hade ett oerhört omatchande paraply.

Bröllopet skulle äga rum i Brighton Town Hall …

townhall
… som såg ut så här i slutet av 1800-talet (med upprest stege till vänster) …

… där vi alla samlades, fulla av förväntan och plaskblöta av regnet. Då upptäckte brudparet att något saknades.

– Ringarna!
– The rings?!
– Mamma! Ringarna är kvar i taxin!
– What’s happening?
– We forgot the rings in the taxi!
– Call the taxi! The driver gave dig ju kortet!
– Telefonen is not working!
– Numret är totally wrong!
– Let me try!
– I can’t hear anything!
– You can use min telefon!

ringstaxi
Denna panik såg i kronologisk ordning ut så här.
taxi_jo
Men titta! Allt löste sig och vår hjälte taxichauffören blev hyllad hela kvällen.
alley
Inte blott Stockholm smala gränder har. (Bröllopsparet smet verkligen in i den här gränden för att komma undan en stund. Å ja ba jättediskret: TITTA HIIIT!)

Efter vigseln spelades det musik av olika slag hela kvällen lång. Det var enmannaband, en blåsorkester på uppåt 20 personer, brudgummen och hans två systrar, pappa Mike, en och annan trubadur och så var det ju en av Mikes bästa kompisar – basisten Herbie Flowers.

herbieflowers
Alla bilder som togs på scenen blev alldeles bedrövliga. Men jag manglade dem genom svartvitmaskinen, så nu kan man i alla fall se vad de föreställer. Här repar Herbie lite.

Det var Herbie Flowers som spelade ståbas och elbas på det här lilla örhänget:

”Not that the modest musician will himself blow his own trumpet. ’You do the job and get your arse away,’ he once said, humbly, of his vital contribution to one of the best-known songs in rock. ’You take a £12 fee, you can’t play a load of bollocks. Wouldn’t it be awful if someone came up to me on the street and congratulated me for Transformer?’ In fact, Flowers received the grand sum of £17 for his now legendary work.” (Källa.)

Men allt det där visste ju inte jag.

Jag stod där och pladdrade på som vanligt med vilken gammal man som helst. Vi pratade om väder och vind och bröllop och andra ganska banala ting och skrattade åt än det ena, än det andra. Herbie ville prompt att vi skulle ta en selfie med min stora kamera, så det gjorde vi.

herbieflowers
Herbie Flowers och jag försöker få till en selfie, men kameran är så himla tung att jag faktiskt inte kan se normal ut.

Och sedan sa han lugnt ”Excuse me, Lotten, I have to …” och klev upp på scenen.

Share
42 kommentarer

Igår: bröllop i Uppsala

Här ligger jag i en vandrarhemssäng och har myror i fötterna. Fötterna var oskyldigt dömda till ett bröllop i finskor, och de förstår inte alls varför.

skornalottenaj
Ni får titta med lupp för att se skornas obekvämlighetsgrad.

Naturligtvis tog jag strax efter vigseln av mig skorna och sprang sedan barfota upp och ner och fram och tillbaka i stentrappor, på filtmatta och grusgångar, på parkettgolv och cigarettfimpar och klämde in en och annan vals när jag ändå höll på, så nu surar fötterna. Myrsurar. Stickelistick, svullerisvull.

Bruden hade helt tvärtom valt lågskor till bröllopsklänningen. Men det ser man inte på mina bilder, för de togs på ett ytterst olämpligt ställe där …

bilmannen
… bilar dök upp och brudens bror ställde sig lite på brudklänningen …
cykelmannen
… eller en random Uppsala-professor med Systemetpåse susade förbi.
deungatu
Eller vänta. Den här bilden är ju jättebra!

Apropå skor. På väg till kyrkan gick mitt entourage över en gräsmatta på det här viset eftersom en av dem påstod att man kunde få gräsfläckar på de nyköpta gympaskorna (inte en klack i sikte) och de andra inte vågade annat än lyda och utföra den senaste varianten av silly walks.

Skintegrassflackar
Från vänster: Elvåringen, Tjugoåringen, Fjortonåringen, förtjusande kusin Lina, Spanjoren.

Han som gifte sig är barnens äldste kusin, född 1986 och i min ömma vård i ett halvår 1988. Jag valde nämligen att under brinnande studier vara hans dagmamma, vilket för studierna var förödande men för honom och mig synnerligen karaktärsdanande. Jag lärde honom färgernas namn och konsten att rita huvudfotingar – och dessa förvärvade kunskaper använde han raskt till att färglägga vartannat uppslag i vår fina förstaupplaga av Jan Wictors Camera Obscura. Som hämnd brukar jag berätta just detta för honom varje gång vi ses, samtidigt som jag slänger in lite kryddad information om hur det var att byta hans blöjor – och den där gången som han bytte bajsblöja på sig själv, men lade blöjan prydligt på mittuppslaget i Jan Svartviks stora engelska grammatik, Silverbibeln kallad.

Efter bröllopet åt vi och lyssnade till körsång i sex timmar för att sedan vingla hemåt i den mörka, varma Uppsalanatten. Vinglet berodde inte på runda fötter eller obalans i hörselgången utan på att vi alla helt naturligt är lite vingliga och har svårt att gå annat än i zick-zack och hoppa över cykelställ om sådana står i vägen. Elvaåringen föll pladask över ett sådant och kan idag visa upp ett vackert blåmärke.

bergmans
Klockan 01 poserade vi förstås här: jag, förtjusande kusin Lina, Tjugotvååringen, Elvaåringen, Tjugoåringen, Den djefla mannen och Fjortonåringen. (Sjuttonåringen är i England på skolresa.)
tittut
Klockan 01:30 inspekterade Fjortonåringen vandrarhemmets Bruce Willis-krypin.

Klockan 12:00 ska vi som Egyptens gräshoppor attackera en frukostbuffé som inte anar sitt öde. Om internetvågorna håller, kommer en uppdateringsbild här, annars får ni helt enkelt tro mig på mina ord: det var gott.

Uppdatering

efter brunchen
Oh, the gluttony.

 

Share
81 kommentarer

Mitt första engelska bröllop

Drygt 60 britter och tiotalet svenskar är komplett omöjliga att få ordning på när det gäller gruppfoto. Alla vill stå längst bak och inte synas! Jag ryade, domderade, pekade, gestikulerade och hade mig – men alla bara gömde sig. Nåväl, sa jag och tryckte på självutlösarknappen och sprang.

alla
Sträck på sig, Bergman!

Visste ni att ett väldigt viktigt moment under själva ceremonin här är att brudparet och två vittnen skriver på vigselattesten? (Hm. Det kanske inte är det det heter? Nåväl.) Vi sjöng först ”I’m a Believer” och lyssnade sedan på de unga tus löften till varandra, såg ringpåtagning och lyssnade noggrant på allt som sades. Under hela akten satt en allvarlig man i ena hörnet av lokalen och bläddrade bland sina papper medan vigselförrättaren förättade det som förrättas skulle.

mannenikyrkan
Som en dag på kontoret, liksom.

Plötsligt var det dags att samlas runt skrivbordet. De fyra som skrev under, gjorde det långsamt med darrig hand på två olika ställen, så under tiden tappade vi åskådare fokus och började mumla och fnittra så att stämningen blev fantastiskt uppsluppen och trevlig. Nu planerar jag visserligen inte att gifta mig igen, men om jag gör det, så ska vi göra precis så här.

malinsign
Bruden och allvarlige mannen.

Och hur det nu gick till, så blev det sedan med de på bilden ovan ytterst städade gästerna ett jädra röjarparty med sönderslagna glas, vrickade fötter, en blodig tå, en skotte i kilt, vegetarisk barbecue och den svettigaste cateringpersonal jag någonsin har sett. (Deras två jättegrillar klappade ihop så att de fick värma nötbiffarna [inte som i ko-nöt] i en pytteliten, vanlig köksugn.) Jag pratade mig hes, dansade, puttade ner en man i en frysbox, skrämde en svensk och kom via en becksvart kyrkogård hem vid halvtretiden på natten.

morgonen_efter
Och idag har vi städat!

Om en vecka ska jag på nästa bröllop, men det är i Sverige och då är jag bara ingift faster och kommer säkerligen inte att snubbla över gravstenar, svära på engelska, pussa okända män på kinden, få en frisbee i pannan eller klättra omkring bland bjälkar för att riva ner ljusslingor.

Share
37 kommentarer

Porslinsbröllop

Den 18 maj 1991.
Den 18 maj 1991.

Jahapp, idag den 18 maj 2011 är det 20 år sedan jag gifte mig med min djefla man. Men vi träffades redan den 9 januari 1985, så drygt sex år senare visste jag allt om hans nycker, knäppigheter och extrema professorsförvirring. Jag köpte inte grisen i säcken, om man säger så.

Nu har livet förändrats lite med alla digitala plingplong-hjälpmedel och det faktum att vi inte har barn att hämta på dagis längre; under åren 1993–2008 skulle ju ett eller två barn både levereras och hämtas på ett speciellt klockslag. Vi behövde många påminnelser vad gällde tider, matsäckar, stövlar, overaller, lappar, föräldramöten, lussetåg och annat. Min djefla man glömmer dessutom gärna möten, födelsedagar, namn, matlagning, glasögon och ibland även hur han skriver sin egen namnteckning.

Men bröllopsdagen glömmer han inte.

En gång köpte han ett vackert pärlhalsband för flera tusen kronor som vi egentligen inte hade. Jag tittade länge på det där det låg på blått sammet i en vacker ask och så pillade jag lite på de skimrande pärlorna. Sedan satte jag på mig halsbandet och hade på mig det i flera minuter, varefter jag returnerade det till affären, fick tillbaka pengarna och gick iväg och köpte en tumstock istället.

En annan gång åkte vi till Örebro, där jag bestämde att vi skulle äta kvällsmat på McD. En tredje gång råkade jag planera in en basketfest just den 18 maj – en fest som man inte får gå på när man inte är basketspelare. Man kan lugnt säga att den romantiske djefla mannen har det tufft med vårt 18 maj-firande. Igår:

– Det är ju den 18 maj imorrn …
– Ja! Porslinsbröllop! Jag vill ha fler Stig Lindberg-tallrikar för de gamla har nästan tatt slut!
– Jag tänkte att vi kunde åka iväg och äta midd…
– Fast jag och Sextonåringen ska spela två basketmatcher imorrn kväll. Hoppsan.
– Ok, det blir nog bra ändå. Vi kan kanske åka till Julita och äta lunch?
– Fast tänk om vi krockar ihjäl oss på vägen, då splittras barnen på olika barnhem eftersom ingen kan ta hand om alla fem och … och … vi kan ju äta fil och flingor hemma i köket också?
– Ok!

Han tar nästan allt med jämnmod, det gör han.

Reprisbild: de famösa tallrikarna.
Reprisbild: de famösa tallrikarna.

– Kan vi fira lite på torsdag istället? sa min djefla man efter en stund.
– Nja, då ska jag ju köra ner till Lund och samtidigt gå på Bokbytardagen i Örebro, Motala, Norrköping, Jönköping, Ängelholm, Helsingborg och Hässleholm och det blir ju ganska tufft.
– Är det där schemat verkligen genomförbart?
– Äsch. Nej. Förbaskade realist.
– Vet du att nästa år, då firar vi nylonbröllop.

Ok, jag lovar att vi ska fira rejält då. Nylonmaskerad? Nylonresa? Nylonnostalgi!

Share
45 kommentarer

En lustiger hatt

Jag struntar i om ni är rojalister eller republikaner och huruvida ni bryr er om eller hatar kungliga bröllop eller bröllop över huvud taget. Jag satte på tv:n med en lunchmacka i handen och höll på att trilla rakt in skärmen när jag såg ett par beigerosa Musse Pigg-öron i kyrkan:

Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.
Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.

Snabbt fick jag upp den allestädes närvarande stackars kameran som om den har en hjärna och ett medvetande nog inte mår så bra av alla konstiga syner. Jag satt precis som alla andra i London så här i en halvtimme:

Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.
Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.

Tjejen med konstverket på skallen är tydligen ett av de två svarta fåren i den kungliga familjen – Charles’ lillebror Andrews dotter Beatrice.

Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.
Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.

(Ni ser att hon petar sig lite i näsan där? Det där runs in the family för när Charles klev in i kyrkan torkade han med handen av snoret från nästippen och ställde sig sedan och skakade hand med en farlig massa folk.)

Säga vad man vill om mode – så jättemedveten är jag inte även om det är intressant med estetik. Visserligen kan jag fastna i modetidningar från 1940-talet och dregla över en Rowellskatalog från 1971 – men dagens mode hänger jag inte med i eftersom jag bara är fast i jeans- och hoodieträsket.

Men tänk om alla började ha hatt! Med hattnålar! Tänk om man modebloggarna listade snygga hattar och jag varje år fick gå ut och köpa den där vårhatten som jag suktar så efter (som passar med den röda favorithoodien). Se bara så chic jag skulle kunna vara och hur intensivt jag skulle kunna suga på skalmarna:

Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.
Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.

Nu ska jag och plommonstopet gå på promenad. Tiddeldoo!

Share
13 kommentarer

Idag för 25 år sedan

Jag vaknade i överbibliotekarie Kari Marklunds lånade lägenhet på Södra Esplanaden i Lund. (Kari är pappas bästis och jag hade alltså bott i hans lägenhet när han var bortrest.) Gäspande bestämde jag mig för att åka hem till Stockholm dagen efter, men kände mig tvungen att ringa till den där killen på 12 39 44, en Olle som Hasse Montelius hade tipsat mig om.

”Pffft, killar! tänkte jag. Dumma, barnsliga, illaluktande och egoistiska är vad de är, hela bunten. Men han kan ju faktiskt vara söt. Äh, jag ringer.”

– Det är Olle.
– Hej, jag heter Lotten Stenson och vår gemensamma kompis Hass…
– Jag vet! Vi ska ta tåget till Malmö om en kvart! Ses på stationen! Jag har jeans med röda lappar!
– Eh, ok. Jag har raggsockor i gympaskorna och en röd anorak.

Tre timmar senare hade vi köpt operabiljetter till denne Olle och hans flickvän (som han delade med en annan kille), ätit pizza (med mjölk till – jag som verkligen inte hade druckit mjölk till maten sedan treårsåldern) och besökt ett museum (som hade en lekplats med en gigantisk schweizerost i trä, som vi kröp omkring i till alla barns förtjusning).
__________________

Ett halvår senare flyttade jag till Lund, två år senare förlovade vi oss. Efter sex år gifte vi oss. Efter sju, nio, tolv, femton och sjutton år föddes barnen – och idag anordnade just dessa fem barn ett kartongkyrkobröllop.

Nioåringens egendesignade bröllopstårta.

Den nybyggda kyrkan i vardagsrummet.

 

Själva vigseln, styrd av den femtonåriga prästen som hade datorn som bibel och en gammal polisrock som prästdito.

För 25 år sedan kostade bensinen 4,50 kr litern, 5- och 25-öringarna slopades och riksdagen bestämde att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Titanic hittades och vi pratade om ubåtskränkningar och Thomas Bodströms pappa samt lärde oss att uttala Michail Gorbatjovs namn. Vilket får mig att minnas Spitting Image och en scen som jag inte har lyckats hitta på Youtube, och som egentligen inte alls har med vårt jubileum att göra:

Reagan har problem med att hålla fokus. (Vi trodde väl alla till mans att han var lite bakom flötet eller  lite gaggig, när han förmodligen redan hade diagnostiserats med Alzheimers.) För att han skulle komma ihåg hur man uttalar Gorbatjovs namn, har han fått tre komihåg-lappar av sina medarbetare.

  • En bild på en mun med mun-associationen tydligt skriven: ’GOB’
  • En bild på ett lamm med bä-associationen: ’BAAH’
  • En bild på en kock, som olyckligtvis räckte ut tungan. (Nödlösning, antar jag.) Här skulle Reagan associera till ordet ’CHEF’.

Och uttalar man gob-baah-chef så blir det ”Gorbatjov” med en rejäl amerikansk brytning.

Hänger ni fortfarande med? För nu kommer Gorbatjov-dockan in i rummet. Reagan-dockan tittar på sina fuskkort och ska hälsa honom välkommen. Det blir dock inte gob-baah-chef  utan mouth-sheep-tongue … ergo … ”Mao Tse-tung”. (Nu ska ni fnissa och inte fundera på om man ska skriva så eller Mao Zedong istället.)

Nä, nu ska vi riva vardagsrumskyrkan! (Närmare sådana coola saker som att trasha hotellrum kommer jag nog aldrig.)

Share
43 kommentarer

Min symaskin och jag (uppdat.)

Översättarhelena visar att hon kan sy. Jag vill inte vara sämre. (Men är det nog.) I en kommentar till hennes konstverk skrev jag så här om mitt eget syeriande:

Jag sydde och sydde. Det var det dummaste jag någonsin har gjort. Magsår och fan vet allt. Klart blev projektet inte heller: 20 klädda knappar ligger fortfarande och skräpar i en låda. De skulle ha suttit i ryggen. I kyrkan. När jag gifte mig.

(Naturligtvis ville jag att Översättarhelena skulle kräva att jag visade upp bevis. Vilket hon gjorde.)

För tvärt emot alla råd och anvisningar, sydde jag alltså min egen brudklänning. Jag köpte ett mönster där jag tyckte om överdelen (livet) och ett mönster där jag tyckte om underdelen (kjolen) och så … satte jag igång. (Mönster är alltså ritningen på skräddarspråk. Det vill säga bruksanvisningen. Som t.ex. lappen som kommer med i alla Ikeapaket,)

Orsaken var att jag hade fått för mig att det skulle se fånigt ut att dansa till disco, pop och rock i långklänning och att min klänning alltså skulle kunna byggas om till en kort klänning med ett enkelt handgrepp. Handryck. Kalla mig gärna Lotten ”Kardborrband” Bergman.

Nu blev det här projektet liiiiite lidande av att jag samtidigt jobbade heltid på Nationalencyklopedin (i praktiken 70 timmar/vecka), läkte ett magsår samt skrev, satte upp och agerade i en barnpjäs (”Stövelkungen och gurkan”) och spelade basket. En vecka före bröllopet tappade jag rösten. Och tålamodet. Samt humöret. Men sydde vidare.

Den 18 maj 1991 gifte vi oss och det såg ut lite så här.
Det är min djefla man på de två första bilderna och en skotsk arkitekt på den sista. (Denne skotte är inte samme skotte som Bästisgrannen är gift med.) Klänningen har blankt sidentyg överallt utom på livet, där det är sidentyg med broderade liljekonvaljer. Den långa kjolen är på riktigt fastsatt med kardborrband. De 20 klädda knapparna – som skulle ha suttit längs dragkedjan i ryggen – var alls inte saknade. Men de hade nog varit trevliga att titta på i kyrkbänksraderna.

Strax innan dansen började (liten stereo med blandband med Eurythmics, Beatles, Bowie, Sweet, ZZ Top, The Cure, Talking Heads B52’s), drog jag av mig den långa klänningen, ritsch, ratsch och stuffade loss. En släkting klagade på musiken – men med blandband är det liksom inte bara att byta och ta något annat. På bilden till vänster slår jag en mortelpistill i huvudet på min man. (Vi poserade med alla presenter och skickade ut fotona som tackkort. Så där ser den djefla mannen alltid ut.)

Egentligen vill jag nu lägga upp bilder på andra sydda underverk. Mupparna som de två amerikanska spelarna Charles Barton och Ray Tarnowski i Plannja fick i julklapp 1978, alla tehuvor, alla kjolar och bredaxlade kavajer och … och … måste hejda mig. Måste leta fram symaskinen.

Share
29 kommentarer