I förra avsnittet berättade jag om flyttbilsbestyren och hur sjuka och ämliga vi var. Men det tog liksom inte slut där. En liten snutt ur dagboken [med tillskrivna kommentarer inom hakparenteser]:
Juldagen 1998
De nya ägarna av vårt gamla hus ringde och berättade att kylskåpet var trasigt och att flyttstädningen måste ha utförts av en liten älva med kanske – på sin höjd – en dammvippa i pincettgrepp. Erik [6 år] och Oskar [1 år] har fortsatt att kräkas, Ida [4 år] drabbades av feberkramp inatt och fick lindas in i kalla lakan medan jag och min halsfluss-influensa ordinerades antibiotika [av den väldigt friske djefla mannen Olles båda föräldrar, som tack och lov var aktiva läkare med gult receptblock]. Olle sätter sig imorrn [i vår dåvarande sekruttbil] och kör upp till Mälardalen, samtidigt som jag och [de tre sjuka] barnen åker tåg.
Så långt dagboken, för sedan skrev jag inte på länge.
När vi närmade oss vårt nya hus, anade vi inte att flyttfirman på något mystiskt sätt hade lyckats forsla upp hela vårt bohag. Nästan hela. Och att det som hade kommit fram, kom fram till rätt stad och rätt hus! Både det som först rymdes i den ”stora” flyttbilen och det som i två portioner hade körts till Malmö; nästan allt fanns på plats i det ytterst kalla huset – värmen var ju inte på.
Vi började började packa upp och fann bl.a. att
- skivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den ju hade forslats nerför en trappa i Väggarp och uppför en trappa i Eskilstuna, löst skramlande inuti en köksbuffé
- hantlarna hade farit runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten och min parfym
- alla fina filmplanscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
- innehållet i kylen (det som jag inte hade hunnit plocka åt mig) hade dumpats huller om buller i en låda: den råa köttsaften rann över de torra pastasnäckorna
- den enda garagenyckeln till det sålda huset i Skåne låg i en strumplåda
- en naken, ensam, lös marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
- en tavla låg tajt pressad ovanpå en cykelhjälm
- det nya huset inte hade en enda garderob
- alla lampor var på vift.
(De alldeles för små bilderna från 1999 har kompletterats med bilder från 2015.)
Eftersom klockan närmade sig midnatt denna annandag jul, famlade vi oss alla fem fram till den stora dubbelsängen och lade oss i den med täcken och kuddar, men inga lakan eller örngott – hostande, febriga och frusna. Precis som i Frank McCourts ”Angela’s Ashes”. Nästa dag investerade vi i glödlampor (det var tider, det) samt stearinljus och började försöka inventera allt som var trasigt.
Jag skrev sedan en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman, som utan att knota drog av 50 % på priset, medan vi fick priset på städningen sänkt med 60 %. Nytt kylskåp köptes till de nya ägarna och vår bankskuld blev ännu lite större eftersom det var så mycket som var fullständigt galet tokigt och ickefungerande i vårt nya, knäppa hus.
Och vips, gick 16 år medan två barn till föddes i familjen, vi köpte garderober och bytte sekruttbilen till en annan sekruttbil och ännu en annan – och barnen ett efter ett nu planerar att förlägga sina studieår tillLund. Knäppgökar!
45 kommentarer