Det var en gång en irländare som hamnade i New York. Han hette Mike Malloy och jobbade när han inte var redlöst berusad som brandman och mekaniker. Tyvärr var han så svår på spriten att han aldrig fick behålla sina jobb utan helt enkelt fick hanka sig fram så gott han kunde på ströjobb som att sopa gator och putsa likkistor. Han hade inte någon familj och – vad det verkar som – inte några verkliga vänner.
Detta hände när arbetslösheten i USA låg på runt 50 % och lönnkrogarna och hembränning och andra förfärligheter definierade den stora depressionen, som sägs ha nått sin absoluta botten precis när Mike Malloy hade som svårast att dö: under det första kvartalet 1933.
Denne Mike Malloy var 50–60 år och mycket sliten. Han hade ett grått, fårat ansikte, små, rödsprängda ögon, illasittande och smutsiga kläder – men var en glad gamäng när han väl fick ett par supar i sig. När han en gång satt på krogen (eller en s.k. speakeasy som var en illegal krog som från gatan bara såg ut som en stängd affärslokal) och sånär trillade ner på golvet eftersom någon hade spritförbarmat sig över honom, kom fyra andra dryckesbröder på en lysande idé.
De fyra – som hette Marino (ägaren till krogen), Pasqua, Kreisberg och Murphy – skulle köpa tre olika livförsäkringar på Mike Malloy och snabbt se till att han söp ihjäl sig så att de kunde utkvittera pengarna från försäkringsbolaget. Hälsoundersökningen gjordes på en frisk stand-in, eftersom Malloy ju oftast inte kunde stå på egna ben och inget försäkringsbolag hade velat försäkra honom i egen hög person.
När de fyra männen hade fått Malloy att skriva under försäkringspappren (precis som de gör i filmer genom att först dricka massa dålig sprit och sedan hålla för texten och påstå att det han skriver under är något helt annat än det är), satte de igång att ta livet av honom.
Men det var inte så lätt.
Efter en månads supande, kände de fyra att det kostade lite väl mycket att hålla Mike Malloys takt. Dels mådde de inte bra av det, dels var det dyrt – hur kass spriten än var. Mike Malloy mådde däremot som en prins; han hade fått rosor på kinderna och solsken i blick och eftersom han hade fått tillgång till en madrass i ett hörn inne på krogen, sov han bättre än på flera år.
De blivande försäkringsbedragarna beslutade sig för att skynda på processen och började ge Mike Malloy mat, som t.ex.
- dåliga ostron som restauranger hade ratat
- ruttna sardinmackor
- smörgåsar med järnfilspån i
- matportioner med glasbitar i.
(Eftersom jag har en kompis som är rättsmedicinare, vet jag att berätta att de ju skulle ha spetsat Mike Malloys mat med hårstrån i små, små bitar. De perforerar snabbt tarmarna så att man dör av inre blödningar.)
Det som hände då, var att Mike Malloy gick upp i vikt. Han älskade maten och sina nya vänner och bad bara om påfyllning och rekommenderade dem till och med att öppna restaurang och där servera dessa delikatesser. Efter ytterligare några veckor försökte de fyra allt mer frustrerade männen ta livet av Mike Malloy genom att supa honom full, placera honom naken utomhus en fryskall natt, hälla fem liter vatten över honom, täcka honom med snö och lämna honom där för att dö. Mike Malloy vaknade i gryningen, ruskade av sig istäcket och snön och begav sig till krogen.
– Ni anar inte vad som hände inatt! Jag vet inte hur det gick till, men jag blev av med alla mina kläder! En whisky, tack!
Han blev inte ens förkyld. Däremot fick han tydligen en gammal kostym av en dam som inte tyckte att det var lämpligt att han vandrade omkring alldeles naken mitt i vintern.
Då tog de frustrerade männen till drastiska metoder och införskaffade kylarvätska, som de kallade ”en ny sorts drink”. Malloy svepte glaset, föll ihop medvetslös, men vaknade en timme senare och bad om mer. Det fick han. Under de följande dagarna fick han så mycket kylarvätska han ville – och dessutom terpentin och hästliniment kryddat med råttgift.
En annan listig plan var att låta en taxichaufför köra över Mike. Det funkade bra … efter ett par försök där Malloy lyckades hoppa undan. Han föll slutligen i gatan, backades för säkerhets skull över av taxichauffören, fick hjärnskakning och bröt ett nyckelben och hittades strax därpå av en polis som körde honom till sjukhuset, där han plåstrades om så att han ett par veckor senare kunde gå hem till krogen igen.
Så äntligen – två månader efter att mordförsöket hade inletts – lyckades Marino, Pasqua, Kreisberg och Murphy; de hällde Mike Malloy full med träsprit och när han var medvetslös släpade de in honom i ett rum (som de hade hyrt just för detta ändamål) där de gasade ihjäl honom med en gummislang från ett gasrör i väggen.
Efter att ha fixat så att en läkare skrev ”alkoholförgiftning” på dödsattesten, såg Marino till att Malloy snabbt begravdes. Försäkringsbolagen misstänkte inget utan betalade ut pengarna, men började fatta misstankar när de med ljus och lykta fick leta efter de fyra männen när en extrautbetalning skulle göras och det visade sig att två av fyra satt i fängelse för ett annat (misslyckat) försäkringsbedrägeri.
Dessutom var ju den här historien om den oövervinnlige Mike Malloy så bra att rykten om honom och de fyra började gå. Polisen blev intresserad, liket grävdes upp och undersöktes och fanns vara i fantastiskt gott skick trots att flera veckor hade gått sedan begravningen. (Koloxiden fungerade tydligen lite konserverande.) Och den här otroliga historien fick ett (för amerikaner i alla fall) logiskt slut.
Trots att de fyra mördarna både skyllde på varandra och andra och inte riktigt mindes hur det hela hade gått till, befanns de skyldiga till mordet på ”Mike the Durable”och dömdes till döden.
[feel free to insert ett antal olika olämpliga skämt om hur detta trots allt lyckades på första försöket och så vidare]
Här är historien, lite komprimerad och berättad av Stephen Fry i QI 2011:
