Plötsligt bara hände det.
Jag var på väg ner i min källare när spridda tjut plötsl … förlåt nu kom jag av mig … Vi måste sjunga lite.
Ja, så var det. Jag skulle gå ner i min källare. Dit går jag för att göra det man gör i källare, nämligen att
- hänga tvätt
- sortera tvätt
- leta efter årstidskläder som man inte har i garderoben för att man har planerat fel
- hämta barnstolen för att ett litet barn är på besök
- plocka fram trollkostymen av jutesäck som är den allra bästa på alla sorters maskerader
- rota fram dagboken från 1976 för att kolla hur det faktiskt var med den där långtradarkyssen
- motionscykla.
Men kan man motionscykla utan underhållning?
Tankepaus.
Nej, på inga villkor. Det kan helt enkelt inte finnas någon utom kanske Bernt Johansson som står ut med det. Jag sätter vanligtvis på nåt tv-serieaktigt och så cyklar jag i en timme samtidigt som jag viftar lite planlöst med trekiloshantlar. Men nu pajade internet och världen med den.
– HALLÅÅÅ I HUSET! HAR NÅGON AV ER INTERNET?
– MAMMA! JAG HAR INTE INTERNET!
– Har du internet, Femtonåringen?
– Näe, meeeen … det är nog bra. Jag har annat som jag borde göra.
– Har du internet, Sjuttonåringen?
– Nej, jag lyssnar på en ljudbok.
– OLLE! HAR DU INTERNET?
– Nej, jag felsöker.
– Lotten, I think the Internet just died.
– You don’t say.
– Mamma, det är nåt fel med min dator.
Sedan följde ett antal ytterst underliga timmar där jag dammsög, försökte spela Wordfeud utan uppkoppling, torkade av hyllorna i kylen och hängde tvätt [OCH DÅ GICK JAG NEEEEERR I MIN KÄLLARE] samt tittade på tv. Det har jag inte gjort på flera veckor, vilket visade sig vara en stor förlust. Det fanns ju jättemånga program på alla kanaler! Zlatan gjorde precis hur många mål som helst mot Lorient och i tv 4 dansade en för mig helt okänd karl alldeles bedrövligt samtidigt som han var jätteglad. Jag borde sätta på tv:n oftare!
Så kom internet tillbaka, alla våra gängor gick i lås, handen satt i handsken och mössan käckt på svaj eller nåt. Men gick jag ner i min källare igen? Nope.
Synd bara att boken är så inihelvete trist. Richard Burtons memoarer är faktiskt … blärk. Inte ens värd ett par raljerande meningar!
Det var mycket trösterikt att veta. Jag har också Richard Burtons memoarer men har aldrig kommit mig för med att läsa den boken. Nu känner jag mig bekräftad!
Den däringa lten kunde jag sjunga med mullrande basröst en gång i ti’n. Och det är alldeles sant.
Pierre Isacsson som först var med i Family Four och sen var med på Estonia gillade jag skarpt. Det är något med basröster.
Tråkiga böcker är en styggelse och ska omedelbart ges bort. Eller kastas om de inte bara är tråkiga utan usla.
Och nu är allt Ninjas fel — nej, det är Isacssons fel — nog av, jag tänker på bassång som inte egentligen kommer ur en i första hand naturlig basröst utan snarare en omfångsrik baryton — Glimmande nymf sjungen av den ofattbart begåvade Fred Åkerström.
Jag har sett honom på scen exakt en gång, då han var med i Värdshuset Haren och vråken (en Bellman-teater-fantasi) och upplevde en otrolig scennärvaro: Björn Gustafson spelade Bellman, Claire Wikholm spelade Ulla Winblad, och en del annat känt scenfolk var med i andra roller — men när Fred Åkerström kom in på scenen försvann alla andra! Man (vi som var där) såg endast och allenast honom. Fantastiskt!
Jag som trodde att även strömmen gick. Mörker i mörkret.
Strömmen gick först, såpass att hela vår del av Eskilstuna var svart och pizzerian fick stänga för dagen. Sedan försvann internet och så kom strömmen tillbaka i halva området, men t.ex. inte i gatlamporna. Men internet ville inte – förrän strax efter midnatt.
(Jag gillar ju undantagstillstånd och katastrofer. Men måste det inbegripa internetlöshet, va?)
Nästa översättningsjobb?
http://imgur.com/gallery/RhXC6
Basröst, var det. Här är en som sjunger på 52 Hertz, och det är för högt för att kompisarna ska höra det.
Släpp nätet!
Talade nyligen med ung kvinna som förklarade att hon inte KAN stänga av telefonen, för då finns det så många notiser i den när hon sätter på den igen. Vilka notiser? Jo, uppdateringar på allas facebook och instagram! Och vad ser du där, sa jag, folks sushi och roliga grimaser? Trappa ner långsamt, ta en heltimmespromenad utan musik och telefon! Vet inte om hon törs.
Är på poesieftermiddag på Stadbiblioteket. Gaaah. Fly mig en bra poet som får mig att dåna! Var är de? Finns de? Är de bara vandrande begrepp?
Funnes det en selfie-spärr på Fejjan, eller hela jämrans nätet, så skulle jag omedelbart plutta för den.
Det här med 52-Hertzaren är för övrigt mycket sorgligt, hoppas jag att ni inser. Ensamhet kan inte vara ett tillstånd att sträva efter.
Vad ska man ha fejjan till? (Ingen ironi – jag vill veta vad ni tycker.)
Hålla, och uppliva, kontakten med i mitt fall uppväxtorten. Liksom att bibehålla de sociala kontakterna med min f.d arbetsplats. Folk jag inte längre träffar IRL. Hur så?
Därför att jag oftare får veta vad man inte vill se på FB (mat, selfies, delade artiklar, visdomsord osv.) än vad man faktiskt vill se och dela. Jag är inte rabiat åt något håll, jag tror att vi ännu inte hittat formen för att vara sociala på nätet än bara. Vi testar liksom för att lära.
DET håller jag helt med om. Om tio år kommer vi att säga:
– Så galet. När vi liksom skulle ha Twitter, Facebook, Instagram, Google Plus, Pinterest, Tumblr, Flickr och fan och hans moster på en gång. Så himla mycket lättare det är nu, när man kan fokusera på att bara bergmanna.