Jag minns precis var jag var när jag hörde att
- John Lennon hade blivit mördad (i mitt rum hemma)
- prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
- Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).
(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)
Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.
Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.
Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.
Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?
Inte det? Okej, kanske Gilbert & Sullivan är intressantare? (Pffft!)
Jag har fortsatt med min trallala-musiksmak och är just nu fokuserad på denna låt: ”Love Runs Out” med One Republic (som inte är One Direction):
Så! God fredag på er alla! Här har vi tvåmetersmän i köket och det är faktiskt nästan lika underbart som O-acka do-acka dej var 1972.
41 kommentarer