Minns ni Bertha von Suttner? Hon som svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och som 29 år senare tilldelades Nobels fredspris? Inte?
Okej, men det här då? Femtonåriga Malala, som för två år sedan nästan dog när hon blev skjuten i huvudet för att hon tyckte att tjejer skulle få gå i skolan och vissa talibaner inte tyckte likadant – hon som idag tilldelades Nobels fredspris. Minns ni henne?
Nu är hon underligt nog med i samma klubb som Henry Kissinger, Yassir Arafat, Yitzak Rabin, Shimon Peres, Al Gore och Barack Obama.
Se här när hon berättar om det som hände och t.ex. hur hon har insett att det inte är värt att slå tillbaka (med en sko) utan att kämpa på andra sätt.
Rätt ska vara rätt: hon delar priset med Kailash Satyarthi – men det är Malala som får mest uppmärksamhet idag. Alla 17-åringar kan förstås inte vara som hon, men jag skulle verkligen önska mig fler var det. Man kan i sin lilla värld vara lite mer engagerad och lite mer konstruktiv även om det inte handlar om stora ting som flickors rätt att få gå i skolan eller världsfred.
- Sluta gnälla över orättvisor. Men om du nu måste, så föreslå en realistisk förändring varje gång du klagar.
- Vänta inte på att bli kontaktad – ta initiativet själv, oavsett vad det gäller.
- Lär dig främmande språk! Det är nyckeln till mycket i framtiden.
- Sluta klaga på skolmaten. Byt attityden till välfärdssamhällets håvor och föreslå förbättringar som kanske inte kostar skjortan.
Ni ser? Jag har blivit så gammal att jag tar mig friheten att börja gnälla på ”dagens ungdom”. Nu ska jag gå och dra nåt gammalt över mig; det kan man kalla kurage!
Fotnot
Fredspriset är skilt från de andra Nobelprisen eftersom de delas ut vid en separat tillställning i Norge. Det var Nobel själv som bestämde att det skulle vara så, men ingen vet riktigt varför. Kanske tyckte han att det mer fredliga Norge skulle få göra det eftersom de inte som Sverige hade försökt ta över halva Europa. Precis som Storbritannien.
Uppdatering
Jag hittade en värdig jämförelse: en fredspristagare som inte var världsberömd politiker. Det är den tyske journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky, som fick priset 1936 – men som drog på sig tbc i koncentrationsläger och dog 1938. Men innan dess kämpade han med sina bokstäver och avslöjade Hitlers upprustningsplaner, varför han naturligtvis blev dömd till fängelse för spioneri.
Det här var ju bra, och uppenbarligen betydligt bättre genomtänkt än en del andra val man sett och tänkt ”vabaha?” över.
Jag tror att Nobel var smart. I Norge hördes vid tiden för tillkomsten av Nobels testamente, höga röster för en separation från svensken. Det rustades för krig, norrmännen var beredda att ta till vapen för att befria sig från det svenska oket. Att då ge dom ett av prisen att dela ut, blev både en gest att ”vi är broderfolk” i Nobels ögon och samtidigt lite ”ni kan väl inte dela ut fredspris och starta krig mot era bröder samtidigt grabbar”. Så tror jag.
Tror bara han tänkte på att Norge skulle ha något roligt också.
Nominera Lotten häääär! NU!
Jag vill citera dina punkter, speciellt den första!!! Och nej, inte menar du väl att dom bara gäller ungdomar? Förutom den sista punkten och möjligen den näst sista. (Varför slulle man sluta vilja lära sig saker efter skolan?)
Bertha skrev en bok, ”Ned med vapnen”. Den stod i bokhyllan hemma hos mina morföräldrar. Jag trodde den handlade om gossen Ned, han som hade vapen. Icke så!
Och i Sverige fanns ju riksolyckan Carl David af Wirsén, som sen, inte oväntat, rev och slet och nödvändigtvis skulle styra och ställa med hur man borde ordna med uppfyllandet av Nobels sista vilja. Ju mindre han fick att säja till om desto bättre.
Pyss, det är fel länk. Här är den rätta.
Om konsten att köra tåg i tid.
Nu kommer jag här, lite post festum, och hör av mig i skattepratet. Visste ni att Skatteskrapan i Stockholm, där Skatteverket höll till tidigare, ligger i kvarteret Gamen?
Nu är skrapan världens dyraste studentbostäder. Inte för studenterna, men för skattebetalarna.
Lille Maken, det visste inte jag, och nu är jag på något svårbestämt vis på härligt humör!
Det kan nog inte bli mycket mer OT än det här, men möjligen ger det ännu en pusselbit i frågan om vad jag är för en varelse egentligen.
Så. Jag har just lärt mig ett nytt ord på engelska och jag tycker att det är sååå roligt och är därför ännu gladare än förut: sternutation.
Eller nåja … Lotten, hur är det med den elaka förkylningen nu, sysslar du fortfarande mycket med sternutation?
Taaack, LL99!
Ninja, har du sett strikkedysten? Länk på min blogg.
Annika: Jag är inne på sjunde veckan med brtualsnorsnytningar! Jag tutar som en elefantmoppe! (Men mår alldeles förträffligt.)
Lotten: Brutal variety?
http://www.merriam-webster.com/dictionary/sternutation
Lotten, har du blivit adopterad av en katt?
Mjäääu!
Nu är jag int med dig, Lotten. Sluta gnälla på orättvisor och dålig mat i plugget?
Tolvårig tjej: ”Fröken, X tafsade på mig!” (Om hon nu ens vågar säga det. De flesta säger ingenting.)
Fröken: ”Skiter väl jag i, om du inte har en konstruktiv lösning!” (Vilket inga vuxna tycks ha.)
Tolvårings mamma: ”Säg åt tafsande killar på skarpen, sätt dem i särskoleklass eller något!”
Fröken: ”Nu ska vi inte vara SÅNA. Det kan vi ju inte göra. Gå hem och håll klaffen.”
Inga förändringar hade skett med någonting, om folk inte börjat gnälla! Du Lotten, hade t ex inte varit myndig, utan stått under DDM’s befäl.
Jamen självklart. Läs mig inte som fan läser Bibeln — jag är less på klagomål som ”jag gillar inte broccoli, uhu, nu måste jag äta godis till lunch istället” och ”jag orkar inte gå upp före klockan åtta så jag kan inte komma till skolan idag” samt ”varför får inte jag åka till Thailand när alla andra får det?”.
(Jag har dock inte närkontakt med personerna som yttrar de påhittade replikerna ovan. Jag är inte emot förändring, jag är emot ickekonstruktivt gnäll som inte leder nånvart utan faktiskt bara funkar som gnäll.)
Autentiskt replikskifte från kusinbarnets klassrum:
-Varför kommer ni för sent?
-Jamen, jag var tvungen att platta håret ju!
-Jaha, men varför kommer då du också försent?
-Men det var ju min plattång,ju!
Kusinbarnet är för övrigt läraren.
Så att visst förekommer det tramsigt gnäll från svenska elever som inte rätt uppskattar utbildning utan risk för beskjutning.
Samtidigt som jag vet att kusinbarnet utan prut tar tag i sexistisk mobbing och ja, alla former av mobbing.
Livet är grått.
Här kan man se Jon Stewart prata om ungefär samma sak (”gnäll inte, det är inte synd om dig”), fast på en heeeelt annan nivå. (Tyvärr är en pip-censurering pålagd varje gång han svär.)
Vänta, minsann tror jag inte att den här gamla godingen kan dras fram igen: ”I’m offended-gnället”.
(Fast Stephen Fry var först.)
Mardrömmen är ett samhälle där ingen är missnöjd. Att vara missnöjd (med lite viktigare saker än broccoli och Thailandsresor) är en demokratisk skyldighet som jag ser det.
Sen vill jag bestämt motsätta mig att man åstadkommer förändring med gnäll!
Förändring får man för att man agerar.
Människor som ville ha ekologiskt riktig, ogiftig mat fick det för att de agerade. Traskade iväg till en liten, svindyr butik för att handla det de ville ha, och därmed understödja de som odlade giftfritt. Stod upp på Konsumstämmor och efterlyste ekovaror.
Avstod från bananer och talade om för andra hur giftiga de var (är).
Min farmor fick rösträtt för att hon och andra, män och kvinnor agerade, agiterade, propagerade för det, inte för att hon gnällde.
Hon var för övrigt lika gammal som jag är nu när hon fick rösta för första gången. Jag har haft rösträtt i 36 år.
När jag gick på gymnasiet i mitten på sjuttiotalet hade vi gympa tre gånger i veckan. Killarna hade stora hallen två gånger och tjejerna en. Tjejerna protesterade till gympaläraren och krävde att stora hallen två gånger varannan vecka. Läraren sa nej, men killarna sa ja, så vi gjorde helt enkelt så att vi gick in i stora hallen och väntade, medan killarna solidariskt gick till lilla. Tog två veckor, sen fick resten av skolan nys om vårt arrangemang, och två veckor senare så delade de flesta klasser som vår.
Inte fan hade det hjälpt med gnäll.
Igår sa mammor, lärare och tolvårsjäntor att tafsande killar får man stå ut med, de menar inget med det.
Idag vet föräldrar, lärare och tolvårsungar att det inte är okej för andra att tafsa på ens kropp. Medvetenhet och åtgärder går hand i hand. Tidningar, teveprogram, antimobbningsprogram har aktivt banat väg för den förändringar. Minns Grynet!!
Gnälla är balsam för själen säger en klok vän till mig, och det har hon så rätt i så. Men sen, när svedan avtagit så är det aktion som gäller.
Som fältbiolog på sjuttiotalet har jag stoppat besprutningståg, suttit i älvfåror på Fallens Dag, skickat ölburkar i plåt till Valfrid Paulsson, GD på Naturvårdsverket, Barsebäcksmarscherat, demonstrerat, bildat kedja mellan USAs och Sovjets ambassader, flygplanskapat (balsamodell, fogsvans och Arlanda), begravt försurade granar framför riksdagshuset, reclaimat gator i city, åkt på Östersjöturné och en massa andra skoj saker som jag inte kommer på i affekten.
Inte uppnådde vi nått med att gnälla!
Och säja vad man vill men inte verkar Malala eller Kailash, så värst gnälliga. Men handlingskraftiga.
Det Ninja berättar kallar jag aktivt gnäll. Manifesterat missnöje inom demokratins gränser. Hade ni varit nöjda, hade ingenting skett och killarna fortfarande haft den stora gympasalen.
Ingen kan väl heller kalla fredspristagarna för nöjda med läget. Men deras insatser hade inte skett i ett samhälle där alla var nöjda.
Det jag beskriver, LarsW. är inte gnäll utan missnöje. Gnäll är okonstruktivt, missnöje riktar sig någonstans och tar sig ett uttryck.
Skillnaden mellan gnäll och missnöje är väl, förutom i Lottens förmodligen kommande edikt, i betraktarens öga. Vi är överens som jag ser det.
Skillnaden mellan gnäll och missnöje ligger inte i betraktarens öga utan i den reella skillnad som utgörs av okonstruktivt gnissel och konstruktiv handling.
Vi är inte överens. Som jag ser det.
Ninja, varför var ni uppdelade i kön under gymnasiets gymnastiklektionerna? Det var inte vi på femtiotalet.* Och jag tror inte att det förekom uppdelning i Lund på sjuttio-åttiotalet då sönerna gick i gymnasiet. Var uppdelning vanligt förekommande?
* En annan uppdelning hade vi i min hemstad innan gymnasiet: Flickskola och gossläroverk, medan de första fyra skolåren i små- och folkskola var könsblandade.
Trist, Ninja.
AuL, jag vet inte, men så var det. Parallellklassernas tjejer och killar för sig. Undrar om vi ändrade på det också? Måste kolla med kompisen.
Åsså har jag lördagabloggat också, KÖK.
I realskolan på 60-talet hade vi skilda gymnastiklektioner, men jag vet inte så mycket om dem eftersom jag och min kompis Tommy tillbringade varje gymnastiklektion på Lundgrens café. Kaffe och en änka (bakelse) var lösenordet.
Vi hade också två klassers tjejer resp två klassers killar i gymnastiken på högstadiet och gymnasiet. Fast på gymnasiet var det ofta alla ”60” med två lärare i samma stora sal och gemensamma aktiviteter.
Håller med dej Ninja och jag hade så sent som 1985 också delad gympa. Nu när du nämner det undrar jag om inte vi tjejer också hade den mindre delen av gympasalen? Så jäkla självklart att jag inte minns exakt, men vid dans drogs väggen som delade salarna ifrån och vi hade gemensam
gympadans.Vi hade i alla fall blandade klasser men iofs så pratar vi
nu 80/-90-tal. 😉
PK hjälper mej att reda ut årtalen: 82-85 delad gympa i högstadiet, 85-88 hade vi bara två pojkar i klassen så dom gympade med en annan klass. (Tror däremot att tjejerna som gick tekniskt program minsann fick vara i minoritet på sina gympatimmar.)
Det här med gympa måste vi ju utreda! Jag ska bara avverka två basketmatcher så återkommer jag!
Men okej, jag kan våga mig på en lottensk definition av gnäll och missnöje först, som jag definitivt tror att man kan uppfatta på olika sätt. (Det är som bekant inte helt ovanligt att meningsskiljaktigheter grundar sig på att kombattanterna uppfattar ord olika. Se bara på politiken.)
Gnäll:
– Uhu. Uhu. Uhu. Så det så.
Missnöje:
– Jag anser för det första si och för det andra så eftersom blabla. Och det innebär att blabla. Därför borde vi göra denna förändring: blabla. Hur gör vi nu?
Jaha, så det där med gnäll är en semantisk fråga? I så fall kan man väl säga att det finns oberättigat och berättigat gnäll såväl som missnöje. Ordet ”gnäll” används om klagomål man tycker är fåniga, ”missnöje” om dem som det kan ligga något i? 😉
Semantiskt har de flesta ord som inleds med miss något negativt över sig. Missväxt, misstro, misshandel, missgrepp, misslyckande, missköta och många, många, många fler. Kommer bara på missionär, mission, missale och misskund som inte har destruktiv klang.
Det har du rätt i AgnetauL.
Vissa saker klagas det för lite på, tycker jag, och det bör klagas även om man inte är smart nog att komma med konstruktiva förslag. Andra klagomål kommer från bortskämda människor som tror att universum cirklar runt dem, så riktigt så. Det händer också att det är lite fegt att INTE klaga, bara för att man vill hålla sig väl med töntar och bullies.
Så här då:
Det är skillnad på att gnälla och att säga ifrån.
(Gnäll: F*n vad dålig den här filmen är *fortsätter titta*.
Säga ifrån: F*n vad dålig den här filmen är *slutar titta — genom att lämna rummet eller bion, genom att byta kanal, genom att stänga av DVD:n, sluta strömma från sajten, eller ringa någon i stället eller somna …*.)
Idag gnällde jag lite över allt snor i näsan när jag skulle springa Hässelbyloppet …
Alltså, gnälliga människor finns det överallt, men när dom drar ner stämningen med sitt gnäll då har det väl ändå passerat gränsen för vad som är konstruktivt? Ett litet mått av gnöll kan få den driftige att göra något åt problemet, för si det är inte alltid gnällspikarna som tar tag i saker och ting – dom är bättre på att synliggöra problemen. Och det är ju inte alltid alla som tycker att skolmaten är ett problem. Jag gillde pytt-i-pannan, tex. Men skrev insändare till Corren om ståplatserna i skolbussen, som JAG tyckte var ett problem.
Oxh jag gillade den hårdstekta blodpuddingen! Och lungmoset!